Institutet för de inhemska språken
 

K

Kabak- i stugnamn Kabaken (kabbak-) Ge och (kaback-) Ky Pä, med Kabakmossen, Kabakåkern. Till det ry. lånordet kaback 'krog', fi. kapakka. (LEX)

Kabb- i Kabböle by Pä, Kabbrummen grund och Kabbängen Hi. Det förstn. till ett mansn. Kabbe. (LEX)

Kabbel- i Kabbelkobben Hi. (LEX)

Kabel- (ka:bæl-) i Kabelgrund Le, Kabeludden Mhmn Ko Bo Py, Kabelviken Ky samt Kabelbro(n) Ha Nä, jte Kabelbrohägnan Ge, Kabelbrokärr Po. De förstn. till sb. kabel, syftande på elkablar, de sistn. = Kavelbro-. (LEX)

Kackur- (vanl. kackɷr-) i ett 30-tal namn i Öb, t.ex. Kackurbådan Kb, Kackurgrundet Sm Pe, Kackurmossen Sb Pö Or Kb, Kackursjön Lf Tj, Kackurträsket Lf Or Nb Tj Öj, jte allm. Kackurlampen. Till fågelordet kackur 'storlom' av fi. ka(a)kkuri (FO). Jfr Kakar-. (LEX)

Kada- (kada-) i Kadamossen St Py, Kadatåget väg Li, Kadaudden Bo. Till dial. kad 'boskap' (FO)? (LEX)

Kadron- (ka:dron-) i Kadrongärdan Su, Kadronholm Sa. Oförklarade. (LEX)

Kaffe- i ett 40-tal namn som Kaffeberget Pa Sn Es Bo, Kaffebådan Kh, Kaffegrund(et) allm., Kaffelindan Kr, Kaffevarpet Bo, Kaffeviken Su Es Bj. Till sb. kaffe, syftande på kafferaster el. ngn händelse. (LEX)

Kafta- i Kaftakärret (kaffta-) odl. Ky. (LEX)

Kagg- i Kaggrund Df, Kaggskatan Vö, Kaggören Re, jte Kaggasholmen Mm, Kaggesbacken Tj. (LEX)

Kait- i bildningar till lånade ortnamn; till fi. kaita 'smal'. Jfr Kaj(u)t-. (LEX)

Kaj- i Kajberget Si, Kajgrund Ho, Kajgärdan Pa, Kajholmen Fb Si, Kajhället Si, Kajkobbarna Ky, Kajskär St Py, Kajstenen Si, Kajudden Iö Na, Kajvarp äng Fö, Kajåkern He. Till sb. kaj 'skeppskaj' el. (öNL) kaja 'vitfågel' (av fi. kajava) (FO). (LEX)

Kajas(-) i stugnamn Ann-Kajos Ho, Kajas La Tj och t.ex. Kajasbacken Fi Kr, Kajasgärdan Kr Tj, Kajoskärret Sa, Kajasstenen Mu. Till kortf. Kaj av Katarina (Huldén SNF 40-41:118). (LEX)

Kajman- i Kajmanbacken Kb, Kajmankärret Te. Till fi. lånord kaima 'namne' (FO). (LEX)

Kajon- i Kajonkärret En. (LEX)

Kajs- i Kajsa källa Po, Kajsas odl. Pu, Kajsos beb. Sa Kh, samt bl.a. Kajsnäs Pä, Kajsaberget He Bo, Kajsasberget Te Ky, Kajsasgärdan Sa Na Bo, Kajsosgrundet Bö Iö, Kajsos klovet sund Fö. Till kvinnon. Kajsa. (LEX)

Kaj(u)t- i Kajton grund Ko, Kajtovik(en) Sa Le samt Kajutan (kaju:t-) odl. He Öv och Kajutgrund Bj, Kajutörarna He. Till sb. kajuta. Jfr Kait-. (LEX)

Kajutbåt- i Kajtbåt(s)hamnen Ho Ko, Kajtbåtlandet Ko. Till sb. kajutbåt 'större båt med kajuta' (FO). (LEX)

Kakar- (kakar-) i Kakargrundet nHi, Kakarmossen Lt, Kakarträsket Es Bo Lt St, jte Kakarlakt- Ky, Kakarlam- allm. NL. Till fågelordet kakare 'storlom', av fi. kakari, ka(a)kkuri (FO). Jfr Kackur-. (LEX)

Kak(u)- (vanl. kaku- el.d.) i Kakan grund Jo Df Hi, jte Brödkakan, Pannkakan, Rysskakan o.d., samt t.ex. Kakuhällarna Pä, Kakukärr(et) Ki Sn, Kakumossen Ki Si, Kakustenen Si He. Till sb. kaka, i grundn. syftande på formlikhet. (LEX)

Kal- (ka:l-) i Kalen landomr. Kö samt ett hundratal namn som Kalback(en) Sa Ho Pa Sn Ka Si, Kalberget Jo Kö Bö Iö Iå, Kalbådan Br Ky Nä, Kalholm(en) Df Hi Kv Mu, Kalkärr(et) Ki NL Ma, Kalmossen Vf Si Ma, Kalnäs Kö Ho Bo, Kalskär(et) ÅL ÅB Bo Be Bj, Kalvik(en) ÅL Na NL. Till det rel. unga adj. kal 'trädlös' (berg, skär, kärr), adj. kall (dial. ka:ld, FO) 'kylig' (vikar) el. ngt tredje? Jfr Kald-, Kalk(a)-, Kall-, Kar(l)-. (LEX)

Kalans- (ka:las) by Sj. (LEX)

Kald- (ka:ld-) i Kaldon grund Ku Ko Nä, Kaldorna Na, Kaldo(holmen) halvö Hi, jte Kaldglo, Kaldgrynnor Nä, Kaldhamn Hi Lf Kn Nä, Kaldharu Ko, Kaldnäs (kalld-) by Nä, Kaldträsket Sm Nä, Kaldudd Iö, Kaldåkern Fb Sj, Kaldäng(en) Iö Pa, Kaldör(en) Vå Ki Hi Mm, samt Kalder(sudden), Kaldersfjärd Jo (ä. ka:ldær-) och Kalderberget, -fjärden Db. Oförklarade. Jfr Kal-, Kall-. (LEX)

Kal(d)hamn Ett återkommande hamnnamn är också Kal(d)hamn (uttalat antingen ka:l(d)- eller kall-), som är känt från Hitis, Hangö, Lappfjärd, Närpes (två skilda) och Korsnäs. Liksom i de tidigare behandlade Kal(l)båda-namnen är förleden svårtolkad; det kan knappast vara fråga om adjektivet kall eller kal. En utväg är att uppfatta namnen som urspårade former av det Karlhamn (1589 skrivet både Carlhamn och Kaalhampn) som finns i Kyrkslätt och som kan ha syftat på "karlar" i kronans tjänst eller alltså på kungliga flottan. En annan möjlighet är att namnen har betecknat orter utmärkta av en "stenkarl", ett kummel av något slag. Ordet är känt bl.a. från Gotland (I. Olsson, Ortn. på Gotland: 81). Namnen skulle då vara paralleller till Tunnhamn. (SKG:216)

Kaldron- i Kaldronberg (ka:ldron-) Iö. (LEX)

Kales- (ka:lis-) i Kalesbacka He, Kalesmossen St, Kalesudden Si. Jfr Karles-. (LEX)

Kalgar- i Kalgarholm by Ko. (LEX)

Kalk- (kalk-) i Kalkorna grund Rim samt över 200 namn som Kalkberget allm., Kalkbådan So ÖB, Kalkgrund(et) allm., Kalkholmen Pa Vf NL Sb, Kalkkärr(et) Jo Lu Ko Te Po, Kalkskär(et) Kö Ko Hi Bo Or, Kalkudden Su Na Pa Vf, Kalkviken Ha Vå Su Po. Till sb. kalk, ibl. syftande på förekomst el. lastning av kalk. Jfr Kal- och följ. (LEX)

Kalka- (kalka-) i Kalkaback(en) Ma Sv Kh Kv, Kalkaberget Ma, Kalkaskatan Kn Kv och Kalka-Kopparskär Kh. Till ptc. kalkad 'kalhuggen' (FO). (LEX)

-kall i lånenamn som Kamskall Na, Våtkall Es, inneh. fi. kallio 'berg'. (LEX)

Kall- (kall- el. ka:l-) i omkr. 200 namn som Kallberget Fb Ka Si Nä Nb La, Kallbåda omr. Sn, Kallbådan Hgö Ky Bo, Kallbäck(en) Ka He Si, Kallhamn Hgö, Kallkulla Ki Iå Es, Kallkällan Te Sn Es Kb, Kallkärr NL ÖB, Kallmossen ÖB, Kallvik(en) allm. Till adj. kall (ä. ka:ld, FO, jfr Kald-) eller urspr. Kal-, Kalv-. (LEX)

Kallas(-) o.d. som beb.namn Kallas ÅL, Kalles ÅL ÖB, Kallos Bö Ho, samt i t.ex. Kalles grynnan Na, Kalleshackorna Iå, Kallos slättan Iö. Till Kall(e) av mansn. Karl. (LEX)

Kal(l)bådan Ytterst i Borgå skärgård ligger ett fyrskär med namnet Kal(l)båda grund och utanför Porkala ett annat som brukar kallas Kallbådan. Dessutom förekommer Kal(l)bådan som namn på grund i utskären utanför Hangö och i Närpes och Bergö. Norröver finns ytterligare tre Kalkbådan i Solv, Korsholm och Björkö.

De förstnämnda namnen uppträder traditionellt skrivna med antingen ett eller två l och har också uttalats med antingen långt eller kort a, så att formen på ka:l- är den gamla dialektformen och formen på kall- en yngre mera riksspråklig form. Den här egenskapen delar de med en stor del av våra övriga namn på Kal(l)-, t.ex. bynamnet Kallbäck i Sibbo, uttalat med långt a eller l och regelbundet skrivet Kal(de)beck på 1500-talet.

I fallet Kallbäck liksom många andra namn som Kallkällan, Kallkärret, Kallmossen och Kallvik(en) är det uppenbarligen fråga om bildningar till adjektivet kall, i äldre dialekt ka:ld, som på något sätt har syftat på vattnets kylslagenhet. Men den förklaringen kan inte vara tillämplig på våra "Kallbådar".

Kal(l)-namnen bildar en invecklad problemhärva som vi får lämna åt den kommande forskningen att reda upp. (SKG:74)

KALLE i ett 40-tal grundnamn (vanl. (-)kallan), de flesta i ÖB, t.ex. Nisskallan Kn Be, Västerkallan Ma, Gnydingskallan Vö, Sandkallan La, Märkkallarna Ec, Kallan Ge, Skeppkalla Bo. Till dial. kalle 'grund till havs' (FO) (Skgnamn). Jfr Kal-, Kald-, Kall-. (LEX)

-kalle Namnen på -kalle uppgår till ett fyrtiotal och finns främst vid Bottenhavskusten, enstaka fall vid sydkusten. De har vanligen bestämd form med uttalet -kallan. Exempel är Gnydingskallan bland Mickelsörarna, Hällkall bland Valsörarna, Storkallan i Bergö, Kallan i Malax och Sideby, Märkkallarna i Eckerö samt Hällkalla och Skeppkalla i Pellinge.

Namnen innehåller dialektordet kalle för 'grund till havs (där det brukar bildas vallar av drivis)' (FO); jfr bergkalle och iskalle. Ordets ursprung är oklart. Möjligen besläktade är ett antal grundnamn Kaldon samt flera Kal(l)bådan m.fl. vid den nyländska kusten. Namnen kan dessutom jämföras med finska lånenamn som bergnamnet Kamskall i Nagu (till kallio 'berg'). (SKG:79)

Kalls- i Kallsö by Fö, Kalsör(arna) (kalls-) Fö och (ka:ls-) Kö. Åtm. det förstn. till ett personn.? (LEX)

Kalmar- (kallmar-) i Väster- och Österkalmare byar Jo, med Kalmarberg, -näs, -skatan, samt Kalmarn = Kalmargärdan och Kalmaråkern Pa, Kalmar sund Iö, Kalmarsön Hi, med Kalmarsgrundet, -sundet, Kalmar(ängen) Es, Kalmarbacken He och Kalmarängen Ma. Till stadsn. Kalmar el. av fi. urspr.? (LEX)

Kalsoner- i Kalsonerstået väg Mu, trol. jte Kalsonapotten Sb. Till vb kalcinera 'bränna pottaska' (Huldén SNF 40-41:136). (LEX)

Kalt- i Kaltberg (kallt-) Sa. (LEX)

Kalugda (kaluggda) berg Ec (med rysk telegrafstation 1914). Se Ludga. (LEX)

Kalv- (kallv-) i Kalven skär Ge Na, grund Ha Jo Na Pa Ky, liksom Falkkalvarna Ku, Brantkalven Bj, samt ett tusental namn som Kalvbacken Vå Ho Pa Lt Vö, Kalvdal by Br, Kalvgrund(et) och Kalvgärdan allm., Kalvhagen (ca 600), Kalvholmen (ca 70), Kalvkärr(et) allm., Kalvskata(n) Ec Hi ÖB, Kalvskär(et) allm., Kalvudden Fö Iö Ho Na Pa, Kalvö(n) Ha Ku En Iå Sj Bo, eller Kalveskärren Vf, Kalvosviken Re. Till sb. kalv, säkert vanl. syftande på betande kalvar. (LEX)

Kalva(r)- o.d. i Kalva(r)kärr Jo Si, Kalvankärret Db. Till vb kalva 'framföda kalv' (FO). (LEX)

Kalvkättarna vikar Hi. Till sb. kalvkätte (FO). (LEX)

Kalvskall- i Kalvskalla udde Fö, med Kalvskall(a)sundet, -viken samt Kalvskallberget, -udden Sn Iå. (LEX)

Kalvskinnet grund Kö, äng Pe, jte Kalvskinnsgrunden Na. (LEX)

Kalvörat grund Na; vid Prostvik kalven. (LEX)

-kam (-ka(:)mben) i bergnamn Jurmo kammen Bö, Kyrkkammen Ho, Kammen och Kapparholms kammen Na, samt Kamkärr Bö. Till sb. kam (dial. ka(:)mb. FO) för bergskam. (LEX)

Kamb- (ka:mb-) som gårdsn. Nä Kn samt i Kambbacken Tk Nä, Kambliden, -mossen, -potten Nä. Till personbin. (LEX)

Kamis(-) hn Vö, jte Kamisbacken, -holmen. (LEX)

Kammar- (vanl. kamar-, ÅL kammar-) i ett 20-tal namn på bergklov el. vikar som Gräskammarn Vå, Gäddkammarn Ko, Abborrkammarn En Sn, grottor som Vårdkaskamrarna Fb, odl. som Svartkammarn Sb, samt t.ex. Kammarbergen Df He, Kammarholmen Sn Lf, Kammarkärret Fi Df, Kammarskatan Sn Sv. Till sb. kammare (FO), ofta syftande på formlikhet. (LEX)

Kammars(-) (jfr föreg.) som beb.namn Kammar Nä, Kammars ÅL Li Lt St Kh Tj, samt i t.ex. Kammarsgärdan Sa Fö Df, Kammarskullen Öj, jte Kammarmorsberget Nä. Till sb. kammare 'mindre boningsrum' (FO). (LEX)

Kamp- (kamp-) i Kampan odl. Ki, Kampen odl. Sn Ky, gårdsgr. Pu, samt i Kampberget Fö Sn, Kampkällan och -åkern Sn, Kamplandsbacken Bo. Till dial. kamp 'slätt' (FO). (LEX)

Kampar- (kampar-) i Kampars beb. Kar Sn samt Kamparbäcken, -kärret, -viken, -ängen Sn och Kamparholmen Sn Re. Oförklarade. (LEX)

Kampas- i Kampasbäcken, -ängen Pu. Till ovanst. Kampen (off. Storkamp) gård och gårdsgr. Pu. (LEX)

Kampus- i Kampus(landet) ö St, altern. Ängesö, med Kampussundet, -ängen. Jfr Kamp-. (LEX)

Kams- (kams-) i Kamsholmen Br He Si, Kamsören Sv, jte Kamsenborg udde Öj. Oförklarade. (LEX)

Kana- (kana-) i Kanabacka beb. Sj Bo, Kanaberget Es, Kanagärdan och Kanakärret Ki, Kanaliden Sb. (LEX)

Kanada (kanada) odl. Öv. (LEX)

KANAL (kana(:)l) i Kanalen sund Ec Kö Åbo Te och bl.a. bäck el. dike Le NL ÖB, sankmark Kr La, Harparkanalen Te, Kivilomkanalen Vö samt Kanalsbacken Kn Kb, Kanalsmunnen Kb. Till sb. kanal 'grävd kanal' (FO), ibl. syftande på likhet. (LEX)

Kanan (ka:nan) odl. Su Na Sj Tk Pu Öj och Kanansland Kr Kb. Till det bibl. ortn. Kanan. (LEX)

Kanan och Kanans land Uppkallelsenamn inspirerade av bibliska motiv är Kanan (ka:nan) och Kanans land (ka:nans land), som ingår i ett 20-tal ägonamn. Uppkallelsenamnen Kanan och Kanans land uttrycker således beröm av den goda åkerjorden, det fiskrika vattnet eller något annat prisvärt.

På Åland betecknar Kanan en äng på Kastelholms kungsgård, Sund. Kanan sägs vara ett "vedernamn" på Tranvik, by i Sund, men är inte i traditionell mening pejorativt. I Åboland är Kanan namnet på en åker i Väcklax, Nagu. I Nyland förekommer Kanans land som områdesnamn i Helsingfors, samt i Ebbo, Borgå. De flesta beläggen kommer från Österbotten, i synnerhet norra Österbotten. Kanan och Kanans land står som benämningar på 14 åkrar i Tjöck, Kvevlax, Purmo, Öja, Kronoby, Karleby och Gamlakarleby. Kanan och Kanans land betecknar också lägenheter och gårdar i Korsholm och Kvevlax. Ett vattenområde eller en fiskeplats i Öja kallas Kanans land. (ÅÄH:305)

Kandros (ka:ndrɷs) gård Kh. Av urspr. Erik Anderso(n)s? (LEX)

-kangan (kang-) i ett 30-tal skogsnamn i mÖB, som Kangan Or Mu Je Pu, Bredkangan Nb Je, Lågkangan Pu, Sandkangan Mu, samt t.ex. Kangbacken Mu Nb, Kangmossen Mu, Kangändan Or. Till lånordet kange av fi. kankare 'sandmo' (Huldén SNF 40-41:19). (LEX)

-kangas Några få finska namn på -kangas till ?(sand)mo, (sand)hed? har lånats av svenskar i Nyland, som t.ex. Hiekkakangas och Keltakangas i Borgå. Namnen betecknar övervägande skogar. Med undantag av Poikkikangas, odling i Bromarv, och Kangas, hemman i Helsinge, förekommer de nyländska lånenamnen på -kangas i östra Nyland, i Borgå, Mörskom, Lappträsk och Pyttis. Namnen på -kangas är vanligast i svenska Österbotten där de förekommer i Nedervetil, Kvevlax, Malax och Pörtom. I Finby i Nagu förekommer bebyggelsenamn på -kangas. Namnen är bildade till finskans kangar, kangas i betydelsen ?sandmo, hed, sandhed, sandbacke?. Dessa namn måste särskiljas från de i norra Österbotten förekommande rent svenska namnen på -kanga(n), -kangar, -kangarna med svenska bestämningsleder. (TER:228)

-kange, -kangarna Vid sidan av nyländska och österbottniska lånenamn på -kangas, förekommer i Österbotten några svenska skogsnamn på -kange, -kangarna. Namnen återgår på lånordet kange, av finskans kangar, kankare ?(sand)mo, (sand)hed, sandbacke?. Exempel är Lågkanga(n) i Nykarleby, Purmo, Vattukangan i Jeppo, och Törveskangan i Munsala. (TER:137)

Kanin- (kani:n-) i Kaningrundet En, Kaningrynnan Ma, Kaninholmen Ec Ge Ky Pä K:stad, Kaninkobben En. Till djurordet kanin, syftande på kaninavel? (LEX)

Kanis- i Kanisgrundet (ka:nis-) Vå. (LEX)

Kank- (kank-) i Kankan odl. Lf och Kankböle by Mö, Kankhära Kö, Kankmossen Re, Kankviken Lf. Av fi. urspr.? (LEX)

Kann- i Källskärs kannan bergsformation Kö, med Kannkläppen, och Kannberg Ko Jurmo, Kannfjärden, -holmen En, Kannskär(et) Kö Hi, Kannvik Iö Gus, Kanngärdan Pe, Kannören Kr. Till sb. kanna för kärl, syftande på formlikhet, eller i skg.namnen kanske dial. kana el.d. för 'ett slags skuta, båt' (Stahre Ortn. Sthlms skg.:65). (LEX)

Kano- (ka:no-) i Kanobacka, Kanoberg, Kanokärret Fö. Till dial. kana 'spåna' (FO). Jfr Kanu-. (LEX)

Kanon- (kanɷ:n-) i Kanonberget Sn, Kanonhällen Bo, Kanonkläppen Kö, Kanonudden Bo K:stad. Till sb. kanon syftande på befästningar el.d. (LEX)

Kans (ka:ns) hn Jo. Till Erik-Hans. (LEX)

Kant- i Kanten omr. Sv, odl.namn Femkanten, Fyrkanten, Trekanten o.d. samt Kantör Kö, Kantvik by Ky (jfr Kan(t)s-) och Kantfjärden, -mossen, -skatan Sv (vid Kanten). De förstn. till sb. kant 'sida'. (LEX)

Kantar- i Kantarnäs omr. Si. (LEX)

Kanto- (kanto-) i Kantobetan odl. Nv Tj, Kantolindan odl. Tj Kb, Kantostenen Kb, Kantostycket odl. Öj Tj. Till adj. kantog 'kantig' (FO). (LEX)

Kan(t)s- i bynamn Stor- och Lillkanskog (-kannsko) Ky, Kansbacka Ka, jfr Kansjärv Br, Kantlax Mu och Kantvik Ky. Fi ursprung? (LEX)

Kanu- (kanɷ-) i Kanubacka Sj, Kanubron Si He, Kanufall- Ki, Kanugrunden Pa, Kanukullen Te, Kanukärr- Df. Till dial. kana 'spåna' (FO). (LEX)

Kap- i uddnamn som Nordkap Nä, Kap horn Pa Df Hi. (LEX)

Kapar- i Kaparen (ka:parn) holme Es, med grunden Kaparblänkan, -kobben, och (kaparin) odl. Vö = Kaparåkern, vid Kaparkullen, samt Kaparkärret (ka(:)par-) Pa. Oförklarade. (LEX)

Kapell- (kappal/ar- ÅL ÅB, vanl. kap(p)æl- NL ÖB) i ett 60-tal namn som Kapellback(en) Db Sj Si Sv Kh Re, Kappelby Lt, Kapparholm Na, Kappalskroken Hi, Kappalskatan Kö, Kapellstenen Si, Kappalviken Le Lu, Kappelåkern och trol. Kappa(l)sand Mu. Till sb. kapell syftande på kapellkyrka el. sjöfararkapell. (LEX)

Kapellbåts- i Kappalbåtsvekan vik Iö. Till dial. kapellbåt för 'kyrkbåt'. (LEX)

Kapernaum (kapær-) stuga Sn Po Iå Pä, odl. Nä. (LEX)

Kapik(s)- (kapik-) i Kapikholmen, -skogen, -viken och Kapiksbottnen Si. (LEX)

Kaporia (kaporia) torp, odl. Sj. (LEX)

Kapparen sten Kn, i fjärden Kapparkroken. (LEX)

Kappen (kappan) stuga Hi och lada Ki, jte Saltkappen odl. Vö. Till sb. kappe 'rymdmåttet 1/32 tunna' (FO). (LEX)

Kapplandet odl. Mu. Till sb. kappland 'ytmåttet 1/32 tunnland' (FO). (LEX)

Kappros- i Kapprosbacken och Kapprosåkern (kapprɷ:s-) Es. (LEX)

Kaprera (kapre:ra) holme Kh. Till önamnet Caprera vid Sardinien? (LEX)

Kaptens(-) som beb.namn Kaptens St La, Kaptenas Ma samt i bl.a. Kaptensbäcken He, Kaptensgrundet Ky, Kaptenshagen Ka, Kaptensåkern Ka Mö. Till yrkesbet. kapten. (LEX)

Kar- (ka:r-) i ett tjugotal namn i sFL, t.ex. Karbro- Pä, Kardrag by Bo, Karkilen vik Ku, Karklobb(en) Bö Ho Nä, Karnäs(-) Bö Iö Ho Mu, Karskog by Sj, Karskär Kö Iö Ho, Karviken Sa Fö Nb. Oklara, jfr Kal-. (LEX)

Kara- (kara-) i Karabacka omr. Es, Karaberget Df St, Karaholmen Fb. Oförklarade. (LEX)

Kardborr- i Karbo(r)mossen, -viken (ka(:)rbor-) Le och Kardborrforsen, -gärdan (korrbor-) Tj. Till växtordet kardborre (FO). (LEX)

Kardusen stuga Ki Fb Po, grund Es, samt Kardusslätten Kr. Till ä. kardus 'paket tobak' (SAOB). (LEX)

-kar(i) (-ka(:)r(i)) i ett hundratal grundnamn o.d., de flesta i ÅB ÖB, t.ex. Kuskare Ho, Kutukar Es, Keskar Vö. Lånade fi. ortn. bildade till kari 'grund'. (LEX)

-kari Också lånenamnen på -kari stiger till ett hundratal, av vilka hälften är åboländska. I gruppen finns inga viktigare ortnamn, bara skär- och grundnamn som Kuskare, Pellonkare, Tärnkare i Houtskär, Leckare, Orikari, Pelankare i Korpo, Pilkari och Tampankari i Nagu samt Lamppukari i Borgå och Keskar, Penikar, Tankar i Österbotten.

