H

HACKA i ett 60-tal odl.namn, dels i vNL Hackorna allm., Johanneshackorna En, KÃ¥lhackorna IÃ¥, dels Nyhackan Ã…L Ã…B, Nyhacket VÃ¥, Nyhackorna En. Till dial. hacka, nyhacka 'med hacka upptagen nyodling' (FO). Jfr HACK(O)LAND. (LEX)

-hacka Namnen på -hacka förekommer från Åland (5) till mellersta Nyland (NL 42, Hästhackorna, hesthakkåna, åker i Krämars, Ingå). Den topografiska beteckningen hacka f. avser 'med hacka upptagen nyodling, hackland' och har belagts i Kumlinge och Nyland, mest i pluralis (FOms).

Namnen i västra Nyland är för det mesta enledade plurala Hackorna. Från Åland och Åboland, från Geta till Nagu, förekommer flera belägg för Nyhackan, Nyhackorna. I trakter där ortnamnet Nyhackan förekommer har också app. nyhacka 'nyodling' belagts (öÅL, vÅB, FOms).

Neutrumformen Nyhacket är utmärkande för Vårdö. Beläggen för Nyhacket är omkring tio från olika byar. (ÅÄH:167)

Hack(ade)- i Hackgärdan Vf, Hackkärret Fö, Hackåkern Iå och Hackaberget Nb, Hackakärr(et) He Vå, Hackamossen Pä. Till vb hacka 'bearbeta med hacka' (FO). Jfr HACK(O)LAND. (LEX)

Hackel- i Hackelvarpet (hakæl-) Hi, jte Hacklanvarpet Df. Till vb hackla 'fastna' (FO). (LEX)

Hackl- i Hacklesbacka samt Hacklonkleven och Hacklonkärr Si. (LEX)

HACK(O)LAND som odl.namn i ett 60-tal nyländska fall, i formen Hacklandet En?He, Hackalandet He?Py eller Hackolandet Ka?Es samt Or Mu. Till dial. hack(o)land 'nyodling upptagen med hacka' (FO). (LEX)

-hackoland, -hackland och -hackaland Namnformen västerom Helsingfors, dvs. från Karis till Esbo, är Hackolandet, och österom Helsingfors, från Helsinge till Pyttis, Hackalandet. I västra och mellersta Nyland förekommer ett tiotal belägg också för Hacklandet.

App. hackland n., 'med hacka upptagen nyodling, hackland', har belagts i området Tenala?Tusby, samt hackoland, med samma betydelse i området Karis?Helsinge. Hackaland, eg. "hackat land", en participform av hacka, har belagts i området Kyrkslätt?Strömfors (FOms). Appellativen följer således ortnamnens utbredning.

Hackland, med varianterna hackland och hackoland representerar ett typiskt nyländskt ord för nyodling. Med hackland förstås ett litet område inne i skog, eller en skild del av någon större åker, där man för hand hackat upp en bit åker, en täppa eller ett potatisland. Upphackade ruskor och ris har bränts och ofta har man i första hand sått rovor, senare odlat potatis på hacklanden (FOms, FOreg.). Redan i storskifteshandlingar påträffas belägg för namnen, t.ex. 1784 Hackalandet, åker i Virböle, Strömfors (Allardt 1923:21).

Hackolandet uppträder också i belägg från Österbotten, dvs. Hackoland(et), åker och skog i Pensala, och åker i Monå, Munsala, samt Hackolandet, odling i Österby, Oravais. Förleden i de nordösterbottniska namnen Hackolandet förefaller alltså härstamma från fi. hakko(o) och syfta på skogshygge, inte på nyodling som i de nyländska Hackolandet. (ÅÄH:167)

Hackspik- i Hackspiken odl. Lt Vö samt bl.a. Hackspikbacken Kr Tj, Hackspikberget Pä, Hackspiksmossen Lt St. Till dial. hackspik 'fågeln hackspett' (FO). (LEX)

Hadd- i Haddas gård Li, Haddom by Pä samt Hadd-dalen Fi, Haddnäs by Le, Haddsveden St. Åtm. beb.namnen till mansn. Hadde. (LEX)

HAG i ett 60-tal namn på odl., hagar el.d., vanl. Haget (ha:jæ) allm., el. Bockhaget Ko, Gammelhaget Ma, Tackhaget Ho, samt t.ex. Ha(g)- (ha:(g)-) i bl.a. Ha(g)näs(et) allm. (Granlund SNF 44:144-), Hage- (ha:ge-) i Hage klintarna Fö, Hage myran Vå, Hage träsket Ge (el. hagi-), Hageholmen Ky, Hagekyan Es och Hag(e)s- (ha:g(e)s-) i Hagesmyra Fi, Hagesudden Vå, Hagsbergen Su Le. Till dial. hag 'inhägnad; stängsel av ris el.d.' (FO). Jfr HAGE. (LEX)

-hag ca 70 namn. Namn på -hag hör främst till Åland (54, Oxhaget, oksha:ge, bete under prästgården, Hammarland), västra Åboland (10, Haget, ha:jä, äng i Björkö, Houtskär) och södra Österbotten (5, Martois haget, martos ha:je, skog i Toby, Korsholm). App hag n., fsv. hagh 'inhägnad' (Hellquist 1948, Olson 1916:133), betyder 'stängsel, tillfällig hägnad, risgård' (FOms) och är som appellativ belagt övet ett större område än namnen på -hag.

På Åland förekommer också en topografisk beteckning, hag 'inhägnad' (FOms). I Houtskär menas med hag speciellt ett uppsamlingsställe för fåren vid fårskall om hösten (FOms). Det framgår i ett namn som Tackhaget, en bergsklev på Gölholm i Björkö, Houtskär, där det förr fanns ett rishag att skalla in fåren i (se Zilliacus 1966:250). För övrigt är majoriteten av namnen enledade Haget. (ÅÄH:120)

Haga (ha:ga) som namn på byar Sa Iå samt gårdar överallt. Till sb. hage el. uppkallelse efter t.ex. Haga slott. (LEX)

Haga(r)s i beb.namn (ha:gars) Ec Sa Hi, (hagaris) Mm, (hagas) Pa öNL ÖB, samt bl.a. Hagasbron St, Hagaskroken åkrök Vö. Till personbet. bildad till sb. hage. (LEX)

HAGE (vanl. haga, i ÅL Hi ha:ga) i över 5000 namn på hagar, odl. el.d., t.ex. de allm. förekommande Bastuhagen, Björkhagen, Hemhagen, Kvarnhagen, Kärrhagen, Långhagen, Norrhagen, Storhagen, Stubbhagen. Ytterligare i egentl. enledade namn som Fårhagen, Hästhagen, Kalvhagen, Oxhagen. Till sb. hage 'inhägnad, beteshage' (FO). Dessutom i ett par tusen namn på Hag- (ÅL Hi ha:g-, ÖB ibl. hag-) eller Haga- (haga-) som de likaså allm. Hag(a)backen, Hag(a)berget, Hag(a)gärdan, Hag(a)kärret, Hag(a)skogen, Hag(a)udden, Hag(a)viken, Hag(a)ängen. (LEX)

-hage ca 6800 namn. Namn på -hage är allmänna och talrika över hela området och hör liksom namnen på -åker, -gärda, -äng till de största namngrupperna. Namnen på -hage betecknar åkrar, ängar, hagar eller skogar. Tidigare inhägnade betesmarker har nu ofta uppodlats eller har gått i skog. Det är uppenbart att så länge hägnaderna och gärdsgårdarna har underhållits har hagarna och därmed också namnen på -hage varit flera.

App. hage m., fsv. haghi 'inhägnad, gärdsgård, betesmark' (SAOB H 31), betyder allmänt 'inhägnad, betesmark', men särkilt i Nyland 'för bete inhägnad del av skogsområde' (FOms). I Österbotten kan hage också syfta på stängsel eller gärdsgårdar av olika slag (beläggorter Närpes, Korsnäs, Björkö, Replot, Karleby; FOms). Det är vanligt att hage i svenska dialekter fått en betydelse "sämre betesmark, beväxt med löv- och barrskog, skogsdunge, i motsats till storskogen" (Lindqvist 1926:122, se också SAOB H 31 f).

Bland namn på -hage återfinns en stor mängd namn med appellativiska homonymer som får-, häst-, kalv-, ko- och oxhage. De förekommer allmänt som ortnamn. Fårhagen finns nästan överallt, men bara sporadiskt på Åland, vilket antagligen beror på att fåren på Åland hållits på sommarbete på holmar eller gått fritt (se R. Ahlbäck 1983:391 ff). Hästhagen och Kalvhagen är mycket vanliga över hela området, liksom Kohagen som har en nordösterbottnisk och östnyländsk variant i Kuddhagen. Oxhagen förekommer främst i västra Nyland, Åboland och på fasta Åland, där man mer än i övriga områden hållit sig med oxar som dragdjur (se R: Ahlbäck 1983:379ff).

Övriga frekventa, tvåledade namn är Al-, Ala- eller Alihagen, Bastu-, Kvarn- och Rihagen, Hemhagen, Lill- och Storhagen, Långhagen, Norr-, Söder-, Väster- och Österhagen, Nyhagen, Sjö-, Strand- och Skogshagen samt Stenhagen. Ett för Österbotten typiskt namn är Hållhagen (till sb. hållhage 'beteshage för hållhästar', belagt i Österbotten, FOms; hållhästar för s.k. skjutshåll vid gästgiverier eller hållstationer; jfr SAOB S 4281). Skeppshushagen är typiskt för Åland (skeppshus 'sjöbod' FOreg., dvs. en för Åland karaktäristisk typ av kombinerat båt- och redskapshus, Andersson 1935:86f).

Gårdshagen är enbart belagt på fasta Åland, Rödjehagen enbart i Nyland. Kronohagen, nu bl.a. namn på en stadsdel i Helsingfors, är i vissa fall kanske uppkallelsenamn där det förekommer i mellersta och östra Nyland samt i Nedervetil (nÖB), men har också en saklig bakgrund som namn på kronan tillhörigt område. (ÅÄH:117)

Haggis- i Haggisgrund (haddjis-) Re. Till mansn. Hagge el.d.? (Karsten, SB I:333). (LEX)

HAKE (vanl. haka, ÅL ha:ka, Hi hacka) i ett 20-tal namn som Haken grund Jo Hi, udde Ko, vik Ec, notvarp Df Db, viknamn Norra haken Sa, Långörs haken Bö, uddnamn Söderhaken Bö, Näsihaken Sn, Kvarnhaken Pe, skötplatsnamn Breddgrynn haken Kö, Börsskärs haken Ho. Dessutom i t.ex. Hakablekan Ko, Hakbukten Ec, Hakagrundet Df Ky, Hakastenen Mu, Hakaudden Ky. Till sb. hake 'hak, urtag' (FO), urspr. syftande på vik el. ngt utskjutande. (LEX)

-hake I den sydvästra skärgården finns ett drygt tiotal namn på -hake som betecknar grund eller eventuellt undervattensuddar, t.ex. Haken i Jomala, Bredgrynn haken i Kökar, Landhaken i Houtskär, Haken i Hitis. Uttalet är -ha:kan på Åland, -hackan i Hitis, kort -hakon i Houtskär. Vid sidan av grundnamnen finns i samma trakter ett tiotal namn på vikar som slutar på samma -hake; de behandlas längre fram bland viknamnen. Beteckningens syftning har tydligen varit mer eller mindre oklar och växlande i de enskilda fallen. SAOB upptar hake för 'utskjutande udde' el.d. (SKG:111)

-hake Utöver de tidigare behandlade udd- eller grundnamnen på -hake finns det på Åland ett tiotal viknamn som Haken vid Signilskär, Norra haken i Saltvik, Norrhaken i Brändö (alla uttalade -ha:kan). De är tydligt bildade med samma beteckning hake, antingen primärt för 'inslag i strand' eller också sekundärt för vik vid en utskjutande "hake". (SKG:124)

Haku- (som haku- el.d.) i Hakuholm Bo, Hakukärr Db, Haku(s)träsk Sj och (som hækɷ-) i Hakuskäret Kv. Oförklarade. (LEX)

Hakulös- i Hakulöskärret (hakulöus-) Si. Till adj. hakulös 'som har liten haka' (FO). (LEX)

Hal- (som ha:l-) i Halan brunn Ki, Halbergen Sa, Halnäs Lt, Halängen Kb och (som hala-) i Halabacka Ka, Halagrundet Vf. Oklara. (LEX)

Hald- i Halvdels (halldis) by Db, med Haldiskärr och Haldisskär, samt Haldonkallen (halld-) grund Kn. De förstn. till mansn. Halvdan. (LEX)

Halfa- (hallf-) i Halfaskär Ko och Na (1812 Halfverskär). Oförklarade. Jfr Halvfar-. (LEX)

Halk- (halk-) i odl.namn Skithalkan Mu, Halkorna Ka, Halkan He samt Halkbacken Pa, Halk(o)berget, -bäcken, -kärr, -ängen Ka, Halkvik Iå. Till sb. halka 'halt väglag' el. fi. halki 'kluven'. (LEX)

Hall- i Skevikhallen = Hallberg berg Jo, Hallen = Hallbacken Te Lappvik, Hallbackändan havsbotten Ko Jurmo, Hallbådan Le, Hallskär Vå, Hallåkern Vö, Hallängen St. Till ä. hall 'klippa' (SAOB) el. syftande på stenighet, jfr dial. hall 'stensänke på nät' (FO). (LEX)

-hall En speciell typ av namn på -hall finns i Jomala. I Önningeby ligger Hallberg(et), som alternativt kallas Skevikhallen eller Skevikhallberg efter läget vid Skevik. Namnen innehåller ordet hall i betydelsen ?berghäll, (brant) berg, bergstopp?, som i Sverige tillsammans med det nära besläktade -häll(a) ofta åsyftar små branta bergshöjder och flata klipphällar. (TER:37)

Hallbo- i Hallbokärr odl. Si, 1798 Halfbokärrsmarcken. (LEX)

Hallman(s)- i Hallmanskär Ho. Oförklarat. (LEX)

Hallon- i nära 200 namn som de allm. Hallonbacken, Hallonberget, Hallongrund(et), Hallonholm(en), Hallonkleven, Hallonkärret, Hallonudden, Hallonören. Till sb. hallon, syftande på förekomst av hallonbuskar. (LEX)

Halm- i Halmbacken Mm, Halmgadden grund Kö Ko, Halmgärdan Nä, Halmslätt Ki, Halmåkern St, Halmörarna Ko. Till sb. halm, i grundnamnen med oklar syftning. (LEX)

Hal(l)ningarna som grundnamn Bö. (LEX)

HALS (hals) i omkr. 300 namn på antingen förträngningar av odlingar, sänkor, kärr sjöar, som Myrhalsen Ha, Mellanängs halsen Ho, Ängeshalsen Iå, Mossahalsen Mö, Hemsjöhalsen Pu, Stensundshalsen Öj, eller smala landryggar, som Ängskärs halsen Ku, Dragshalsen Br, Träskeshalsen En, Edeshalsen Bo, Sundkärrhalsen Kr. Dessutom i ett par hundra namn som Halsbacken Hi Bo Mm, Halsholmen allm., Halsskär(et) Hi (7 st.) Bo, Halsviken och Halsängen allm., Halsö(n) Iö Ho Db Vb Öj. Till sb. hals 'smal landrygg, udde, sänka' el.d. (FO). (LEX)

-hals De omkring 100 namnen på -hals finns främst i Åboland och Nyland, sparsammare i östra Åland och mellersta Österbotten. De har nästan genomgående bestämd form, som i Ängskärs halsen i Kumlinge, Glo halsen i Iniö, Vikarhalsen i Hitis, Dragshalsen i Bromarv, Tunnholmshalsen i Borgå och Lillö halsen i Munsala. Beteckningen är också vanlig som förled i namn som Halsholm och Halsviken.

I många fall är det svårt att skilja "landhalsarna" från hals-namn på smala ängar el.d. Flera namn på Åland har åter uppgetts (sekundärt?) syfta på uddar. Men i allmänhet innehåller namnen det i dialekterna levande ordet hals för 'ed, smal landrygg' (FO). (SKG:138)

-hals Exempelnamn är Västanhalsen (vestanhalsen), åker i Vestlax, Kimito, Halsen (halsn), åker i Drombom, Liljendal, Synderhalsen (syndähalsn), åker i Larsmo.

Av materialets ca 300 namn på -hals betecknar omkring 120 (40 procent) odlingar. Här föreligger en regional skillnad så, att ägonamnen mest förekommer på Åland och i södra Finland, och mera sällan i Österbotten.

I ägonamnen ingår app. hals 'långsträckt smal öppning mellan två odlingar, mossar', eller 'odling som likt en kil skjuter in i skogsparti', glest belagt i Åboland, Nyland och Österbotten (FOms).

I många uppteckningar anges att "halsen" är en smal odlingsremsa. T.ex. Prästfallhalsen betecknar en odling mellan Kärret och Prästfallet i Keitala, Strömfors. Farmorsängshalsen, äng i Paipis, Sibbo, avser "ett smalt stycke mellan skogarna uppifrån Farmorsängen". Halsen i Päisterpää, Karuna, är namnet på ett "långsmalt skifte, 130 famnar långa tegar, strax väster om Konradsdals gårdsbyggnad".