Namnen återgår på finska namn bildade till kari 'grund'. Slutleden har ofta bevarats som sådan. I Österbotten har den vanligen förkortats till -kar, i Åboland ofta övergått till kort -kare eller i Houtskär förlängt -ka:re. (SKG:52)

Kark- (kark-) i odl.namn Karken Bo, Karkan Nb, jte Karkbäcken, -hagen. Av fi. urspr.? (LEX)

Karl(s)- (ka:(r)l-) i Karlen skär Kö, med Karlhäran, -fjärden osv., Karlby Kö, Karlhamn Ky, Karlviken Ky Pä, Karlö Es Py, samt beb.namn Karls ÅL, Karlas NL ÖB, Karlos Kh Mm, Karlsas Pä Nä, Karl-Erkas Re, Karl-Jans Ha Sa osv. och Karl(s)berg ÅB NL, Karlsborg ÅL NL, Karlsro He Nä. Jfr Kars-. Till karl syft. på svenska kronan, flottan el. sjömärke?; beb.namnen till personn. (LEX)

Karm- (karrm-) i Karmdal Bö, Karmkil Ho, Karmströmmen, -udden Pa. (LEX)

Karmas- (karrmas-) i Karmaslandet Mu, Karmassveden Sv, Karmasängen Iå. (LEX)

Karn- i Karnholm (ka:rn-) Iö Sn. (LEX)

Karolinas (karoli:n-) som beb.namn Karolinas Su Ko Vf Mu, Karolinos Sa samt i Karolinaberget Jo, Karolinosgrund Bj, Karolinasgärdan Su. Till kvinnon. Karolina. (LEX)

Karp (karp) hn Kh. Till ett personn. (LEX)

Karpar- (karp-) i Karpar-Hamnskäret och Karparmaren Kv. Trol. syftande på folk från Karperö i Kh. (LEX)

Karper- i Karperö (ä. karpröj) by Kh. (LEX)

Karpona (karpɷ:na) omr. Ha. (LEX)

Karr(-) i Karrbro- Pä, Karby Ko, Karrböle by Jo, Karrholm Ko. Till ä. mansn. Karre. (LEX)

Karra- i Karrakobba skär Ko. (LEX)

Karro- i Stora och Lilla Karromossen och Karrotören Si. Till adj. karrog 'lurvig' el.d. (FO). (LEX)

Kars- (ka:rs-) i Stora och Lilla Karskobb Ko samt Karsby Te Bo, jfr Karskog by Sj. Jfr Karl(s)-. (LEX)

Kart- (ka:rt-) i Karten grund Kö Hi, Stenkarten stenig del av å Mu samt Kartholm(arna) Fö Re, Kartmalms- Ka, Kartskär Kö, jfr Kartoskäret Re. Jfr Huldén SNF 40-41:10. (LEX)

Karu- (karɷ-) i Karuback Ky, Karuberg Ko, Karuby Sj Ky, Karumossen Ky, jte Karula torp Ky, och Karustycket Pä. I ngt fall kanske till fi. ortn. inneh. karhu 'björn'. (LEX)

Karvar- i Karvaspotten Li. (LEX)

Karvas- i Karvasbacka by Es. Till ett personn.? (LEX)

KAS i ett 20-tal namn på -kas (-ka:s-), betecknande berg, som Kasen Lu Vå Iö, Västerkasen Ge, Rosmanskärs kaset Ho, Kasena Ka, eller kummel el.d., som Bårbergskasarna Su, Blåskärs kaset Ho. Dessutom i omkr. 150 namn på Kas(a)- (ka:s- el. kasa-) , t.ex. Kasbacken Ku Vf Öv, Kas(a)berget (ca 100), Kasabådan Sm, Kasholm(en) Kö Sn Si, Kasklinten Vå Ko, Kaskärr(et) Fö Sn Po Si, Kasnäs Ko Hi Ky Bo, Kas(a)udden Na Sn Ky Pä, Kasvik(en) Ge Fi Ko Sn, Kasäng(en) Jo Bö Pa Sb. Till dial. kas 'stenkummel' o.d. (FO). (LEX)

Kasa- (kasa-) i bynamn Kasaby Ka, Kasaböle Sm. Till personbin. Kase. (LEX)

Kasack(s)- (kasak(s)-) i ett 30-tal namn i NL ÖB, som Kasackbacken Nb Pu Tj, Kasack(s)berget Te Iå Py Nb, Kasack(s)gärdan Ki Pö, Kasackholmen och -viken Te. Till dial. kasack för kosack (FO). (LEX)

Kas(as) (ka:s(-)) som beb.namn Kas Hi Tk Pö och Kasas Ma, i bl.a. Kasasbacken, -näset, -skäret. Till ett personbin. Kase. (LEX)

Kasern- i Kasernen (kasä:rn) hus NL, Fallkasernen Po samt ett 20-tal namn på Kasern(s)- (i ÅL vNL kase:rs-), t.ex. Kasernsberget Ge, Kasernskärret Sn, Kasernåkern Su He. Till sb. kasern, syftande på hus för inkvartering av militär, bruksarbetare el.d. (LEX)

KASK (kassk-) i ett 20-tal namn på odl. el. skog, t.ex. Kasket? He Si Pä Lt St, Rysskasket Es, Janssons kasken He, Storkasket Si, Skadakask Mö, Kolakasket Lt, samt bl.a. Kasklandet Li St, Kaskrödslan Es, Kaskåkern He St Kh, Kaskesberget, -kyan, -ängen Si. Till lånordet kask (FO) av fi. kaski 'sved'. (LEX)

-kask 25 namn. Namn på -kask, -kasket, -kasken förekommer främst i Helsinge i mellersta Nyland (7, Kasket, kaski, åker i Kårböle, Helsinge), samt i östra Nyland (16, Slätkasken, sle:tkastjin, åker i Malmgård, Pernå). I Sideby i södra Österbotten påträffas två fall av Kasken. Formerna verierar men neutrum förefaller vara något vanligare än maskulinum. Namn i obest. form är Lilla och Stora kask, åkrar i Hertonäs, Helsinge, samt Skadakask, åker i Kankböle, Mörskom.

App. kask 'sved', n. eller m., av fi. kaski, har upptagits i nyländska dialekter, från Kyrkslätt till Pyttis (FOms). Kaski är det gamla finska ordet för lövskogssved (se Vilkuna i KL 17:487, SKES). (ÅÄH:229)

Kask- Odlingsbeteckningarna på -kask(i) är typiska för östra Nyland, men som förled i ortnamn förekommer kask(i) över ett större område, t.ex. Kaskåkern, åker i Veikars, Korsholm, önamnet Kaskö(n) och tillhörande stadsnamn i södra Österbotten, Kaskörödslan, åker i Dåvitsby, Esbo, samt ovan nämnda Kasklandet, åkrar i Liljendal och Strömfors. Några nyländska ägonamn på Kaskis- hör förmodligen också hit, dvs. Kaskisåkern, åkrar i Kyrkslätt, Esbo och Helsinge, och vidare, Kaskisgärdan i Mörskom (se Kartano 1977:147), samt Kaskisängen i Sibbo och Strömfors. (ÅÄH:229)

Kaskas- o.d. (kassk-) som beb.namn Kaskas St, Kaskens Es, Kaskus Kv samt bl.a. Kaskasåkern St, Kaskenshålet sund En, Kaskesbacka Es. Till soldatn. Kask. (LEX)

Kaskhus- i Kaskhusbacken Öj, Kaskhusfjärden Kr, Kaskhusviken Öj. Till ett f.ö. obelagt sb. kaskhus, för vad? (LEX)

Kaso- (ka:so-) i Kasodal, Kasohamn, Kasoskär och Kasovarp Hi. (LEX)

Kaspers(-) som beb.namn Kaspers Fö Bo samt i bl.a. Kaspers backen Fö, Kaspersudden Na. Till mansn. Kasper. (LEX)

Kass- i Kassen odl. La, Kassbäcken Kb, kanske ngt Kassgrund ÖB, Kassviken Si, Kassören Öj. Till sb. kass 'mjärde' el.d. (FO). Se f.ö. Kas-, Kast-, Kats-. (LEX)

Kassa som gårdsn. La Pe, jte Kassarsberget, -holmen La. De förstn. till personn. Kass(e). (LEX)

Kast- 1 (kasst-) i Kastet fjärd Ko, vik Kf, näs En, udde Kv, Bredkastet sjö Mm, Strömkastet vik Mm, Djupkastet vattenomr. Kv samt bl.a. Kastbrunnen sjö Mm, Kastfladan Na, Kastgrundet Sa Or, Kastklobb Ho, Kaststället grund Br, Kastören Ku. Till sb. kast 'ställe där man drar not' (FO), el. motsv. vb kasta. Jfr Kastan-. (LEX)

-kast Dessutom har några namn på -kast tydligen från början betecknat platser där man har dragit not. Till dem hör bl.a. Kastet som viknamn i Korpo och Dragsfjärd, jämte Kastfladan i Nagu, samt vattenområdesnamnen Kastet och Djupkastet i Kvevlax och Bredkastet i Oravais. Ordet kast är känt som beteckning för 'notvarp' (SAOB). I andra namn som Kastmarktallen i Vårdö, Kastören i Kumlinge, Kastangrundet i Snappertuna och Kastbådan i Kvevlax ingår väl själva verbet kasta, syftande på att 'kasta ut not' eller 'slanta efter gädda'. (SKG:181)

Kast- 2 i Kastkärr (kassjær) by Ki. (LEX)

Kastal- i Kastalet torp Sn, jte Kastalekasen kummel, -skogen, -åkern. Till ä. kastal 'borg, befästning' (SAOB). Jfr Kaltel-. (LEX)

Kastan/ar- i Kastarberget Sa, Kastangrundet Sn, Kastankläppen Ko, Kastarkobb Na, Kastarstenarna Ko. Till vb kasta 'lägga ut not' (FO), eller 'kasta drag'? Jfr Kast-. (LEX)

Kastas o.d. som gårdsn. Kastas Nä, Kastus Vö. (LEX)

Kastel- i Kastelholm slott, by Su. Till sb. kastell 'borg'. Jfr Kastal-. (LEX)

Kastmarks- i Kastmarkstallen tall Vå. Tydl. till ett sb. kastmark 'pejlmärke för notutläggningsplats'. (LEX)

Kastveda- i Kastvedaberget Db. Till dial. kastved 'kluven ved' el.d. (FO). (LEX)

Kasu(r)- (kasɷ(r)-) i Kasuback Es Kb, Kasurängen och Kasurs f.d. hn Pä. Till fi. ortn. el. lånord? (LEX)

Kata- (kata-) i Katabacken Kr Tj, Kataknösen backe Si, Katanäset Ho, Kataskatan Kh. Till dial. vb kata 'skala bark' (FO), el. fi. ortn.? (LEX)

Kati- (kati-) i Katigärdan, -mossen Mö, Katikärr, -ängen Si, Katiliden, -plåten Lt, Katiströmmen Te. Till fi. ortn.? (LEX)

Katis(-) (katis(-)) i Katis torp Si samt Katisgärdan Pä, Katisudden Ky, Katishålet sänka Or, Katisbacken, -ängen Mu. Till kortf. Kati av kvinnon. Katarina, el. lånat fi. katiska, jfr Kats-. (LEX)

Kat(i)s(k)- Ett nära besläktat fiskesätt representerar namnen på Kat(i)s(k)-, såsom Katsorna för en strand i Lumparland, Katsan för en vik i Tenala, Katsviken i Pojo och Katiskudden i Nagu och Kyrkslätt. Namnen innehåller lånordet katsa av finskans katiska, som ursprungligen har betecknat ett fiskredskap av spjälar. I Österbotten har namnen liksom ordet fått former på kæts-, som i Kätsgrund i Bergö, Kätshålet i Öja. (SKG:175)

Katri(n)- i beb.namn Katrinas Fi Ho Mm, Katrinos Sa, jte Katrineberg NL, Katrinedal Bo m.fl., samt t.ex. Katrinadal Lu, Katrinasgärdan Li, Katriholmen Si, Katrinafjärden Sb. Till kvinnon. Katri, Kat(a)rina. (LEX)

Katron- (kattron-) i Katronback och Katronholm Ho, Katronmossen och Katronträsk Si, Katronskäret Hi. I ngt fall av Kattrump-? (LEX)

Kats- (katts-) i Katsan däld Su, vik Fb Te, äng Pä, samt t.ex. Katsglo Iå, Katsgrundet Sm Be, Katsmossen Kh Kr, Katsudden Ge Te Pä Py Lf, Katsviken Fb Po Lf. Till dial. katsa 'fiskredskap av spjälor' (FO). Jfr Katis-. (LEX)

Katsbo- i Kassboviken Kv. Till dial. katsbo 'fångstrum i katsa' (FO). (LEX)

Katsrummet äng Sn. Till sb. katsrum för 'utläggningsplats för katsa'. (LEX)

Katt- i Kattholms katten udde Ko samt ett par hundra namn som Kattbacken So NL, Kattberget Vå NL ÖB, Kattgrund(et) Jo Vå ÅB Br Kh, Katthamnen Fö Ko Na Sn, Kattholm(en) Vf Iå Si ÖB, Kattkärr(et) och Kattpotten allm., Kattudden Sa ÅB NL. Till sb. katt syftande på dränkande av kattungar el. på "lekatt", dvs. hermelin (Zilliacus SNF 55:245). (LEX)

Kattas som gårdsn. Lt, jfr Kattby Ha. Till ett personbin.? (LEX)

Kattbastun som odl.namn Sn Ky samt i Kattbastgrundet En. Till dial. kattbastu 'nisch på spis' (FO). (LEX)

Kattfittan källa Ge Si, bäck Ki. Trol. syftande på trekantig form. (LEX)

Kattgull(s)- i Kattgullsberget Bö Bo Lf Ma, Kattgullgrundet Kö. Till sb. kattguld 'glimmer' (FO). (LEX)

Katthavet som namn på fjärd Jo, sjö Fi, göl Ku Pa NL, vik Pä. Uppkallelse efter fjärden K. utanför Stockholm, jfr Kattegatt. (LEX)

Kattrumpan allm. som namn på sänkor, odl. Till dial. kattrumpa 'kattsvans' (FO), syftande på långsmal form. Jfr Kattsvansen. (LEX)

Kattrumpan, Rumpan och Kattsvansen Kattrumpan är ett populärt namn på långsmala lokaler, och förekommer i mer än 60 namn på åkrar, samt dessutom i namn på vikar och uddar. Äldre belägg för t.ex. Kattrumpan (kattrompå), åker i Korplax, Karleby (1832 Kattrumpsrödningen), och Kattrumpan (kattråmpon), äng i Hertsby, Sibbo (1769 Kattrumpan), visar att namnen inte är någon modern företeelse. Trots stavningen kan väl ett ägonamn från Borgå kungsgård betraktas som det äldsta belägget, nämligen Kattexumpa åkerenn från 1586 (G. Hausen 1920:77).

Rumpan eller Rumporna betecknar ett 20-tal åkrar i materialet. T.ex. Rumpan (rumpan) sägs vara en åker i kyrkbyn, Eckerö, "som smalnar i södra ändan".

I ägonamn syftar Kattrumpan och Rumpan utom på små eller långsmala lokaler också ibland på sista ändan av någon annan äga. Beteckningarna är oftast enledade, men i ett tvåledat namn som Långrumpan, belagt i Öja, Purmo, Munsala och Snappertuna, understryks syftningen på ägans långsmala form.

Det finns ytterligare ett 30-tal ägonamn som har med svansar att göra, t.ex. Hundrumpan, Borgå, Vargrumpan, Kyrkslätt, Rävrumpan, Föglö, "liten som en rävrumpa".

En annan slags likhet associeras till i Svinrumpan, åker i Nedervetil, där det sägs ha vuxit gräs som kallades svinhår och som var besvärligt att skära.

Kattsvansen förekommer ibland omväxlande med Kattrumpan. Belägg för Kattsvansen som ägonamn finns från Föglö, Kyrkslätt, Sibbo, Borgå, Strömfors och Pyttis. Det har kanske berott på påverkan från stadsspråk. I städerna Vasa och Lovisa används Kattsvansen som inofficiella gatunamn. (ÅÄH:302)

Kattsorgen strand Na, där man tydl. dränkt kattungar. (LEX)

Kattsvansen som odl.namn Fö NL. Jfr Kattrumpan. (LEX)

Kaval(s) (kaval-) som hemmansn. Kaval Es, Kavals Si, jte Kavalbacken, -ängen Es. Till en personbet., urspr. fi. Kauhala? (LEX)

Kavel- (ka:v(æ)l-) i odl.namn Sandkavlorna Fö, Kavlan Nä, samt t.ex. Kavelbacka Es, Kavelholmen och -viken En, Kavelkärr(et) Ka Sj Si Li, Kavelskatan Ec. Till sb. kavel 'rund stock'. Jfr följ. (LEX)

Kavelbro- i Kavelbro(n) allm. som namn på bro, kärr, odl. el.d., samt bl.a. Kavelbrobacken Li He Vö, Kavelbrokärret Ki Pä, Kallbrogärdan Lt, Kabroängen Si. Till sb. kavelbro 'bro av runda eller kluvna stockar' (FO). Jfr Kabel-. (LEX)

Kax- i Kaxen udde Iö, Kaxback, -kärr, -örarna Or, Kaxskäla by Hi. Trol. till fi. kaksi 'två'. (LEX)

Kedjon- i Kedjonbådan (tjædjon-) grund Kö. Enl. uppg. till ett fartygsnamn. (LEX)

Kejsar- (tjæisar- el.d.) som beb.namn Ko Ki Ky Lt St samt i Kejsarbacken Ka Iå Pu, Kejsarfaret Na, Kejsarfladan Hi, Kejsarkullen Su Ka, Kejsarstenen Fö Ko, Kejsarändan bydel Kh och Kejsarisbacken Or Kv, Kejsarsgölen Mu. Till sb. kejsare för ry. tsaren el. som binamn. (LEX)

Keka- (tjika-) i Kekabacken, gärdan Lt, Kekakällan (kika-) He. Till dial. vb keka 'gunga' (FO) el.d. Jfr Kick(la)-. (LEX)

Kela- (tjæla-) i Kelagrundet Br. Kanske till dial. kele 'vindspel' (FO). (LEX)

Keltas (ke:ltas) hn Si, 1745 Kieldtas. (LEX)

Kemes (kie:mes) omr. Hi, med Kemesfladan, -klobben. (LEX)

Ken- (ke:n-) i Kenbacken, -kärr Ky, Kenbrinken, -bäcken Si, Kenvik = Kenan Bo. Jfr Kärn- och TJÄRN. (LEX)

Kep- i Kepskär (tjæip-) Ho, 1796 Keifskär. (LEX)

Kers(-) 1 (ke:rs-) i gårdsn. Kers Jo, Kersons Ha Fö. Till personn. Erik Ers(sons). (LEX)

Kers(-) 2 (kerss-) i gårdsn. Kers Ho (1789 Kirstos), Kersa Kö, kanske Kestenskär Vå. Möjl. till mansn. el. kvinnon. Kirsten. Jfr Kirst-. (LEX)

Kes- i Kesnäs (tje:s-) Ko Utö. (LEX)

Kesu- i Kesuböle (tjesɷ-) by Te, jte Kesukärr. (LEX)

Kias- (ki:as-) i Kiashagen Sb, Kiasholmen, -kroken Lf. Till kortf. av mansn. Malakias. (LEX)

Kibitk- (tjibik-) i Kibitkstenen Bj Mu. Till dial. kibitka 'åksläde' (FO). (LEX)

Kick(la)- (tjick-) i Kickänget Kr, Kicklapotten Kb. Jfr Keka-. (LEX)

Kidron(-) (tji:dron(-)) som namn på sänka Ku, bäck (ki:dron) Iå Kr, samt i Kidronbäcken Te, Kidronsbäcken Kb. Till det bibl. ortn. Kidron. (LEX)

Kik(an/ar)- (tji:k-) i Kikholmen Je, Kikkulla Iå samt ett 50-tal namn som Kikarberget allm., Kikanbådan Kv, Kikarklobben Ku Sn, Kikanmossen Kb, Kikartallen Sa Su Vå. Till vb kika 'speja' (FO). (LEX)

KIL (tji:l- o.d.) i över 500 namn på odl. (hälften?) eller strandlokaler (ofta i Skg.havet i obest. form; former på -kila förek. i ÅL vNL, -kilan i vÅB), t.ex. Kilen allm., Stenkila Vå, Apelkilen Fö, Kila by Jo Ki Po Ka, Marskil Ku, Degerkil Ho, Timmerkilen Ho, Käringkilen En, Gomkilen Pä, Surkilen Lf, Bjonskilen Kr. Dessutom i omkr. 300 namn som de allm. Kil(s)backen, Kil(s)berget, Kil(s)grundet, Kil(s)kärret, Kil(s)udden, Kil(s)viken, Kil(s)ängen. Vid kusterna är det ofta svårt att skilja mellan urspr. odl., dälder och vikar. Till dial. kil 'däld; havsvik; kilformig åkerteg' (FO). (LEX)

-kil Namnen på -kil bildar en intressant grupp på omkring 500 namn, spridda över hela området. Särskilt inom Österbotten, Åland, Nyland är de svåra att skilja från kil-namn som har betecknat kilformiga odligar.