En ordlek ingår i Flaskhalsen ('flaskhals'), namn på en teg i Nyåker i Östra Simskäla, Vårdö, som lär ha givits kring mitten av 1900-talet. (ÅÄH:276)

-hals Många eden, uddar och landtungor av sank- och skogsmarker bär namn på -hals. Av sammanlagt ca 300 namn på -hals åsyftar ett hundratal åkrar och ängar. Ett fyrtiotal namn på -hals betecknar sänkor eller förträngningar av dem. Exempel är Svarthalsen i Malax och Ängeshalsen i Saltvik. Namnen har övervägande bestämd form -halsen. En femtedel av namnen är osammansatta Halsen. Ordet hals används i norra Österbotten, Föglö och Åboland bl.a. i betydelsen ?förträngning av åker, sankmark eller dalgång?, ?smal öppning mellan två odlingar, mossar e.d.? och ?passage eller sänka mellan skogsbackar eller höjder?. Ortnamnen återspeglar dessa betydelser. De flesta av namnen på -hals innehåller som bestämningsled ett annat ortnamn. Namn som Oxhalsen, klev i Korpo, eller Tranuhalsen, sänka mellan backar i Purmo, är likhetsnamn. (TER:100)

Halsas/is som gårdsn. Py. Till personbet. bildad till sb. hals. (LEX)

Halsbenet (halsbæinæ) vik Hi, landhals St. Till dial. halsben 'nyckelben' (FO). (LEX)

Halsog- (halso-) i Halsoklobb och Halsoglandet skär Hi. Till dial. halsog 'delad av vikar och sänkor' (FO). (LEX)

Halst- (halst-) i Halstö by Sn (1451 Halffskifftö el.d.) samt Halstö och Stor- och Lillhalstö öar Db (= Halsö). Det förstn. till ä. halvskifte 'delning i två hälfter', de sistn. kanske urspr. Hals-namn. (LEX)

Halster- i Halsterskär (halstær-) Fö. (LEX)

Halt- (halt-) i Haltbacken Kr, Haltliden Nä. Till vb halta? (LEX)

Haltas/-is som gårdsn. Haltas Tj, jte Haltassjön, -sveden, och Haltis Sv, jte Haltishagen Ma. Till personbet. bildad till adj. halt? (LEX)

Halton- i Haltonholmen (halton-) Bo (1773 Halftunnholmen), jte Haltonvarpet. Till ä. halvtunna 'mått för säd el. fisk' (FO). (LEX)

Haltron- i Haltronberg Sa. Till dial. haltron 'hallon' Sa (FO). (LEX)

Halv- i Halvbergen Sa, Halvbetorna odl. Nv, Halvbådan Le, Halvlindorna Mu. Till adj. halv 'som utgör hälften' (FO). (LEX)

-halva i Halvorna odl. Iå, jte bl.a. Brödhalvan teg Ho, samt t.ex. Väster- och Österhalvan, Mellanhalvan, Ytterhalvan skärgårdar Vå Fö, Lill- och Storhalvan delar av ö Iö, Inre och Yttre halvan rövasslotter Ho, Storhalvan odl. Mu. Till dial. halva 'hälft' (FO). (LEX)

Halvar(s)- i Halvars gård He Ma, Halvarören (halvar-) Ko. Till mansn. Halvardh. (LEX)

Halvdels(-) se Hald-. (LEX)

Halvfar- i Halvfaren (-fari) torp Iå, Halvfarugrunden (-faru-) Ko, Halvfarörarna Bö, trol. Harfarberg, -häll Sa. Till dial. halvfaren 'halvgjord' o.d. (FO), syftande på att orterna ligger halvvägs. Jfr Halvväg(s)-. (LEX)

Halvfjärdings- el.d. i Halvfjärdingshärorna Fö, Halvfärningsknobban (-fæ:ni(ng)s-) Fö, -kobben Fö So. Trol. varianter av föreg. (LEX)

Halvmånen (hal(v)må:n) odl. Sa Su Ka Mu, grund Ge. Till sb. halvmåne, syftande på formlikhet. (LEX)

Halvpund(s)- i Halvpundhålet och Halvpundisvägen Sv. Till ä. halvpund om vikt. (LEX)

Halvresan som namn på en sten (halvvägs till stranden) Nä. (LEX)

Halvskifte se Halst-. (LEX)

Halvväg(s)- i Halvvägs udde Fi, samt bl.a. Halvvägsberget Lf Mu, Halvvägsgrundet Ha Ku Mm La, Halvvägsmossen Pu Kb, Halvvägsstenarna Kö Iö Pu La och Halvvägaberget (-væga-) Pa Bo Py och Halvvägagrundet Ko Es. Till dial. halvväg(s) 'halva vägen' (FO). (LEX)

Halvvägs- Samband med de lokala båtfärderna har också en del namn på Halvvägs- el.d., som Halvvägsgrundet i Hammarland och i Kumlinge, där grundet uppges ligga halvvägs mellan hamnen Stacksvik och Vidskär, samt Halvvägsklobben i Rimito, halvvägs till Åbo, Halvvägslägnen och Halvvägsstenarna i Kökar och Halvvägagrundet i Esbo. Samma namngivningsanledning får vi räkna med för Halvfarörarna i Brändö. (SKG:208)

Ham- i Hammossen (ha:m-) Sj. Till dial. ham 'vålnad' (FO)? (LEX)

Hamlas- i Hamlaskärr (hammlas-) odl. Ky. (LEX)

HAMMAR 1 (vanl. hamar, ÅL hammar) i Hammaren, Norrängshammarn stenar Sa, Höghammar berg Fö, Stenhammarn skog Na Te, kulle Mö Mu Vö, odl. Sn Or Vö, Lill- och Storhammarn grund En och de spec. Ekhammar(n) sjö Po, Lönnhammar by Ka Li samt t.ex. Hammarbacken Fi Pa Bo Pä Or Kr, Hammarberget Sa Fi Pa Po, Hammarböle torp Bo, Hammargärdan Sa Ki, Hammarland (ä. hammland) sn ÅL, Hammarudda by Jo. Till sb. hammar 'bergig el. stenig udde' (FO). (LEX)

-hammar Ett tjugotal namn på -hammar påträffas i Österbotten, västra Nyland och på Åland. Kända bebyggelsenamn är sockennamnet Hammarland och bynamnet Lönnhammar i Karislojo. Stenhammaren i Nagu, Tenala och Snappertuna återgår på ordet stenhammar ?stenhög, stensamling?. I namnen på -hammar ingår ordet hammar, belagt bl.a. i betydelsen ?bergig el. stenig udde? (FO). Namnen anses ha syftat på branta berg eller uddar. (TER:35)

Hammar- 2 (hamar-) i bl.a. Hammarbäcken St, Hammarforsen Pä Kr, Hammarträsket Pä. Till ä. hammare 'stångjärnshammare' el.d. (FO). (LEX)

Hammars(-) (hamar(s)) som beb.namn Kb Ky Bo Nä, jte Hammarsbukten, -udden Db och Hammarsberget, -åkern Bo, samt Hammarsboda bydel Df. Till personbet.? (LEX)

Hammel- i Hammeltegarna Fö. (LEX)

HAMN (hamm(n), hamm(n)æn) i omkr. 600 namn på byhamnar, fiskarhamnar, flotthamnar el.d., i obest. (ä.) eller vanl. best. form, som de allm. Gammelhamn(en), Friarhamnen, Mjölkhamnen, Sköthamnen och t.ex. Berghamn Ha Le Ho Na Hgö, Kungshamn Ec Ku Bo St, Rödhamn Le, Taskhamn Fö, Vällingshamn Ho, Tunnhamn Hi, Kappalhamnen Hgö, Nothamn Sn, Svedjehamn Bj. Dessutom som förled i namn som de allm. Hamnbergen, Hamngrundet, namn som Hamnholm(en) (ett 40-tal), Hamnk(l)obben, Hamnkärret, Hamnskär(et) (över 30), Hamnviken och Hamnören. Till sb. hamn 'hamn för båtar el. skepp' (FO). (LEX)

-hamn Bland namnen på -hamn är det bara ett litet fåtal som har betecknat byhamnar, såsom Holma hamnarna i Hitis Holma, Västerby hamnarna i Hitis Vänö och kanske Gamla hamnen i Eckerö Finbo, Hamnen i Replot Söderudden och Svedjehamn i Björkö. En liknande syftning har förleden haft i namn som Hamnbranten vid hamnen i Holma och många Hamngrundet och Hamnören. Resten av de omkring 600 namnen på -hamn har varit benämningar på fiskehamnar eller andra tillfälliga båthamnar eller namn på skeppshamnar som jag återkommer till. (SKG:198)

-hamn Här och där vid själva bylanden och kring dem förekommer vikar och stränder med namn på -hamn som har betecknat hamnar för en eller flera båtar. En del av hamnarna har varit mera tillfälliga, som kanske Friarhamnen i Iniö och Korpo och Brudhamn i Borgå och Larsmo. Andra hamnar har varit mera regelbundet använda, som Storbåthamnen i Vårdö, Kyrkbåthamnen på flera håll, Fälbåthamnen i Larsmo och de allmänt förekommande Mjölk- eller Mjölkarhamnen som har betecknat platser där mjölkerskor har brukat ta i land. (SKG:205)

-hamn Bland namnen på -hamn finns dessutom ett antal mera kända namn som har betecknat egentliga hamnar vid farleder, allmänt brukade som flotthamnar eller hamnar för resande skepp av olika slag. (SKG:215)

Hammers- i Hammersklubb(en) och Hammersvik Jo. Jfr Hammars-. (LEX)

Hamp- 1 (hamp-) i ett par hundra namn, de flesta i NL ÖB, t.ex. Hampgräven Kr Tj, Hampgärdan allm., Hampkärr(et) Iö Pa La, Hamppotten Bo Kb, Hampträsket Sj ÖB, Hampåkern Ge Sa Es. Till växtordet hampa, syftande på odling el. rötande. Jfr följ. (LEX)

Hamp- 2 (hamp-) i beb.namn Hampas Ky, Hampos Bo, Hampus Py, samt Hampusbacka Si. Till mansn. Hampe, Hampus. (LEX)

Hampfrös- i Hampfrösnabben udde Tj. Till sb. hampfrö. (LEX)

Hamplandet som namn på ett 60-tal odlingar, de flesta i NL. Till sb. hampland 'åkerstycke insått med hampa' (FO). (LEX)

-hampland ca 60 namn. Hamplandet förekommer som odlingsnamn över hela det finlandssvenska språkområdet. Ett 60-tal namn kan sägas vara i levande bruk, men de har säkert varit fler i äldre tider. I Pargas antecknas år 1919 Hamplandet med kommentaren "över hela socknen allmänt förekommande namn". Namnet upptas också ofta på gamla odlingskartor, som t.ex. Hamp Landet 1737 i Höstves, Korsholm, Hamplande 1763 i Ålkila, Ingå.

App. hampland n. avser 'åkerstycke, insått med hampa' (FOms). Hampa odlades i Finland allmänt under medeltiden och ingick i allmogens skatteskyldigheter (KL 6: 106 f). (ÅÄH:97)

Hamprötan (-röytɷn) som namn pÃ¥ gölar Kh Sv Vö samt i Hamprötholmen Kh, Hamprötmossen Mu. Till dial. hampröta 'vattensamling där hampkärvar nedlagts för att röta' (FO). (LEX)

Hampsänket som namn på kärr el.d. i Ki Vf Te samt i Hampsänksspjället teg Sa. Till sb. hampsänke = föreg. (LEX)

Han- (han(n)) i enstaka fall som grundnamnen Han höga och Han norra Kö, Han höga och Han långa Ko, odl.namn Han breda och Han smala Bö. Till dial. han som best. fristående artikel (FO). (LEX)

Hana- (hana-) i ett 50-tal namn vik sydkusten, de flesta i NL, t.ex. Hanaberget Ko Na Ky, Hanabäck omr. Es, Hanaböle by He, Hanaholmen Iå Ky Es, Hanakärr (ha:na-) Bö, Hanaskär Ho. Till dial. hane 'tupp, hanne av fågel el.a.' (FO), i Hanaböle som personbin. Jfr Hanno-. (LEX)

Hanabärs- i Hanabärsstranden (hanabä:rs-) Sn. Till dial. hanabär 'hönsbär' (FO). (LEX)

Hand- (hann(d)-) i Handby Kar, Hannskär So. Oförklarade. (LEX)

Handsk- (hansk-) i grundnamn Handsken Ku Ho Sj Ky och Hanskberget Re, Handskgrund Mm, samt Handskholmen Hi He Si, Handskudden Ko. Till sb. handske, kanske syftande på formlikhet. (LEX)

Hang(el)- (hanng-) i Hangholmen Py och Hangö (ä. ha(:)nje) stad, i bl.a. Hangö fjärden, Hangö udd, samt Hangelby Si. Oklart ursprung. Se Zilliacus OoN s.76. (LEX)

Hangö Hangö är namn på en stad och har förr betecknat en by ute på Hangö udd, från början antagligen något slags naturlokal. Namnet finns belagt som Hangethe i segelledsbeskrivningen från 1200-talet samt i Hangedis bol 1451 och Hangödzby 1554; för övrigt har det vanligen skrivits Hangö(ö). Enligt de äldsta skrivformerna har det tolkats som ett *Hangedet, som ursprungligen skulle ha syftat på den landhals med vilken spetsen "hänger" fast vid Hangö udd. Det är mycket som är oklart eller otroligt i den förklaringen. (SKG:139)

Hankel- i Hankelö (ä. ankle) Iå. (LEX)

Hankon- i Hankonstrand vik Sa. (LEX)

Hankrank- (hangkrank-) i Hankranken odl. Pä Mö, Hankrankdalen Bj, Hankrankkärret Bo Li, Hankrankskär Iö, Hankrank(s)viken Bö Si, Hankrankängen Bö Kg. Till dial. hankrank 'insekten harkrank' (FO). Jfr Harkranks-. (LEX)

Hannas/us(-) el.d. som gårdsn. Hanna Kö, Hannas Vå Ko Na Sj, Hannesas Fi Py ÖB, Hannos Ha Sa Ho, Hannus En Sj Es Ki Lf Nä Vö, Hannusas Ka He Bo Pä samt t.ex. Hannasberget Sj, Hannesaskyttan Pu, Hannusberget Si Bo, Hannusnabben Öj. Till kortf. Hanne(s), Hannus av mansn. Johannes. (LEX)

Hannfolks som gårdsn. Kö. Till folkbet. bildad till beb.namn på Hann-. (LEX)

Hanno- i Hannoskär Kö. Jfr Hana-. (LEX)

Hans- (ha(:)ns-) i beb.namn Hansas ÅL NL ÖB, Hanses Jo, Hansos Iö Ho, Hansus Re Vö samt bl.a. Hansholmen Br Si, Hansasberget Kv, Hansesbådarna En, Hansas gärdan Su, Hansosängen Iö. Till mansn. Hans av Johannes el. ngt av beb.namnen. (LEX)

HAR (ha:r-) i ett 70-tal namn på steniga grund el. uddar, de flesta i de inre delarna av Skghavet, t.ex. Haren Lu Vå Fö Ku, Tvigoskärs haren Fö, Stenharen Fö Ho Hi, Köppholms haren Ho, jte Vikarharet grund En, Haren notvarp Db Ky Pä samt Hargrundet Bo, Hargrynnan Ho, Harudden och -veckan Bö. Till dial. har 'lågt morängrund, stenrev' el.d. (FO). (LEX)

-har Namnen på -har finns främst i sydväst, i de inre delarna av skärgården (Föglö, Houtskär). Sammanlagt uppgår de till ett sjuttiotal fall. Exempel är Haren i Lumparland, Tvigoskärs haren i Föglö, Valborgholms haren i Brändö, Strandharen i Houtskär, Vikarharen i Ekenäs, Haren i Ingå liksom i Munsala. Namnen har genomgående bestämd form, på -ha:r(e)n eller i Munsala kort -harin.

Det ingående ordet har är levande i dialekterna för 'lågt morängrund, stenrev' o.d. (FO). Belysande är att Stenharen är ett särskilt vanligt namn (bildat till ett sammansatt ord?). "Hararna" skiljer sig alltså markant från de tidigare behandlade "harurna", både i fråga om sin storlek och jordart och i fråga om sitt utbredningsområde. Men troligen har beteckningarna i alla fall ett gemensamt ursprung. (SKG:77)

HARA 1 (vanl. haru, i ÅL Hi ha:ro) i nära 400 skärnamn vid sydkusten (främst sÅB vNL), t.ex. Viborgsharun Ho, Moringharu Ko, Klöverharu Na, Spelharun Na, Matlösharun Hi, Aspharun En, Ådharun Ky, Klovaharu Bo, samt i bl.a. Haru fjärden Na, Haruklackarna En, Haru sundet Hi. Till dial. hara 'mindre skär ute mot havsfjärd' (FO), i mots. till "hararna" best. av berg (Skgnamn). Inom ÅL vanl. HÄRA. (LEX)

-hara Gruppen av namn på -hara, -hära omfattar omkring 550 namn i Ålands och Åbolands skärgård (främst Föglö,Kökar och södra Korpo, Nagu och Hitis) och vid den nyländska kusten (mest vid Ekenäs, enstaka fall borta i Kyrkslätt, Helsingfors, Borgå).

På Åland överväger former på -hära (vanligen uttalade -hæ:ran, i Kökar -hærrun), med dialekternas övergång av a till ä i gamla kortstaviga ord på -u. Namnen på -hara uttalas -ha:ron på Åland och i Hitis, kort -haru(n) i det övriga Åboland och Nyland. Bestämd form är vanligare än obestämd.

Typiska exempel på namntypen är Rönnhäran i Saltvik, Fjärdharan i Föglö, Brumanhära i Kökar, Gräshäran (1740 Grääshäran) i Brändö, Moringharu i Korpo, Hjortronharu i Nagu, Aspharun i Ekenäs, Gråhara utanför Helsingfors och Klovaharun i Borgå.

Namnen är bildade till det i dialekterna ställvis (faktiskt?) levande hara för 'mindre skär ute mot havsfjärd' (FO). "Harurna" är normalt kala berglokaler i den yttre skärgården. (SKG:57)

Har(a)- 2 (vanl. hara-, ÅL ha:r-) i omkr. 300 namn, t.ex. de vanl. Harabacka/en NL, Har(a)berget och Haraholm(en) allm., Haramossen NL ÖB, Har(a)näs(et) Ho Fb En Iå, Har(a)udden och Haraviken allm. Till djurordet hare, jte häre (FO). Jfr Här(a)- 2, Häri-. (LEX)

Harabastun som namn på äng En Te, notvarp Bo. (LEX)

Haralds(-) (vanl. hara(l)s(-)) som beb.namn Fi Mu Nb La Kb samt i bl.a. Haraldsberg(et) Ge Mu, Haraldsforsen Nb, Haraldskärr(et) Si Nb Mu, Haraldsnäs Bo, Haraldsviken Kb. Till mansn. Harald. (LEX)

Haramusen som namn på udde Sn, grund Iå. Jfr Westman Nyl. önamn 1:151. (LEX)

Harapasset som namn på berg Ka, skog Sj. Till sb. harpass 'pass där hare går fram' (SAOB). (LEX)

Haratorget som namn på bergplatå Fb, glänta Pä. Tydl. goda harpass. (LEX)

Haratrallen som namn på en backstuga He. (LEX)

HaratrÃ¥dan (-trɷdo) odl. Kb. Till dial. haratrÃ¥da 'harstig' (FO). (LEX)

HARD 1 (ha:rd) i östnyl. namn som Harden strand Pä, skog Lt (= Hardskogen), Långöharden strand Bo, Kullharden udde Pä, Rödjeharden bergig mark Pä, möjl. Hardom by Pä, samt Hardnäs- Lt, Hardstenen Pä. Till dial. (sten)hard 'stenbunden mark' (FO). Jfr gotl. ård (I. Olsson Ortn. Gotl:85-). (LEX)

-harden I östra Nyland förekommer en del strandnamn på -harden, t.ex. Långöharden i Pellinge, som innehåller dialekternas (sten)hard 'stenbunden mark' (FO). (SKG:136)

Hardas (ha:rdas) gård Ko Na. Till personbin. Hard. Jfr Hardom i föreg. samt Hars-. (LEX)

Haris- i Harisängen (haris-) Pä. (LEX)

HARJU (harj-) i ett 50-tal namn i nÖB på skogar el. odl., t.ex. Harjun allm., Brunniharjun Tj, Storharjun Nv, Kvarnharjun Kb, samt bl.a. Harjubetan, -bäcken (hari-) Tj, Harjulindan, -skogen Kb. Till lånordet harja (FO) av fi. harju 'ås', eller lånenamn från fi., som Paistoharju Nv. (LEX)

-harju Bland namnen på backar och upphöjningar förekommer även ett antal namn på -harju. Till gruppen kan räknas ett nittiotal namn som påträffas i Österbotten. Drygt hälften av dem åsyftar backar och skogar, medan ett tiotal har blivit gårdsnamn. Vanligast är att huvudleden förekommer i formen -harju med uttalet -harjo, som återspeglar dialektens bortfall av -n i bestämd form singularis. Namnen är bildade till det i svenskan inlånade finska ordet harju ?mindre ås, höjd, kulle, brink, backe?. I de svenska dialekterna i norra Österbotten har ordet betydelsen ?hög stenbunden backe i skogen?, ?stenig ås eller backe eller kulle?. Ordet är känt även från Pyttis i betydelsen ?åsrygg, kulle?. Bestämningslederna i namnen är ofta lägesangivande, som i Börkmossharjun i Karleby, eller terrängbeskrivande, som i Storharjun i Nedervetil. (TER:60)

Harklan (harklon), Lilla och Stora, holmar En. (LEX)

Harkranks- (ha:r-) i Harkranksberg(et) Ho St, Harkrankskärret och -mossen Fö. Till insektordet harkrank. Jfr Hankrank-. (LEX)

Harmo- i Harmobergen (harrmo-) Jo. (LEX)

Harp- (harp-) i Harpet äng, notvarp Bo, Harpan vik Pä, jte Skallharpan odl. Bo, samt Harpmalmen, -udden, -ängen Bo. Oförklarade. (LEX)

Harpan- (harp-) i Harpangrund Pa, Harpanharu Na. Till ett verb?, jfr följ. (LEX)

Harpar- (harp-) i Harparbacka gård Sn, Harparberget Vå, Harparholm(en) Te Sn, Harparnäs Kö, Harpar el. Harparskog by Te. Trol. till personbet. bildad till ä. harpare 'spelman'. Jfr följ. (LEX)

Harpas (harpas) hn He. Till personbet. bildad till harpare 'harpspelare' el. 'spelman i allm.'. (LEX)

Harr- i ett 30-tal namn i ÖB, grundnamn som Harrbådan Kn Ma Kh Kv Kb, Harrgrund Sb Re Vö, Harrevet Be, sundnamn som Harrhålet Sb Be Bj La, Harrsundet Nä, eller t.ex. Harrkärret Sb, Harrskatan Bj. Till fiskordet harr (FO). (LEX)

Hars- som hars- i Harsberg Bö, Harsholm Ho (urspr. Hals-?) samt som ha:rs- i Hars by Sj, gård Es och bl.a. Harsbacken Es, Harsmossen Nä, Harsböle by Lt, Harskärr Iå Es, Harsviken Ky. Åtm. beb.namnen trol. till personbin. Hard, jfr Hardas. (LEX)

Hartik- i gårdsn. Hartikka Pä Py eller Hartikas, Hartis Pä. Till former av mansn. Hartwig. (LEX)

Harung- i Härungören (härɷng-) odl. Bj. Till dial. häraunge 'harunge' (FO). (LEX)

Harv 1 som gårdsn. Nä, jte Harvbacken. Till ett personnamn? (LEX)

Harv- 2 i Harvan grund Pa, odl. Vö samt Harvgrund(et) Su Le Bö, Harvklev Vå, Harvstenen Ky. Till dial. harv(a) 'åkerharv' (FO)? (LEX)

Harvung- (harrvung-) i Harvungfjärden, -skäret, -ön Kn. Till dial. harvung 'invånare i byn Harrström'. (LEX)

Has- i Haskärret (ha:s-) odl. Li. (LEX)

Hasa- (hasa-) i Hasan odl. Sn samt Hasaback(en) Ky He Li, Hasafallet kärr Pä, Hasagärdan Tj, Hasakyan Iå, Hasakärr Si, Hasaåkern He. Till vb hasa 'slinta' (FO), jfr följ. (LEX)

Hasan- i Hasanberget (hasan-) Bo. Till vb hasa. (LEX)

Haska- i Haskabergen (ha:ska-) Kb, Haskholmen Pu. Till dial. hask(a) 'avskräde' (FO). (LEX)

Hassa(r)- i Hassakyan odl. Iå, Hassarberg Sn. Till vb hassa 'slösa' (FO)? (LEX)

Hassel- i ett hundratal namn i sFL, som det allm. Hasselbacka/-en och t.ex. Hasseldal Fi, Hasselholmen En Bo, Hasselkilen Vå, Hasseludden Fö Bö Ko Pa Br Sn, Hasselviken Ha Jo Vå En. Till växtordet hassel. (LEX)

Hasters- i Hastersboda (hasstærs-) by Fö. Till mansn. Hasten. (LEX)

Hasu- i Hasurna = Hasuberget (hasu-) Pä. Till vb hasa 'slinta, skrinna' (FO). (LEX)

Haters (ha:tærs) gård Ko. (LEX)

Hatt- i Hattarna grund Hfrs, jte Brännhatten udde Iå, Pannhatten grund Ko, Rysshatten grund Mu, samt Hattbådan Bj, Hattböle odl. Pa, Hattholm(en) Le Ho Sn He, Hattnäs Le Ho, Hattskär Ku Ko Na, Hattören Kv. Till sb. hatt, ofta syftande på högt berg. Jfr Hätt-. (LEX)

Hattmakar- i Hattmakarsundet Te En, Hattmakarvägen Jo. Till yrkesbet. hattmakare. (LEX)

-hauta se Hout-, -höut(a)

hauta Åtminstone i Åboland förekommer dessutom en del namn återgående på ett finskt hauta som sannolikt från början har betecknat bottenfördjupningar, antagligen fiskeplatser. Det är t.ex. Hötor (utt. hövtor) i Houtskär, Stor- och Lillhöud i Korpo, Hötan (utt. höuton) i Korpo och Nagu, eventuellt hagnamnet Hötan i Borgå. Som förled anses beteckningen ingå i namn som Houtskär och Houtsala i Åboland. Finskans hauta, kalahauta för 'fördjupning, fiskeplats' är känt framför allt från notvarpsnamn i sydvästra Finland. (SKG:147)

HAV enbart i riksspråkliga namn som Norrhavet, Söderhavet, Ålands hav kring ÅL samt t.ex. Katthavet sFL eller Frasshavet ÖB som namn på vattensamlingar (där kattor dränkts), Käringhavet fjärd Fö och uppkallelsenamn som Röda havet kärr Kö La, Trälhavet upplandn. Kb. (LEX)

-hav Äkta namn på -hav ser ut att så gott som helt saknas i materialet. "Haven" har av allt att döma varit ortsbegrepp i en större skala som har sträckt sig utöver de folkliga namngivarnas revirgränser. Oftare brukade är bara Ålands hav mellan Åland och Sverige, belagt redan omkr. 1340 som Alandz haff, och de främst i samband med fiske begagnade Norrhavet och Söderhavet norr och söder om Åland. Också ordet hav har tydligen varit sällynt i dialekterna och huvudsakligen brukats på tal om främmande trakter och i fasta uttryck (FO). (SKG:167)

-hav Ordet hav ingår i ett trettiotal namn på Åland, i Åboland och Österbotten. Det mest kända namnet är Ålands hav som är belagt redan omkring 1340 i formen Alandz haff. Detta namn med betydelsen ?havet mot eller till Åland? anses inte vara namngivet av den lokala befolkningen, lika litet som Bottenhavet, södra delen av Bottniska viken. Havet norr om Åland har också kallats för Norrhavet och söder om Åland för Söderhavet. Ålands hav förekommer även som uppkallelsenamn. Ibland framgår det tydligt vad som är anledning till uppkallelsen, t.ex. då en lågmark i Ekenäs kallas Ålands hav efter de stora vattensamlingar som finns på stället. Mera osäker är bakgrunden till Ålands hav som kärrnamn i Sund och Brändö.

Hav-namnen betecknar inte bara de stora vattnen mellan Sverige och Finland utan kan också åsyfta flador och små vattensamlingar, av vilka en del nuförtiden är kärr och åkrar. Enligt K.Zilliacus kan Trälhavet i Borgå och Karleby vara uppkallelsenamn efter en fjärd i Stockholms skärgård. Namn som Röda havet i Kökar och Larsmo och Svarta havet i Nagu är skämtsamt uppkallade efter de kända namnbärarna. Åtminstone i vissa fall har sannolikt färgassociation med någonting rött eller svart i omgivningen påverkat namngivningen. Svarta havet i Ingå, numera en äng med svart mylla, har sålunda förr stått under vatten. Till gruppen hör också namn, vars innebörd kan anses vara ironisk; Käringshavet finns i Pedersöre och Terjärv.

Enligt många uppgifter har katter dränkts i pottar som kommit att kallas för Katthavet. Namnet förekommer i Finström, Jomala, Kumlinge, Pargas och Pojo. Det österbottniska Frasshavet, som är bildat till frass ?hankatt?, finns i Öja, Nykarleby och Purmo. (TER:211)

Haver- (ha:vær-) i ca 200 namn, de flesta i NL, t.ex. det allm. Havergärdan, Haverholm(en) Ko NL, Haverkärr(et) Pa Ki NL, Haverlandet Fö NL Or Tj, Haverskär Na, Haverslätt Ku Pa Iå, Haveråkern allm. Till växtordet havre. (LEX)

Haver- Att havre odlades på utängar och nyröjningar ses också av efterledstypen i andra sammansättningar på Haver-, dvs. Haverkyttlandet och Haversveden, Nedervetil, Haverkärret, Solv, Pargas, Kimito och Finby, Havermossen, Kumlinge, osv. (ÅÄH:105)

haverland ca 60 namn. Med haverland förstås 'haveråker' (FOms), ofta en speciell typ av havreodling på svedjeland eller utmark. Haverland kan betecknas som 'jord som blott bär havre', och användes förr om mera avsides liggande jord, som utan att gödslas besåddes med havre så länge det var möjligt (SAOB H 590).

De avlägset belägna ogödslade havrelanden utnyttjades till ytterlighet, och behövde flera års vila för att kunna omvandlas till äng eller åker. Enskiftesbruk, svedjebruk och kyttlandsbruk har överhuvud taget dömts hårt av eftervärlden, men hårdast är omdömet om havrelandsodlingen. Den har, enligt Grotenfelt (1899:426), i sina skadeverkningar överträffat all annan tillämpad utsugningskultur i vårt land.

Namn som Haverlandet är karaktäristiska just för östra Nyland, och andra namn på Havre- är också frekventa här, t.ex. Havergärdan och Haveråkern, som förmodligen betecknar åkermark med omsorgsfullare utövad havreodling. (ÅÄH:104)

Havers- (ha:værs-) i Haversbacka/-en Lo Si, Haverskärret Bo. Oklara. (LEX)

Havis- (ha:vis-) i Havisberg(et/-en) Ha Ge Sa Jo (8 st.), Haviskobben Fö. Till sb. havis 'packis (för säljakt)' (FO)? (LEX)

Havran- i Havranbacken (ha:vran-) Sv. (LEX)

Havras(-) i Havras (ha:vras) bydel Ma, jte Havrasbacken, -gränden och -åkern. (LEX)

Havtorn(s)- i Havtorngrundet Vå, Havtornsören Ku. Till växtordet havtorn; jfr Törnes-. (LEX)

Hax- (hacks-) i grundnamn Haxan Ec, Haxen Ha, samt Haxbäck odl. Te, Haxböle by He, ä. Haxas, Haxforsen, jte Haxåkern, -ängen Bo, och Haxklobben Hi, Haxstenen Re. De nyländska namnen trol. till en personbet. (Granlund SNF 44:310-), grundnamnen kanske till sb. hax 'ett slags skuta' (FO). (LEX)

Hebron (he:bron) hage Vf. Uppkallelse efter det bibliska Hebron. (LEX)

Heck- i gårdsn. Heckas (hättjas) Sb Nä Sv (el. hæckas) Be Pl, Heckis (heckis) Ko, samt t.ex. Heckasbacken Lf, Heckasgården/-arna Ma Sv, Heckeskleven Bö, Heckistegarna Db, Heckäng Ho. Till mansn. Heike el. Heikki el. kortf. Heck. Jfr Heik-, Hett-, Häck-. (LEX)

Hedd- i beb.namn Heddas Iå Pö Re Mu samt Heddasback Pö, Heddasgärdan Kv, Heddos hällen Lu. Till kvinnon. Hedda. (LEX)

HED (hæid-) i Heden odl. Li och beb. Sb, skog Öv Vö Or Mu Nb Pe, Hedarna skog Nä, bydel Mm, Sandheden Lf Nä Kv, Kolheden gårdsgr. Nä samt t.ex. Hedberget, -skogen Li, Hedbacken, -mossen Sb, Hedskatan Öv, Hedesvägen Nb. Till sb. hed 'torr grusmark' (FO). (LEX)

-hed Namnen på -hed är omkring 30 och finns främst i Österbotten. De syftar huvudsakligen på skogar i sandiga marker. Till gruppen hör ett försvunnet bynamn Heda som nuförtiden kallas Hietais, fi. Hietainen. I Österbotten och speciellt i Nyland ingår ordet hed i lägenhets- och torpnamn. Bebyggelsen kan ha fått namn efter sandig jordmån på platsen, som i Sandheden, gårdsgrupp i Närpes, som ligger på ett område av grus och sand. Därtill förekommer unga ?modenamn? som oftast har obestämd form, som Blomhed och Ljunghed i Karis eller former på -a, som Ljungheda i Karis och Saltvik. Det osammansatta Heden är dominerande. Den bestämda formen överväger. I Österbotten uppträder en neutral avledning hede i bl.a. Hedet i Vörå, Munsala, Övermark och i Sandhedet i Kvevlax. Namnen är bildade till hed i betydelsen ?skogsmark?, ?tallbevuxen torr grusmark?. Ortsbeskrivande bestämningsleder är vanliga, som i Skräppelheden i Sideby, Sandheden i Lappträsk och Närpes. (TER:123)

-hed(a) (-he:d(a)) i beb.namn Blomhed Ka, Ljunghed Ka Iå Bo Nv, Björkheda Fö Na, Ljungheda Ka Sj. Yngre modenamn. (LEX)

Heik- (hæik-) i beb.namn Heika Sj, Heikas allm. NL ÖB, Heikos Kh Kv Vö och Heikantas Li, Heikbonds Py samt t.ex. Heikbacka He, Heikberg by Fb, Heikberget Si, Heikåkrarna Or, Heikängen Sj Si Mu och Heikasbacken He Lt Kh Pu Nv, Heikasforsen Si, Heikaskärret Sb Je, Heikamalmen Si. Till mansn. Heike el. Heikki resp. ngt av beb.namnen. Jfr Heck-. (LEX)

Heikfolk(s-) som beb.namn Heikfolk (hæik- el. hætt-) Nä Öv, Heiksfolk (hæits-) Pu samt Heikfolksbacken Je, Heikfolkshagen Öv. Till inbyggarbet. bildad till beb.namn på Heik-. (LEX)

Heiras- i Heirasfladan, -träsket, -ängen Mm. (LEX)

Heka (he:ka) hn Kö. Till mansn. Heike? (LEX)

Helg- (hælg- el. hæli-) i Helgbacken Bo Nv, Helgbäcken Li, Helgkil Ku, Helgklobb Ho, Helgkärr (hæll-) Es, Helgskär Hi, Helgträsk (höli-) Si, Helgåkern He, Helgö Iö, Helgören La. Oklart ursprung; till sb. helg? (LEX)