Namnen uppträder ofta i obestämd form på -kil, främst i socknarna kring Skiftet, t.ex. Gräggkil i Kökar, Marskil i Kumlinge, Joaskil i Brändö, Baggkil i Iniö, Degelkil i Houtskär, Ormkil i Nagu, Piparkil i Hitis. På andra håll har namnen vanligen bestämd form på -kil(e)n, som i Apelkilen i Föglö, Timmerkilen i Hitis, Käringkilen i Ekenäs, Båtkilen i Sibbo, Kilen i Sideby. Former på -kila förekommer på Åland och i västra Nyland och bestämt -kilan i Iniö och Houtskär.

Det ingående kil finns belagt som levande ord för 'kilformig åkerteg' o.d.; jämförbart är notkil för 'sista spetsen på en not' (FO). Ordet är sedan fornsvensk tid känt som beteckning för 'kilformigt jordstycke' och 'smal vik' (SAOB). Orterna är i allmänhet kombinerade vikar och dälder upp från stranden. (SKG:132)

-kil Kil ingår i ca 300 ägonamn, med utbredning i alla fyra landskap. Enledade namn som Kilen förefaller vara vanligast,men typiska tvåledade namn är också t.ex. Långkilen i Korsholm och Solv, Lillkil, Lillkilen i Houtskär, Korpo, Snappertuna, Ingå, Borgå och Pernå, Storkilen i Pargas, Snappertuna, Ingå och Borgå.

App. kil, fsv. kil m., har en ursprunglig syftning på smala sund eller vikar, men har redan i fornsvenskan också avsett kilformiga markstycken (SAOB K 924). En sådan syftning har ordet också i nutida dialekter (FOreg.).

Åkrarna med namn på -kil på fastlandet har säkert fått namn på grund av sin trekantiga form. I många av uppteckningarna ingår förklaringar som "litet bredare i ena ändan", "i äldre tider kilformig", "liknar en kil" osv. (ÅÄH:276)

-kil Av namnen åsyftar ett femtiotal sänkor och skogar. De flesta av dem finns i Åboland och på Åland. Det osammansatta Kilen dominerar i Österbotten. Hälften av de nyländska kil-namnen har samma form. Både i Nyland och i Österbotten har namnen alltid bestämd form. Också på Åland är bestämd form övervägande, medan obestämd form är vanligast i Åboland. Detta kan tyda på att namnen där är äldre än på andra håll.

Namnen är bildade till ordet kil, som vid sidan av betydelsen ?träkil, järnkil? betyder ?kilformigt stycke jord eller skog?. Kil är belagt i betydelsen ?landudde, näs? i Bergö, Petalax och Korsnäs. I Nykarleby har kil använts om skogs-, åker- eller ängsskiften som kilformigt avgränsas av vägar, bäckar eller rågångar. Bestämningslederna anger läge, som i Norrkilen i Iniö, Houtskär, Hitis och Pargas, eller någonting på platsen befintligt, som i Fräkenkilen i Kumlinge samt Kalvkil i Hitis och Nagu. (TER:104)

Kila(d)- (tji:la-) i Kilastenspotten Bj. Till dial. kilsten 'löskilat stenblock' (FO). (LEX)

Kilas(-) o.d. (tji:l-) som beb.namn Kilas Bo ÖB, Kilens NL, Kilis Ki Or, Kilos Iö Re Mu, samt i t.ex. Kilenshagen Ky, Kilesbacken Or, Kilos viken Iö. Till personbet. bildad till ortn. Kilen el.d. (LEX)

Kilk- i Kilkabacka (kilka-) Si, Kilkhagen (tsilk-) Kb. Till vb kilka 'klinga, pingla' (FO). (LEX)

Kill- (tjill- o.d., i vÅB tjell-) i ett 50-tal namn som Killbrant Bö, Killholmen Fb Br, Killskär(et) Iö Na Hi, Killvik(en) Bö Pa. Till dial. kill 'killing' (FO). (LEX)

Killbock i Killbockskäret (tjill-) Hi. Till ett dial. killbock 'killing av hankön'? (LEX)

Killbo(d)- i Killboholmen Br. Till ett dial. killbod 'bod för killingar'? Jfr följ. (LEX)

Kille (tjille) hn Kö (=Killefolks). (LEX)

Killhus- (tjill-) i viknamn Killhuset Ku, Killhusen Ho, samt Killhusängen Ko. Till dial. killhus 'litet hus för killingar' (FO). (LEX)

Killing(s)- (vanl. tjil(l)ing-) i ett 50-tal namn som Killingberg Su So, Killinghara(n) Fö Ko, Killingholm(en) (30 st.), Killingskär(et) Vå Ku Bö Ko Hi K:stad, Killingören So Bö Sm. Till djurordet killing, syftande på betande. (LEX)

Kilo- (tjilɷ-) i ett 20-tal namn i nÖB som Kiloberget La Kb, Kilogrundet La Öj, Kiloholmen Nb Tj, Kilotåget väg Pu. Till dial. kila 'get; killing' (FO). (LEX)

Kim- (tjim(b)-) i Kimmen = Kimängen Ka och Kimholmen Py Mm. (LEX)

Kines- (tjine:s-) i Kinesbacken He, Kinesbron, -vägen Es, syftande på kinesiska befästningsarbetare i början av 1900-talet. (LEX)

Kingel- (tjingel-) i Kingeludden Ho, Kingelhagen, -mossen Pu, samt Kingeli (kingeli) torp Sj, med Kingelibacken, -källan. Jfr kingeli, kingel- (FO). (LEX)

Kink- (tjink-) i Kinkan odl. Tj, jfr Vallkinkan bro Öj. Till dial. kinka 'barngunga' (FO). (LEX)

Kinkar- i Kinkarn (kink-) = Kinkarudden Ky och Kinkarholmen (tjink-) Or. Kanske till vb kinka 'kränga, stjälpa' (FO). (LEX)

Kinnas- (tjinnas-) i Kinnasback Kh, Kinnaskärret Pö. (LEX)

Kint- i Kintens (tjint-) torp Te, jte Kintakullen, -ängen. (LEX)

Kipen- i Kipenkärret (tji:pn-) odl. Pä; altern. Kiten-. (LEX)

Kipp- i Kippott(åkern) He och Kipptegarna Sj (kipp-) samt Kippören (tjipp-) St. (LEX)

Kirs- i Kirsgadden och Kirsnäs (tjirs-) Ko samt (utt. kirs-) Kirsbacka odl. He, Kirskärr Si, Kirsslättåkern Bo. Oförklarade. (LEX)

Kirst- (kirst-) i gårdsn. Kirstas Ho, Kirsti Es samt Kirstaskällan Na. Till personn., jfr Kers(-) 2. (LEX)

Kis- (tji:s-) i Kisbacken Mu, Kisbälgen Vö, Kisnäs(udden) (ki:s-) Na, Kisskatan, -viken Vö. Fallen i ÖB kanske till beb.namnet Kisk? (LEX)

Kisel- i Kiselberget (ki:sæl-) Pa, Kiselhagen (tji:sel-) Pö. (LEX)

Kiss(a)- i Kissbacka torp Si och Kissaholmen Bo (kiss-) samt Kisskärret (tjiss-) Py. Trol. till dial. kisse 'katt' (FO). (LEX)

Kist- (vanl. tjisst-) i Kistan sten Su Iö, grund Na Hi Mm, Alholms kistorna klyftor Ku, och t.ex. Kopparkistan berg Bö, Penningkistan sten Ko Hi, samt ett 30-tal namn som Kistberget Na Pä, Kistholmen Ko Fb Py, Kistkobben Kö, Kistskär(et) (tjissjæ(:)r-) (10 fall Ko?Iå), Kistviken Na Bo Sb Mm, Kistören Bö Ky Bo Bj. Till sb. kista 'klädkista; fisksump' el.d. (FO). (LEX)

Kit- (ki:t-) i Kitbacken, -viken, Kitö och Kitas hn Si. Trol. sammanhörande. (LEX)

Kitt- (tjitt-, i öNL kitt-) i ett 20-tal namn som Kittbacken och Kittholmen Pe, Kittkärr(et) Si Mu, Kittmyran Jo, Kittören La. Oförklarade; jfr följ. (LEX)

Kitt(a)s(-) (tjitt-, Si kitt-) som beb.namn Kittas Si Kb, Kitts Si, samt bl.a. Kittasgärdan Fi Na Mu, Kittaslindan Tj, Kittasängen Nv Kb. Till personbin. Kitte el. kortn. Kitt av Kristina. (LEX)

Kittel- (vanl. tjit(t)æl-, i öNL kitil-) i bl.a. Kittelbergs kitteln jättegryta Ho samt ett 60-tal namn som Kittelberg(et)/-en Na NL (många med jättegrytor), Kittelbådan Be, Kittelgropen Fi Sj, Kittelgrundet En, Kittelkärr(et) Sj Es Kb, Kittelsjön Ka Pu, Kittelängen Na Po En. Till sb. kittel, vanl. syftande på formlikhet. (LEX)

-kittel Kittel-namnen hänvisar till jättegrytor. Vanligare är att kittel ingår som bestämningsled i bergnamn. Namntypen förekommer oftast i Nyland. Namnen på -kittel är mer sällsynta än namnen på -gryta. (TER:89)

Kitu- (kitu-) i Kitun odl. Bo, Kitukärr Ky, jte Kittukärret Hi, Kitunäs Si. Till lånat fi. kituinen 'mager, usel' o.d.? (LEX)

Kiv(an/ar)- i Kivholmen Su och Kivarklev Ko (tji:v-) samt (ki:v-) Kivanbacken Bo, Kivaskärr He. Till vb kiva 'träta' (FO). (LEX)

Kiv(i)- (tjiv(i)-) i t.ex. Kivjärvsjön Kr, Kivikärret Ki, Kivimo by Ho, Kivitok ö Ko, by Br. Till lånade ortn. bildade till fi. kivi 'sten; berg'. (LEX)

Kjol- (tjɷ:(h)l-) i Kjolgloet notvarp Bo, Kjolgrundet Öj, Kjolhålet Bj, jte Kjolvådarna tegar Sa. Till sb. kjortel, kjol. (LEX)

Kjuk- (tju:-) i Kjuken = Kjukåkern Bj. (LEX)

Kjul- i Kjulböle (tju:l-) el. Tjurböle by Sn. Till ett mansn. (LEX)

KJUSA (tju:s-, ÅL tjy:s-) i ett 30-tal namn på dälder el. odl., som Kjusan ÅL Te St, Kobergskjusan Ge, Båtsmanskjusan Fö, Buddens kjusan St, samt i t.ex. Kjusbäcken, -malmen St, Kjushalsen Ha, Kjusåkern Vå Iå. Till sb. kjusa 'liten trång dal' (SAOB). (LEX)

-kjusa Namnen på -kjusa är omkring fyrtio till antalet. Över hälften av dem finns på fasta Åland samt i Vårdö och Föglö. Resten av namnen förekommer i Tenala, Ingå och Strömfors i Nyland. Det osammansatta Kjusan dominerar. Förutom sänkor betecknar kjusa-namnen numera ofta åkrar och ängar. Namnen är bildade till ordet kjusa ?dal, däld?. Ordet är inte belagt i de svenska dialektsamlingarna i Finland (FOreg), men enligt Å.Granlund påträffas ordet i västra Nyland och på Åland. (TER:105)

Klabb- i Klabbstenarna Sa, Klabbudden Py, Klabbvekan Pa, Klabbviken Sn, jte Klabbriket vik Hi. Till sb. klabb 'vedklabb' el.d. (FO). (LEX)

Klabbers- i Klabbersängen Lt. (LEX)

KLACK i ett par hundra namn på berggrund el.a. bergklackar, som Klacken Ha Na Nä, Finnklacken Vå, Styrholms klackarna Na, Kompassklacken En, Vassbuksklacken Ky, Sursjälsklacken Bo, Rustmästarklacken Öj, samt t.ex. Klackberget Iå Sm, Klackvarpet Ky. Till dial. klack 'bergknalle, berggrund' (FO). (LEX)

-klack Grundnamnen på -klack finns inom stora delar av området, särkilt många i västra Nyland och Kyrkslätt, Kimitotrakten och Nagu samt norra Österbotten, några få på Åland. Sammanlagt är de omkring 230 namn, alla i bestämd (ofta plural) form. Som exempel kan nämnas Finnklacken i Vårdö, Styrholms klackarna i Nagu, Syndalsklackarna i Tvärminne, Sursjälsklacken i Borgå och Pettersklacken i Öja.

Namnen innehåller dialekternas klack för 'litet berggrund', vanligt i sammansättningar som bergklack, grundklack, grynnklack osv. (FO). Från början har beteckningen antagligen avsett undervattensgrund, och många av orterna ligger fortfarande under vatten. Förlederna är oftast lägesangivande; i andra fall har de syftat på orternas användning (som Nötanklacken till nöta 'dra not') eller någon händelse (grundstötning el.d.). (SKG:79)

-klack Grundnamn på -klack finns i alla delar av Svenskfinland. Namn på -klack som beteckning för berg förekommer endast ett tjugotal gånger, huvudsakligen i Österbotten och Åboland. I namnen ingår ordet klack ?litet berggrund? eller ?litet berg, topp av liten stenig backe med tunt jordlager?. Ordet förekommer i sammansättningarna bergklack, grundklack. Bergklacken finns i Purmo och Kimito. (TER:35)

Klackens som torpn. Klackis Ki, Klackens Ky. Till personbet. bildade till föreg. (LEX)

Kladd- i Kladdbacken gårdsgr. Lf. Till personbet. Kladden för en bagare. (LEX)

Klanket (klantji) odl. Vö. Till dial. klank 'klander' (FO)? (LEX)

Klapp(an/ar)- i ett hundratal namn som antingen Klappberget Ko Po Sn, Klappkärret Sa Na Ka, Klappträsk(et) Es Kv eller alternativt Klappanberget Df NL, Klappangropen Fö eller Klapparberg(et) ÅL ÅB, Klappargrundet Na En. Till vb klappa 'klappa tvätt med klappträ' (FO). (LEX)

-klapphäll i bl.a. Heka klapphäll strandberg Kö. Till ett klapphäll för 'berg där man klappar tvätt' (FO). (LEX)

Klappträdet grund Na. Till dial. klappträ 'bräde varmed tvättkläder klappades' (FO). (LEX)

Klar- (kla:r-) i Klarpotten Bo, Klarvik gård Ka, Klarör(en) Mm. Det förstn. till adj. klar; jfr f.ö. följ. (LEX)

Klara(s)- (kla:r-) i beb.namn Klaras Pe, Klaradal Iå, Klaragård Bo och Klaresund Nä, samt bl.a. Klaros grundet Lu, Klaras klinten Pa, Klaras källan Vö. Till kvinnon. Klara. (LEX)

Klas(as)- o.d. (kla:s-) som beb.namn Klas Ku, Klasas So Sj He Sb Nä Sv, Klases Ki Sn, Klasos Ku Ho Sj, samt t.ex. Klasesbergen Sn, Klasesgrundet Ki, Klasos källan Sj. Till mansn. Klas. (LEX)

Klaspon- i Klasponskär (klasspon-) So. (LEX)

Klav- i Klavholmen (kla:v-) Sn. (LEX)

Klavis(-) o.d. (kla:v-) som gårdsn. Klavis He, Klavus Sj St, samt Klavers- el. Klavisjakten vik En, Klavushagen Tj. Till kortf. Klaves, Klavus av Nikolaus. Jfr Klovus. (LEX)

Klemet(s-) (vanl. klæmes-, i ÅL Hi vNL klæmmes-) som beb.namn Klemets (ca 40 fall) samt ett hundratal namn som Klemet(s)berg(et) Bö Ho Mö, Klemetsby Lu Bo, Klemetsharu Hi, Klemetskog by Tu, Klemetskär Fö och trol. Klemmoskär Kö, Klemetsvik Fö Bo, Klemetsö by Kh. Till mansn. Klemet av lat. Clemens. (LEX)

Klen(s)- i Klenskyan Db och Klensvik(en) Vf Db (kle:ns- el. klæins-) samt Klenören (kle:n-) Be. Oförklarade. (LEX)

Kletan (klitɷn) odl. Db. Till dial. "i kletan" för 'i trångmål' (FO kleta). (LEX)

KLEV (vanl. klæiv, i ÅL vNL kle:v) i över 600 namn på sänkor, kärr, odl., vikar i sFL, t.ex. Notkleven Ec, Kasbergskleven Sa, Ormkleven Ku Bö, Hopklevarna Ho, Hallonkleven Pa, Djupklev(en) En Iå, Bastkleven Pä. Dessutom i ett 50-tal namn som Klevberget Ge Sa NL, Klevbrantarna Na, Klevkyan Iå, Klevskär Kö. Till dial. klev 'sänka upp mellan berg' (FO). Jfr KLÖV. (LEX)

-klev ingår i ca 600 namn, varav största delen finns på Åland och i västra Åboland samt Pargas (öÅB). Namnen betecknar ofta sänkor och ängsklevar ute på holmar där man slagit gräs till foder. Men namn på åkrar finns också i rikligt antal inne i byarna, t.ex. Svältklev , åker under prästgården, Saltvik, Skräddarkleven, åker i Ledsöra, Vårdö. Typiska namn, som ofta betecknar åker eller äng, är ytterligare Norrkleven, Västerkleven och Ormkleven på Åland och i västra Åboland, samt Stenkleven (ÅL) och Lad(u)kleven (öÅL, vÅB).

App. klev avser 'sänka mellan berg, dal' på Åland och i Åboland, samt i överförd bertydelse 'ängslapp' (FOms, jfr ÖO; se också Thors 1953: 72 ff). (ÅÄH 312)

-klev Namn på -klev finns enbart i södra Finland. Deras antal uppgår till ca 650, av vilka 250 på Åland och ca 300 i Åboland. Östra Åland och västra Åboland bildar ett kärnområde. Exempel på namntypen är Fårkleven, Hemkleven, Klockarkleven och Svartkleven. Vanligen betecknar namnen sänkor; ofta små från en strand stigande dalsänkor. Ett sextiotal gånger har klev överförts till att beteckna viken bredvid och ett tjugotal gånger berg som finns vid kleven. Klev-namn förekommer också som åkernamn. Namnen har oftare bestämd än obestämd form, men i Åboland och Nyland har nästan hälften av namnen obestämd form. Namnen är bildade till ordet klev ?sänka mellan berg, dal? på Åland, i Åboland och Nyland. En sekundär betydelse ?ängslapp? är känd från Åboland. Vid sidan av namnen på -klev förekommer former på -klöv, speciellt i västra Nyland och på Kimitoön, t.ex. Djupklöv i Dragsfjärd. Ett dialektord klöv är belagt i betydelsen ?klev? i Kimito, Hitis, Finby och i betydelsen ?svacka mellan höjder? i Snappertuna, Kyrkslätt och Esbo. I östra Nyland påträffas också -klevd som har maskulint genus. Ordet bergsklev ?liten dal mellan två berg? är känt från Sund och Vårdö och skogsklev ?dalkjusa i skogen? från Houtskär, Korpo och Nagu, ?liten trång dal mellan två berg? i Nagu och ?skogsdunge? i Ekenäs, Snappertuna och Karis. Klev-namnen har ofta lägesangivande bestämningsleder, antingen ortnamn eller väderstrecksbeteckningar. Ord för byggnader ingår i Bastukleven i Lumparland, Kvarnkleven i Föglö och Brändö, Lad(u)kleven i Föglö, Kumlinge och Brändö samt i Rikleven i Föglö. Namnen innehåller ofta personbeteckningar och personnamn, som i Farfars kleven i Vårdö, Gubbklev i Föglö och Brändö, Hermans klev i Föglö. Därtill ingår i namnen ofta ord för djur och växter. Sådana ortsbeskrivande bestämningsleder som i Långklev(en), Djupkleven eller Storkleven är inte heller sällsynta. (TER:96)

Klevas(-) o.d. som beb.namn Kleva(r)s ÅB Pä, Klevis Na, samt bl.a. Klevisbacken Na, Klevasmarken Pa. Till personbet. bildad till sb. klev. (LEX)

-klimp (vanl. -klimpen) i namn som Gullklimpen sten Lt, Saltklimpen berg Bö, Smörklimpen berg Ko Es, Trutklimpen skär Öj, samt ett tiotal namn som Klimpen (klempin) grund o. berg Bö, grund Bo, råsten Li Lt och bergnamn Karulaklimpen Ky, Lillmossklimpen Bo, Hasabacksklimpen Li. Till sb. klimp för 'bergsknall', jämförande? (Wessman, SNF 42:38). (LEX)

-klimp Åboländska och österbottniska namn på -klimp betecknar vanligen grund. Ett tiotal namn som förekommer i Åboland, Nyland och Österbotten visar dock att de även kan åsyfta stenar och berg på land. Som exempel kan nämnas Hasabacksklimpen och Klimpen i Liljendal, Gullklimpen i Lappträsk och Karulaklimpen i Kyrkslätt. Det i huvudleden ingående ordet klimp har i skärgårdsnamnen betydelsen ?rund ovanvattenshäll?. I namnen på stenar och berg har ordet betydelsen ?högt kalt berg, bergklint?, som är belagd i Sibbo och Borgå. (TER:34)

Klindrorna (klinnd-) grund Hi. Jfr Klynd(r)an. (LEX)

Kling(an)- i Klingholmen Sn samt Klingstenen Iö, Klingstenskällan Es, Klinganstenen En. De sistn. till vb klinga, syftande på klingande ljud. (LEX)

Klink- i Klinkan odl. Ki Te Bo och grundnamn Rövaklinkarna, Laxörsklinkarna Mu, samt bl.a. Klinkbacka by Po, Klinkberget Ki, Klinkkärr Te. Oförklarade, jfr KLINT. (LEX)

-klinka Till gruppen likhetsangivande namn hör några namn på -klinka, som är sällsynta. Ordet klinka ingår i några namn i Österbotten och Nyland, som t.ex. Klinkan, berg i Tenala, Rövaklinken, kulle i Purmo och Rövaklinkarna, klippor i vattnet i Munsala. Bestämningsleden Klink-, som är något vanligare, förekommer ett tiotal gånger i åländska och nyländska namn, huvudsakligen i namn på berg och ängar. (TER:37)

Klinikan (klini(c)kan) odl. Ka Es, Klinikabacken Kb. Till dial. klinika 'sjukhus' (FO). (LEX)

Klinkas hn Lt. Till personbin. bildat till vb klinka 'halta' (FO). (LEX)

-klins i grundn. Klinsarna, Hälsingöklinsen, Skvalaklinsen La. Jfr KLINT. (LEX)