Helgas (hællgas) som beb.namn i Sv Mm samt i Helgasbådan Be, till kvinnon. Helga, samt som beb.namn i Mö Lt, till mansn. Helge. (LEX)

Helgdags- i Helgdagsberget Si, Helgdagsträsk Te. Till sb. helgdag. (LEX)

Helge- i Helgeboda by Ki. Till mansn. Helge. (LEX)

Helgomäss- i Helgomässberget, -kärret (hölgo-) Bo. Till dial. helgomäss 'allhelgona' (FO). (LEX)

Helkona(s)- i Helkona(s)kärret Bo, Helkonasrännan vägbacke Si. Till dial. helkona 'helvete' (FO). (LEX)

Helkotis- i Helkotiskärr Kn. Till dial. helkota, -oti 'helvete' (FO). (LEX)

Hell(e)s- (hæll-) i några bynamn av olika ursprung, Hellesby Ha och Hellestorp Le, till mansn. Hælvidh el. Hælvik, och Hellsö Kö (1537 Helsingxöö). Jfr Häll(e)s-. (LEX)

Hellman (hællman) skär vid Ec Signilskär, jte Hellmanshamn, -kobben, -skatan. Oförklarat; skrivits Heligman. (LEX)

Hellpetas (höll-) hn Pä. (LEX)

Helmeras (hellm-) som gårdsn. Kn Re. Till mansn. Helmer. (LEX)

Helminas (hellmi:nas) som gårdsn. Bj. Till en form av kvinnon. Vilhelmina. (LEX)

Helsing- i ä. sockenn. Helsinge (ä. hölsing) NL, med Helsingfors, gårdsn. Helsing Kh Vö Mu samt Helsingby(n) by Kh, bydel Pä, och Helsingbäcken Tu, Helsingholm(en) Df, Helsinglandet holme Pä, Helsingudden Te En. Till personbet. hälsing 'person från Hälsingland' (beb.namnen) eller sockenn. Helsinge (Granlund, Hfrs gatunamn: 13-, SNF 44:20-). Jfr Hälsing-. (LEX)

Helsko- (hæilskɷ(:)-) i Helskoen odl. Mu Nv, Helskoreveln La, Helskoviken Kr. Till dial. helsko 'sko med helskaft' (FO), tydl. syftande pÃ¥ formlikhet. (LEX)

Helvete- i skogsnamn Helvetet Ka, Lill(-a) helvetet allm., Gethelvetet Iö samt ett 70-tal namn som Hällsby Te, Helvetesberg(en) Pa Hi Bo, Helveteskärret allm., Helvetets port Ko Br Iå, Helvetestrapporna Bö Bo, Helvetesträsk Df Iå, Helvetesudden Bö Pa Br. Till sb. helvete, ofta syftande på avsides läge el. svår terräng. (LEX)

-hem (-hem(m)) i hundratals y. modenamn på lägenheter, som de allm. förekommande Berghem, Björkhem, Fridhem, Nyhem, Solhem, Strandhem. (LEX)

Hem- (hæim-, ÅL hemm-, vNL himm-) i över 5000 namn som Hembacken ÅL ÖB, Hemberget NL, Hemfjärden Ge Jo Ho Hi Sn ÖB, Hemgärdan och Hemhagen allm., Hemholmen Lu NL Sv Kv, Hemkärret och Hemmossen NL ÖB, Hemskogen allm., Hemträsket NL Kv Mm Vö, Hemviken, Hemåkern och Hemängen allm. Till adv. hemma, syftande på läge vid själva byn el.d. (LEX)

Hem- Hemåkern, Hemgärdan är allmänt. Hemängen finns förhållandevis mest på fasta Åland, i östra Åboland och Nyland och är inte lika vanligt i åländska och åboländska skärgårdsbyar eller i Österbotten. Hemhagen förekommer i synnerhet i västligaste delen av Åland. Hemlandet hör till östligaste Nyland, Hemlindan till norra Österbotten. Hemstänget är typiskt för östra Åboland och västra Nyland. Hemkyttan förekommer i Jeppo, Nykarleby och Purmo, Hemkyttlandet i Oravais, Terjärv, Nedervetil och Karleby. Kyttlanden kan ligga avlägset, men förleden Hem- uttrycker enbart att det är fråga om det kyttland, som ligger närmast hemmet?också om det är några kilometer emellan. (ÅÄH:327)

Hemmans(-) (hæiman(s)-) som gårdsn. Hemmans Nä Lt samt i Hemman(s)hagen Ky Si, Hemmankärret Pä, Hemmansskogen Or, Hemmanssveden Si, Hemmansfallen St. Till sb. hemman 'lantbruksfastighet' (FO). (LEX)

Hemma(r)- (hæima(r)-) i Hemma-Malmåkern Bo och bl.a. Hemmar-Finnholmen, Hemmarudden och Hemmaräng Bo. Till adv. hemma resp. anal. komp. hemmare 'närmare hemmet'. (LEX)

Hemming(-) (hæm(m)ing(s-)) som beb.namn Hemming Sv Nb, Hemmings Fö Iå Pä, Hemmingas Kv, Hemmingshäran Kö, Hemmingskärr Po, Hemmingsträsket Sa, Hemmingskär Ko Na, kanske Hemisnäset, -viken Si. Till mansn. Hemming. (LEX)

Hemt- (hæmt-) i bynamnet Hemtans = Hentby och gårdsn. Lill- och Storhemt Es. Till ett fsv. mansn. Hænte. (LEX)

Henrik(a)s- el.d. (hin(d)- el. hen(d)-) som beb.namn Henrikas allm., Henrik(e)s Ec Fö, Henrikos Ku Ho samt t.ex. Henrikasbergen Ha, Henrikos grundet Bö, Henrikasgärdan Ha Te och y. beb.namn som Henriksberg, -dal, -näs, de flesta i NL. Till mansn. Henrik. Jfr Hinders(-). (LEX)

Herman(s)- (härrm-) som beb.namn Hermans allm., Hermanas ÖB, Hermanos Ho och i Lill-, Storherman holmar Sn samt bl.a. Hermansbådan Bj. Hermansbäcken Po, Herman(s)gärdan Lu Ho, Hermansholm(en) Fi Pe, Hermanskär Ho Ko Ky, Hermansö En Bo och Hermanasback Pö Nä, Hermanasfladan Re. Till mansn. Herman resp. ngt av beb.namnen. (LEX)

Herr- (härr-) i ett 70-tal namn, de flesta i NL, t.ex. Herrback(en) Te Es Bo Sb Pö Sv, Herrholm(en) Bo Lt Vö, Herrskär Bo, Herrängen Na Fb NL Lf, Herrö(n) Sa Le. Till sb. herre 'stadsherre' (FO). Jfr Här-. (LEX)

Herras/is(-) (härr-) i gårdsn. Herras Re Vö, Herris Pö Re, Herros Bj och motsv. namn som Herrasmossen Re, Herrisgrundet Ma, Herrisängen Kv. Till kortf. Herr av mansn. Herman el. ngt av gårdsnamnen. (LEX)

Herrgård- i gårdsn. Herrgården Si Bo Lt Or Mu, Herrgård(a)s Na He Li Sv Kv Mm, samt t.ex. Herrgårdsberget Bo Lt, Herrgårdsmossen Sa, Herrgårdsviken Mm. Till sb. herrgård 'lantegendom' (FO). (LEX)

Herto- i Hertonäs (härto-) by He, num. stadsdel Hfrs. Till fsv. hertoghe 'härförare; hertig', trol. såsom personbin. (Hfrs gatun.:20). Jfr Härtul(s). (LEX)

Hert(r)on- (härt-) i Hertonvik Ho, Hertronklobb Jo. Jfr Härt-. (LEX)

Herts- (här(t)s-) i Hertsas gård Nä, jte Hertsbacken, Hertsböle by Df, gård Nä, Hertsby by Si, Hertsäng(en) He Bo. Till fsv. mansn. Hærse(r). Jfr Härts-? (LEX)

Hes- (hæis-) i Hesträsket Nä, Hesäng(en) Ko Df. (LEX)

Hess- i Hessundet (hess-) Pa. Häst- el. av fi. urspr.? (LEX)

Het- (hæit-) i Hetbacka He (= Heik-) och Pä, Hetviken Es. (LEX)

Hett- i Hettdal (hætt-, el. hæck-) Ho, jfr Hettfolk beb. Öv. Till personn. Heike el.d. Jfr Heck-, Heikfolk(s-). (LEX)

Hibbo- i Hibboskär Ho. (LEX)

Hildas(-) (hilldas) som beb.namn Fi La samt i bl.a. Hildasback Pö, Hildas lappen Ho, Hildasvägen Mu. Till kvinnon. Hilda. (LEX)

Hilkar- i Hilkaråkern (hilkar-) Te. (LEX)

Hiller(s)- (hilldær(s)-) i Hillerbacken Li, Hildersklacken grund Ky (till personn.?), Hillerkärr Bo, Hilleråkern Nä. Till dial. hiller 'iller' (FO)? (LEX)

Hilles- i Stora Hilleskärr So. (LEX)

Hilmas(-) (hillmas(-)) som beb.namn So Sb Tj samt i Hilmaslindan Tj. Till kvinnon. Hilma. (LEX)

Himla(-) (himmla-) i Himla odl. Bo, Himlabacken Re, Himlaberg Sn, Himlakullen Sv. Till adj. himla (FO) syftande på höjd el.d. (LEX)

Himmel(s)- i ett 20-tal namn som Himmelsbacken Lo Sj Bo Kh, Himmelsberget Su Vf Lo Es Hfrs Si, Himmelsnäset Nä, Himmelskär- Be, Himmelängen Hi, jte Himmelshöga backen Bo, Himmelska klevarna Vå. Till sb. himmel, syftande på höjd el.d. (LEX)

Hind- i Hindholmen He, Hindören Sv. Knappast till sb. hind, jfr Hinn-. (LEX)

Hinders(-) (hinndærs) allm. som beb.namn, jte Hinder-Bengts Ec o.d., samt i ett hundratal namn som Hindersbacken Ho Db Bo Sv, Hindersby Ky Lt, Hindersböle Jo, jte Hindraböle Po, Hindersholmen Ky Si, Hindersnabba Jo, Hindersängen Iö Hi. Utvecklade från ä. genitiv av mansn. Henrik. (LEX)

Hinds(-) (hinns-) som gårdsn. Es, samt i Hindsbacken Iå, Hindsby Si. Till det urspr. ty. mansn. Hintze. Jfr Hints-. (LEX)

Hingst- i Hingstbetet Ge, Hingsthagen Na Sn Db Bo St, Hingstvällan Vö. Till djurordet hingst. (LEX)

Hink- (hink-) i beb.namn Hinkus Lt, Hinkenas Kn och Hinkaböle Py, Hinknäs St. Till kortf. av mansn. Henrik. (LEX)

Hinn- i Hinnskär Bö Iö Bo, trol. = Hingskär Kö, och Hinngrund Kv. Oförklarade; jfr Hind- och Hynd-. (LEX)

Hints- i gårdsn. Hints Tk, Hintsas Nb, jte Hintsasbacken Nb samt Hintsholmen Kar. Till det urspr. ty. mansn. Hintze. Jfr Hinds(-). (LEX)

Hir- (hi:r-) i Hirböle omr. Es, Hirdal by Iå. Oförklarade. (LEX)

Hirs- i Hirsholm (hirs-) Ko. Av fi. urspr. liks. många andra Hirs-namn? (LEX)

His- i Hisskäret (hi:s-) Hi (1771 His skär). (LEX)

Hiss- i Hisshagen Fi. (LEX)

Hissar- i Hissarklint Le, Hissarvekan Iö samt Hissarmoss Vö. Till vb hissa 'hissa segel' el.d., resp. 'gunga, om gungfly' (FO). (LEX)

Hitt(a)- i odl.namn Hittalandet Ki, Hittaliden Öv, Hittalindan Kb samt Hittörarna Bj och Hittarmossen Li. Till vb hitta, med växlande syftning. (LEX)

Hjalmars(-) som beb.namn Ha Kö Ma samt i Hjalmars blekan Ko, Hjalmarsängen Pu, Hjalmars ören Bö. Till mansn. Hjalmar. (LEX)

Hjort- i Hjortö (jɷ:rt-) Sa Ko. Till djurordet hjort. (LEX)

Hjorter- (jɷ:rtæ(r)-) i Hjortermossen La, Hjorterpotten Öj La, Hjorterskrotten Pu, Hjorterträsket Öj. Till dial. hjortra 'hjortron' (FO). (LEX)

Hjortkarl- (jɷ:rtkar-) i Hjortkarlholmen, -sundet, -udden Sa. Till dial. hjortkarl 'invÃ¥nare i Hjortö by'. (LEX)

Hjortron- (jɷ:rtron- el.d.) i omkr. 200 namn, de flesta i NL, t.ex. Hjortrondavan Br, Hjortronharun Ko Na Sn, de allm. Hjortronkärret och Hjortronmossen (ca 100), Hjortronskär VÃ¥ Ku So Ho Na En. Till växtordet hjortron, syftande pÃ¥ förekomst. (LEX)

Hjul- i Hjulböle by vid Bjbg, fi. Hyvelä. (LEX)

Hjäll- se Gäll-. (LEX)

Hjälm- (jælm- el. jölm-) i Hjälmholm Ho, Hjälmkärret odl. Ka, Hjälmudden Pa, Hjälmåkern Po, Hjälmäng(en) Ko Ka Sn. Till sb. hjälm, syftande på formlikhet? (LEX)

Hjälpan se GÖLPA. (LEX)

Hjärt- (jært-) i Tvihjärta skär Fö (av -gölpa) samt Hjärtgropen jättegryta Fö och Hjärtfladan Bj, Hjärtklint Ku, Hjärtaberget Si, Hjärtobacken Fi. Till sb. hjärta. (LEX)

Ho- (hɷ:-) i Hohagen Sj, Homossen Po Ka, Hoskift odl. Kö Bö. Hoviken Br, Hoängen Ka. Oförklarade. Jfr HOV(A). (LEX)

Hobban(s)- i Hobban(s)kila Fö. (LEX)

Hobergs- (hå:bærs-) i Hobergsholmen Vf, Hobergsviken Hi. Kanske till dial. Hoberg(sgubbe) mytiskt väsen (FO). (LEX)

Hojar(s-) (hojjar-) i Hojar hn Kh, jte Hojarisbacken Kh, Hojarsstenarna Kv. Till ett ty. Heuer 'slåtterkarl'? (LEX)

Hojlan- (hojlan-) i Hojlanstensmossen, -träsket Mm, Hojlanudden Te (med Ropanberget). Till vb hojla 'ropa, hojta' (FO). (LEX)

Hol- (hɷ:l-) i Holkärr, -Ã¥kern, -ängen Sj. Av fi. urspr.? (LEX)

Holger(a)s som beb.namn Ha Sa Nä Re Kr samt Holgersberget Or. Till mansn. Holger av ä. Holmger. (LEX)

Holings (holings) som gårdsn. Na. Till ett personn. (LEX)

Holk- i Holken vik Ko Hi, odl. Ki, Långholken vik Si, samt bl.a. Holkberget Na St, Holkholm(en) Iå Ky, Holknäs- Na Df Hi Fb Bo, Holkudden Ko Kb, Holkvik Na, Holkören Pä. Till sb. holk, syftande på urholkad form, fågelholkar el.d. (LEX)

Hollands- i Hollandskärr och Hollandssvedja Br. (LEX)

Hollstens som bynamn Sj. Till mansn. Holmsten. Jfr HÃ¥lls(-). (LEX)

Holländers som gårdsn. Pe. Till en personbet. bildad till folkbet. holländare i ty. form. (LEX)

HOLM(E) i över 6000 namn i alla delar av området. Största delen av dem är namn på (f.d) kringflutna "holmar", de flesta i NL och de inre delarna av ÅB ÅL. Namnen har i allm. obest. form i ÅL ÅB, ställvis i NL. Best. form på -holmen är vanl. i ÖB, kring fasta ÅL och i öÅB vNL. I möNL förek. formen -holman. Särskilt vanliga är Långholm, Tallholm, Lillholm, Björkholm, Brändholm (omkr. 100 av var) och Furuholm, Bockholm, Svartholm. I ÖB dessutom i hundratals namn på skogshöjder, kullar el.d., som Nämarstholmen Nä, Byholmen Kv, Storstensholmen Mu. Förleden Holm- el. Holms- (främst ÅL) ingår i ca 500 namn som de allm. Holmbacken (ÖB), Holmhagen, Holmskatan (ÅL ÖB), Holmskogen, Holm(s)udden, Holm(s)åkern och Holmängen. Till dial. holm, holme, som tydl. allm. har syftat på 'holme med jord och skog i inre skg.' (Skgnamn). (LEX)

-holm Namnen på -holm är över 5500 stycken. Ett trettiotal namn har blivit bynamn, flertalet ute i Skärgårdshavet som Ernholm, Kopparholm, Lökholm i Nagu och de åländska av typen Asterholma, Baggholma, Torsholma i Brändö. De övriga namnen betecknar fortfarande kringflutna eller numera tillandade naturlokaler. Största delen av "holmarna" finns vid sydkusten och framför allt i Nyland. I Österbotten har också skogshöjder fått namn på -holm.

De vanliga holmnamnen har i allmänhet obestämd form i Ålands skärgård och Åboland, ställvis också i Nyland, t.ex. Vibberholm, Ingersholm och Lånholm, Nåtaholm, Sackholm. Bestämd form på -holmen är nästan genomgående i Österbotten, i t.ex. Bjonholmen, Brudholmen, Dicksholmen, och överväger kring fasta Åland och i östra Åboland och västra Nyland. I mellersta och östra Nyland förekommer formen -holman.

Namnen är bildade till det i dialekterna levande ordet holm (fornsvenskt holmber) eller holme, som tydligen allmänt har syftat på 'holme med jord och skog i inre skärgård'. Belysande är att beteckningen holm- i dialektord som holmbo, holmbåt, holmö, holmkäring, holmäng osv. genomgående har avsett holmar som plats för boende, betande (mjölkning), fodertäkt el.d. "Holmarna" har varit nyttoland, sedan slutet av 1700-talet allmänt bebodda av fisketorpare och andra. I östra Nyland och Österbotten har också helt små kringflutna orter börjat kallas "holmar".

Upp till ett hundratal kringflutna orter har fått de allmänt högfrekventa namnen Långholm, Tallholm, Lillholm, Högholm, Björkholm, Storholm, Brändholm, och över 60 namnbärare når också Furuholm, Granholm, Bockholm, Kalvholm, Svartholm och Bergholm. (SKG:37)

-holm Huvudsakligen i Österbotten uppträder -holm i överförd användning med syftning på höjder som tydligt avgränsar sig från omgivningen. Av namnen åsyftar 60% skogsbackar. Holm-namnen uppgår till närmare 800, mest i norra och södra Österbotten. I Nyland finns några namn som Holmen i Pernå, Mossholmen i Ingå och Sibbo. Namnen är vanligast i Purmo. Bestämningslederna i Abborrholmen i Karleby, Lappfjärd, Båtholmen i Öja, Hamnholmen i Kronoby och Kvevlax, Laxholmen i Öja eller Skutholmen i Nykarleby tyder på att en del av skogsholmarna är upplandade holmar vid kusten. Ordet holm(e) är känt i betydelsen ?skogbevuxen upphöjning? i namnens utbredningsområden i Österbotten och Nyland. Vanligast är bestämningsleder som anger växtlighet, som i Alholmen, Björkholmen, Gränholmen. Också lägesangivande bestämningsleder är frekventa. I Terjärv och Pedersöre finns Skogsholmen, Skogsholmarna som motsvarar ordet skogsholm i betydelsen ?fast o. i regel mer el. mindre upphöjt markområde i myr- el. sumpmark?. (TER:62)

Holma(r)s(-) som beb.namn Holmars Sa Vå Kö, Holmas Jo Bo Pä ÖB, Holmes ÖB, samt t.ex. Holmarsgärdan Ho Pu, Holmaslötet Mu, Holmishällan Bj. Till sb. holm(e) el.vanl. en därtill bildad personbet. (LEX)

Holst- (hollst-) i gårdsn. Holstas Ko Si Bo samt bl.a. Holstkärr En, Holstasbacken Ky Si, Holstasnäs Ko. Till släktn. el. personbin. Holst. (LEX)

HOLSTER (-hollst(æ)r-) i ett 20-tal namn i ÖB på skogsbackar el.d., t.ex. Holstret Kh Kv Or Pu, Räv(a)holstret Re Or, Åmossaholstret Pu, samt t.ex. Holsterbacken Ma Sv Kh Kv, Holsterbådan Bj Re, Holstergrund Sb Kh, Holsterudden Sv. Till dial. holster 'samling av stenblock' (FO). (LEX)

-holster Ett tiotal namn på -holster uppträder i norra och mellersta Österbotten. Exempel på namntypen är Holstret i Purmo, Oravais, Kvevlax, Korsholm, Rävholstret i Replot och Åmossa holstret i Purmo. Namnen på -holster syftar på samlingar av stenblock och rösen. Namnen har alltid bestämd form med uttalet -hålstri. De är bildade till holster ?stenkummel, stenröse, oländig och stenbunden mark?. (TER:75)

Holt- (holt-) i beb.namn Holtas Pö Mu, Holtenas Kn, Holtis Kh. Trol. till personn. (Karsten SB II:52). (LEX)

Holvar- (hollvar-) i Holvarskär och Holvarörarna Bj. Till mansn. Hol(m)vardh (Karsten SB I:330)? (LEX)

Hom(m)an(s)- (Ã…L NL homman-, Ã…B homan-) som beb.namn Hommas NL Kn Vö samt i ett 50-tal namn som Hommanberget VÃ¥ Bö IÃ¥, Homanhamn Ho, Hommangrund Ky, Homanholm(en) Ho En, Hommanklobbarna Hi, Homma(n)näs(et) Ku Bö och (hɷmma-) Si Bo, Homanör(en)/-arna Iö Ho Or och Hommansby (hɷmmas-) Li, Hommasgärdan Bo, Hommasängen St. Till ä. hofman 'frälseman; ryttare' el.d.; jfr hauptman 'fogde' (SAOB). Jfr Hopmans-, Hovman-. (LEX)

Hon- i namn som Hon yttra, Hon östra grynnor Bö. Till dial. hon som best. fristående artikel (FO). (LEX)

Hong- av fi. namn på Honka-. (LEX)

Honsk- (honsk-) i Honskby Ky, med gårdar Lill- och Storhonskas. (LEX)

Honungs- i Honungsbådan grund Hi (= sjökortets Olycksbåda). (LEX)

HOP (hɷ:p) i omkr. 150 namn i sFL, de flesta i vÃ…L vNL, betecknande skogar (Ã…L) el. odlingar (NL), t.ex. Hopen, Hoparna allm., Hemhoparna Jo Sa, Gammelhoparna Ko, Päsarhopen Ka, Kronohopen Sa, samt ett hundratal namn som Hopgärdan och Hophagen allm., Hopholmarna Kb, Hopkärret Ho En Si, Hoplindan Kb Nv Tj, Hopskogen Sa Fi Ko La, Hopstycket/-ena och Hopäng(en) allm. Till adv. hop 'samfällt' (FO) eller ä. hoper 'pÃ¥ utmark upptagen odling, hopstycke'. (LEX)

-hop ca 160 namn, av dem ca 100 ägonamn (än). Ägonamn på -hop finns upptecknade från Åland (75 (28än)), Oskifthopen, o:sjiftho:pen, åker i Överö, Föglö) och södra Finland (ÅB 17 (15än)) Gammelhoparna, gamelho:pana, åker i Enkis, Korpo, (NL 64 (60än)) Hopen, ho:pn, odling i Kullo, Borgå). På fasta Åland, i synnerhet i Jomala och Saltvik, betecknar namnen på -hop även skogsområden.

Det förefaller tydligt, att hop som namnelement har skiftande betydelser. På Åland och i Åboland avser hop 'ett (odelat) stycke' eller 'hopstycke', enligt modernt språkbruk 'skifte'. I västra Nyland har ordet undergått en betydelseglidning 'urfjäll', förmodligen för att oskiftade ägor ofta fanns i utmarkerna.

De nutida namnen på -hop kan således sammanhållas med fsv. hoper 'ett stycke jord i åker el. äng, dvs. icke tegskiftad jord.

I Nyland och Åboland uppträder namnen antingen enledade eller tvåledade med ett ortnamn i förleden. Ortnamnet är ofta ett ägarbetecknande by- eller hemmansnamn, t.ex. Hopen eller Kobböle hopen, åker i Tappo, Västanfjärd. På Åland är namnen oftare tvåledade. Utmärkande för dem är att förleden är ett lägesangivande ortnamn, t.ex. Gammelåkershoparna, åker i Överö, Föglö, eller ett ord för väderstreck och riktining, t.ex. Norrhoparna och Söderhoparna, åker i Emkarby, Finström.

Påfallande ofta är namnformerna plurala, t.ex. Gammelhoparna i Enkis, Korpo. (ÅÄH:65)

Hop- Skillnaden i betydelsen mellan namn på -hop, som syftar på ett odelat ägoblock, ett skifte, och namn på Hop- som syftar på samfällda ägor, kan förefalla diffus, och ett slags sammanfall har säkert ofta skett. Odlingsnamn som Hopåkern, Hopgärdan, Hopängen eller namn på betesmarker och skogsskiften som Hophagen, Hopkleven, Hopmossen, som förekommer tämligen allmänt, kan teoretiskt innehålla sb. hop (av fsv. hoper 'ett stycke jord i åker l. äng'). En sådan tolkning förespråkar Granlund (1956:393 f) och Kartano (1977:187) beträffande namn på Hop- i östra Nyland. Mera motiverat förefaller det mig att sammanhålla förlederna med adverbet (i)hop, som syfter på samfälld, oskiftad mark. Att orterna med namn på Hop- faktiskt utgjort samfälligheter eller oskiftad mark kommer ofta fram redan av uppteckningarna, samt av en lång rad appellativ i ordförrådet, där sammansättningar på hop-, liksom -lag, avser samägt, samfällt eller gemensamt (FOms). (ÅÄH:69)

-hop Efterleden -hop ingår i ett femtiotal skogsnamn. Namnen är huvudsakligen åländska. De flesta av dem påträffas i Saltvik, Jomala och Föglö. Endast ett tiotal namn förekommer i Ålands östra skärgård. Vanligen syftar de åländska namnen på skogar, ibland på åkrar och ängar. Sammanlagt ingår ordet i ett hundratal ägonamn i södra Finland. Namnen har övervägande bestämd form Hopen, -hopen eller Hoparna. De osammansatta Hopen och Hoparna är vanliga. Namnen är ofta plurala. De innehåller ett dialektord hop som åsyftar samfällda skogsskiften. Ordet är känt i betydelsen ?skog?, vanligen ?hemskog? i motsats till ?utskog?, en betydelse som är belagd i Jomala. Från Geta uppges betydelsen ?skogsskifte?. Bestämningslederna i de sammansatta namnen anger oftast läge, som i Hemhopen, Norrhopen. (TER:126)

Hopan/ar- (hɷ:p-) i Hopanhagen Br, Hopankärr Si, Hopanslätt Fö, Hoparn odl. Ky, Hopargärdan och -ängen Te. Oförklarade. (LEX)

Hopen- i Hopenbacken (hɷ:pen-) Lt. (LEX)

Hopes- (hɷ:pis-) i Hopisbacken, -skogen Li, Hopesängen Bo. Jfr HOP. (LEX)

Hopmans- (hoppmans-) i Hopmansholmen Mu, Hopmansängen Nä. Till ä. hauptman 'fogde' (SAOB). Jfr Hom(m)an(s)-. (LEX)

Hopp- i Hoppet lgh. Pa Ka, udde Pe samt Hoppbrink Su, Hoppudden Pa, Hoppvik(en) Ko Kv. De sistn. oförklarade. (LEX)

Hoppar- i Hopparberget Iö Ho. Till vb hoppa. (LEX)

Hoppas(ens-) i Hoppas gård Kn Kh, jte Hoppasenasbådan Kn. Till personn.? (LEX)

hopstycke 11 namn. Hopstycket och Hopstyckena uppträder i enstaka fall som namn på ägor i Österbotten (1), Åboland (3) och Nyland (7), med en viss koncentration på mellersta Nyland (6).

App. hopstycke n., som inte kan beläggas som dialektord (FOreg.), betyder enligt SAOB (H 1146) 'på en bys utmark upptagen odling (åker l. äng)'. Som av föregående artikel framgår har hopstycke använts synonymt med hop och hänförs till "äldre finländska förhållanden" (SAOB H 1146). Liksom hop betecknar hopstycke i finländska medeltidsurkunder blockformiga enskilda åkergärden eller åkerstycken, som inte var teg- eller solskiftade (se Jutikkala 1946:10 samt Jutikkala i KL 4:517 f, KL 6:669).

Hopstyckena skall inte automatiskt uppfattas som samfälligheter även om de i praktiken ofta blivit det. I kommentarerna till namnexemplen i registret anges ofta att det är fråga om samfälligheter inom en eller flera byar. (ÅÄH:70)

Hor- (hɷ:r-) i Horan äng Mu, Horbacka torp Sj. Till sb. hor(a). (LEX)

Horg- i Horgan (horrgon) odl. Ky, jte Horgberget, Horgonsbrunnen, -vägen. (LEX)

Horm- (horrm-) i Hormnäs by och Hormvikarna Pä. Av fi. ursprung (Granlund SNF 44:105-)? (LEX)

HORN (hɷ:rn) i ett 20-tal namn pÃ¥ Ã¥kertegar el.d. i sFL, t.ex. Ängeshornet Sa, NyÃ¥kers horn Iö, Ã…kerhorn Ko Pa, Hornet Db, Lerhornet Sj, StorgÃ¥rdshornet, samt bl.a. Hornbacken Or, Hornberget Si Mö, Hornnabben Ko, HornÃ¥sen Nä. Till sb. horn 'utskjutande spets' (FO). Uddnamnet Högholms hornet Ko trol. besläktat med Kap horn. Jfr HÖRN. (LEX)

-horn Horn ingår i ett 10-tal benämningar på enskilda åkerhörn eller åkertegar, som förekommer med ett belägg på Åland, för övrigt i Åboland och Nyland. T.ex. Nials horn (ni:als ho:rn) betecknar ett hörn av ett större åkerfält i Söderby, Iniö, som kilformigt skjuter in mot skogen. Storgårds hornet (sto:rgårs ho:rne) är namn på en odling i Labby, Lappträsk.

Namnen är bildade till app. horn n. 'hörn', som här syfter på spetsiga, utskjutande terrängformationer, och i fråga om odlingar, på tegar eller hörn av åkrar (se Granlund 1971:98 f, FOms horn 'hörn på segel' o.dyl.; fsv. horn också 'hörn', se Sdw, Hellquist 1948).

Ängeshornet, teg i Lavböle, Saltvik, Åkerhorn, åker i Galtby, Korpo, och åker i Lielax, Pargas, förefaller vara enledade namn, bildade till app. *änges- och åkerhorn. (ÅÄH:289)

-horra i Hundhorran berg Ku. Till dial. horra 'berg där barn åkt kana' (FO). (LEX)

Hors- (hors-) i knappt 200 namn i sFL, t.ex. Horsbäck(en) NL, Horsholm(en) (ett 20-tal), Horskil(ar) Kö Ku Ko Na, Horsmossen Su Df Pä Kh, Horsnäs Ku Ho Pä, Horsskär(et) Vå Na Pa Hi Kh, Horsvik(en) ÅL Pa Ky, Horsäng(en) Vå Sj Ky He Be, Horsö(n) Ec Bö Br. Till dial. hors 'hingst' (FO). (LEX)

Hos- i Hosmossen (hɷ:s-) Li. (LEX)

Hosar- (hɷ:sar) gÃ¥rd Nä. Till personbet. hosare 'hästläkare'. (LEX)

Hossje- kanske i Håsebacken Nb och Håseklöven Ky (hosi-), Hossjemalmen (hossje-) Sj. Oförklarade. (LEX)

Hosmans(-) som gÃ¥rdsn. Lt (hɷ:smas) samt Hosmansbacken, -gÃ¥rden gÃ¥rdsgr. Lt, Hosmankrok sänka Bö, kanske Horsmanskleven, -källan, -tÃ¥get Db. Till personbet.?; jfr hosare, hosmans- (FO) och husman (SAOB). Se Husman. (LEX)

Hospital- i Hospitalet holme Sn, Hospitalsåkern Na Själö. Jfr Spetal-. (LEX)

Host- i Hostan (hɷ:ston) grund Pa, odl. Hi Pä, Hostlandet (hɷsst-) odl. Py. Till sb. hosta. (LEX)

Hott- (hott-) i Hottan grund Ko, äng Bo, Hotten sten Pä, samt Hottbacken, -berget, -hagen, -källan Bo. Av fi. urspr. (Granlund SNF 44:53-)? (LEX)

Hout- (hɷ:t-) i sockenn. Houtskär Ã…B, byn. Houtsala Ko. Till fi. hauta 'grav' el. 'grop i havsbotten'. Jfr -hö(u)t(a). (LEX)

HOV(A) (vanl. hÃ¥:v, hovi) i Hov(as) hn Vö, Hovet gÃ¥rd Es Si, backe Vö, odl. Nv, Hoves gÃ¥rd Bo, bynamn Hova Ki och Finnhova Df (hoɷa), jte t.ex. Beckhovet äng Hi, Tjär(u)hovet Fö Nä Kb, samt HovgÃ¥rd gÃ¥rd Si Bo och (hɷ:v-) by IÃ¥ Sj, Hovskär IÃ¥, Hovtjärnan Ka, Hovsbacka hn Py, Hovisbacken St. De flesta ouppklarade; till sb. hov, fi. hovi? Jfr Ho-. (LEX)

Hovar- i Hovarböle (hɷ:ar-) by Bo, Hovarskär(et) (hÃ¥:var-) Kö. Det förstn. av fi. urspr. (Granlund SNF 44:313-). (LEX)

-hovd i Hovdet (hå:vde) hög udde Ko Björkö, Trollshovda (-hovda) by Te. Jfr HUVUD. (LEX)

Hovman- (hɷ:man-) i Hovmanhäll udde Jo, Hovmansredden odl. Sa. Jfr Hom(m)an(s)-. (LEX)

Hovslagar- (hɷ:slagar-) i gÃ¥rdsn. Hovslagars Mu, Hovslagaris Vö, samt HovslagarÃ¥kern Si. Till personbet. bildad till yrkesbet. hovslagare (FO). (LEX)

Hud- (hu:d-) i ett tiotal namn som Hudbergen Fb Pä, Hudbrant Kö, Hudholm(en) Ku Ho Ma, Hudnabb Ho Na, kanske Hunabba Bö, Hudnäset Hi, Hudö(n) Pä, Hudören Bö. Enligt Westman (Nyl. önamn I:161-) till sb. huvud. (LEX)

Hudd(-) i gårdsn. Hudd och Huddas Kh. Till personn. (LEX)

Huder- i Huderbacken och Hudersjön (hu:dæ(r)-) Kr. (LEX)