KLINT i över 400 namn på större el. mindre berg, de flesta i Skghavet, t.ex. Oxklinten Ec, Orrdals klint Sa, Lastarklinten strandberg Su, Fårklint Bö Ho, Trollklint Ko, Vaktanklinten Br, Svartklinten Db, Kråkbergsklinten Vö. Dessutom i skärnamnet Kobbaklintarna Jo, grundn. Klinten Pä och Rävaklintarna Br. Som förled i ett hundratal namn som Klintberget/-en allm., Klintviken Ec Ha Su Na. Till sb. klint 'bergsklint, bergstopp' (FO). Jfr -klimp, Klink-, -klins. (LEX)

-klint Namn på -klint förekommer sammanlagt över 400 gånger, oftast på Åland och speciellt i landskapets östra delar, därnäst i västra Åboland och ett hundratal gånger i Nyland, huvudsakligen i de västra delarna. I Österbotten förekommer klint-namn endast i Vörå, Korsholm och Lappfjärd. Klint-namnen betecknar i motsats till berg-namnen ofta kala och relativt skogsfria lokaler. Namnen åsyftar övervägande branta berg eller bergstoppar. På Åland och i Åboland betecknar -klint ibland åkrar och uddar bredvid berg med namn på -klint. Klint- ingår också i några bebyggelsenamn. Ordet klint ingår i namnen i betydelsen ?bergklint, brant (kalt) berg? eller i betydelsen ?högsta topp på berg? som är känd från Åland och Åboland. Också SAOB anger två skilda betydelser: ?(rundt omkring l. delvis) av mer l. mindre branta väggar begränsad bärgshöjd (som reser sig upp över ett slättland l. utgör ett parti i ett bärgmassiv); äv. om översta partiet (hjässan, toppen) av en dylik bärgshöjd?. Namnen återspeglar dessa betydelser. På Åland överväger obestämd form på -klint. I Åboland är obestämd och bestämd form ungefär lika frekventa, i Nyland är bestämd form något vanligare. Plurala former på -klintarna innehåller ofta ett ortnamn som bestämningsled. Namnen är vanligen sammansatta, men det osammansatta Klintarna förekommer i Åboland ett fyrtiotal och i Nyland ett tjugotal gånger. (TER:25)

Klintan- i Klintanskär Ho. (LEX)

Klint(a)s som beb.namn Klintas Ko, Klinters Iå, Klin(t)s Hi. Till personbet. bildad till sb. klint. (LEX)

KLIPPA i ett 40-tal grundnamn som Klippan Ha NL La, Hamnskärsklippan Ec, Kal klippa Iö, Tattarklippan Pa, Kärleksklippan En Pe, Metarklippan Es, Skuggskärsklippan Or. Till sb. klippa, trol. ur lantmätarterminologi. (LEX)

-klippa Framför allt i lantmäterihandlingar men också ibland i levande språkbruk förekommer grundbenämningar på -klippa. I samlingarna ingår ett fyrtiotal belägg, flertalet från Nyland och norra Österbotten. I allmänhet är det tydligt fråga om unga och icke genuina namn, som i fallen Kal klippa i Iniö (lantmätarnamn), Meijerfelts klippa vid Hangö (befästningsnamn) och Kärleksklippan och Metarklippan vid Ekenäs (stadsbors utfärdsställen). Ordet klippa har varit vanligt för 'berggrund' i lantmätarnas terminologi. (SKG:79)

Klippan/ar- i Klippangrund Hi, Klipparkojan vik Ko, Klipparudden Ky. Till vb klippa 'klippa får' (FO). (LEX)

Klippingarna skär Hangö. Kanske till ä. klipping 'fyrkantigt mynt' (SAOB); jfr uttr. "sätta klippingen till" för 'mista livet' (FO). (LEX)

Klis(-) (kli:s) i Väster- och Österklis gårdar Kö, samt Klishärun, -näs Kö. Oförklarat. (LEX)

Klister- i Klisterholm (kli:stær-) Na. (LEX)

Kliv- (kli:v-) i Klivanledet Te Sn Ma Kr, med Klivanledstråden stig Kr, och Klivbrostycket odl. Tj, samt Klivangården Bo. Till dial. klivbro, klivanled 'klivstätta' (FO) el.d. (LEX)

KLO (klɷ: o.d.) i ett 20-tal namn på sänkor el.d., de flesta odl., t.ex. Långklo odl. Lu, Klon = Klotegen Fö, Sälgskärsklorna sänkor Na, Kärrklon Ki, Klossvikklorna skog Hi, Riklon Sn, Svartklon vik Mm. Dessutom i t.ex. Klogärdan Pa Iå, Kloholmen Jo, Klopotten Kn, Kloändan odl. Po. Oförklarat; till sb. klo? (LEX)

-klo Enstaka namn på -klo, som förekommer på Åland samt i Nagu, Hitis och Kimito, åsyftar små sänkor eller odlingar. Exempel är Käringkloen i Sottunga, Långklo i Lumparland, Kärrkloen i Kimito. Betydelsen av klo är oklar, men det är tänkbart att namnen har åsyftat kloliknande platser. (TER:106)

Klobb- i Klobbskog by Es. Till ett personn.? (LEX)

KLOBB(A) i omkr. 1300 namn på småskär el. berguddar, vanl. i formen -klobb(en) (ibl. -klubb(en) ÅL nÖB, -klobba ÅL), t.ex. Smörklobb Ec, Ådklobben Sa, Notklobba So, Grisselklobben allm., Årklobb Ko, Krokö klobben Hi, Öklobben En, Björnklobben Bo, Fjärdsklobbarna Nä, Malskärsklobben Bj; Klobban (klobbon) är skärnamn i Na En Py. Dessutom i ca 200 namn som Klobberget/-en och Klobbgrundet allm., Klobbnäs Ho Na Ki, Klobbskatan Ec Nä Bj Mu, Klobbudden och Klobbviken allm., eller Klobbabergen, -mossen Ha. Till dial. (berg)klubb för 'bergigt skär' (FO). Jfr Skgnamn samt KLUBB. (LEX)

-klobb Namnen på -klobb, -klubb är sammanlagt omkring 1300. De finns främst i nordöstra Åland och Åboland samt västra Nyland. Formen är ibland obestämd, vanligen bestämd. Namnen uttalas i allmänhet -klobben, med dialekternas vanliga öppning av u till o före lång konsonant. Enstaka namn på -klobba finns i Ålands skärgård.

Uttalsformer på -klubb förekommer dialektenligt i norra Österbotten, t.ex Törnesklubben i Munsala, Mörholmsklubbarna i Öja, samt (enligt sjökorten) i namn vid farlederna på Åland, T.ex. Hertronklubb vid Mariehamn, Storklubben i Föglö.

I namnen ingår det i dialekterna levande (berg)klubb för 'bergigt skär' el.d. (FO). I typiska fall inom det huvudsakliga utbredningsområdet är "klobbarna" relativt höga, branta och kala berglokaliteter. Ibland är de förenade med land genom eden som är över 5 meter höga, och begreppet har tydligen inte uttryckligen förutsatt att "klobbarna" har varit kringflutna.

Speciellt vanliga namn är Tallklobben (22 fall i Åboland, Nyland), Norrklobben, Högklobben och Grisselklobben (Åboland, Åland). (SKG:60)

Klobbar(n-) i Klobbarn = Klobbarudden En, med Klobbarhålet. Jfr KLOBB. (LEX)

Klobba(r)s(-) o.d. som beb.namn Klobbars Kö, Klobbas Mm Vö, Klobbis Na Vf Sv Re, samt i bl.a. Klobbisskogen Po, Klobbisskatan Be. Till personbet. bildade till sb. klobb. (LEX)

Klobbon- i Klobbonskär Fö. (LEX)

Klock- i Varvvik klockan sten So samt t.ex. Klockberget Fb Si Bo Nä, Klockhällen Bo, Klockkärr Es, Klockskär Na, Klockstenen Su Ko Pa, Klockviken St. Till sb. klocka, syftande på form, ljud eller klockstapel el.d. (LEX)

Klockar(s-) som beb.namn Klockar(e)s (ett 30-tal) samt i t.ex. Klockarbacken NL ÖB, Klockarbådan Kö Kn, Klockargrundet Vå Na ÖB, Klockarkleven Fö Na, Klockarstenen/-arna allm., Klockarängen allm. och Klockarshagen Sa Fö Pe, Klockarsskogen Sn Pu. Till personbet. inneh. yrkesbet. klockare. (LEX)

Klockstapel- i Klockstapelbacken Ho, -brantarna Kö, och Klockstapulberget Mö, -holmen Mm, -åsen Nä. Till sb. klockstapel. (LEX)

Klocktorns- i Klocktornsklinten, -kärret En. Till sb. klocktorn 'klockstapel' (FO). (LEX)

Klodd- i Kloddberget, -dalen, -åkern stenfält och Kloddstugan grotta Sa. (LEX)

Kloddis(-) som gårdsn. samt i Kloddisåkern Db, kanske i Kloss gård Sj. Till ett personbin. Klodd? (LEX)

Klok(ens-) (klɷ:k-) i beb.namn Klokes Su, Klokens Iå, Kloks Ka samt Klokmossen Bo, Kloksbergen, -liden Ka, Kloksbäck, -gärdan Iå. Till personbin. bildat till adj. klok? (LEX)

Klokars- i odl.namn Klokarslandet, -åker Si. (LEX)

Klofs- (kloffs-) i Klofsberget, -källan, -udden, -viken Pa. Till dial. klofsa 'groda' (FO)? Jfr Kloss-. (LEX)

Klommer- i Klommerstenen (klå:mbær-) Bj. Jfr följ. (LEX)

Klomn(a)- (klomn-) i Klomn(a)stenen Be Vö Or Mu samt Klomnastensbacken Vö, Klomnstensliden Mu, Klomnastenspäran Ko. Till dial. klomna, klovna 'rämna i klyv' (FO). (LEX)

Klont- i Klonten kulle Sj, grund = Klontgrund Ky och Kasa-Fias klonten berg Bo. Till dial. klont, klunt 'klump; barnunge' (FO). (LEX)

Kloss- i Klossbäcken Mu, Klosshålet göl Li, Klossmossen Mm, Klosspotten Li Py Vö, Klossvik(en) Hi St Mm. Till dial. kloss 'gyttja' el. klossa 'groda' (FO). Jfr Klofs-. (LEX)

Klossar- i Klossarkärret, -ängen Li. Till vb klossa 'klafsa' (FO). (LEX)

Klossog- i vägnamn Klossogatan Py, -tåget Li. Till dial. klossog 'lerig, träckig' (FO). (LEX)

Kloster- i Klosterbacksladan och Klosterrödjan Ky, Klosterängen Li. (LEX)

Klott- i Klotthagen Ki, Klotthällan La, Klottströmmen Fi, Klottängen Sa. Kanske till sb. klott 'smuts, sörja' (FO). (LEX)

Klotter- i Klotterhålet göl Tj. Till vb klottra 'klotta i vatten' (FO). (LEX)

KLOV(E) i ett 50-tal namn på klyftor, sänkor, vikar o.d. i sFL (på -klå:væ ÅL Hi, -klovæ ÅB NL), t.ex. Kajsos klovet Fö, Skålbergs klovet Ku, Utterklovena Hi, Sydvästklovet En, Klovet vik St, efter Klovan (klovan) skär Na Br En. Dessutom i ung. lika många namn på Klov- (klå:v- ÅL ÅB klov- NL), som Klovgrund Fö Ku, Klovkobben Kö Ho, Klovstenen NL, jte Klovstensberget Bo, Klovstensmalmen Te, eller Klova- (ÅL klå:va- el. klå:vo-, Hi klovva-, ÅB ÅL klova-) i t.ex. Klovaharun En Bo, Klovokärr Fö, Klovaskär el. Klovoskär (ca 20), Klovastenen Te Iå Sj Mu. Till sb. klov, klove 'rämna, ngt tudelat' (FO). Jfr Kluvi-. (LEX)

Klovers- (klɷ:værs-) i Kloversgärdan, -kulla Sa. (LEX)

Klovus (klå(:)v-) som beb.namn Klovus He Lf Nä Mu, Klovusa Pu, samt i Klovusback, -hagen, -hällan Nä. Till kortf. Klaus, Klavus av Nikolaus. Jfr Klavis(-). (LEX)

KLUBB(A) (klubb- ÅL el. klɷbb- ÖB) i några tiotal namn på grund i ÅL, ofta i obest. form, vid farled, och nÖB, t.ex. Hertronklubb Jo, Storklubben Fö och Törnesklubben Mu, Kalvholmsklubbarna La, samt t.ex. Klubben Py, Klubbskär Ec Vå, Klubbudden Ko. Främst i ca 300 namn på kullar, skogshöjder i nÖB, t.ex. Dalaklubben Pu, Tallklubben Tj, Bastuklubben Nv, eller Klubban, Paradisklubban Kb, samt Klubbgärdan Tj, Klubblindan Kr Tj Kb osv. Till dial. klubb 'liten holme' el.d. (FO). Jfr KLOBB. (LEX)

-klubb Namn på -klubb betecknande skogsbackar förekommer i hela Österbotten, men de är vanligast i de norra delarna. I Kronoby påträffas ett hundratal namn, i Terjärv över 200. Ett mindre antal motsvarande namn förekommer i västra Nyland, i Ingå och Kyrkslätt. I namnen ingår ordet klubb i betydelsen ?skogsbacke?. Omkring ett sjuttiotal av namnen är osammansatta Klubben eller Klubbarna. Namnen betecknar ofta skogbevuxna backar på mossar, som Hummelklubben i Terjärv, och Åmossklubben i Kronoby, eller backar på åkrar, som Skatagärdsklubben och Torrklubben i Terjärv. De flesta av namnen har lägesangivande bestämningsled. Vanliga är också bestämningsleder som anger vad som finns på orten, som Aleklubben och Rönnklubben i Purmo. (TER:63)

Klubbas(-) o.d. som beb.namn Klubbes Vö Nv Kb samt i bl.a. Klubbasbacken Vö La, Klubbiskällan och Klubbosberget Pe. Till personbet. bildade till sb. klubb(a)? (LEX)

Kluckan- i Kluckanhällan urholkad strandhäll Mu. Till vb klucka. (LEX)

Klump- i Klumpen grund (klompn) Bo, äng (klɷmpin) Kh, jte Klumpbacken Kh, Klumpberget Bo. (LEX)

-klunk i några bergnamn som Lappnäsklunken Pä. Till dial. klunk 'klump, klimp' (FO). Jfr Klont-. (LEX)

Klunsen som namn på grund Ge, udde Vå. Till sb. kluns 'klimp' (FO). (LEX)

Kluvi- o.d. (vanl. klɷvi-) i Kluviback Kv, Kluvigrundet La, Kluvikärret Df, Kluvistenen He Py ÖB, Kluviören Na och Kluvna grundet (kluvvæn) Bö. Till ptc. kluven- av vb klyva (FO). (LEX)

Kluvuledet (klɷvɷlide) som namn på omr. Pa Ki. Till dial. kluvuled 'klivstätta' (FO). (LEX)

Klynd(r)an (klynnd-) i skärnamn Klyndran Fö, Stor- och Lillklyndan (-klinndon) Bö, samt Inre och Yttre klyndrorna grund Iå och Klyndran bete Or, med Klyndergrundet, -slätan. Jfr Klindrorna grund Hi. (LEX)

Klyvar- (kly:var-) i Klyvaren äng Ho samt Klyvargrundet Fö, Klyvarstenen St. Till sb. klyvare för ett slags försegel, el. vb klyva. (LEX)

Klå- (klå:-) i Klå(d)bäcken Si, Klågärdan Ho, Klåklint Bö, Klåträsket Re. Jfr Klov-? (LEX)

Klås(-) (klå:s(-)) som gårdsn. Kö och Klåsbacka Bo samt i Klåsmark by Norrmark. Till mansn. Klaus, Klavus, Klovus? Jfr Klavis, Klovus. (LEX)

Klåsar- (klå:sar-) i Klåsarby f.d. för Västerby Py samt Klåsarö Py. Till urspr. Klas-arve- (Granlund SNF 44:277-). (LEX)

Klåskas(-) som gårdsn. (klå:skas) Li, med Klåskasberget, -bron. Till ett personn. Klas-Heikas. (LEX)

Klåvus(-) se Klovus. (LEX)

Kläck- i Kläckkärr Bö.Jfr Glägg-. (LEX)

Klä(d)- (kle:-) i Kläkärret Bo (1768 Klee Kärr), Kläpotten Sb, Klästenen Kb. Till sb. kläde(r) för byk el.d.? (LEX)

Kläm- i Klämman hage Df, odl. Bo, Morsklämman Pa, Haraklämman odl. Sj, Brödklämman stuga Es samt Klämbacken stuga Pa. Till sb. klämma 'knipa, trångmål' (FO). (LEX)

Klänkan som skärnamn Västra och Östra Klänkan (klæntjon) Kö. Trol. av Kränk-. (LEX)

KLÄPP i omkr. 1200 namn på grund i sÅL ÅB, främst Föglö?Kökar och södra Korpo?Nagu, vanl. i best. form som de vanl. Långkläppen (över 30), Alkläppen, Björkkläppen, Måskläppen, Rönnkläppen, Svartkläppen, Trutkläppen och Stenkläppen Sa, Remmarkläppen Fö, Kläppen i fjärden Kö, Smörkläpp Ku, Klovkläppen Ko, Skötkläpparna Ky, Klockkläppen Mu. Dessutom i t.ex. Kläppberget Jo, Kläppfjärden Na, Kläppgrund Re, Kläppudden Vå Iå. Till sb. kläpp 'berggrund i sjön' (FO), jfr no. klepp 'Bjergknald, Fjeldpynt' (Aasen). Se Skgnamn samt -klimp. (LEX)

-kläpp Namnen på -kläpp stiger till omkring 1200 och har sin utbredning klart avgränsad till de södra delarna av Åland (Kökar, Föglö) och Åboland (Korpo, Nagu); utanför detta område finns bara ett tiotal ströfall. Obestämd form förekommer, men vanligen är formen bestämd. Som exempel kan nämnas Aspkläppen (1773 Aspklipporne) och Käringkläpp i Föglö, Gålkläpp och Kläppen i fjärden i Kökar, Fränukläppen i Korpo, Harukläppen i Nagu, Skötkläpparna i Kyrkslätt.

Det ingående kläpp är belagt som levande ord för 'mindre berggrund i sjön' i Ålands skärgård (FO); nära besläktat är säkert det norska klepp för 'Bjergknald, Fjeldpynt' (Aasens ordbok). Ordet härstammar knappast såsom några äldre skrivformer antyder från klippa, utan är snarare ursprungligen en assimilerad from av klimp; enstaka namn på -klimp är kända från Brändö och Houtskär. Sannolikt har beteckningen från början syftat på grund som sticker upp över vattnet.

Vanliga kläpp-namn är i synnerhet Långkläppen (över 30 fall) samt Al-, Björk-, Tall-, Sundkläppen och Väster-, Österkläppen på Åland, Trutkläppen och Norr-, Söderläppen i Åboland. (SKG:80)

-kläpp Namn på -kläpp betecknar på södra Åland och i Åboland vanligen berggrund, men några enstaka gånger påträffas -kläpp också i österbottniska och åländska namn på berg och backar, som i Aspkläppen, backe i Purmo, Ladukläppen, berg i Föglö, Stockholms kläpp, bergudde i Kökar och Degerkläpp, berg i Saltvik. Ordet kläpp är känt på Åland i betydelsen ?mindre berggrund i sjön? och i Vårdö, Kumlinge i betydelsen ?bergudde?. (TER:34)

Kläm- i Klämskär (el. klömm-?) Hi. (LEX)

Klärk- i Klärkas gård Vö, samt Klärkesåkern Or. Till ä. klerk 'präst; skrivare' (SAOB). (LEX)

Klökas (klö:ckas) gård He. Av fi. Klauk-? (LEX)

Klöck- i Klöcknäset omr. Nä. (LEX)

Klöder- i Klödervik (klödær-) Ho. Jfr sydsv. klöder 'havstång' (Zilliacus SNF 55:243). (LEX)

Klös- i Klösanberget (kle:san-) Si, Klösarnäs (klöys-) Iö samt Klösasbacka brant backe He. Trol. till vb klösa. (LEX)

Klöster- (klö:st-) i Klöstret grund Lt, Skarvklöster skär Kö, samt Klöstergärdan Na. Till ä. klöster 'kloster'. (LEX)

Klöttret grund Na. (LEX)

KLÖV 1 (vanl. klöyv) i ett 50-tal namn på sänkor el.d. i öÅB vNL, t.ex. Klöven notvarp Ki Vf Df, bergspass Hi, odl. En Sn Ky, Skötbåtsklöven Na, Djupklöv Df, Laxklöven Hi, Spökanklöven En, Nötterklöven Ky, samt i t.ex. Klövgärdan Po Sn, Klövstycket Ka, Klövisberget Fb. Till dial. klöv 'klyfta, däld' (FO). Jfr KLEV och KLOV. (LEX)

Klöv- 2 i namn som Klöven skog Vö och Klövstenen Mu (klöuv-) samt Klövberg Fö, Klövgrundet Ko. Till sb. klöv 'klöv hos hovdjur' (FO). (LEX)

Klöv(e)r- (klö:v(æ)r-) i Klövret = Klövershagen Ge och Klöverberget Sj, Klövergärdan Ki Nä, Klöverharu Na, Klöverklobben Hi, Klöverlindorna Nv, Klöveråkern Br Ky Si. Till växtordet klöver. (LEX)

Knacka- i Knackabacken Ma. Till vb knacka? (LEX)

Knagg- i Knaggbergen Sj, Knaggberget, -grynnan Nä, Knaggmossen Iå, Knaggängen Kh. (LEX)

Knaggas som gårdsn. Db Si samt i Knaggasudden Db. Till personbin. Knagge. (LEX)

Knaggel- i Knaggelbacken Fö. Till vb knaggla. (LEX)

Knaka- (knaka-) i Knakaborg berg Pä, jte Knakabergspotten Ky, Knakabäck He, Knakakleven Na. Till vb knaka? (LEX)

Knakel- (knakæl-) i Knakelback strand Pa, Knakelhuvudet udde och Knakelåkern Df. Till dial. knackel, knackla 'ojämnhet' (FO)? (LEX)

KNALL i ett 60-tal namn på grund, de flesta i ÅB, t.ex. Knallen Vå Fö Iö Ho Sn Sb, Strömknallen So, Roddarknallen Ho, Pontens knallen Hi, Själknallen En, samt bl.a. Knallhagen Nä, Knallmossen En. Till dial. knall i bl.a. berg-, grund-, grynnknall (FO), syftande på små uppstickande berg. (LEX)

-knall Namnen på -knall är bara ett sextiotal och finns på olika håll, främst i Hitis och västra Nyland, ströfall längre västerut. De har alla bestämd form, som i exemplen Storknallen i Vårdö, Knallen i Iniö och Houtskär, Pontens knallen i Hitis, Högskärs knallarna i Ekenäs, Estmans knallen i Kaskö.