HUGG (hugg el. hɷgg) i ett hundratal namn pÃ¥ skogar el. numera odl., de flesta i NL, t.ex. Hugget Fö NL ÖB, Ved(a)hugget Jo NL ÖB, Finnhugg(et) Na Mm Mu, Kolahugget NL, Brohugget Ma. I ÖB ocksÃ¥ Huggan (hɷggan) Or Mu, Huggorna Kb, Rovlandshuggan Mu. Dessutom i ett 30-tal namn som Huggbacken Fö Or Mu, Huggkärret Ki St Vö, Hugglandet öNL, Huggsved Sa och Huggeslindan Mu, Huggestegen Fö, Huggesängen Te. Till sb. hugg 'hygge där skogen avverkats' (FO). (LEX)

Huggars(-) som beb.namn Huggars Vö Kr samt i Huggarsdalen Tj. Till personbet. bildad till yrkesbet.? (LEX)

Hugos (hu:gos) som beb.namn Ha Sn Sv Re Pu. Till mansn. Hugo. (LEX)

HUHTA i odl.namn Huhtan Kar el. vanl. (hɷkt-) Huktan Vö, Hukten Ky, Hukto Kb, samt t.ex. Huhlanberget St, Huhranmäki Bo St, Huktängen Ky, Hucklot Ko Na. Till fi. huhta 'svedjeland' (Pitkänen SKS 418:247-). (LEX)

Hukus (hɷkɷs) hn Li. Till mansn. HÃ¥kan. (LEX)

Hula- se HÃ¥la-. (LEX)

Huldas som beb.namn Fi Lu Sb samt i Huldasgärdan St Nb. Till kvinnon. Hulda. (LEX)

HULJA i Huljan bottengöl Kn och SkÃ¥parhuljan dalsänka Nä (-huljɷn) och Huljorna vattenhÃ¥l i mosse Tj (holjɷna). Till dial. hulja, hölja 'göl' el.d. (FO). Jfr HÃ…LA, HÖL(JA). (LEX)

-hulja Vid den österbottniska kusten finns några tydligt samhöriga strandnamn på -hulja, -hölja, som Höljan för en farled i Nykarleby, Hulun för vattnet mellan några grund i Malax, Huljan för en fjärd och Hölen för en vik i Korsnäs. De motsvaras av ordet hölja i dialekterna för 'djupare vatten mellan grund' och 'vattenpöl o.d.' (FO). Besläktade förefaller namn som Hullvik på Åland, liksom namn på -kuljan, som de på kartan visade, och finskans kulju, som i sin tur anses härstamma från ett fornnordiskt gulja varav göl. (SKG:145)

Hulkar- (hulka(:)r-) i Hulkarslätt Su, Hulkarörarna Vå. Kanske till folkbet. Hultakarl 'folk från Hulta i Sund'? (LEX)

Hull- (vanl. hull-) i Hullberga by Bö (1585 Hwlbergh; i Ho ä. hulu-), Hullby Sa, Hullvik Fö VÃ¥ Ku Bö och (hu:l-?) Lu, (hɷll-) Ko, Hullsvik VÃ¥. Till personbin. (i bynamnen, enl. Hellberg SNF 68:82), eller (i Hullberga, -vik) topografiskt, jfr Hulu-, HÃ…LA? (LEX)

HULT (vanl. hɷlt) i ett 70-tal namn pÃ¥ skogar el. odl., de flesta i NL, med formen -hulten, som i Hulten Na Ki Pu, Kvarnhulten Na, Bäckhulten Ki, eller vanl. -hulten, som i Nattlappshultet Ec, Näshultet Po, Majhultet Lt, Lerhultet Nä, Hultet Kh Or. Dessutom i bynamn Hulta Su Ki Te och t.ex. Hultbergen Ki, Hultbäcken Te Li, Hulthägnan Le, Hultliden Pu, Hultskogen Po IÃ¥ Lt. Till dial. hult 'skogsdunge' el.d. (Thors SNF 42:78-). (LEX)

-hult Namnen på -hult är sammanlagt omkring 100. De finns främst i västra Nyland och i södra Österbotten. Ett tiotal namn förekommer i Kimito och Nagu och några enstaka fall på Åland. Enstaka former på -hult förekommer, men bestämd form -hultet är vanligast. I Österbotten och i Åboland finns namnformer som Hulten i Purmo, Nagu och Kimito eller Storhulten och Kvarnhulten i Nagu. Namnen betecknar numera övervägande åkrar. I Österbotten och Åboland har ett tiotal namn blivit namn på lägenheter och torp. Några ursprungligen primära naturnamn har varit sekundära bynamn redan under tidig medeltid. Dessa uppträder i formen Hulta, som är plural och hör till den i Mellansverige vanliga typen på -a. Från Sund och Karis kan nämnas Hulta. Bynamnet Hylta i Tenala förekommer 1499 i formen Hultaby, nu Storhylta och Ytterhylta. Ordet hylta ?litet hult? är en diminutivavledning till hult. I Sverige har hult belagts i betydelsen ?dunge?, ?skogsdunge?, i vissa fall ?äng?, ?upphöjning på myr?. L.Hellberg har förmodat att hult-namnen kan beteckna skogar som genom röjning eller på något annat sätt har tagits i bruk. Namnen har ursprungligen betecknat lövskogsdungar. Ordet har i Snappertuna och Karis betydelsen ?hage?, i Larsmo ?upphöjning eller kulle på åker?. Den i Larsmo belagda betydelsen ?kulle på åker? ingår i Hansas hulten, som betecknar en kulle på en åker. Här märks inflytande från andra sidan av Bottenviken. I Finland är beteckningar för växtlighet i hult-namnen inte lika vanliga som i Sverige. Ca hälften av namnen är osammansatta. Bestämningslederna i de sammansatta namnen anger vanligen läge eller storlek. (TER:124)

Hulu- (hɷlɷ- el.d.) i Huluberg(et) berg Na Ki och Si (4 st.), varav ett = HÃ¥laberg el. Ihuluberg (i:hulu-), jfr HÃ¥loberg He, samt Hulubäck Ka, Huluvik(en) Pa Ki Po. Till dial. hÃ¥la 'hÃ¥la, grotta' el. adj. hÃ¥log 'ihÃ¥lig', se hÃ¥laberg (FO). Jfr Hull-, HÃ…LA, Höles-. (LEX)

Hum- (humm-) i Humgärda Le, Humängsgärdan Fi. (LEX)

Humlo- i Humlosund (homblo-) sänka Ku. Jfr följ. (LEX)

Humlus(-) (hɷmblɷs(-)) som beb.namn Kr, jte Humlusmossen, samt i Humlusviken Mu. Till personn. (Karsten Sv bygd II:211). (LEX)

Hummel- (vanl. hɷmbæl- o.d., ä. hombæl-) i över 200 namn, de flesta i NL och Skghavet. Omkr. 40% av dem är namn pÃ¥ holmar, grund, berg, som Hummelholm(en) (ca 30), Hummelskär, Hummelören, Hummelberg(et), 30% namn pÃ¥ sänkor, odl., kärr, som Hummeldalen, Hummelängen, Hummelkärr(et), 20% namn som Hummelvik(en), Hummelsund. Syftande pÃ¥ växtlighet (sänkor, kärr) eller stenighet (skär, vikar; Zilliacus SNF 56:194)? (LEX)

HummelgÃ¥rd- (hɷmm(b)æl-, y. hɷmmle-) i ca 150 HummelgÃ¥rden som namn pÃ¥ odl., de flesta i NL, samt i t.ex. HummelgÃ¥rdsgärdan, -kärret, -Ã¥kern. Till dial. hummelgÃ¥rd 'humlegÃ¥rd' (FO). (LEX)

-hummelgård ca 120 namn. Hummelgården förekommer i namn på odlingar, absolut mest i västra Nyland (100), förövrigt i spridda belägg.

App. hummelgård m., fsv. humbla garþer, 'humlegård, inhägnad täppa med humleodling' är allmänt belagt (FOms, Sdw, SAOB H 1382).

I medeltida lagar påbjöds humleodling, och humle, som framförallt användes vid ölbryggning, blev redan under medeltiden både exporterad från och importerad till Finland.

I ortnamn förekommer Hummelgården oftast enledat. I Degerby, där beläggen är 25, påträffas också former med ägarbetecknande hemmansnamn i förleden, t.ex. Påls hummelgården, Degerö, Ers hummelgården, Kocksby, Sigurds hummelgården, Berg. (ÅÄH:97)

Hummelgård- Som förled ingår hummelgård särskilt ofta i sammansättningar på -land. Hummelgårdslandet är belagt i ett tiotal nyländska namn (från Snappertuna till Sjundeå samt i Mörskom). Ortnamnet åsyftar 'täppa med humleodling' eller eventuellt 'landet, åkern vid Hummelgården'. (ÅÄH:98)

Hummer(s)- (hummær(s)-) i Hummersbro och -mossen Sa, Hummersö by Fö och Hummers el. Hummerkila by Sj. Till personn.? (LEX)

Hump- (hɷmp-) i Humpen grund La, Humpan vik Mm Or. (LEX)

Hund- (hɷnn(d)-, y. hunn(d)-) i nära 200 namn som Hundbacken och Hundberg(et) allm., Hundgrund(et) Le Bö Hi Br, Hundholmen (10 st.), HundhÃ¥let sund el.d. Df Hgö Kb, Hundk(l)obben Ã…L Iö Ky Es, Hundkärr(et) allm., Hundnabba VÃ¥ Fö Bö, Hundskär(et) Kö Ku Bö Na Hi Bo, Hundudden Bö Ho Na. Till sb. hund, syftande pÃ¥ förekomst eller besvärlig passage (uddar, grund). (LEX)

Hundhuvud- i Hundhuvudet odl. Sn, Hundhuvudmossen Mu. Till sb. hundhuvud. (LEX)

Hundplattran grund Hi. Till dial. plattra 'exkrement' (FO); nedsättande. (LEX)

Hundrumpan odl. Bo. Till dial. hundrumpa 'hundsvans' (FO). (LEX)

Hundsfotten grund Sn. Till sb. hundsfott 'lymmel' m.m. (FO). (LEX)

Hundskinn(-) som odl.namn IÃ¥ samt i Hundskinnsmossen Ka, Hundskinnssveden IÃ¥. Till sb. hundskinn. (LEX)

Hunger- (hɷngær-) i Hungerhagen Nä, Hungersborg odl. Pä. (LEX)

Hongro- (hɷngro-) i Hungroberget La, Hungrobäcken Or, Hungrogärdan Nä Mu, Hungroknuven grund Vö, Hungrolyckan Pe, Hungroändan odl. Öj. Till dial. hungrog 'hungrig' (FO), syftande pÃ¥ dÃ¥lig skörd el. fÃ¥ngst. (LEX)

Hunt- (hunt-) i Hunthopen och Huntklinten VÃ¥ skg. (LEX)

Hurr- i gårdsn. Hurras Mu, Hurris Kv, samt Hurr(as)hagen Kv, Hurrasträsket Mu, Hurrasviken Kb, Hurrisfladan Re. Trol. till personbet. (LEX)

Hurskurs- i Hurskursnäs = Näseby by Sn. (LEX)

Hurt- (hɷrt-) i beb.namn Hurtas Kb, Hurtigs He Pä, Hurtis Or, samt Hurtigsbacken Pa, Hurtigsberget Sn. Till soldatn. Hurtig. (LEX)

HUS (hu:s) i t.ex. Huset strand Vå och Killhusen vik Ku Ho, Perkala hus bergklobb Iö, Vallarhusen skog Na, Kaskhus skog Kr, samt ett hundratal namn som Husback(a) vik Ha Iö och gård He, Husbergen Na Df Mö, Husholm(en) Fö Ko Si Bo Pä St, Huslandet skär Kö Ko Hi Be, Husskatan Nä, Husskär(et) Fö Na Hi, Husudden Bö Iö Na Pä Kn, Husö(n) Fi Kö So Iö Si. Till sb. hus syftande på fiskekojor el.a. byggnader. (LEX)

Hus- Också en stor del av namnen på Hus- kan snarast misstänkas för att vara betingade av boskapsskötsel. Andra fall förefaller att lika säkert höra till de fiskebetingade namnen. Så bör Husö vid Skiftet i Sottunga och Husholmen vid Korpo Kråkskär i likhet med många Huslandet och Husskär i den yttre skärgården och Hus-Kummelskär i Kökar med säkerhet ha syftat på "fiskehus". I många fall finns husgrunder av sten bevarade. (SKG:212)

Husans (hu:s(e)ans) hn Kö. Till Husö + Hannas? (Granlund FMS 19:101). (LEX)

Husas (hu:sas, ä. hɷ:ss) hn Pä. (LEX)

Huskan- i Huskanberget (hu:skan-) Lt. Till vb huska 'åka kälke' (FO). (LEX)

Huskvarn by Sn, jte Huskvarnträsket. (LEX)

Husman(-) som odl.namn Pä. Jfr Hosmans(-). (LEX)

Husu- (hɷsɷ-) i Husuholmen odl. Öj, Hususveden Kb Tj. Till dial. hÃ¥sa 'byxor' (FO), trol. syftande pÃ¥ tudelad form. (LEX)

Hutt- i Huttskatan (hɷtt-) udde Sv. (LEX)

Huttras- i Huttrasbacka (huttras-) Si. Enl. uppg. till vb huttra 'kuttra, om orrar'. (LEX)

Huv- (hu:v-) i Huvan berg Kö, Huvberget Ku. Till sb. huva, syftande på toppig form. (LEX)

HUVUD (Ã…L huvvæ, vanl. hɷvɷ el.d.) i ett 70-tal namn pÃ¥ bl.a. uddar (ca 50) som Karskärs huvudet Kö, Bergholms huvudet Iö, Kummelhuvudet Hi, Östsöderhuvudet (-hu:o) En, Skatahuvudet Ky, BÃ¥nholmshuvudet Bo, Ã¥kertegar som Flathuvudet och LÃ¥ngtegshuvudena Sa, grund som Svarthuvudet Hi, Västerhuvudet Sv, och del av vattendrag som Bäckhuvudet Nä och Forshuvudet (-hövɷ) Tj. Dessutom i en del namn som Gäddhuvudet grund Ku, Hanahuvudet odl. Pa, Märahuvudet berg Sn, samt Huvudberg Kö, Huvudnabb udde Ho, Huvudskär Ho Ko, Huvudvarpet Fb NL. Till sb. huvud, metaforiskt för bl.a. 'hög uskjutande bergudde' (Skgnamn), eller i t.ex. sb. bäckhuvud (FO). Jfr -hovd. (LEX)

-huvud Uddnamnen på -huvud är ett fyrtiotal, de flesta i Åboland, övriga inom Åland och Nyland. Kända exempel är Styrsöhuv(ud)et vid Mariehamn, Karskärs huvud(et) i Kökar, Kråkskärs huvudet i Korpo, Skatahuvudet i Kyrkslätt. I Österbotten finns i stället enstaka grundnamn på -huvudet såsom Gräshuvudet i Bergö, Väster- och Österhuvudet i Solv. Namnen har antagligen genomgående bestämd form, även om de gängse namnformerna på -huvu också kan uppfattas som obestämda.

I namnen ingår det vanliga ordet huvud med ursprungligen metaforisk men av frekvensen att döma senare direkt topografisk syftning på 'hög utskjutande bergudde' el.d. (SKG:112)

Huvudlös- i Huvudlösholmen och Huvudlösa Tallholmen St. Till adj. huvudlös. (LEX)

Huvudträds- i Huvudträdsbacken Tj. Enl. uppg. syftande på ett huvudliknande träd. (LEX)

Hy- i Hyvik (hy:-) odl. Or. (LEX)

Hycka- i Hyckaskär (ibl. höcka-) Hi. (LEX)

Hyck(e)l- i Hyckelbacken (hykæl-) Lt, Hyckleshagen, -kärret (hyckils- el. hy(c)klis-) Db, Hycklesund (hy(c)kle-) Iå. Oförklarade. Jfr Höck(e)l-. (LEX)

Hyckses- i Hycksesbacken (hyckses-) Ge. Till dial. högsäte 'den förnämsta platsen vid bordet' el.d. (FO). (LEX)

Hydar- i Hydarören (hi:dar-) Bö. Till vb hyda 'flå skinn av t.ex. säl' (FO). (LEX)

Hyddas gård o. torp Pä. (LEX)

Hylkan (hylkjon) skär Ky, jte Hylkifjärden, -stenarna, -sundet. Av fi. urspr.? Jfr HÖLKA. (LEX)

-hylla i Ka(r)lbergshyllorna bergavsatser IÃ¥. Till sb. hylla. (LEX)

Hylle(r)s- (hyllærs-, hylles-) i Hyllerskärr odl. Po, Hyllesåkern Iå. Oförklarade. (LEX)

Hylt- (hylt-) i Hylta = Storhylta och Ytterhylta byar Te, med Hyltträsket, -vägen. Till sydsv. hylta, besl. med hult 'skogsdunge' el.d. (Thors SNF 42:78-). (LEX)

Hyltmis- i Hylp- el. Hyltmesträsket Kv. Av fi. urspr.? (LEX)

Hynd- (hynnd-) i Hyndan grund Iå, udde Ma, samt t.ex. Hyndbådan, -brännan Ma, Hyndgrund, -viken Kv, Hyndören Kh Bj och Hyndohålet sund Kh. Till sb. hynda 'honhund', kanske nedsättande. (LEX)

Hyns(k)- i Malaxhynskjan (-hynnsjɷn) sten Sv, samt Hynskgärdan, -lindan Tj, kanske HynsÃ¥sen (hynns-) Nä. Till dial. hynskja 'avträde' (FO). Jfr Hysk-. (LEX)

Hyro- i Hyrobacka (hy:ro-) Si. (LEX)

Hys- (hy:s-) i Hysglo vik Ho, Hyskärr Si. (LEX)

Hysk- (hy:sk-) i Skräddar-Lisas hyskan sten Or och Hysknabba odl. Kb. Till dial. hy(n)skja 'avträde' (FO). Jfr Hyns(k)-. (LEX)

Hystan- i Hystanlindan (hysstan-) odl. Lt. Till vb hysta 'gunga' (FO). (LEX)