Det ingående knall förekommer som levande dialektord för 'berggrund' i bl.a. sammansättningar som bergknall, grundknall, grynnknall (FO). "Knallarna" har antagligen ursprungligen varit uppstickande bergsspetsar i höjd med eller just under vattnet. Påfallande ofta har namnen på -knall betecknat skötplatser. (SKG:81)

Knap- (kna:p-) i Knapbacka gård He, Knapgrundet Jo, Knaphagen, -kärret Bo, Knaprödjan Pä, Knapudden Pa, Knapören Db. Till ä. knape 'sven, väpnare; lantjunkare' (SAOB). (LEX)

Knap(an)s(-) (kna:p-) som beb.namn Knapans Jo, Knapas He Bo Pä Py samt (som knapps-) i Knapsby Ka, Knapsholmen Db. Till personbin. Knape av ä. knape 'sven, väpnare; lantjunkare'. Jfr Knappa. (LEX)

Knapp- i grundnamn som Knappen Pa, Byxknappen Po Hfrs, Skinnbyxknappen Iö, samt Knappgrund Bj. Till sb. knapp(e) 'knapp i kläder' (FO). (LEX)

Knappa by Db, med Knappsund. Av urspr. Knapsby, se Knap(an)s-. (LEX)

KNAPPEL/-ER/-UL(vanl. knap-, ÅL knapp-) i enstaka namn som Knapplarna bergklackar Le, Knappularna stensaml. Sv, Stenknappurn Sn, jte Bastuknappeln grund Ho Pa, samt ett 50-tal namn på Knappel-, som Knappelback(en) Ho Bo Pä Öv Kh, Knappelberget Bo Nä, Knappelgrund Nä, på Knapper-, som Knappergrund Ky, Knapperskär Es, Knapperåsen Lf, eller på Knappul/ur-, som Knappulön Pa, Knappulviken Ky Sj, Knappurbukten, -udden Db. Till dial. knap(p)el o.d. 'klappersten' (FO). (LEX)

Knark- i Knarkhagen Tj. Till vb knarka 'knarra' (FO)? (LEX)

Knar(r)- (som kna:r-) i Knarkärr äng Si, Knarskär Kö, och (som knarr-) i Knarren udde Fö, med Knarrbrantarna, -fladan, och Knarrbacken Lt. I skg.namnen till sb. knarr = knärr 'ett slags skötbåt' (FO), i ä. tid en fartygstyp (Stahre Ortn. Sthlms skg:264-). (LEX)

Knarr- Ytterligare ett par namntyper torde innehålla beteckningar för äldre tiders fartyg. Vid farleder på Åland finns några namn på Knarr-, det f.d. skärnamnet Knarren utanför Kyrksundet i Föglö, med Knarrbranten och Knarrfladan, samt Knarskär (kna:r-) just norr om Kökar. Under medeltiden betecknade ordet knarr ett slags relativt stora lastfartyg. (SKG:237)

Knasa- i Knasabacka (knasa-) by Ka, vanl. = Osmundsböle. Till ett personbin.? (LEX)

Knaten (kna:t-) i grundnamn Knaten = Rankgårdsknaten Jo och Knatarna = Röda, Svarta o. Stora Knaten Sa. (LEX)

KNEK (knæik) i Kneken, Vinkelkneken och Nämndemanskneken, alla vägkrökar i Vf. Till dial. knek 'krok, böjning' (FO). (LEX)

Kneka- (knika- el.d.) i Knekaback(a) höjd Ho, gård Es, Knekabacken Ka, jte Kneka(r)skärr Si. Till vb kneka 'stulta, gå ostadigt' (FO)? (LEX)

Knekt- (ä. knickt-) i Knekten udde Hi, grund Es, samt ett 30-tal namn som Knektbacka torp Po, Knektgärdan Li, Knektholmen Iå Si, Knektkobb Na, Knektskär Bo, Knektudden Df Hi, Knektörarna Bö. Till sb. knekt 'soldat' (FO). (LEX)

Knektas o.d. som beb.namn Knektas Pä, Knekt(en)s Ku Sn, Knekters Ka. Till personbet. bildad till föreg. (LEX)

Knils- (kni:ls-) i Knilsors gård Bj, jte Knilsosgrynnan, -skatan, -ådran. Oförklarat; urspr. ett namn på -ören? (LEX)

Knip- (kni:p-) i ett 30-tal namn som Knipgrundet Fö Ko Nä, Knipholmen Sn Iå, Knipklobb Sa, Knipskär Br Pä St, Knipudden Fö Na Po, samt Knipesbådan Bj, Knipesträsk Kh. Till fågelordet knipa (FO). (LEX)

Knipholk- i Knipholken äng Na, vik Sm, samt Knipholkmossen En. Till sb. knipholk 'holk för knipor' (FO). (LEX)

Knippa(r)s som gårdsn. Kv Kr samt i Knippasviken Kr. Till ett personbin. (jfr Sdw OB Suppl.). (LEX)

Knippel- i Knippelpotten (knipæl-) Ky. (LEX)

Knisp- (knissp-) i Knisparen udde Be, med Knispstenen. Till vb knispa 'ha samlag' (FO, jfr Karsten SB I:428)? (LEX)

Kniv- (kni:v-) i ett 20-tal namn som Knivbacka Pu, Knivgrundet Hi, Knivholm Iå, Knivkärr Or, Knivmossen Py, Knivskär Ko Na Df, Knivstenarna Be, Knivörarna Ko. Till sb. kniv, kanske syftande på att t.ex. skären klyver en fjärd i tu (Zilliacus SNF 56:79). (LEX)

Knivs- (kni:vs-) i Knivsön by Öj, offic. Knivsund, jte Knivsfolk gårdsgrupp och Knivs Hamnskäret. Till en personbet.? (LEX)

KNOBBA i ett 30-tal namn på grund el. uddar (-knobbon) främst i Fö So Ko, t.ex. Knobban Vå Fö Ko, Simpknobban Sa Fö, Svartknobban Fö Ko, Sälsö knobban So, samt Knobbacken Si, Knobbskogen He. Till ett obelagt sb. knubba, syftande på rel. hög och brant form (Skgnamn). Jfr -knubb. (LEX)

-knobba Namnen på -knobba är omkring 30 och finns främst i Föglö, Sottunga, Vårdö och Korpo. De har i allmänhet bestämd form, som i exemplen Svartknobban i Föglö, Alknobban i Sottunga, Tvegyltknobban i Korpo. Det ingående ordet finns inte belagt i dialekt eller äldre språk, men det förefaller besläktat med adj. knubbig och har antagligen syftat på relativt hög och brant form. En del av "knobborna" är åtminstone i våra dagar uddar. (SKG:81)

Knockas som gårdsn. Nb Je samt i bl.a. Knockasgärdan, -kyttan, -lötet Mu, Knockasnabben Pu, Knockasstråkan Nb. Till personbet. (Huldén SNF 40-41:123-). (LEX)

Knog- (knɷ:-) i Knogen grund Ge, Sprängeknogen bergknall Df, samt Knogberget Bö. Till sb. knoge syftande på formlikhet. (LEX)

Knok- (knɷ:k-) i Stubbknok skog och Knoko odl. Ho, jte Knokhagen, Knokobacken. (LEX)

-knolla i Knollan äng He, Isakas knollorna bergudde Fö. (LEX)

KNOP 1 i 15 grundnamn (knɷ:pen) i Fö Ko, t.ex. Knopen Fö Ko, Koskärs knopen och Gula knopen Fö, Kullknopen Kö, Vikarknopen Ko, samt Knopkläppen Ko. Besläktade med sb. knop 'knut' o.d. (SAOB, jfr Skgnamn). Jfr KNOPP, KNUT 2. (LEX)

-knop Namn på -knop förekommer enbart inom Skärgårdshavet i Föglö och södra Korpo. Fallen är sammanlagt 15, alla med bestämd form och med uttalet -knɷ:pen, som i Gula knopen och Koskärs knopen i Föglö, Vikarknopen i Korpo. I Kökar heter ett berg Kullknopen.

Namnen är tydligen bildade till ett knop med betydelsen 'knut' eller 'benknota, klump; klubba' o.d. (SAOB), och syftet har väl varit att beteckna grunden som bergknölar. (SKG:81)

Knop- 2 (knɷ:p-) växl. med Knåp- i ä. Knopböle by Sn, ä. Knopans by Iå, Knopans el. Knopkägra by Br, med Knopströmmen, -sundet, -udden, -ön. Till ett personbin. Knåp(e). (LEX)

KNOPP i ett tiotal namn som Knoppen kulle Ku, udde Mm, Nätknopp grund Jo, bergnamn Lill- och Degerknoppa Ku, Pannaskärrsknoppen Bo, Stenknoppen backe Pä, samt Knoppbacken Vö, Knoppberg(et) Pa Vf NL. Jfr KNOP. (LEX)

Knopps by Ky. Till ett personbin.? (LEX)

Knoppel- i Knoppelberg (knopæl-) Or. (LEX)

Knubb hn Vö, samt Knubbasbacken gårdsgr. Vö. Till ett personbin? (LEX)

-knubb i Vörens knubben grund Sv. Jfr KNOBBA. (LEX)

Knorr- i Knorrbacka Iå (f.d. krogplats), Knorrberget Db, Knorrudden = Knorran Bo. Åtm. det förstn. till sb. knorr 'kaffekask' (FO) el.d. (LEX)

-knult i Tärnesknulten grund Hi. Till dial. knult 'berggrund' (SNF 56:34). (LEX)

KNUT 1 (knu:t-) i ett tjugotal namn på odl. el.d. i ÅB NL, t.ex. Frukostknuten Na, Bjensböle knuten skog Ki, Lillängsknuten Sn, Mossaknuten Pä, samt i bl.a. Knutback Kv, Knutkällan Ki, Knutkärr Si, Knutsvedja Te, Knutängen Sj. Till sb. knut 'vrå' (FO). (LEX)

KNUT 2 i några namn på skötgrund i mÖB, t.ex. Äbbskärsknuten Bj, Ytter- och Överknuten Re. Jfr KNOP. (LEX)

-knut Knut ingår i ett 20-tal ägonamn i Åboland och Nyland, t.ex. Frukostknuten (frokåstknu:tn), åker i Kirjais, Nagu (där man tog frukostpaus i arbetet), Blomsterängsknuten (blåmstärengsknu:tn), åker i Gislarböle, Pernå.

Knut 'hörn, vrå' syftar i namnen på åkrarnas eller ängarnas hopträngda eller avlägsna läge. Knut 'vrå, inre hörn' är allmänt i Åboland och Nyland (se FOms). Kvarnvrån, åker i Böle, Närpes, kan ses som ett parallellfall till namnen på -knut i södra Finland. (ÅÄH 290)

Knut(a)s(-) o.d. (knu:t-) som gårdsn. Knuta(r)s NL, Knute(r)s Jo Ho Ko Ka Si Bo Or, Knuts (ofta knu(:)ss) allm., Knutos Iö, samt t.ex. Knutarsvägen Si, Knutasrumlet La, Knuterskyan Si och Knutsbacken Si Lf Or, Knutsboda by Le, Knutsgärdan Ec Vö, Knutsskatan Mu, Knutsängen Ko Ka St. Till mansn. Knut el. ngt av beb.namnen. (LEX)

Knutu- i Knutun (knɷtɷn) skog Na, med Knutuhagen. (LEX)

KNUV (knu:v-) i ett 50-tal namn på berg i ÅL vÅB, t.ex. Knuven Su Vå Fö Bö Na, Högknuv(en) Kö Bö, Skålbergs knuven Fö, Eires knuven Ho, jte Knuvas beb. Ku Bö, Knuvbrunnen Bö, Knuvören Ko. Dessutom i ett 30-tal namn på berggrund, de flesta i mÖB, t.ex. Knuvarna Vå En Re, Gula knuven Ho, Knuven Vö Kv, Käringknuven Bj, Hungroknuven Vö. Till dial. knuv 'bergsknalle' (FO). (LEX)

-knuv I mellersta Österbotten har antecknats ett tjugotal grundnamn på -knuv, som Hungroknuven i Vörå, Knuven i Kvevlax, Käringknuven i Replot, Häbbersknuven i Bergö. Dessutom finns ett ensamt Knuvarna som namn på grund vid Hästö Busö i Ekenäs. Namnen innehåller tydligen dialekternas knuv som brukar betyda 'brant höjd eller kulle; bergsknalle' och är känt från Åland och Åboland (FO). Att knuv-namn på grund finns just i Österbotten sammanhänger säkert med de österbottniska skärnamnen på -berg. (SKG:82)

-knuv Namn på -knuv förekommer ett åttiotal gånger. De uppträder speciellt på östra Åland och i västra Åboland. Därtill finns i mellersta Österbotten ett tjugotal grundnamn på -knuv. På Åland och i Åboland betecknar namnen små bergknallar. Namnen är bildade till dialektordet knuv i betydelsen ?brant höjd eller kulle, bergknalle?, även ?högsta topp på ett berg?. En rund topp på högsta punkten på berget i Hellsö på Kökar heter t.ex. Kasholms knuven. På Åland påträffas sammansättningen bergknuv ?bergstopp? (Sottunga, Kumlinge), ?fristående, runt berg på land?, ?topp på berg? (Kumlinge), ?liten bergknalle? (Finström). Namnen har övervägande bestämd form -knuven. (TER:32)

-knyck i Knycken Si, Hundknycken Te, Jungfruknycken Bo, alla namn på vägbackar. Till dial. knyck 'backkrön' (FO). (LEX)

Knyck(e)l- i Knycklan (knyklon) hage Df, skär Sn Py, samt Knyckelkärret Pa. Till dial. knyckla 'knöl, ojämnhet' (FO). (LEX)

Knyl- (kny:l-) i Knylgärdan och Knylmossen Or, Knylåker Bo, Knylören Kh. Till dial. knyla 'knöl' (FO). (LEX)

Knyll(e)r- i Knyllrorna grund Hgö, samt Knyllerback Ma och Knyllerkläppen Ko (knylldær-). Till dial. knyllra 'knöl, puckel' o.d. (FO). (LEX)

Knypp(e)l- (knypæl- el. knöpæl-) i Knypplorna skär Sn, med Knyppelgrundet, och Knyppelbacka La, Knyppelknösen och -styckena Tj samt Knöppelbacken Öv, Knöppelbådan Kn, Knöppelskär Sa, Knöppelåsen Sb. Till dial. knyppel, knyppla 'knöl' o.d. (FO). (LEX)

Knys- i Knysnäs (kny:s-) He. Av Knuts-? (LEX)

Knåp(-) (knå:p-) i gårdsn. Knåp Nä samt Knåpnäs by och Knåpviken Nä, Knåpkärret, -ängen Bo och Knåpans jte Knåpkägra, -strömmen, -ön Br (jfr Knop-). Till personbin. Knåp(e). (LEX)

KNÄ (knæ:) i några rånamn som Knäet skog Jo, Degerömossaknäet Ka, odl.namn Ersängsknäet Or, Smörknäet Pu, samt Knägärdan Pä, Knärån Jo Pe, Knäpotten La. Till sb. knä 'tvär krök, vinkel' (FO). (LEX)

KNÄCK i Vadknäcken Bo och Brännvinsknäcken Pä, båda namn på vägbackar. Till dial. knäck 'liten brant stigning på väg' (FO). (LEX)

Knäck(e) som gårdsn. (knættji) Vö, med Knäckehagen, -källan. (LEX)

Knälappen grund Sn. Till sb. knälapp 'lapp på byxknä' (FO). (LEX)

Knäpp- i Knäppan odl. He samt Knäppbacka gård Iå, Knäpphagen Hgö. Kanske till dial. knäppa 'brist, knapphet' (FO). (LEX)

Knäppel- (knæpæl-) i Knäppelberget Or, Knäppelkil Ho, Knäppelören Iå. Jfr Knyppel-. (LEX)

KNÖL (knö:l) i några namn på berg el. berggrund, som Lillåkersknölarna Ha, Mottosknölen Bö, Skarvkobbsknölen Kö, Sibirieknölen St, samt Knölbacka So Si, Knölgärdan Bo. Till sb. knöl, jfr Knyl-. (LEX)

Knöpenbloms i Knöpenblomskärret (knö:pæn-) Bö. Till dial. knöpenblomma 'näckros' (FO). (LEX)

Knöpes- i Knöpesmossen (kne:pis-) Bo. (LEX)

Knöppel- se Knyppel-, Knäppel-. (LEX)

KNÖS (knö:s, i Es ÖB knöus) i ett 30-tal namn på berg el. backar, de flesta i ÅL ÖB, t.ex. Knösen allm. (även som grundnamn Ho), Högåkersknösarna Sa, Rumpklints knösen Ku, Högknösen Pa, Sandknösen Nä, Knyppelknösen Tj, samt t.ex. Knösbacken Ge, Knösgärdan Pä, Knösåkern Fi Es, Knösören Bj. Till dial. knös 'topp av berg, backe' (FO). Jfr Knösten. (LEX)

-knös Namn på -knös finns det bara ett trettiotal av. De flesta av dem förekommer i Österbotten och på Åland. Vanligen betecknar de backar och sekundärt åkrar. Det osammansatta Knösen eller Knösarna är vanligare än de sammansatta formerna. Namnen har alltid bestämd form med uttalet -knö:sin eller -knöusin, i pluralis -knö:sana och liknande. I namnen ingår ordet knös ?bergkulle, högsta toppen av ett berg, liten backe, kulle?. (TER:32)

Knös(as) som gårdsn. Knös (knöus) Nä, Knösas (knö:sas) Ha. Till personbet. bildade till föreg. (LEX)

Knösten (knöysten) kulle Bo. (LEX)

-knöst Knösten kan nämnas från Borgå. Namnet är bildat till knöst ?mindre kulle, upphöjning?, som är belagt i Borgå och Nykarleby. (TER:33)

Knöster- i Knöstergrund (knö:stær-) Sm. Kanske till knösterbär 'hönsbär' (FO). (LEX)

KNÖVLA i grundnamn Knivhamns knövlan Vå och Grisselskärs knövlan (-knövvlon) Fö, uddnamn Knövlan Ho och Knöveln (knövæln) Ko och bergnamnet Kuckuknöveln (-knyviln) Na samt Knövelkobben Ko, Knövelskär (knö:væl-) Kö och Knövlogkläppen Ko. Till dial. knö(v)la, knö(v)log syftande på ojämnhet (FO). (LEX)

-knövla Till kategorin sällsynta bergnamn hör ett antal namn på -knövla, som förekommer i Vårdö, Föglö, Kökar samt i Houtskär, Korpo och Nagu. Exempel på namntypen är Knövlan i Houtskär, Grisselskärs knövlan i Föglö och Kuckuknövlan i Nagu. Namnen har genomgående bestämd form. Enligt FO-registret är dialektordet knövla belagt i betydelsen ?rund bergklack? i Föglö och sammansättningen bergknövla i betydelsen ?slät bergklint? i Vårdö. (TER:36)

Ko- (kɷ:-) i grundnamn Kon Ha Na Pa St Nä, Röda kon Ec Jo Sa Lu So Pa En Ky Es St K:stad, Gallkon udde Pa, Holmströms kon grund Bj, samt omkr. 500 namn med förleden Ko-, t.ex. de allm. förekommande Koberget, Kogrundet, Kohagen, Koholm(en), Kokärr(et), Koviken. Till djurordet ko, vanl. syftande på betande, lastning el. ngn händelse. (LEX)

Kobb- i Kobböle by Vf. Till en personbet. (LEX)

KOBBA/E ingår i sammanlagt ca 1300 namn på grund el.d.; enstaka namn i öNL betecknar berg. Grundnamnen på -kobba (vanl. -kobbon) är inemot 300 och finns främst i ÖB och Skg.havet, t.ex. Måskobba Sa, Brunnskobban Vå, Synderstö kobban Ku, Hästkobban Iö, Svartkobban Na Df, Hummelkobban Pä och Stångkobban Nä, Gistkobban Re. Namn på berg är Kobban Pä Li, Bergkobban Lt. Namnen på -kobbe (vanl. -kobben) stiger till ett tusental och finns främst i Skg.havet och vNL, t.ex. Tistronkobben Ec, Svälteskobb Kö, Utterkobben Ho, Gålakobb Na, Trollkobben Hi, Kummelkobben En och Ölkobben Bo. Dessutom ingår bet. i t.ex. Kobbdal(en) Fi Pa Te, Kobbfjärden Na Nb, Kobbkläppen So Kö, Kobbsund(et) Ec Vå Pä Nä Re och Kobbafladan Jo. Till dial. kobba, kobbe, kubba 'kal bergklack' el.d. (FO); "kobbarna" är ofta lite högre och brantare än andra grund. Jfr KUBB(A). (LEX)

-kobba Sammanlagt något över 1300 grund bär namn på -kobba eller -kobbe. Uttalet har så gott som genomgående o-vokal; ett 20-tal -kɷbbɷn finns i norra Österbotten och enstaka -kubben intill farleder på Åland.

Namnen på -kobba är drygt 300 och finns framför allt i Österbotten (särskilt i de södra delarna) samt i Skärgårdshavet, inströdda bland namn på -kobbe. I Nyland förekommer bara enstaka fall. Namnen har i allmänhet bestämd form. Exempel är Malenkobba i Geta, Råkobban i Kökar, Kobban i Iniö, Houtskär, Rikskärs kobban i Hitis, Äggörs kobban i Pernå och Pingstakobban i Bergö, Skatakobborna i Öja (1803 Skatakubborne).

Namnen på -kobb(e) stiger till över 1000 och har sitt huvudsakliga utbredningsområde i södra delarna av Skärgårdshavet (Föglö, Kökar, södra Korpo, Nagu) samt i västra Nyland. Formen är obestämt -kobb eller vanligen bestämt -kobb(e)n. Nämnas kan t.ex. Stångkobben i Eckerö, Bergkobben (1777 Bergkubben) och Ämbarkobben i Föglö, Kobbarna i strömmen i Kökar, Bässkobben (1798 Bässkobbar) i Korpo, Gölpkobb (1792 Jölp Kobb) i Nagu, Kalhamnskobben vid Hangö Gäddtarmen, Rundkobben i Ekenäs, Kajkobbarna i Kyrkslätt. Namnen innehåller det i dialekterna levande kobba, kubba eller kobbe för 'kal bergklack i havet' (FO). Orterna förefaller att ha varit lite högre och brantare än andra grund. Åtminstone på vissa håll har "kobborna" varit större (äldre?) än "kobbarna".

Det allmännaste kobb-namnet torde vara Svartkobben (ca 35 fall). Andra vanliga namn är Ljuskobben, Måskobben, Rönnkobben, Skötkobben och Utterkobben. Förlederna har för det mesta angett läge eller någonting på grundet förefintligt. (SKG:82)

Kobba(r)- i Kobba(r)skäret Kö. Till föreg.? (LEX)

-kobbel i Kobbeln (kobblin) grund Nä, äng Kv, Nörr-, Söder-, Nykobbeln grund Nä. Till dial. kubbel 'kubb, stubbe' (FO), syftande på formlikhet? (LEX)

Kobbel- i Kobbelkärret (kobæl-) He. Till dial. kubbla 'vattenfylld lergrav' (FO)? (LEX)

Kobet- i Kobetet allm. ÅL, jte Södergårds kobetet Ge, Kobets udden Vå. Till sb. kobete 'betesmark för kor' (FO). (LEX)

Kock- i Kocken sten Fö samt Kockbacken Kh Mu, Kockskär(et) Bo Mm Vö, Kockvarpet Ko, Kockängen Pä. Till personbet.? (LEX)

Kockar- i Kockaren odl. Mm Vö Or, Kockarbäcken Mm. (LEX)

Kock(as-) som gårdsn. Kockas Bo ÖB, Kockens Sa Sn Sj, Kockis, Kocks Ko Db, Kocksby Db samt Kockby by Es, Kockböle Po. Till personbin. Kock. (LEX)

Kock(e)l- (kok(æ)l-) i Kocklet odl. Iå samt Kockelbacken Lt, Kockelhuset torp Ki, Kockelträsket Iå samt Kockellutan (?) grund Pä. Till vb kockla, kuckla 'utöva trolldom' (FO). (LEX)

Kocko- i Kockon berg Ko samt Kockobacken Pä Li, Kockoberget He Bo Pä Py, Kockogrundet En, Kockoklippan En Si, Kockomalmen Pä, jte Kockobrasberget En Pä. Till dial. kocko 'bål, midsommareld' (FO), av fi. kokko. (LEX)

Kodd- i Koddberget, -gärdan Lt, Koddskär Hi. (LEX)

Kodder- i Koddervik(en) (kodær-) Bo. (LEX)

Koj- i t.ex. Vårdbergs kojan grotta Vå, Köpmanskoja vik Ho, Svinkojan berg En, samt ett hundratal namn som Kojgrundet Vå Fö Re, Kojgärdan Vf Te, Kojkläppen So Kö, Kojkärr(et) Br En Si St, Kojudden Vå Fö Ko NL, Kojören Ho Kv. Till sb. koja, vanl. syftande på fiske- el. jaktkoja. (LEX)

Kok- (kɷ:k-) i Kokbrant Ko, Kokbäcken Kb, Kokmossen Iå, Kokslätt Ku, Kokstenen Pa Hi, Koksund(et) Ko Bo. Till vb koka?, jfr de följ. (LEX)

Kokfisk- i Kokfiskgrynnan Kv Mm, Kokfiskgrytan Ko, Kokfiskhålet sund Re. Till sb. kokfisk 'fisk för dagens behov' (FO). (LEX)

Kokgrytan som namn på vik Ge Py Nä Mu, grotta Jo, grund Or. Till sb. kokgryta, jämförande. (LEX)

Kokhus- i Kokhuskällan Br Te Po Ky, Kokhusmalmen Te. Till sb. kokhus 'hus där man kokade' (FO). (LEX)

Kokon (kɷ:kon) bergudde vid Borgå stad, med Kokonberget, -åkrarna. Beh. av Granlund SNF 44:397-. (LEX)

Kokstads- i Kokstadsudden Na. Till sb. kokstad 'plats med eldstad' (FO). (LEX)

Kokstu(gu-) i Kokstukyan och Kokstuguåkern He. Till sb. kokstuga = kokhus (FO). (LEX)

Kokörar- i Kokörarkleven Pa, där man kört kor till bete. (LEX)

Kol(a)- kan ingå i omkr. 300 namn, med varierande sannolikhet. Namnen på Kol- är ett 50-tal och förek. i ÅL NL (kå:l-) och ÖB (kol-). Relativt säkra ex. är väl Kolberget Ka Db Nä, Koldalen Ki, Kolholmen Iå St, Kolkärr(et) Br He Lt Be Vö, Kolmossen Pä Nä, Kolsvedja Su, Koludden Ha Ge Iö, osäkrare Kolgärdan ÅL ÅB Bo Pä Nä, Kolhagen He Le Fö Or Kb, Kolsundet La, Kolviken Ge Sj Or (jfr följ.). Entydigare är de omkr. 250 namnen på Kola- (kola-) i ÅB NL (ibl. ÖB), t.ex. allm. Kolaback(en), Kolaberget, Kolabäcken, Kolagärdan, Kolaholmen, Kolakärr(et), Kolamossen, Kolasveden, Kolaudden, Kolaviken. Till sb. kol el. snarare vb kola 'bränna kol' (FO). Jfr Kål- och t.ex. allm. Kol-/Kålängen, jte Kåls-. (LEX)

Kolabisse- i Kolabisse(s)kärret (kolabisi(s)-) Lt. Till dial. kolabisse 'kolbrännare'. (LEX)

Kol(a)bottnen/et allm. som omr.namn samt i t.ex. Kolbottenbacken Vö Or, Kolbottnesgärdan Sn. Till dial. kol(a)botten 'plats för kolmila' (FO). (LEX)

Kol(a)fallet Mm, -fället St. Till dial. kolafall 'skog avverkad till milved' (FO). (LEX)

Kolagrop- i Kolagroparna Iö Ko Na, Kolagropsudden Ho. Till dial. kolagrop 'plats för kolmila' (FO). (LEX)

Kolagräven He Pä. Jfr föreg. (LEX)

Kolahugg- i Kolahugget vNL, Mattes kolahugget En, Kolahuggsberget Te Ky. Till dial. kolahugg 'skog avverkad till milved' (FO). (LEX)

Kol(a)hus- i Kolhusbacken Su Pa Ki Te Si Ma, Kol(a)husgärdan Na Pä Tj, Kolhusmossen Kh Kv. Till dial. kol(a)hus 'kolarkoja' el.d. (FO). (LEX)

Kol(a)koj- i Kolakojan Ka, Kolkojsudden Vå. Till dial. kol(a)koja 'kolarkoja' (FO). (LEX)

Kol(a)mil- i Kol(a)milan Sa Jo ÅB NL Ma Mu, Kol(a)mil(s)backen Te He St, Kolamilsgärdan Pa Es, Kolmilkärret Ma, Kolmiludden Bö. Till sb. kol(a)mila 'mila för kolbränning' (FO). (LEX)

Kolans(-) (kolans(-)) som beb.namn Sv samt i Kolansudden Na, Kolansberg Ka. (LEX)

Kolar- (kolar-, ÅL kå:lar-) i Kolarbäcken Sj, Kolarkärret Fö Vå, Kolarrummet Fö samt beb.namn Kolars Ki NL och t.ex. Kolarsklintarna Sa, Kolarskärret Sn, Kolarsängen Ki St. Till sb. kolare 'kolbrännare' (FO). (LEX)

Kol(a)ugn- i Kolaugnarna Df Te, Kolugnsback Re Bj, Kolugnshagen He, Kolugnsviken Or. Till dial. kolugn 'ugn för kolbränning' (FO). (LEX)

Koldan (kolldon) skog Fi, med Koldobergen. (LEX)

Kolfus (kollfus) i gårdsn. Stor- och Lillkolfus Lt. Till en personbet.? (LEX)

Kolk- (kolk-) i Kolk(an) berg Ho Ko Na, bergskär Na Pa Rim, Kolko by Iö, Kolkon odl. Lt m.fl. Till fi. kolkka (Pitkänen SKS 418:94-). (LEX)

Koll- i Kollgärdan, Kollklint Bö. (LEX)

Koll(e)r- (kolld(æ)r-) i Kollran kärr Pe, Kolderbäck Fb. (LEX)

Kolo(g)- (kɷlɷ-) i Kolobacken Je Pu, Koloholmen Pu. Till adj. kolog 'kolnad, bränd' (FO). (LEX)

Kols(ar)- (kols-) i Kolsgärdan Ka, Kolskärr Sj, Kols(j)ö by Fb, samt Kolsarn åker Sj, Kolsarby Ky, med Kolsarbacken, -gropen, åkern, Kolsarbäcken Sj och Kolsar(s) som gårdsn. He. Bynamnen till mansn. Kol(-s+arva-)? (LEX)

Komma- i Kommanäs Lu. (LEX)

Kommendant- i Kommendanten odl. Pä St Py, grund Lovisa, samt Kommendantsberget He, Kommendantkärret Pä, Kommendantsåkern Su. Till sb. kommendant 'militär befälhavare'. (LEX)

Komotar- i Komotarbacken (kɷ:mɷ:tar-) Pa. Till dial. komotare 'vallhjon' (FO). (LEX)

Kompass- (som kompas(s)-) i Kompassberget Ku Bö, Kompassgrundet Ku, Kompassviken Fö, Kompassklacken En, Kompasskärret Pä, Kompassviken La och (som kompos-) i Komposberg(et) Ha Nä Sv, Komposbådan Be, Komposkläppen Ko, Komposkär Iö, kanske Komboskär Ku. Till sb. kompass (FO), ibl. syftande på kompassros av sten. (LEX)

Kongo- = Kongoskogen He (där byns alla gårdar hade del), med Kongobergen, -åkern. Till ortn. Kongo i Afrika. (LEX)

Konn(-) som gårdsn. Nä, med Konngrynnorna, -holmarna, -myran, samt Konnkärr(et) Bo St. Det förstn. till ett personn.? (LEX)

Konrads(-) som gårdsn. Ha Sa Kö Ho samt Konradsberg Ky. Till mansn. Konrad. (LEX)

Kons- (konns-) i Konsholm(arna) odl. Fi Sn, jte Konskholmen Ky, Konsvik Ha Kv och Konsängar Ha = Konungs-? (LEX)

Konst- i beb.namn Konstantinos Iö Ho, Konstes Sa, samt Konstasskogen Tj, Konstesgrundet Pa. Till former av mansn. Konstantin. (LEX)

KONT i ett tiotal namn som grundn. Konten Mu, Åmlotkonten Ko, Kobbkonten Nä, Skitukontarna Kv och Hirslotkonten berg Ko, Stor- och Lillkonten skog Or, Kontan udde En Bo, odl. Je, samt t.ex. Kontbacken Kb, Kontgrundet Ky, Kontholmen Mm Pu, Kontkällan Mu, Kontkärr(et) Lt St. Till dial. kont 'klump' (FO). (LEX)

-kont Namnen på -kont är sammanlagt ett tiotal till antalet och förekommer enbart i Österbotten och i Korpo i Åboland. Hirslotkonten betecknar ett berg i Korpo, Drakkonten en sten i Närpes och Konten en skogsbacke i Korsholm. Namnen har alltid bestämd form. De är bildade till ordet kont, som är belagt i Österbotten i betydelsen ?stort stycke, klump?. (TER:39)

Kontgubbens- i Kontgubbesbetan odl. Nv. Till dial. kontgubbe 'gårdfarihandlare' (FO). (LEX)

Konung(s-) (vanl. konung-, öNL kunu(ng)s-) i Konungarna skär Ko, beb.namn Konungs Es He Bo Pä, samt ett 30-tal namn som Konungsback(en) Ho Na Si Pä, Konungsböle by Sn, Konungsgrund(et) Ko Kn, Konungsholm(en) Kö En, Konungskärr Es Si, Konungsskär Ko Na, Konungsviken Es Pä, Konungsö Ko. Till sb. konung, syftande på kungabesök, eller därtill bildat personbin. (beb.namnen). Jfr Kung(s)-. (LEX)

Konungsluvan grund Ko. Till dial. konungsluva 'nätmage hos ko' (FO). (LEX)

Kop- (kɷ:p-) i Kopbäcken Kb, Kopnäs Le Pa, Kopskär Sa. (LEX)

Kopin- (kɷ:pi:n-) i Kopina odl. Py, Kopinan bete allm. ÅL, Kopinabacken Kh, syftande på dåligt bete. (LEX)

Kopinan På fasta Åland förekommer åtta fall av namnet Kopinan, som betecknar ängar eller tidigare beteshagar. Om Kopinan (ko:pi:nan), äng i Kvarnbo, Saltvik, förklaras att namnet kommer av att där är så uselt bete. Utanför Åland finns ett belägg för Kopina (ko:pi:nå), åker i Kvarnby, Pyttis (öNL), men vad för pina som åsamkats korna här framgår inte av uppteckningen. (ÅÄH:300)

Kopp- i Koppen brunn Pä samt Koppholm(en) Ku Pa Kar, Kopphällen (kɷpp-) Ko, Koppnäsudden Hgö, Koppskog by Po, Koppskär Kö, Koppäng(en) He Li, Koppön odl. Lf. Oklart ursprung. (LEX)

Koppar- (som kopar-) i t.ex. Kopparberget Ky Es He Nä, Koppargrynnan Iö, Kopparholm(en) Ko Na Hi Kb, Kopparkärr Iö Nä, Kopparnäs(et) Ka Db, Kopparsund (kɷpar-) Ko, Kopparörarna Sv, och (som koppar-) i t.ex. Kopparen skog Vö, Koppars torp Fi, Kopparbyn gårdsgr. Ma, Koppargrund(et) Nä Mm, Kopparhagen Pa, Kopparskärr Ho. Dessutom finns obest. fall som Koppardal(en) Kö Hi, Kopparnäs Kö, Kopparvreten Ec, Kopparön (kopprin) by Pa. Till sb. koppar (den första gruppen) eller sb. koppare/ vb koppa 'åderlåta' (andra gruppen)? (LEX)

Kopparkistan sten Bö, syftande på form och ljud (Solstrand Ål. ortsn.:9). (LEX)

Kopparslagars beb. Ki Nä. Till personbet. bildad till sb. kopparslagare. (LEX)

Koppel- 1 (kop(æ)l-) i Kopplet stensaml. Nb, Koppelbacka, -lindan Pe. Till dial. koppel 'stenhög, kummel' (FO). (LEX)

Koppel- 2 (koppæl-) i ett tiotal odl.namn i NL som Koppel Po, Koppele Sj Es, Koppeln Sj Ky Es, jte Koppala Es, Koppale Db He Si, Brunnskoppeln He, Koppeli Sj Bo Lt, samt Koppelängen Sj, Koppeleåkern Ky. Till fi. koppeli, -o 'inhägnad' (Lönnr. Ob.). (LEX)

Kopphorn- i Kopphornet kulle Ma, i Kopphornsgärdan. Till sb. kopphorn 'sugkopp för koppning' (FO). (LEX)

Kopplan (kopplon) i Hamn-, Hög-, Malm- och Träskkopplan = Kopplorna holmar Es, jte Kopplokobben, -sund. Av fi. urspr.? (LEX)

Koppmors- i Koppmors grynnan Iö. Till personbet. för kvinna som utfört koppning. (LEX)

Koppro strand Lu. (LEX)

Kops- (kops-) i Kopsby Borgnäs, Kopsbäcken Bo, Kopsängen Si Bo. (LEX)

Kor- i Kornäs(et) (kɷ:r-) Jo Br He Bo = Korn-? (LEX)

Korgen holme Ec, vik Hi. Till sb. korg syftande på formlikhet? (LEX)

Kork- (kork-) i Korkan skär Pa, Korkberget Fi Po Ky, Korkbrantarna Na, Korkgärdan Br, Korkkulla by Ky, Korkkärr Pa Si, Korkmossen Ka, Korknäs Pa. Urspr. Kolk- el. Korp-, eller till fi. korkea 'hög'? (LEX)

Korn- (kɷ:rn-) i ett 40-tal namn som Kornbranten Ko, Kornbrännan odl. Bo Pä, Korngrundet Fö, Korngärdan Te En, Kornklobb Ho, Kornkärret Vf Bo La, Kornlandet Bo Or Vö, Kornskäret Kn, Kornåkern Sa Vf Sj. Odl. namnen till växtordet korn. (LEX)

Korp- 1 (korp-) i Korpen sten Vf, grund Sb, Stenkorpen grund Si samt omkr. 150 namn som Korpberget allm., Korpdal Vå Kö Ku, Korpholm(en), Korpklinten och Korpkärr(et) allm., Korpskär Kö Ho Ko Na Hi, Korpudden Pa Ka, allm. till fågelordet korp. (LEX)

Korp- 2 (korp) i t.ex. Inikorp by Ko, Korpe omr. Ki, Korpen odl. Ka Sj och Korpsor Vö, Korplax Kb osv. Till lånade ortn. inneh. fi. korpi 'skog; erämark' (Pitkänen SKS 418:148-). (LEX)

-korpi Lånenamn på -korpi uppgår till ett sextiotal. Namn på -korpi har inlånats i västra Nyland, i Karislojo, Lojo, Karis och Kyrkslätt samt i östra delarna av landskapet, i Borgå, Mörskom, Lappträsk, Strömfors och Pyttis. De uppträder också i norra och mellersta Österbotten. De finska namnen är bildade till ordet korpi ?skogsallmänning, djup vild skog, fuktig trakt med grov skog, med tjock skog beväxt kärr, vildmark, ödemark?. Namnen betecknar ibland skogar och mossar. Oftast åsyftar de dock åkrar, vilket återspeglar ordets betydelse i Karislojo och Pyttis, där det finska ordet också betyder ?åker?, ?åker i skogen, långt borta från byn?.

Namnen har vanligen överförts till svenskan i oförändrad form, t.ex. Mustakorpi i Kyrkslätt, Borgå och Pyttis. Apokoperade former förekommer ibland, som Pahakorp och Paskorp i Strömfors, Ämmänkorp i Lappträsk. Också i Nedervetil och Karleby förekommer bortfall av ändelsevokalen. Översättningar som Potinkorpi ? Pottkärr och Leppäkorpi ? Alkärr i Helsinge pekar på en överensstämmelse i betydelsen mellan finskans korpi och svenskans kärr. (TER:230)

Korpan/ar- (korp-) i Korpanäng Bo, Korperkärr(et) Si Lt, Korparäng Bo. Till vb korpa 'roffa, röva' (FO)? (LEX)

Korpas(-) o.d. (korp-) som beb.namn Korpas Ka He Mö Py Kb, Korpens Lt, samt t.ex. Korpasbacken Ka, Korpasängen Kb. Till personbin. Korp. (LEX)

Korpo- i Korpobod viken (?) och Korpogrundet Ha, Korpohamnen Ku Bö, Korpoklobben och -viken Sa. Till sockenn. Korpo ÅB, trol. syftande på fiskare därifrån. (LEX)

Korpung- i Korpungbacken Pu. Till sb. korpunge 'unge av korp'. (LEX)

Korpus- i Korpusberg, -vekan och Korpusändan odl. Bo, Korpusnabben La. (LEX)

Korr- i Korrberget En, Korrfors Nä, Korrgjutan Pe, Korrklobb Kö, Korrkärret Mö, Korrliden, -potten Nä, Korrvik Ha Mhmn, kanske Korrbo äng Vå, Korrgårdarna åbrant Db. Oklart urspr., jfr Korp-, Korv-. (LEX)

Kors- (kors-) i tiotals Korset som namn på strandlok., vägskäl, fjärdar och t.ex. Rysskorset udde Br En, Björkbodakorset vägskäl Df, samt i omkr. 500 namn som de allm. Korsbacken, Korsberget/en, Korsfärden, Korsgrundet, Korsgärdan, Korsholmen, Korskärret, Korsnäs(et), Korssundet, Korsudden, Korsvik(en), Korsängen och Korsö. Till sb. kors syftande på form (odl., kärr, vattenomr.) eller resta kors (berg, uddar, holmar). (LEX)

Kors- Namnen på Kors- har i en stor del av fallen betecknat "Korsgrund" och "Korsuddar" el.d. som i mannaminne har varit försedda med ett s.k. "drunkningskors" över en drunknad person. I många andra fall är det fråga om "Korsfjärdar" och "Korssund" där vatten eller färdvägar har korsat varandra. Snarast kan kors såsom farledsmärken har åsyftats i namn som Korsholm(en), Korsskär(et) och Korsö, i den mån namnen inte har föranletts av att orterna varit korsformiga. (SKG:226)

Korsika (kors-) grund Vf. Till ortn. Korsika i Medelhavet. (LEX)

Korsung- (korsɷng-) i Korsungfjärden, -skatan, -ön Kn. Till folkbet. korsung 'invånare i Korsnäs sn' (FO). (LEX)

Kort- (kort-) i Han korta teg Bö samt ett 50-tal namn som Kortberg(et) Pa Fb Pä Mö, Kortbäcken Po, Kortgrunden Öj, Kortmalm Es, Kortvik(en) He Öj, Kortön St Öj. Till adj. kort, i motsats till Lång-?, el. av annat urspr. såsom Kortjärv by Tj. (LEX)

Kort(as-) som gårdsn. Kortas (kɷ:rtas) Ko Li, Kort Kr och Kortas Öv (kort-), samt Kortasbacken Li, Kortas hagen Öv, Kortasskär Bo. En del till mansn. Kort av Konrad. (LEX)

Kortes- (kortis- o.d.) i Kortesbacken Bo Pä, Kortesbergen Es, Kortesmossen Li, jte Kortemossen St. Trol. av fi. urspr. (LEX)

Korto- i Kortovik (kortto-) Sa. (LEX)

Kortfalls- i Kortfallsbacken, -berget St. (LEX)

Korv- (korv-) i ett 60-tal namn som Korvbacken Fö Ka Es, Korvholm(en) Df Sn Pä, Korvklev(en) Vå Fö Ho, Korvliden Nä, Korvviken Si Kh, Korvören Na Pä Be. Till sb. korv, med okänd syftning. (LEX)

Korvpinnen udde Df. Till dial. korvpinne 'korvsticka' (FO). (LEX)

Korvvällingen vik Ho, med Korvvällingsudden. Syftande på vattnets art eller ngn händelse? (LEX)

Kos- (kɷ:s-) i Kosmossen Ki, Kosnabben La, Kosnäs Si Bo. I ngt fall till dial. kos, kus 'gris' (FO)? (LEX)

Kosack(s)- (ä. kasak(s)-) i Kosackbacken Je, Kosack(s)berget Po Iå Ky Si, Kosackkällan Pä, Kosackpotten Mu, Kosackudden Ma, Kosackvägen Ha. Till sb. kosack 'rysk kavallerist' (FO). (LEX)

-kosk (-kossk) i t.ex. Koske (kossje) omr. Ho, bynamn Veckoski Bo och Lindkoski Lt samt odl.namn Pitikosk Vö, Laikosk Pu, Sarkosk Kb. Till lånenamn inneh. fi. koski 'fors'. (LEX)

-koski Den finska motsvarigheten till svenskans fors är koski som ingår i ett tjugotal lånenamn på forsar i Österbotten och i ett fyrtiotal namn i Nyland. Namnen har övertagits direkt i svenskan. I Österbotten är uttalet oftast -kåsk som i Lahnakosk i Karleby, Hakosk i Terjärv. De nyländska namnen har bevarat slutvokalen som i Kivikoski i Sjundeå, Myllynkoski i Borgå. Bynamnen Norrveckoski och Söderveckoski (Wekkoski 1413) i Borgå landskommun har fått en särskiljande lägesangivande bestämningsled i svenskan. (TER:232)

Kostan- i Kostanskär (kosstan-) Ho. (LEX)

Kottas(-) som gårdsn. Pä samt i Kot(t)asberget, -gärdan Pä. Till en personbet. (LEX)

Kott(e)r- i Kotterbäcken Li och Kotternäs omr. Bo (kotær-) samt Kottran (kottron) äng och Kottronkärret Si. Jfr dial. kottra 'oreda' (FO). (LEX)

Kova- i Kovan (kå:van) strand Ku och (utt. kova-) i Kovan lada Te, Stor- och Lillkovan odl. Po samt Kovanäs Sn Iå. Till sb. kove 'koja' (FO). (LEX)

Kovaktar- i Kovaktarstranden Ho. Till sb. kovaktare 'vallhjon' (FO). (LEX)

Kovel- i Kovelbotten (kovæl-) vik Si, Kovelträsket (kå:væl-) Kv. Jfr följ. (LEX)

Kover- (kovær-) i Kovernäs Sn och Koverhar = Kovrans by Hgö, med Koverholmarna, samt Koverhagen, Koverskatan och Kovran odl. Vö. Trol. lånenamn inneh. fi. kovera 'urgröpt, konkav' el.d. (Lönnr. Ob.). (LEX)