Hytt- (hytt-) i Hyttan torp Po, odl. Bo St, samt Hyttberget Po, Hyttstycket Br och Hyttaberget Sn. Till sb. hytta 'masugn; glasbrukshytta' (FO)? (LEX)

Hyttingen udde och notvarp Ky. (LEX)

Hyvel- (hyvil-) i Hyveln Te och Stickhyveln Si, båda f.d. pärthyvlar, samt Hyvelbacken Si, Hyvelängarna Li. Till sb. hyvel för 'pärthyvel' el.d. (LEX)

Hå- i Håbacka (hå:-) lgh. Bo. (LEX)

HÃ¥k- se HÃ¥p-. (LEX)

HÃ¥karn (hokarn) udde Vf. Av fi. urspr.? (LEX)

Håkan(s)- (hå:kan-) i Håkanböle f.d. by Su, Håkanåker Fi och Håkansarv gård Br, Håkansberg He, Håkansböle by He, Håkansholm Pä, -arna Ky, Håkansvik och Håkansåker He. Till mansn. Håkan, jfr Håkon(s-). (LEX)

Håkers- i Håkersåker (hå:kæs-) Kh. (LEX)

Håklos- (hå:klos- el. hå:kros-) i Håklosnäs, Håklos skaft och Håklos ström Kö. (LEX)

Håkon(s-) (hå:kon-) i gårdsn. Håko(n)s Iö Nä Bj, jte Håkonsenas Nä, samt Håkosfladan Bj, Håkonglo Ku, Håkosholm, -häran, -näs, -strömmen Kö, Håkonkärr Su Ko, Håkonskär Sa Fö Kö Ko, Håkosängen Kv, Håkonö Na. Till mansn. Håkon, jfr Håkan(s)-. (LEX)

Håks(-) (hock(s-)) som gårdsn. Lf, jte Håksänget och Håks-Ants mossen. Till ett personn. (LEX)

HÅL i omkr. 700 sundnamn överallt, de flesta i ÖB, färre i NL. Ibland obest. form i vÅB, i t.ex. Baggskärs hål Ko, vanl. best. form (-hå:le ÅL Hi, vanl. holæ) som i Flytthålet Ec, Spettarhålet Fö, Flåghålet Ho, Hundhålet Df Br, Majashålet En, Viborgshålet Hfrs, Vrånghålet Nä, Harrhålet Bj. Dessutom i ett hundratal namn på Hål(a)- (ÅL hå:l(o)-, vanl. hol(a)-), t.ex. Hål(a)berg(et) Lu Kö Ko, Hålbådan Kn Bj Öj, Hålabäcken Po Iå, Hålgrundet Sb Kn Be, Håloklint Bö, Hål(a)kärret Lu Pa Ka, Hålatallen He Lf, Hålviken He Pä ÖB, Hålören Bö Ho ÖB. Till sb. hål för 'smalt sund' el. syftande på t.ex. grotta (bergen), hålighet (tallarna), vattenhål (kärr) eller ??? (grunden). (LEX)

-hål Den tredje allmänna typen av sundnamn är namnen på -hål, som stiger till omkring 700 namn. Särskilt vanliga är de i Österbotten, mera sällsynta i Nyland. Obestämd form förekommer i västra Åboland, i t.ex. Baggskärs hål i Korpo Aspö. För det mesta har namnen bestämd from på -hålet, som i Ådö hålet i Kumlinge, Abborrhålet i Pargas, Hundhålet vid Hangö, Segelhålet i Bergö och Notgrunds hålet i Öja. Ordet hål är levande i dialekterna som ord för 'smalt litet sund' (FO). "Hålen" är i allmänhet klart mindre än riktiga "sund" och "strömmar". (SKG:151)

-hål En del namn på -hål, som Tryhål (egentligen "Tre hål") i den gamla farleden över Hangö västra fjärd och Hundhålet öster om Hangö, hör antagligen inte till gruppen av sundnamn på -hål, utan har snarare uppkommit som namn på farledspassager. Såsom sund skulle passagerna knappast överhuvudtaget ha blivit namngivna. (SKG:220)

HÃ…LA (hɷlɷ) i grundnamn HÃ¥lan Re, DynghÃ¥lan Re och sundnamn HÃ¥lan Ma, ÖbohÃ¥lorna Sv. Till dial. hÃ¥la 'djupt ställe i fjärd' (FO). Jfr HULJA. (LEX)

HÅLL i ett drygt tiotal namn på -hållet (ÅL -holle, f.ö. ha(:)lde) som grundnamnen Långhållet och Skräddarhållet Sa, Torskhållet Kö, och Hållet fjärd Hi, Långhållet skog Ka, Mellanhållet odl. Bo, Hållet kärr Tj. Till sb. håll 'avstånd' (FO), eller som ord för fiskeplats? (LEX)

-håll Nära dem står några namn på -håll, som grundnamnen Långa hållet i Hammarland och Saltvik, Skräddarhållet i Saltvik, Mellanhållet i Föglö och Kökar och vattenområdesnamnet Hållet i Hitis Rosala. Ordet håll har belagts i Åboland för 'plats där man drar sommarnot'. (SKG:181)

Håll- (holl-) i Hållbacken Kr, Hållnäs Bö, Hållskogen Kb, Hållsved Bo, Hållvägen He. Till sb. håll 'hållskjuts(station)' (FO)? (LEX)

Hållhagen (holl-) Fi Ka Iå ÖB, jte Hållhagabäcken Iå. Till dial. hållhage 'hage för skjutshäst' (FO). (LEX)

Hålls(-) (holls(-)) som beb.namn Po, jte Hållsskogen, samt Hållsbacken Vö, Hållsbäck omr. Ka Lo, Hållskärr En, Hållsnäs by Ka. Åtm. bynamnet till mansn. Holmsten. (LEX)

Hållstall- (holl-) i Hållstallet odl. Db och Hållstallsbacken Sa. Till dial. hållstall 'stall för hållhästar' (FO). (LEX)

Hålsten- i Hålstenarna omr. Bö, med Hålstensbergen, -udden, Hålstenen sten Li, grund Sa, Hålastenen grund Mu, samt Hålstensslätt och -vik Fi. Till dial. hålsten 'stenar med hålrum mellan; stor sten' (FO). (LEX)

Hålstrands- i Hålstrandsmalmen skog Bo. Till dial. hålstrand 'strand med "hålstenar"' (FO). Jfr föreg. (LEX)

Hålstubb- i Hålstubbviken Ko. Syftande på ihålig stubbe? (LEX)

Håp- (hå:p-) i Håpen grund Bj samt Håpmossen Mu, Håpnäs(et) (el. Håk-) omr. Pä La, Håpsund Bj, Håpviken odl. Kv, Håpören/-arna Kv Vö Pe. Till dial. håp 'smal, högstammig båt' (FO), el. kanske i ngt fall fi. Haapa-. (LEX)

Håp- I Österbotten finns främst en del namn på Håp-, som Håpnäset i Larsmo, Håpsund i Björkö, Håpviken och Håpörarna i Kvevlax. Namnen innehåller lånordet håp av finskans haapio, som har betecknat antingen någotslags roddbåt eller senare en typ av fraktfartyg (SAOB). (SKG:238)

Håpningen (hå:p-) = Håpningsudden udde St. (LEX)

Håpos i Håposviken/-arna (hå:pos-) St. (LEX)

Hår- (hå:r-) i Hårsundet Iå, Hårängen Ko. (LEX)

HÃ¥ras- i HÃ¥rasberget (horas-) IÃ¥. (LEX)

Hårdas(-) (hå:rdas(-)) som beb.namn Hårdas Kr samt i Hårdaslandet odl. Nä, Hårdas näset Hi. Åtm. det förstn. till soldatn. Hård. (LEX)

Hårlöpes- i Hårlöpet (hå:rlöype) sund Hi, vid Hårlöpesklobben. (LEX)

Hårtans (hort-) som gårdsn. Sv, jte Hortskatan höjd Sv. 1710 skrivet Hartans; till ett personn.? (LEX)

Hås- (hå:s-) i Håsgrynna och Håsvarp äng Kö. Till vb håsa 'brusa, om vatten' (FO). (LEX)

Häbb(e)r- (hæbb-) i Häbbret vik Ec Fö, grund Ku, Stolphäbbret udde Sa, Muckashäbbret sten Kn, samt ett 20-tal namn som Häbbersberget Vå, Häbbershagen Ge Su, Häbbersknuven grund Be, Häbbersstycket Kn, Häbbersvarpet Fö, Häbbersåkern Sa Ge. Till dial. häbber, härbärge 'spannmålsbod' (FO). Jfr Härbärg-. (LEX)

Häck- i Häckkärr En, Häckängen He. Oklara. Se f.ö. Heck-. (LEX)

Häck(e)l- i Häcklan (hæklon) grund Br samt (hæck-) Häckelsbacka, -skogen Bo, Häckelsgärda Hi och Häckelängen (hækæl-) He. Till sb. häckla 'linhäckla' (FO). (LEX)

Hägg- (hægg-) i ett hundratal namn som Häggbacken Vå Tk Mm, Häggdal(en) ÅB Iå Sv, Häggrund(et) Na En ÖB, Häggholmen ÖB, Häggnäset Lt Mö Öv, Häggviken Ge Na NL Nä Kn, Häggören Na Ma Kr samt t.ex. Häggekobben Ky, Häggeåkern Si, Häggesdal Fi. Till trädordet hägg, syftande på förekomst. (LEX)

Häggbusk- i Häggbuskviken Sn. Till sb. häggbuske. (LEX)

Hägges- i Häggesbacka gård Pä, jte Häggesgärdan, Häggesböle by Ky. Till personn. Hægge(r), kanske av Hägvidher. (LEX)

Häggjan (häddjon) gård, odl. Mu. (LEX)

-hägna 43 namn. Namn på -hägna uppträder i Åboland (19, Främsthägnan, fremsthenggnån, åker i Kasnäs, Hitis) och Österbotten (24, Hägnan, hegnå, åker i Korplax, Karleby). I uppteckningar från Nagu och Hitis i Åboland ingår feminina former på -hägna i äldre belägg, medan yngre uppteckningar har "moderniserats" till -hägne. I Karleby och Nedervetil i norra Österbotten förekommer enbart namnformer på -hägna. I Terjärv förekommer -hägna parallellt med maskulina namnformer.

App. hägna f. är belagt i Hitis, Öja, Terjärv, samt i Karleby (dekl. IV). I namn syfter ordet på 'inhägnat område' eller 'uppodlat fält, åker', Terjärv (FOms). I Karleby har hägna, 'inhägnat område', "blivit det kanske vanligaste ordet för en åker i allmänhet och är också ett ofta förekommande ortnamnselement i socknen", skriver Slotte (1967:24). Enligt en uppgift från Karleby 1936 (Fmk 141c) ingick både åkrar med sädesodling och lindor med gräsodling i en "hägna", dvs. ett fält omgivet av "åkergård". (ÅÄH:124)

HÄGNAD (vanl. hængnan, nÖB hængnon, Pa höunan) i omkr. 400 namn på hagar el. odl., de flesta i ÅL, som Hägnan allm. el. t.ex. Oxhägnan ÅL, Sjöhägnan Le, Röhägnan Iö, Svinhägnan Pa, Skallhägnan Po, Träskhägnan Öj, samt i ett 40-tal namn som Hägnbergen Lu, Hägnåkern He, Hägnbacken Pa, Hägnaskatan Ec, Hägnans åker Si, Hägnsträsk Ge. Till dial. hägna, hägne 'inhägnat område' (FO). (LEX)

-hägne ca 430 namn. Största delen av namnen på -hägne finns på Åland. I mindre mängd förekommer namnelementet också i andra regioner, utom i södra Österbotten. I östra Nyland förekommer det inte längre österut än Borgå.

Namnen betecknar inhägnade områden, som är såväl naturäng och betesmark som fält eller åker. Det förefaller som om namnen i norra Österbotten allra mest betecknar åkrar, medan det i andra områden ofta är fråga om beten och t.o.m. skogar. Hägnan är namnet på en åker redan 1798 i Larsmo (LSA E 11 5/12). I åländska karthandlingar ingår hägne i namn på utägor, t.ex. i Norrby, Lemland 1736 Klockarehägnan, Wattugårdz Swedhägnan och Lill Båhlstad ängshägnan (Å 10 12/1-2).

App. hägne m. är belagt i dialekterna fr.o.m. Österbotten t.o.m. mellersta Nyland. Det förefaller att sporadiskt i Österbotten (Öja, Esse), men tämligen allmänt på Åland och i sydvästra Finland betyda 'uppodlat fält, åker'. I mellersta och södra Österbotten har hägne som appellativ en ursprungligare betydelse av 'gärdsgård, stängsel' (FOms).

En påfallande stor del av namnen är enledade Hägnen. Det är nästan genomgående så i de nyländska fallen, och i övriga områden ofta i åtminstone hälften av fallen. Sammansättningar som också förekommer i det stora antalet åländska namn är Norrhägnen, Oxhägnen, Söderhägnen, Västerhägnen, Österhägnen, Nyhägnen samt Storhägnen. Belägg för de här namnen finns också från Åboland, Nyland och Österbotten. I Åboland finns fem fall av Stubbhägnen. I Österbotten är sammansättningen Långhägnen särskilt vanlig. (ÅÄH:121)

Hägna(r)s (hængn-) som beb.namn Le Bö Bj samt i Hägnasbacken Kh. Till folkbet. bildade till föreg. (LEX)

Häl- (hæ:l-) i Hälholmen Df, Hälnäs odl. Sn, Hälören Hi. (LEX)

Häles- (hæ:lis-) i Hälesgärdan och Hälisäng Ku, jte Hälingsrevet udde Ku. (LEX)

Hälft- (hælft-) i Hälftarna odl. Ko och Hälftesträsk(et) Iå. Till sb. hälft, syftande på tudelning. (LEX)

Häll- i Hällskär (ä. hæhl-) Ho. Till sb. hässle 'hasselskog' (Zilliacus SNF 55:241). (LEX)

HÄLL(A) (hæll-) i omkr. 900 namn på grund eller berghällar på land, de flesta i ÅL öNL ÖB. Obest. -häll i grundnamn som Stenhäll Ec, Höghäll Bo, Dunkahäll Lovisa, kanske enl. sjökort el.d. Vanligen -hällen i ÅL (ÅB) mNL, t.ex. Sjöhällen Ha, Klockarhällen Bö, Helgskärs hällarna Hi. Formen -hällorna kring Skiftet är dialekternas vanliga plur. av häll. I öNL vanl. -hället, i t.ex. Brännvinshället Si, Vedahället Pä, Morumshället St. Namn på -hällan/orna i ÖB, t.ex. Gåshällan Nä, Bockhällorna Kn, Brudhällan Kv, Risöhällan La. Namn på berg är bl.a. Dånahäll Ho, Flakahällarna Or, Laggnäshällan råpunkt Öj. Dessutom i ett hundratal namn som Hällberget allm., Hällbacken Bo, Hällkallan Re, Hällskatan ÖB, Hälludden allm. Till sb. häll(a) 'jämnt och slätt litet berg, bergklack' (FO). I vissa namn (på -backen, -berget o.d.) möjl. till vb hälla 'slutta' (FO). (LEX)

-häll(a) Grundnamnen på -häll(a) är sammanlagt omkring 900, utbredda över så gott som hela området. Vid närmare granskning visar de sig vara av tre olika slag.

Vanligast är namnen på -häll(en), -arna, som främst finns på Åland, i någon utsträckning inom Åboland (Nagu och Hitis) och mellersta Nyland. De har ibland obestämd och för det mesta bestämd form, som i Borgö hällen i Hammarland, Sikhällen i Saltvik, Gudingshällen i Vårdö, Helgskärs hällarna i Hitis, Träsköhällen i Kyrkslätt, Svarthällen i Pellinge. Av precis samma typ är ett antal namn på -hällen, -orna i Föglö, Kökar, Kumlinge, Brändö och Iniö, Houtskär; ord av den typen har pluralisformer på -or inom just detta område.

I östra Nyland har häll-namnen (några tiotal) ofta fått neutral form på -hället (men fortfarande plur. på -arna), särskilt i Sibbo, Borgå, Pernå, t.ex. Kutuhället i Sibbo, Skatahället i Pernå.

Uppe i Österbotten (i ca 200 namn) är formen åter genomgående -hällan, -orna, i t.ex. Själahällan i Öja, Storhällan i Solv, Rödhällan i Närpes. Liknande former förekommer i enstaka fall på Åland, i t.ex. Marhällan utanför Mariehamn och Södra hällorna i Eckerö.