Kovåmmen (-va:mben) sten Pa, äng Df. Till dial. kovåm 'del av kons mage' (FO). (LEX)

Koxar- i Koxarklint (kɷcks-) berg Bö. Till vb koxa 'titta, speja' (FO). (LEX)

Koxnan (kɷ:ksnan) skär Sa. Möjl. till det i Sverige belagda kåsna 'båthamn'. (LEX)

Krabb- i Krabb-bron och Krabbäcken Ka He Si, Krabbgrund Iö K:stad, Krabbholm(en) Na Py, Krabbrödjan Iå, Krabbskär Ho, Krabbkärr och Krabbsveden Sa. Jfr sb. krabba 'dragg' (FO), adj. krabb 'tvärt böjd' (SAOB). Jfr Kramp-. (LEX)

Krack- i Krackskär Hi. (LEX)

Krack(e)l- i Krackelberg Fö, Krackelnabben Le, Krackelvarpet Sa. Till sb. krackel, krackla 'nödvuxet träd' el. vb krackla 'krångla; gräla, träta' (FO). Jfr Krak(e)l-. (LEX)

Krafs(an)- o.d. i Krafshålet vik Bö Iö och Krafsangrynnan Öv, Krafsarhålet sund Ho. Till vb krafsa. (LEX)

Kraftas- i Kraftasgrenen, -gården Kb. Till ett soldatn. Kraft. (LEX)

Krak(a)- (kra:k- el. kraka-) i Krakan notvarp Sa, udde Ho, grund Pä samt t.ex. Krakberget Nä, Krakholm Bö, Krakträsket Nä, Krakudden Ko och Krakabacken St, Krakakärret Mu, Krakaliden Na, Krakaudden Na Pa Py. Till sb. krake för t.ex. 'landfäste för notbåt' (FO). (LEX)

Krak(e)l- (krak(e)l-) Kraklan notvarp Bo, Kraklen skog Iå, Lindskärskraklorna grund Sn, samt bl.a. Krakelbacken Es Pä, Krakelberget Iå, Krakelholmen Pä, Krakelkärr(et) Na Es Bo Pä, Krakelängen och Krakelören Pä. Till sb. krackel 'nödvuxet träd' el. vb krackla 'krångla; gräla, träta' (FO). Jfr Krack(e)l-. (LEX)

-krakel Dålig växtlighet åsyftar ett sällsynt skogsnamn Kraklen i Ingå. Namnet är bildat till ordet krakel som i Ingå har betydelsen ?ris, torra avbrutna kvistar?. I Åboland är ordet belagt i betydelsen ?nödväxt trä; krokigt trä fullt med kvistar?. I Nyland ingår ordet oftare som bestämningsled i namn som betecknar berg, kärr och skogar. (TER:137)

Kral- i Kralreveln (kra:l-) Ko Jurmo. (LEX)

Krall(o)- i Krallbacka stuga Bo, Kralloberget, -päran Na. (LEX)

Krammel- (krammbæl-) i Krammelbrantarna Na, Krammelviken Sb. (LEX)

Kramp- i Krampen = Hanga Krampen ö Rim och Krampen = Krampsund sund Na (vid Krabbholm). Jfr sb. krampa 'ngt krokigt' (SAOB), här syftande på krokig farledspassage el.d.? Jfr Krabb-. (LEX)

Krampen I södra Rimito vid kanten av Erstan finns en hög bergö som nuförtiden kallas Krampen eller Hanga Krampen, efter byn Hanga. Innanför den löper ett krokigt farledssund som på finska kallas Krampinrauma, d.v.s. "Krampströmmen". Redan i Månssons SiöBook från 1644 nämns "Rijmmeta Krampen" som en ort i Rimito.

Ändå tror jag att det är sundet som är den ursprungliga "krampen" i byn. Det visas av det andra Krampen eller Kramp sund i Åbolands skärgård, som betecknar ett krokigt sund vid Nagu Snäckö, i farleden förbi Fagerholm in till Nagu strömmen.

Sunden i Rimito och Nagu ser ungefär lika ut, såsom kartutsnitten visar. De är trånga sund med S-form, som det har varit besvärligt att ta sig igenom med segelfartyg. Man vill inte gärna tro något annat än att sundnamnen är de primära namnen, bildade till det adjektiv kramp 'böjd, krokig' som ligger till grund för ord som krampa (av järn) och det äldre krampesill för 'lufttorkad (och därav kroknad) strömming' (SAOB). (SKG:223)

Krana- i Kranapotten (krana-) Re. (LEX)

Krangel- i Krangeludd, -ören (kra:ngæl-) Ku. (LEX)

Krank- i odl.namn Krankan Iå Si, Fram- och Bak-Krankan Kar, samt t.ex. Krankbergen Iå, Krankborg grund Mu, Krankkärr(et) Pö Kh, Krankliden Sb Lf Nä, Krankpotten Öj, Krankträsket Re. Till sb. krank 'mygga' (FO). (LEX)

Krans- (krans-) i Abborrkransen grund Fb samt Kranskärr(et) Df Re, Kransnäs Ho, Kransör Or. Oförklarade. (LEX)

Krapel- o.d. i Krapelheden (krapæl-) Sb och Krapulbacken, -berget (krapul-) Li. Jfr KNAPPEL? (LEX)

Kras(-) i Kras el. Krasens gård Sj. (LEX)

Krass- i Krassen grund Ko samt odl.namn Krasslandet Nä Kv Kr Tj. De sistn. till sb. krass(e) för en kryddväxt (FO). (LEX)

Krau- (krau-) i Krauars hn och Kraumossen Bo. Till en personbet. (LEX)

Kredensen i Gamla och Nya Kredensen uv-grund o. fiskeplatser Öj. Oförklarade. (LEX)

Krejar- (kræj-) i Krejaren Le = Krejarudden Le Fö och Krejans gård Sj, jte Krejansberget, -hagen, -mossen. Till ä. krejare i bet. 'gästgivare, krögare' (gården) el. för ett slags mindre lastfartyg (uddarna) (Granlund FMS 19:77-). (LEX)

Kreppelby (kræpel-) Bo. Till ett personbin. bildat till dial. kräppla 'gräla, tvista' (Granlund SNF 44:234-). Jfr Kräpp(e)l-. (LEX)

Krian- (kri:an-) i Krianskär Br, Kriansholmen Po. Till dial. krian(de) 'kreatur' (FO). (LEX)

Krickel- i Krickelbacken (krikæl-) Pä. Till dial. krickel 'gräl, oljud' (FO). (LEX)

KRIK- (kri:k-) i ett tiotal odl.namn, de flesta på ÅL, som Krikan Fi Su Lu, Kriken Ha Su, Kriket Vå Ki, Kriko äng Sa Le, Nedre kriken Ha, samt i bl.a. Krikgärdan Su, Kriklindan Sa, Krikåkern Sa Bo och Krikaskogen Fi, Krikobacken Sa. Till sv. dial. krik 'vrå, hörn, vret'. (LEX)

-krik,-krika I de åländska grannsocknarna Hammarland och Finström, Saltvik och Sund samt i Lumparland förekommer Kriken (kri:ken) och Krikan (kri:kan), betecknande mindre åkrar, ängar eller beten. Kriket (kri:ke) är namnet på en äng i Grundsunda, Vårdö.

Utanför Åland finns Kriket (kri:tji), odling i Linnarnäs, Kimito, Kriku (Krika ?, uttal kri:ko), åker i Strömsberg, Borgå, samt Kriki (kri:ki), åkrar i Överby och Nederby, Sastmola. Sammanlagt är namnen 15.

Namnen skall sannolikt härledas från ett svenskt dialektord krik 'vrå, hörn, vret, liten sjövik', med syftning på böjning eller bukt (SAOB K 2767, Hellquist 1948).

Om de åländska fallen kan påpekas att Kriken i Högbollstad, Sund, är namn på en oregelbunden stenig liten åker med flikar åt olika håll, att Krikåkern, åker i Hullby, Saltvik, inte heller är jämn, utan "kröker och vinklar sig" (enligt ortsbor 1984). Åkrarna Krikan i Bamböle, Finström, och Krikan i Brännbolstad, Sund, "kröker sig" kring sjöstränder. Åkern Kriku i Strömsberg, Borgå, ligger i en åkrök. Krik ingå också som förled i andra ägonamn, t.ex. i Krikkärret, åker i Strömma, Saltvik, Krikåkern, odling under Haiko, Borgå. (ÅÄH 278)

Krikon- (kri:kon-) i Krikonbacken Bo, Krikongärdan Ho. Till växtordet krikon. (LEX)

Krill- i Krillkobb berg Kö Ören. (LEX)

Kring- i Kring klobben äng Ho, Kring Pjukostenen äng Pe och Kringlotten åker Vö. Till prep. o. adv. kring. (LEX)

Kringgång- i Kringgången omr. Nä, jte Kringgångsbro o. -väg. (LEX)

Kring(e)l- i Kringlan grund Vå, figur i berg Iö, udde Df, Mörtströmskringlan vik Sv, samt bl.a. Kringelbacken Ka, Kringelbådan Kn, Kringelkärr(et) Ho Es Sv, Kringelmalmen Si, Kringelstenen Kh, Kringeltegen Bö. Till sb. kringla el.d., ofta syftande på krökt form. (LEX)

Kristen- i Kristenholm (krissn-) Iå, Kristenvarpet Hi och Kristenören Iö (kre(:)s(æ)n-). Jfr dial. kristen- (FO), samt Kristn-. (LEX)

Kristers(-) (krisst-) som beb.namn He Pä St Py och (krissjes) Hi samt bl.a. Kristersberget Pä, Kristersudden Py. Till mansn. Krister. (LEX)

Kristians(-) (kris(s)jans(-)) som gårdsn. St Bj Tj och (Kristianas) Sv Kh samt bl.a. Kristiansberg(et) Ko Pa Ky, Kristiansgärdan Ge, Kristianslindorna Tj. Till mansn. Kristian. (LEX)

Kristi himmelsfärds- i Kristihimmelsfärdsgärdan Pä Mu; den förra enl. uppg. besådd dagen i fråga. (LEX)

Kristin- (kristi:n-) i beb.namn Kristinos Ho Re och bl.a. Kristineberg Ka Lt, Kristinelund Fi Jo Bo. Till kvinnon. Kristin(a). (LEX)

Kristning(s)- i Kristning(s)holmen Br, Kristningkleven Fö, Kristning(s)ören En Pä. Till dial. kristning 'dop' (FO). (LEX)

Kristnan- i Kristnanängen (krissn-) Kr. Till vb kristna 'döpa' (FO). Jfr Kristen-. (LEX)

Kristoffer(s-) som beb.namn Pe Nv samt i Kristofferbergen Na, Kristofferstenarna Ky, Kristoffersviken St. Till mansn. Kristoffer. (LEX)

Kritar- i Kritarbrant (kri:tar-) Na. (LEX)

Krockel- (krokæl-) i Krockelbacken och Krockelbådan Bo. Till sb. krockel 'krångel, besvär' (FO). (LEX)

Krockur(-) som namn på åker Kn, jte Krockurback, -bäcken, -grynnan, -sanden. Urspr. ett namn på -ör? (LEX)

Krog- (krɷ:(g)-) i Krogen som namn på bl.a. skär Vå, backe Ka, torp el.d. En He Bo, källa Li, Skinnpälskrogen rännil Ec, Filkrogen torp Sn, Malmkrogen torp Bo osv. samt ett 50-tal namn på Krog-, de flesta i NL, t.ex. Krogbacken Sj, Kroggård Ki Ka Iå, Kroghagen Kh, Krogmossen Si Bo Pä, Krogströmmen Na. Till sb. krog 'krog, värdshus', ibl. jämförande. (LEX)

Krogar(s-) o.d. (krɷ:gar-) som beb.namn Krogars allm. NL samt i bl.a. Krogarbacken Te Ka Bo Mö Li, Krogarudden Df, Krogarviken Ec En, Krogaråkern Te Sj Si Pä. Till personbet. bildad till yrkesbet. krogare 'krögare'(FO). (LEX)

KROK (krɷ:k) i omkr. 400 namn på olika slags krökta orter. Vanligast är viknamnen, som stiger till över 200, de flesta i ÖB och Ko Na, t.ex. Tjuvkroken Ge, Krokarna Lu Fö Ku Ho, Getnäs krokarna Ko, Rökroken Iå, Bånikörskroken Bj, Bastukroken La. Ett hundratal namn betecknar vägkrökar som Höckbölskroken Ge, Spökkroken Br, Storstenskroken Öv, andra krokiga farleder som Lövö krokarna Df, Bondkrokarna En, krökar i en å som Åkroken Bo Tj Pu, Timmerkroken Kr, eller krokiga åkrar som Kvarnkroken En. Dessutom i omkr. 250 namn som Krokberg(en) Sa Su Vå Bö, Krokbådan Be Bj, Krokgrundet Ho Hi Bj Ma, Krokholmen, Krokkärr(et) och Krokskär(et) allm., Kroksundet Na Hi En Iå, Krokvik(en) och Krokängen allm., Krokö(n) Hi Ky Py. Till sb. krok syftande på krökt form. (LEX)

-krok Viknamnen på -krok uppgår till omkring 200 namn; dessutom påträffas leden i namn på olika slags krökar på vägar, farleder, åar el.d. Namnen förekommer särskilt rikligt i skärgården vid Kvarken, mera sparsamt på Åland och i Korpo, Nagu, västra Nyland och södra Österbotten. De har vanligen bestämd form, som i Bånikörskroken i Björkö, Ekdalskroken i Föglö, Ryssjekroken i Nagu, Matkroken i Ingå. Också plurala former förekommer, såsom Krokarna i Lumparland och Kumlige och Lårbergskrokarna i Korpo.

Ordet krok finns inte belagt för 'vik' men för andra slags krokiga terrängformationer (FO). Det kan ha syftat antingen på strandlinjens krökning eller på att de benämnda vikarna har krökt sig in förbi ett f.d. grund; båda tolkningarna finner stöd i materialet. Krokig form har överhuvudtaget varit en vanlig namngivningsgrund i skärgården. (SKG:124-125)

-krok Som namn på krokiga farledsavsnitt finns några namn på -krok, som Lövö krokarna i Hitis, Hästökrokarna vid Ekenäs Hästö och Bondkrokarna för en allmogefarled vid Ekenäs Sommarö. Strax norr om de förstnämnda ligger den passage i gamla leden till Jungfrusund som brukade kallas Latins esset; farleden gör här en S-formig krok. (SKG:219)

-krok Vanligen betecknar namnen på -krok vikar. Deras antal uppgår till ett par hundra, men därutöver påträffas leden i namn på vägkrokar och krokiga farleder och åar. Krok i namn på vattendrag uppgår till ett tjugotal och förekommer speciellt i norra och mellersta Österbotten, i Kronoby, Terjärv, Pedersöre, Purmo, Vörå och Replot. Några få namn påträffas i södra Österbotten och östra Nyland som Kallolakroken i Borgå, Åkkroken i Mörskom och Långnäskroken i Strömfors.

Namnen är bildade till ordet krok och åsyftar ställen, där ån eller farleden kröker sig. Formen är bestämd som i Bullerstenskroken i Replot, Timmerkroken i Kronoby eller Stenåkerskroken i Malax. (TER:187)

Krok(ar)s(-) o.d. (krɷ:k-) som beb.namn Krokars Sa Br Te, Krokas Le Nä, Krokens Ge Fi Te, Krokis Na, Kroks Fö Vö, samt t.ex. Krokarsfladan Sa, Krokesbacken Lt. Till personbet. bildade till föreg. (el. släktn.?). (LEX)

Kroknät(s)- i Kroknätsberget Vö, Kroknätgrundet Sa. Till sb. kroknät 'nät som lägges i krok' (FO). (LEX)

Kroko(g)- (vanl. krɷ:ko-, krɷkɷ- i ÅB smÖB) i ett hundratal namn som Krokobacken Si Mö Tj, Krokobjörken Sn Bo, Krokobådan Bj Re, Krokokleven Na Pa, Krokolindan Mu Kb, Krokotallen Sn Pä St. Till adj. krokog 'krokig' (FO). (LEX)

Krokon- i Krokondal Ge och Krokonkärret Sa (krɷ:kon-) och Krokondal (krɷkɷn-) Iö. (LEX)

Kroks- (krɷ:ks-) i namn som Kroksberg Ge, Kroksnäs by Bo, Kroksudden Na Sn, Kroksåker(n) Ki Vö Nv. Kanske till personbin. Krok (Granlund SNF 44:138-). (LEX)

Kroksköt- i bl.a. Kroksköthamnen Vå, Kroksköthällen Sa Vå Fö Bö, Krokskötpallen Ho, Krokskötudden allm. Till sb. kroksköt 'strömmingssköt som lägges i krok' (FO). (LEX)

Kronans- (krɷ:nans-) i Kronans diket Tj, Kronans holmen Vasa, Kronans viken Vö. Till kronan för 'staten, överheten' (FO). (LEX)

Kronas(-) (krɷ:nas(-)) som torpn. samt i Kronasbacken Kr. Till ett soldatn. Kron(a). (LEX)

Kronbod- i Kronboden och Kronbodåkern Ma. Till sb. kronbod 'statligt spannmålsmagasin' (FO). (LEX)

Kron(o)- (krɷ:n-, ÅB kru:n-) i Kronan grund Pa Br, Aspö kronan tre stenar Ko (Tre kronor), samt ett 50-tal namn som Kronberget Fb Sj, Kronoby snÖB, Kronodiket Ma Vö Mu, Kronohagen NL, Kronomalmen Df, Kronoviken Na. Till sb. krona, åtm. i de sistn. fallen för 'staten, överheten' (FO). (LEX)

Kronofogden grund Iå. Till yrkesbet. kronofogde. (LEX)

Kropp- i Kroppudden Jo. Jfr följ. (LEX)

Kroppan/on- i Kroppangrund Kn, Kroppanskär Ko och Kropponbådan Bj, Kropponkobben Ko, Kropponskär Bö Ko, Kropponstenen Ho. Till sb. kroppan, kroppon 'blodpalt' (FO). (LEX)

Kroppås- i Kroppåsbacken Br Te He, Kroppåsberget Es, Kroppåsgrundet Ky. Till sb. kroppås 'översta takås' (FO). (LEX)

Krubb- i Krubbströmmen (krɷbb-) strömdrag Po. (LEX)

KRUKA i de nyländska Krukan (krukun) odl. Mö, skog Li, samt Krukubacken Mö, Krukuholmen St, Krukuskogen Li. Till dial. kruka 'vrå, trång passage' (FO). (LEX)

Krukmakar- i Krukmakarbacken Te, Krukmakarhällen Ec, Krukmakarviken Pä, Krukmakaråkern Iö Pu, Krukmakarsberget Mu. Till sb. krukmakare. (LEX)

Krum- i Krummen (kru:min) skär Kö, med Krumkläpparna, -kobbarna, -udden, Stora och Lilla Krummen (krɷmmben) skär Ko. (LEX)

-krupa (-krɷpɷn) i Krupan odl. Pö och Stor- och Lillkrupan vikar Sn. Till dial. krupa 'vrå; trång vik' (FO). (LEX)

Krus(a)- (kru:s(a)-) i Krusen backe Kh och Krusbacka torp Ka, Krusberg Sa, Krusbäcken Po, Kruskleven Bö, Krusviken Mm samt Krusabacken Pö och Krusa(de) osten odl. Kb. Till sb. krus el. ptc. krusad, syftande på krusighet. (LEX)

Krusan- (kru:san-) i Krusanbacka Bö, Krusanlindorna Kb. Jfr föreg. (LEX)

Krusens (kru:s-) som beb.namn Krusens Sa, Krusis Kv. Till ett personbin. (LEX)

Kruslocken grund Fö, = Kruslockens ören. Till sb. kruslock 'krusig hårlock' (SAOB). (LEX)

Krut- (kru:t-) i Krutbacken Ma Kh, Krutbådan Bj, Krutgrund Hi, Krutgärdan Si, Krutkärr He, Krutpott Pö, Krutudd Bo. Till sb. krut. (LEX)

Krutar(-) som gårdsn. Kh, jte Krutaresbacken. Till en personbet. (LEX)

Kruthornet som namn på grund Fö, odl. Ky. Till sb. kruthorn. (LEX)

Kry- (kry:-) i Krybacka gård Sa Jo, Krygärdan Mö. (LEX)

Kryckel(s-) i Kryckel (krykæl) backe Ko och Kryckels (krykils) hn Iå, jte Kryckelstjärnan, -viken. Det sistn. till personbet. bildad till dial. kryckel 'krympling' (FO). (LEX)

Krydd- i Kryddholmen Br. (LEX)

Kryddgård- i Kryddgården odl. NL ÖB och bl.a. Kryddgårdsback Vö, Kryddgårdstäppan Ky. Till sb. kryddgård 'trädgårdstäppa' (FO). (LEX)

Krynars (kry:nars) beb. Df Pu. Till yrkesbet. krynare 'mått- och viktkrönare' (FO). Jfr Krönars. (LEX)

Krynbod- i Krynbodhagen (kry:n-) odl. Ma; invid "krynboden", dvs. kronomagasinet. (LEX)

Kryngel- i Kryngels gård Ko och Kryngelängen Kr. Jfr adj. krynglog 'krokig; tillkrånglad' (FO). (LEX)

Krypan- i Krypanstenen Mu; där barn de krupit. (LEX)

Krypin (-inn) som namn på vik Iå, odl. St. (LEX)

Kryping(e) som namn på stuga Pa Bo samt i Krypingsbacken, -kärr Bo. (LEX)

Kryss- i Kryssgrundet Fö, Kryssholmen St. (LEX)

Kråbo- i Kråboskär (krå:bo-) Hi. (LEX)

Kråk- (krå:k-) i Kråkan grund Na Iå Sv, äng Li samt ca 250 namn som Kråkbacka NL och de allm. Kråkberget, Kråkgrundet, Kråkholmen, Kråknäs(et), Kråkskär(et), Kråkudden, Kråkvik(en), Kråkören. Till fågelordet kråka, vanl. syftande på förekomst. (LEX)

Kråkas(-) o.d. som beb.namn Kråkas Iå Sj Si Mu, Kråkis He samt bl.a. Kråkasbäcken Sj, Kråkasgrundet Mu. Till personbet. bildad till sb. kråka. (LEX)

Kråkbo- i Kråkbokärr Iå, Kråkboslätt Bj. Till sb. kråkbo. (LEX)

Kråkbär(s)- i Kråkbärsgrund Sm, Kråkbäriklobben Ko, Kråkbärilägdarna Ma, Kråkbäriskatan Mu, Kråkbäriudden Bo. Till växtordet kråkbär. (LEX)

Kråkfots- i Kråkfotsängen Fö. Till växtordet kråkfot 'revlummer' (FO). (LEX)

Kråknack- i Kråknacka berg = Kråknackberget Sn. Till sb. kråknacke. (LEX)

Kråkvila- i Kråkvilan grund Ku, odl. Kb samt Kråkvilaåkern Li; där kråkor vilat. (LEX)

Krång(e)l- (krong(e)l-) i Krånglet odl. Df, Krånglorna klevar Na, samt Krångelberget Bo, Krångelkulla Fb. Till sb. krångel el. vb krångla. (LEX)