Namnen innehåller dialekternas häll för 'jämnt och slätt litet berg, bergklack', som har biformen hälla just i Österbotten samt i Nyland (FO). "Hällarna" ligger ute i sjön eller just vid stranden; i en mängd besläktade fall är det fråga om namn på släta berg högt uppe i land. Särskilt vanliga namn på -häll(a) är bl.a. Rödhällen (30 fall), Själhällen, Truthällen samt Storhällan i Österbotten. Förlederna har för det mesta varit lägesangivande eller ortsbeskrivande. (SKG:77)

-häll, -hälla I Finland åsyftar häll(a)-namnen vanligen grund, men ett par hundra namn betecknar berghällar vid stranden och även högt uppe i land. Bergen kan vara låga, som Hällorna i Replot och Mormors hällan i Houtskär, eller höga, som Dånahäll i Houtskär. Ordet är känt hos oss i betydelsen ?flat berg, i sjön eller på land?. Bestämningslederna i namnen är vanligen ortsbeskrivande, som Släthällan i Föglö, Sund, Vörå, Höghällan i Maxmo, Oravais, Vörå, eller Rödhäll(an) i Lemland, Houtskär, Borgå och Munsala. Storhället i Pernå innehåller en neutral ordform hälle. (TER:37)

Hälla(r)s(-) (hæll-) som beb.namn Hälla(r)s Kö Po Bo, Hällaris Kv, samt bl.a. Hällasgrundet La, Hällashagen Nä. Till folkbet. bildade till sb. häll(a). (LEX)

Hälles- (hælles-) i Hällesbergen och Hällesö Iö, Hällesberget och Hällesskogen Lt, Hällesäng He. Jfr Hälls- samt Hell(e)s-. (LEX)

Hällis(-) (hællis(-)) som gårdsn. samt i Hällisbäcken Kb. Till mansn. Härlev. (LEX)

Hälls- (hæls-) i Hällsdalen Te, Hällsgärdan Na, Hällskulla by Po, Hällskärr(et) Pa Sn, Hällsåker(n) Jo Db och Hällsäng(en) Br He Si. Kanske till ä. hässle 'hasselskog' (SAOB). Om Hällsby av urspr. Helvetes- Te, se artikeln. Jfr Häll-, Hässle-. (LEX)

Hälsing(s)- (hælsing-) gårdsn. Hälsings Vå, samt bl.a. Hälsing(s)bulten grund Nä, Hälsingdalen Pa, Hälsinggrund(et) Fi Le St Re, Hälsingholmen udde Mu, Hälsingskär(et) Bö, Hälsingön La. Till hälsing 'person från Hälsingland' (beb.namn) eller 'ung ejderhanne' (skg.namn), knappast sb. hals (Granlund SNF 44:20-). Jfr Hell(e)s-, Helsing-, Häll(e)s-. (LEX)

Hälsobrunnen källa Ho Ki Po Ka Iå Ky Es, jte Adams hälsobrunn Fb. Till sb. hälsobrunn 'hälsokälla' (SAOB). (LEX)

Hält- (hælt-) i Hältdal(en) Ha Ku Bö Hi, Hältholm(en) Na Hi, Hältnäs Na, Hältvik omr. Vå Ku, kanske Hältesvik med lgh. Hältars Ho och Hältendalsviken Pa. Till ä. hässle 'hasselskog' med tonlöst uttal hæhl-, jfr Hässle-. (LEX)

Hälting- (hælting-) i Hältingberget och Hältingträsk Si. (LEX)

Hän- i Hänklobb (hæ:n-) Bö, Hänören (hænn-) Bo. (LEX)

Hängar- i Hängarviken (hængar-) Mm. Till vb hänga 'hänga upp för torkning', jfr Nothängan vik Kv. (LEX)

Häppel- (hæpæl-) i Häppelfjärden Kn, Häppelvik- Öj. (LEX)

Här- (hæ:r-) i Härdalen Sa Fö, Härholm(en) Bö, Härskär Bö, Härö(n) Bö Hi. Oförklarade. Jfr Herr-. (LEX)

HÄRA 1 i omkr. 170 namn på småskär inom ÅL, de flesta i Kö (uttalade -hæ:ra(n) Vå Fö, -hæ:ro(n) nKö Ku Bö Hi, -hærru(n) Kö), t.ex. Häran (hærrun) och Branthära Vå, Storhäran So Kö, Bockhäran Kö, Gräshäran Bo och Häran Hi. Till dial. hara (ÅL hära) 'mindre skär ute mot havsfjärd' (FO). Jfr HARA. (LEX)

Här(a)- 2 (hær(a)-) i Häran grund Nä och ett 30-tal namn i ÖB som Härabacken Kv, Härabådan Ma Bj Re Kv, Häragrund Ma Sv Bj, Här(a)holmen Lf Mm Or La, Härakärret Pö, Häraviken Mm Kv, Här(a)ören Bj Pe La. Till dial. häre 'hare' (FO). Jfr Har(a)- 2, Häri-. (LEX)

Härbärg- i Härbärget vik Ho, skär, gårdsgr. Pu, samt t.ex. Härbärgsgärdan Kb Nv Tj, Härbärgsholmen Bo Pä, Härbärgskläppen Na, Härbärgskärret St, Härbergsviken Bo Pä St. Till sb. härbärge, syftande på skyddad hamn el.d. Jfr Häbb(e)r-. (LEX)

Häri- (hæri-) i ett 20-tal namn i ÖB, t.ex. Häribacka gårdsgr. Pu, Häribådan Kn, Härigrynnan Nä, Härihällan Mu, Härisjön Pu. Till dial. häre 'hare' (FO). Jfr Här(a)- 2, Har(a)-. (LEX)

Härikan i Stora- och Lilla Härikan (hærikan) = Härikorna, grund En. (LEX)

Härm- (hærrm-) i Härmdal odl. Sn, Härmkil äng Ho, Härmäng äng Si. De sistn. av fi. ursprung? (LEX)

Härs- (hærs-) i Härsberget, -bäcken Si, Härskärret Bo, Härsviken Jo, Härsåkern Iå, Härsäng(en) Ku Bo. Kanske = Herts-, Härts-. (LEX)

Härskis- i Härskisholmen, -sundet, -viken (hærskis-) Bo. (LEX)

Härste (hærste) vik Ku, jte Härste udden. Ett namn på -städ? (LEX)

Härt- i Härtan = Härtanvik(en) Be, Härteholm Iö, Härtonkil odl. Or. Jfr Hert(r)on-. (LEX)

Härts- (hær(t)s-) i Härtsby Si. Till fsv. mansn. Hærse(r). Jfr Herts-. (LEX)

Härtul(s) som gÃ¥rdsn. Härtul Vö (hæstɷl), Härtuls Or (hærtɷs) och Vö (hæstɷs). Till personbin. Härtoghe. Jfr Herto-. (LEX)

Härus (hærɷs) som gÃ¥rdsn. Mm, jte Härusändan, -ängen. Till ett personn. (LEX)

-härva i odl.namn Brohärvan, Krokhärvorna Su. Se VÄRVA. (LEX)

Häs- i Häsbacken Pa och Häsholmen Sa (hæ:s-), Häsviken Te och Häsängen Ka Tu (hæs-). Till dial. häs 'hässja' (FO). Jfr Hässje-. (LEX)

Häsar- i Häsaräng (hæ:sar-) Su. Till vb hässja 'sätta upp hö på hässja' (FO). (LEX)

Hässaren (hæssarn) vik Pä, med Hässarnsberget, -kobban. (LEX)

Hässas- i Hässashagen (hæssas-) odl. Mu. Jfr Här(t)s-? (LEX)

Häss(e)l- i ett tjugotal namn i svFL, några skogsnamn Hässlet Ge och Farfars hässlet Ku (hæssle) och bl.a. (vanl. utt. hæhl-, ÅL hæssel-, vNL hesel-) Hässeldal Fö Iö, Hässelholm(en) Ho Na En Sn, Hässelkilen Ho, Hässelängen Br, Hässlö Fi Fö Ko. Till ä. hässle 'hasselskog' (SAOB). Jfr Häll-, Hält-. (LEX)

-hässle Namnen på -hässle är fåtaliga och har ett begränsat utbredningsområde. Hässlet i Geta, Farfars hässlet i Kumlinge och Rysslinds hässlet i Föglö betecknar hasselskogar. Namnen är bildade till ordet hässle ?hasselskog?. Ordet förekommer oftare som bestämningsled i åländska och åboländska namn. (TER:137)

Hässje- (hæsi-) i ett hundratal namn i NL och ÅB ÖB, t.ex. Hässjebacken Bo Sb Tj, Hässjegrund ÖB, Hässjeholmen (ca 40; 30 i NL), Hässjekilen Iö, Hässjeudden Na Bo Pä Py Lf, Hässjeören En Bo Pä St Re. Till sb. hässja 'torkställning för hö el.d.' (FO). Jfr Häs-. (LEX)

Hässlon- i Hässlonbacken (heslɷn-) Pu. Till dial. (bränn-)hässla 'nässla' (FO). (LEX)

Häst- (hæsst-) i grundnamn Hästen allm., Borgmanskans hästen Su, Pryss hästen Na, Salm hästen Ky och Svarta hästen holme Si samt omkr. 1300 namn som Hästberget ÅB NL, Hästbådan ÖB, Hästgrundet (ett 20-tal), Hästhagen allm., Hästholmen (över 40), Hästkleven ÅL ÅB, Hästkärr(et) allm., Hästskär(et) (över 30), Hästö Ha So Fö Ho Ko Fb En Sn Ky Pä Kr. Till djurordet häst, vanl. syftande på formlikhet (grunden) eller betande. (LEX)

Hästarshålet vik Bo. Till sb. arshål 'bakdel' (FO). (LEX)

Hästflåar- i Hästflåarviken Fö. Till dial. hästflåare 'hästslaktare' (FO). (LEX)

Hästhoven udde Ko Hi. Till sb. hästhov, syftande på formlikhet. (LEX)

Hästryggen som bergnamn Ho samt i Hästryggskäret He. Till sb. hästrygg. (LEX)

Hästräven udde He. Till dial. räv 'bakdel' (FO). (LEX)

Hästsimman- i Hästsimmanberget Pä, -gropen Bo, -gölen Es Si, där hästar fått simma. (LEX)

Hästsko- i Hästskon grund Ho Bo, odl. Ge Fi St, åkrök Pe, Hästskotjärnen sjö Ge. Till sb. hästsko, syftande på formlikhet. (LEX)

Hästvilan vik So. (LEX)

Hätt- (hætt-) i Hättorna ö Ku och Hättan ö Iå, y. Hättön, jte Hättöfjärden, samt Hättholm Ho, Hättskär Vå Iö Ko, Hättviken Iå, Hättåkern Bo. Till sb. hätta, ibl. syftande på högre berg? Jfr Hatt-. (LEX)

Hättfolk(-) se Heikfolk(s-). (LEX)

Häveli- i Häveliängen (hæ:væli-) Ku. (LEX)

Häx- (hæcks-) i Häxberget Le Pa Sn, Häxtratt holme Iå, Häxvik- Py. Till sb. häxa, syftande på ngt övernaturligt. (LEX)

-häxla i Västerhäxla (-hæcksla) omr. Fö. (LEX)

Hö- (vanl. höj-, NL ofta hö:-) i ett hundratal namn som Höberget ÅB, Höhamnen Na, Hökärret NL Or, Hömossen Pä St ÖB, Höskär(et) Kö Ho, Hösveden Ko Na Lf Bj, Höträsket Tj. Till sb. hö 'gräsväxt' (FO); i vissa fall (som Höskär(et)) kanske av diftongerat Hög-. (LEX)

Höck- i Höckböle by Ge. Till ett mansn. Höke? (LEX)

Höck(e)l- i Höckle berg Su, = Höckleberget, samt Höckelgrund Vå, Höckelsmyra Su, Höckloskär Ko. Jfr Hyck(e)l-. (LEX)

Höcker- i Höcker torp och Höckerudden Ko. Av fi. ursprung? (LEX)

?Höffle äng Ky, jte Höffleberget, Höfflesåkern, -ängen. (LEX)

Hög- (vanl. hö:g-, ibl. höug- i öNL) i grundnamn Högan Vå, Högen Pa, Han höga Kö Ko, Dom höga Ku, jte Gullhöga kulle Jo, Våmhögan berg Ku, samt över 1500 namn med förleden Hög-, t.ex. Högbacka lgh. NL, Högbacken ÖB, Högberget ÅL ÅB NL, Höggrund(et) ÅL NL, Högholm(en) (över 100), Höghällan ÖB, Högkulla lgh. NL, Högnäs(et) NL, Högmossen ÖB, Högskär(et) (ca 50), Högsved(en) ÅB ÖB, Högören allm. Till adj. hög, angivande höjd i förh. till det omgivande. (LEX)

-högast i ett tiotal bergnamn i ÅB, som Haru högast Ko, Högast och Brännskärs högast Na. Till superl. av adj. hög. (LEX)

Högben ((h)ö:gbe:n) by Ka, med Högbenholmen, -sjön. Till ett personbin.? (LEX)

Höger- i Högerklobb (hö:gær-). Till komp. högre. (LEX)

Högon- i Högonberget (höugon-) Bo. (LEX)

Högsät- (hycksæ:t- el.d.) i Högsätet strand Ge, odl. Vå Fö Bö, samt Högsätsbacken Ge, Högsätesklinten Bö. Till sb. högsäte 'förnämsta platsen vid bordet' (FO). (LEX)

Högtider(-) (höckti:dær) som odl.namn Fi, jte Högtiderhagen. (LEX)

Höjandes- i Höjandeshäran (ä. höjonæs-?) Kö. Till dial. hyende 'huvudkudde' (FO)? (LEX)

-höjd i Gråhöjden (-hö:gden) berg Iå, Bisahöjden (-höjden) berg Lt St, Jättehöjdarna (-högdan) berg Nä. Till sb. höjd. (LEX)

Höjers (höjærs) gård Vå. Till personbin. bildat till ty. hoier 'huggare'? (LEX)

Hök- (hö:k-, ÅL höck-, öNL ÖB höuk) i bl.a. Höken odl. Li Kr, Hökdalen odl. Sa, Hökholm(en) Ko Na En St, Hökängen Pä Tj. Till fågelordet hök (el. adj. hög?). (LEX)

Hökamen (hö:ka:men) odl. Ka, med Hökamshagen. Där en hök slutat sina dagar? (LEX)

Hökar- i Hökaråkern (hö:kar-) Ky. (LEX)

Höke(r)s (höutjis) hn Db. Till en personbet? (LEX)

Höles- (hö:les-) i Hölesbergen Ku, Hölesmossen och Hölesnäset Hi. Jfr Hulu-. (LEX)

HÖL(JA) i Hölen (hölen) odl. Pl, sankmark Sb Kn, ågren Lf, Vikhölen vik Lf, Hölet (höle) vik Kn, Höljan farled Nb, samt Hölemararna och Hölemunnen Kn. Till höl(ja) 'fördjupning i botten av vattensamling' (SAOB, FO). Jfr HULJA. (LEX)

-hölja se -hulja. (SKG:145)

HÖLKA i några viknamn på -hölkan (-höltjon), bl.a. Hölkan Bö Ko, Smedsnäs hölkan Bö, Alnäs hölkan och Djuphölkan Ho, samt Hölkbergen, -udden Bö och Hölkesbäcken Lt. Till dial. hölka 'urholkning, vik' (FO) (LEX)

Höln- i Hölnholm (höln-) Ho. (LEX)

Hön- (hö:n-) i Hönan grund Iå Bo, sten Pu, odl. Es, samt ett drygt tiotal namn som Höngrynnan Vå Bj, Hönkärr(et) Iå Pä, Hönudden Te, Hönviken Hi. Till sb. höna, i de förstn. jämförande. Jfr Höns-. (LEX)

Hönars (hö:nars) gård Ha. (LEX)

Höns- i ett 50-tal namn som Hönsgrund(et) Hi Sn Iå, Hönsholm(en) Vå Fö So Pa Df NL Mu, knappast Hönsnäs by Ho, jte Hönssundet, Hönsvik(en) Sa So Na Pa Ki En. Till sb. höns för ngtslags hönsfågel. Jfr Hön-. (LEX)

Hör- i Hörängen (hö:r-) Ko, jte Hörings näs. (LEX)

Höran- i Höranstenen (hö:ran-) St, där man lyssnat efter korna. (LEX)

Hörding(s)- i Hördingkulla Si och Hördingkärr Es (hörrding-) samt Hördingskurun (hö:lings-) odl. Vö. Till dial. hörding 'vallhjon' (FO). (LEX)

Hörje- i Hörjekyan (hyri-) odl. Iå. Till dial. hirja, (hörja) 'väsnas; streta' (FO). (LEX)

HÖRN (hö:(r)n-) i ett trettiotal namn på odl. el.a. jordskiften, som Korsängshörnet Ha, Björkkvistens hörnet Hi, Storåkershörnet Ka, Sebbishörnet Kh, samt i t.ex. Hörnfladan Re, Hörngård(en) Jo Ki Ky, Hörnkärret Si Pe, Hörnstycket ÖB. Till sb. hörn syftande på läge i ett råhörn el.d. Jfr HORN. (LEX)

-hörn Hörn ingår i ett 20-tal odlingsnamn, i synnerhet som beteckningar på delar av åkrar eller större områden, t.ex. Storåkershörnet (sto:rå:kärshö:rne), del av Storåkern i Smedsby, Karis, Finnhörnet (finnhyö:ne), ängar i Vassor, Kvevlax, där "finska Mullosbor har haft ägor".

I namnen ingår app. hörn 'hörn, vinkelformat parti av yta el. föremål', allmänt belagt (FOms). I vissa fall är det uppenbart att namnen är unga, som t.ex. då äldre Bastugärdan efter ändringar i skiftet i Västanby, Karis, har bytts ut till Kanervas hörnet och Nyåkern till Kalles hörnet. (ÅÄH:289)

Hös- (höus-) i Hösbrinken Pä, Höskyan odl. Iå, Hösängen Lt, jfr Höustan äng Ka. (LEX)

Höst- i Höstnäs (hö:snæs) by Sn. (LEX)

Höter- (ä. höutær-, y. hö:tær-, höttær-) i ett 40-tal namn som Höterbådan Ku, Höterkil Na, Höterkurra Vå Bö, Hötervik(en) (över 20). Till dial. höter 'havstång' (FO). (LEX)

Höterbojan som viknamn Hi samt i Höterbojberg Br. Syftande på platser där havstång samlats. (LEX)

Höus som f.d. gårdsn. Es. (LEX)

-höut(a) (höut- o.d.) i Hötor omr. Ho, med Häst- och Kohötor, Stor- och Lillhöut ängar Ho, Stor- och Lillhöud vikar Ko, Hötan odl. Ko Bo, vattenomr. Na. Till fi. hauta 'grav; grop i havsbotten', ev. som lånord (Pitkänen SKS 418:232-). Jfr hauta, Hout-. (LEX)

Höuvan (höuvon) skär Kh Kv Vö Mu. Trol. av fi. ursprung. (LEX)