Kräk- i Kräkberget Pa En och Kräktået Ki (kræ:k-) samt Kräkviken (kræk-) Kb. Till sb. kräk 'kreatur' resp. vb kräka 'krypa' (FO). (LEX)

Kräkel- (krækæl-) i bl.a. Kräkelback(en) Es Bo Nä, Kräkelgrundet En, Kräkelkärret Bo, Kräkelmossen Mu, Kräkelsundet Bo, Kräkelvik Ky. Till vb kräkla 'bråka, krångla' (FO) el.d.? Jfr följ. (LEX)

Kräklan- i Kräklan (krækl-) grund Ky, vik Bo, odl. Pu. Till sb. kräkla 'blårkräkla' (FO) el.d. Jfr föreg. (LEX)

Krämar- (kræ:mar-) i Krämarbacken Hi, Krämarberget Ka, Krämarskär Ho, Krämaröarna Si. Till sb. krämare 'köpman', syftande på strandhugg el.d. (LEX)

Krämars (kræ:mars) som namn på by Iå, gård Py, samt i Krämarsbacken Py, Krämarslaggen odl. Iå, Krämertskog He. Till personbet. bildad till sb. krämare el.d. (LEX)

Kräng- i Krängskär Ko samt Krängbroarna Mhmn och Krängbänken Vf. Till vb kränga 'kränga fartyg' eller därtill bildat krängbro, -bänk (FO). (LEX)

Kränk- i Kränkan omr. Pa, vik Vf, och Kränkorna uddar Te (kræntjo-), Rysskränkan grund Br, samt Kränkbacken Pa. Till vb kränka 'kränga fartyg'. Jfr föreg samt Klänkan. (LEX)

Kräpp(e)l- (kræp(e)l-) i Kräpplan holme Ki, Kräppelholmen, -ängen Pä. Till ett vb kräppla 'gräla, tvista' (FO)? Jfr Kreppel-. (LEX)

Krögar- (krö:gar-) i Krögarn berg Na, Krögargrundet Hi, Krögarkällan Ki, Krögarens ören Bj. Till sb. krögare, med överförd syftning. (LEX)

KRÖK (krö:k) i nyländska vägkröksnamn som Skräddarkröken Br, Smedskröken Ka, Mossakröken Db, Klockarskröken Mö, jte Krökan odl. Sn. Till sb. krök särsk. 'vägkrok' (FO). (LEX)

Krönan- i Krönanberg (krö:nan-) Ki. Jfr följ. (LEX)

Krönars (krö:nars) torp Ha Bö. Till krönare 'mått- och viktkrönare' (FO). Jfr Krynars. (LEX)

Kröpan (kröpɷn) skog Mu, med Kröpubergen. Se Huldén SNF 40-41:57-. (LEX)

Krös- i Söderkröson (-krö:son) odl. Ho samt Krösonklobb (kröyson-) Hi och Krösonlandet (krö:son-) Bo. Till sb. kröson 'lingon' (FO). (LEX)

Kröv(e)l- (kröv(æ)l-) i Krövlan strand Be, jte Krövelfladan, -udden. Jfr vb krävla, krövla 'kravla' (FO). (LEX)

-k(r)övla Vid västkusten finns också spår av en beteckning -k(r)övla för någotslags strandfördjupningar, men den tycks ha haft svårt att finna sin form. I Brändö på Åland har tre vikar fått namn på -kölan (utt. -kö:lon), t.ex. Torsholms kölan. Namnen innehåller tydligen det dialektord för 'fördjupning, grop' som med uttalet köwlon finns belagt i Houtskär (FO). Uppe i Bergö i Österbotten har tre strandlokaliteter namn på -krövlan (utt. krö:vlɷn eller krövlɷn), t.ex. Nordarstörs krövlan. Ett ord grövla för 'sänka, skreva' finns belagt i åländskan (FO). (SKG:145-147)

KUBB(A) (kɷbb-) i ett 50-tal grundnamn i nÖB, t.ex. Engranskubban Mu, Laxkubban La, Tankarkubban Öj, Rummelkubban Kb, och närliggande Kubbflagan Öj, Kubbnabben La, Kubbsundet Kb. Enstaka namn på -kubben på andra håll, som Svartkubben Be och Ståtkubb Na, Långökubben Bo, torde alla vara icke genuina sjökortsnamn. (LEX)

Kuckar- (kɷckar-) i grundn. Kuckaren La, Kuckargrund Kn. Till vb kucka 'titta fram' (FO)? (LEX)

Kuckas- (kɷckas-) i Kuckasgärdan, -mossen, -ängen Mu, Kuckasören Re. Till personbet.? (LEX)

Kuck(u)- (kɷck(ɷ)-) i ett 60-tal namn, de flesta i NL, inget på ÅL, t.ex. Kuckubacka beb. och Kuckuberg(et) NL, Kuckubäcken Si St, Kuckugrund(et) Vf Be, Kuckmossen Pu, Kuckstenen allm. Till dial. kucku 'gök' (FO). (LEX)

Kudd- (vanl. kɷdd-) i Gallkuddorna stenar Bo, Rödkuddan grund La, samt ca 150 som Kuddbron He nÖB, Kuddhagen NL ÖB, Kuddholmen Na Ky Vö, Kuddmossen Li ÖB, Kuddskogen Bo Pe, vägnamn Kuddtådet He Si, -tåget ÖB, Kuddvägen St Kr Pe Pu, och (utt. kudu- el.d.) Kuddberg Ko, Kuddgrundet Ho. Till sb. kudda 'ko' (FO). (LEX)

Kudi- i Kudiby (kɷdi-) Sn, 1540 Quidhijaby. Trol. fi. urspr. Jfr Kvidje-. (LEX)

Kugg- (kɷgg- el. kugg-) i Kuggen äng He, sund Bo, grund Lovisa, Stor- och Lillkugg mossar Nä, samt ett 40-tal namn i sFL som Kuggbacka He, Kuggbergen Hi, Kuggböle by Sa Ki, omr. Pä, Kuggholm(en) Fö Kö Ko Na Kar Br, Kuggnäs Bö, Kuggskär(et) Kö Hi, Kuggsund(et) Ec Ge Sa Mhmn Es Bo, Kuggvik(en) Sa Lu Ko Kar NL, Kuggö Pa, Kuggör Hi. Skg.namnen till ä. kogg 'fartyg under hansatiden' (SAOB). För beb.namnen, se Kugg(a)s(-). (LEX)

Kugg- En liknande utbredning har skärgårdsnamnen på Kugg-, som anses vara bildade till beteckningen kugg(e) eller kogg för ett relativt stort och lastdrygt segelfartyg, senare med kastell i för och akter och i synnerhet använt av hanseaterna från 1300-talet framåt. Bland de omkring 30 fallen kan vi observera Kuggsund(et) i Geta och Esbo, Kuggholm i Lemland, Föglö, Kökar, Korpo och Nagu, Kuggskär i Kökar och Hitis (tre stycken) och Kuggvik(en) i Saltvik, Lumparland och vid Korpo kyrka. De östligaste fallen är ett par till finskan inlånade Kukouri vid Kotka. (SKG:236-237)

Kugg(a)s(-) i Kuggas gård Pä Li, odl. Bo Öj, Kuggens gård Sa, Kuggs gård Kv, liksom i bynamnen Kuggböle ovan och Kuggom Pä. Till personbin. Kugg(e). (LEX)

Kuk- (ku:k-) i Kukbacken Kb, Kukudden Pa samt Kukasken pott Pä, Kukens klövjan äng Si, Kukens potten Pu. Till sb. kuk 'manslem' (FO) el. därtill bildad personbet. (LEX)

Kul- (ku:l-) i Kulan bydel Kr, äng Nä Kv, Djupkulan berg Na, Rävakulan backe Pu, samt Kulbacken Kr, Kulklacken Bo, Kulspjället teg Sa, Kulträsket Nä, Kulåkern Db He. Till sb. kula för 'projektil' el. 'håla som tillhåll för djur' (FO). (LEX)

Kulas(-) (ku:las(-)) som gårdsn. Sb samt i Kulas bäcken Kr, Kulas stycket Kh, Kulas åkern Sv. Trol. till soldatn. Kula. (LEX)

KULJA (kɷlj-) i ett tiotal namn, de flesta i nÖB, t.ex. Kuljan odl. Kb, skog Or, Sjö- och Ängeskuljan odl. Or, jte Hundkuljan bäck Na, samt (kɷli-) Kuljbacken Kb, Kuljträsket Or och Kuljaberget La, Kuljuögonen källor Po. Till lånat fi. kulju 'puss, vattengöl' (Karsten Sv. bygd I:240-). Jfr HULJA, HÖL(JA). (LEX)

-kulla i skärnamn Bokulla Ko, Lillkulla Vå, jfr Kullskär Vå Fö. Se Zilliacus SKG:214. (LEX)

Kullas(-) o.d. som beb.namn Kullans Su, Kullars En Sv, Kullas Ho Pa Ki Pä ÖB, samt t.ex. Kullasbacken Pa Vö Or, Kullasmyran Pe. Till personbet. bildad till sb. kulle. (LEX)

KULLE i omkr. 1600 namn på alla håll. En tredjedel av namnen betecknar byar, (yngre) gårdar, torp el.d., de flesta i NL och delar av ÅB ÅL, t.ex. Kulla by Fi Su Df Te St och de allm. Grankulla, Lövkulla, Nykulla, Lustigkulla NL, Fagerkulla ÅB. Största delen av namnen betecknar kullar, höjder, berg, som de allm. Björkkullen, Kvarnkullen, Rikullen och t.ex. Finnkulla Jo, Långängskullen Iå, Uvkull Ho, Källkull Kh. Särsk. i beb.namnen är det vanligt med obest. form, på -kull i sÖB vÅB, på -kulla i ÅL NL. Bland namnen på höjder har en stor del best. form på -kullen. Som förled ingår Kull- i t.ex de vanl. Kullgärdan, Kullhagen, Kulliden, Kullåkern, Kulla- i bl.a. Kullabacken Su Bo, Kullamalmen Df. Till sb. kull(e) 'bergstopp, höjd' (FO), jfr -kulla. (LEX)

-kulle Namnen på -kulle är sammanlagt omkring 1 000 till antalet och finns i alla delar av Svenskfinland. Mest frekventa är de i Nyland, där omkring 650 av namnen förekommer. Över hälften av dem är dock bebyggelsenamn, de flesta i västra Nyland. Ett hundratal av de nyländska namnen betecknar numera åkrar och skogar, men på Åland och i Österbotten åsyftar namnen oftare upphöjningar med sluttningar åt alla håll än bebyggelse. I Åboland finns omkring ett par hundra namn på -kulle som betecknar kullar, vilka sluttar åt flera håll. Av namnen på -kulla har ett tjugotal blivit bynamn. De flesta av dem finns i västra Nyland. I namnen ingår ordet kulle, i dialekterna uttalat -kolla, i området Malax till Närpes och i Houtskär -koll med den bestämda formen -kollan. Det osammansatta Kullen (Kullan) förekommer i naturnamn framför allt i Nyland, Österbotten och på Åland. Kulla som bebyggelsenamn är frekvent i Nyland och Åboland. I Österbotten finns både Kull och Kulla. I Nyland har naturnamnen vanligen bestämd form -kullen, såsom i Kvarnkullen, Rikullen och Skogskullen. Obestämd form på -kulla förekommer där ett hundratal gånger, som i Kärrkulla, Råkulla, Träskkulla och Åkerkulla. I Åboland har leden något oftare bestämd form än obestämd form på -kull, -kulla. I Österbotten har hälften av namnen obestämd form, och på Åland överväger den obestämda formen. Enstaka plurala former på -kullarna förekommer i olika landskap. Torpnamnen på -kulla har ofta varit äkta bildningar syftande på naturlokaler. Men en stor del av dessa bebyggelsenamn återgår inte alls på primära naturnamn utan har från början bildats som lägenhets- och torpnamn; till bildningstypen liknar de för det mesta terrängnamnen. (TER:53)

Kuller- (kulldær- o.d.) i Kullerbacken Bo Pä Li, Kullerberget St, Kullerbådan Kn, Kullermossen Lf. Jfr dial. kullersten 'rullsten' (FO). (LEX)

Kullo (kullo) by Bo, i Kullobäcken, -moren, -vägen. Trol. oblik form i sing. el. plur. av sb. kulle. (LEX)

Kullo(g)- (kɷll-) i Kullogärdan Tj, Kullolindan Kb, Kullomossen Kv, Kulloåkern Sb. Till adj. kullog 'buktig; kuperad' (FO). (LEX)

Kullro(g)- i Kullrobergen (kulldro-) St. Till adj. kullrog 'buktig; kuperad' (FO). (LEX)

-kult i Abborrörs kultarna (-kɷlt-) grund Ho. Jfr dial. kult 'bergklint; gosse' (FO). (LEX)

Kulu- (kɷlɷ-) i Kulubacka odl. Es, Kuluberget och Kulumossen Sj. Av fi. urspr.? (LEX)

Kum- i Kumbacken, -berget, -bäcken, -forsen (ku:m-) Si och Kumbäcken (kɷmm-) Lf. Av fi. urspr.? (LEX)

Kum(me)l- (ä. komb(æ)l-) i Kumlet berg ÅL ÅB, grund Sb, Jordkumlet holme Ku, Hummelnäs kumlet berg Ko, Holsterkumlet skog Sv samt över 200 namn som Kummelberg(et) allm., Kummelbådan Ku Kn, Kummelgrund(et) allm., Kummelkobb(en) Fö Ko En, Kummelkärr(et) Lu Bö, Kummelskär(et) och Kummeludd(en) allm. Till sb. kummel 'kummel av sten' (FO), syft. på gravröse el. farledsmärke. (LEX)

Kummel- Viktigast bland de namn som har syftat på farledsmärken är namnen på Kummel- (äldre kombel-), som uppgår till omkring 150, de flesta i Åboland, t.ex. Kummelbådan i Kumlinge och Korsnäs, Kummelhäran i Vårdö, Kummelkläppen i Kökar och Korpo och de vid sydkusten allmänna Kummelgrund(et), Kummelskär(et), Kummeludden och Kummelören. Sådana namn har genomgående avsett kummel av sten som har visat var en farled har gått fram. (SKG:224)

-kummel Ordet kummel ingår som huvudled endast i ett trettiotal namn, oftast i västra Åboland. Namnen betecknar antingen stenrösen som Kumlet i Munsala och Farfars kumlet i Nagu eller berg som Kumlet i Jomala, Lumparland och Sottunga, ibland stenig mark i allmänhet som i Grankumlet. Namnen har alltid bestämd form. Ordet kummel ingår i namnen i betydelsen ?naturlig eller ordnad stensamling?, oftast åsyftande farledsmärken av sten. Bestämningsleden i namnen anger ofta läge, som i Baggnäs kumlet i Korpo, eller Söderkumlet i Korpo. (TER:72)

Kummin(g)- i Kumminhagen (kummin-) odl. Jo samt Kumminhället He och Kumminkullen, -lindan Ky (kɷmin-). Till växtordet kummin (FO). (LEX)

Kummur- (kumur-) i Kummurgärdan Öv, Kummurhagen Ma. Till dial. kummer 'kummin' (FO). (LEX)

KUMPEL (kɷmp(æ)l-) i Kumpeln backe Nä, Kumplarna grund Nä Kn samt Kumpelaback (komp-) Re. Till dial. kumpel 'kulle; upphöjning' (FO). (LEX)

Kun- i Kunåkern (kunn-) Li. (LEX)

Kung(s)- (kung- el.d.) i Kungen tall Na, berg Sn, Bettaskärs kungen skär Hi samt ett 70-tal namn på Kungs-, de flesta i NL, t.ex. Kungsbacka NL, Kungsbådan Be, Kungsböle by St, Kungshamn Ec Bo St, Kungsholm(en) Fi Su Fb NL, Kungsnäs Jo Bo, Kungsö by Jo, Kungsörarna En. Dessutom i bl.a. Kungastenen Kr, Kungens beb. Es Sv, Kungeshamn Ku Bö, Kungesstenen Mu. Till sb. k(on)ung syftande på kungabesök el. som personbin. Jfr Konung(s-). (LEX)

Kungshamn Utöver de två nämnda Kungshamn i östra Nyland förekommer namnet i Eckerö Torp samt i formen Kunge(n)shamn i Kumlinge och Brändö Torsholma. De här namnen kan mycket väl ha syftat på att hamnarna regelbundet har nyttjats av den kungliga flottan. Alternativt har de föranletts av enskilda kungabesök. (SKG:216)

Kungsådran som namn på åar el.d. i Ki NL Mm. Till sb. kungsådra 'huvudådra' (SAOB). (LEX)

-kungsådra, -ådra Namn som betecknar bäckar och åar innehåller några gånger ordet kungsådra ?kungsåder i farled?, ibland ådra ?vattenåder, å-, älvarm?. Namnen förekommer huvudsakligen i mellersta Österbotten och Nyland, några få gånger på fasta Åland. Exempel är Kungsådran i Maxmo, Snappertuna, Karis och Kungsådren i Esbo samt Nörrådran i Malax. Det osammansatta Ådran förekommer flera gånger. Namnen har alltid bestämd form. (TER:183)

Kunkan (kɷnkon) odl. Si. Kanske till dial. kunka 'börda' (FO). (LEX)

Kunning(s)- (kunning-) i Kunning(s)kil äng Ku och Kunningskär Bö. Till en öståländsk form av sb. konung (FO). (LEX)

KUNS (kuns el.d.) i Kunsen berg Vå Ho, grund Ho, Kalvholms kunsen udde Ho. Till dial. kuns 'liten bergknalle' (FO). (LEX)

-kuns Namn på -kuns är ytterst sällsynta och begränsar sig till Åboland och Åland. Från Houtskär kan nämnas bergnamnen Kunsen, Örklobb kunsen och uddnamnet Kalvholms kunsen, alternativt Kunsen. I Vårdö betecknar Kunsen en bergknöl. Namnen är bildade till ordet kuns som är känt i betydelsen ?liten bergknalle? i Kumlinge, Brändö och Iniö. (TER:36)

Kunt- i Kunten (kunt-) berg Vå, jte Kunthopen, -hålet, och Kunto omr. So, samt Kunten (kɷnt-) grund Rim, Kuntudden, -viken En och Kuntohagen, -holmen Ky. Av oklart, ev. fi. urspr. (LEX)

Kunu- i Kunuholmen (kɷnɷ-) Ky Bo. Trol. till en i östnyl. bevarad form av sb. konung (FO). (LEX)

-kupa i Kupan odl., Evaskupan odl. och Majaskupan skog Kn (-kupɷn). Till dial. kupa för 'vrå, krypin' (FO). (LEX)

-kupa Namn på -kupa är sällsynta. Rävakuporna, ett sandfält mellan berg där rävarna har grävt sig kulor, finns i Munsala. Därtill finns några åkernamn i Korsnäs. Namnen är bildade till det i Petalax och Korsnäs belagda ordet kupa ?gömställe, krypin, vrå eller undangömt ställe?. (TER:90)

Kupi- (kɷpi-) i Kupihagen Nä, Kupiholmen Pa. Trol. av fi. urspr. (Pitkänen SKS 418:260-). (LEX)

Kuppen- i Kuppendal (kuppen-) odl. Vå. (LEX)

Kupungar (kɷpɷngar) skär En. Icke övertyg. förklarat. (LEX)

Kur- (ku:r-) i gårdsn. Kuras Si samt t.ex. Kurberget Pä, Kurby Sn, Kurböle by Bo, Kurkärret Sn Si, Kurnäs Vå, Kuräng(en) Es Si, Kurö by En. Till personbin. Kure (beb.namnen) eller folkbet. kure 'kurländare'. (LEX)

KURA (ÅL ku:ro, vanl. kɷrɷ el.d.) i ett 60-tal namn på vikar el. sänkor (ÅL ÅB) eller odl. (ÖB), som Hundkura Fö, Sikkurun Ho, Själakuru Na, Sandkurun Or, Svartkuran Kr, samt t.ex. Kuroholmen Ha, Kuruberget Vö, Kurulindan Pe. Till dial. kura 'sänka mellan berg, klyfta' (FO), jfr sv. skura, skåra fi. kuru 'smal sänka, vik' samt KURRA. (LEX)

-kura, -kurra Namnen på -kura, -kurra uppgår till närmare hundra. De är talrikast på östra Åland och i västra Åboland. Huvudsakligen i norra delen av Österbotten förekommer namn som Kuran, Kurun, vilka kan vara till svenskan lånade namn, bildade till finskans kuru ?klyfta, ravin?. Om svensk namngivning talar däremot namn som Svartkurun, sänka i Kronoby eller Sparvkurun, skog i Jeppo. I Nyland påträffas endast ängsnamnen Kuran i Mörskom och Kuru i Borgå. På Åland och i Åboland betecknar namnen i fråga oftast vikar och sänkor, i Österbotten åkrar och skogar. Namnen har oftare bestämd än obestämd form. Endast i Åboland är obestämd form något vanligare. Formen kurra(n) överväger på Åland. Namnen är bildade till dialektordet kura (kurra). Ordet kura är belagt i betydelsen ?bergsklyfta, klev, smal passage? i norra Österbotten. Betydelsen ?trångt ställe mellan backar? är känd från Kronoby, ?smalt terrängparti mellan backar eller berg, klev? på Åland (Föglö, Kumlinge, Brändö) och i Åboland (Houtskär, Nagu). ?Kura är ännu mindre än klev?, sägs det i Föglö. På Åland betyder bergkura ?liten vik mellan berg? och i Korpo stenkura ?smal vik mellan sten på sidorna? (FOreg). Bestämningslederna är ofta ortsbeskrivande, som i Lillkuru i Houtskär och Långkurran i Borgå, eller de har angett något på platsen förekommande, som i Bockkuru i Iniö och Houtskär. Ibland anger bestämningslederna läge. (TER:102)

Kur(i)t- i beb.namn Kurt (kurt) = Kurtbacka el. Kurtby Es, Kuritens (kɷrit-) torp Te. Till personbet., kanske av fi. urspr. (LEX)

Kurk- (kɷrk-) i Kurkhalsen odl. Ki, Kurkmossen Es, Kurknäs odl. Pa. Trol. till lånade ortn. bildade till fi. kurki 'trana'. (LEX)

KURRA (kurro el.d.) i ett 40-tal namn på vikar el. sänkor på ÅL, t.ex. Kurran Ge Vå Bö, Långnäskurran Sa, Hötterkurra Vå Bö, Fårtvättarkurran Fö, Metankurran Kö, Storkurra Kö, samt Kurrgrundet Bö, Kurrudden Sa, Kurrobacka Fö. Till dial. kur(r)a 'sänka mellan berg, klyfta' (FO). Jfr KURA. (LEX)

-kur(r)a På liknande sätt förhåller det sig med strandnamnen på -kur(r)a som uppgår till ett åttiotal fall, så gott som alla inom Åland och Åboland. Namnen har ibland obestämd och vanligen bestämd form. Uttalet är -ku:ro(n) i Föglö och -kɷ:ro i Hitis, -kurro(n) el.d. i övriga delar av Ålands skärgård, -kuru(n) (med varierande u-kvaliteter) i Åboland. Exempel på namntypen är Hötterkurra i Vårdö, Svälteskurran i Kökar, Brändö, Bockkuru i Iniö, Sikkurun i Houtskär, Själakuru i Nagu.

Ordet kura, kurra finns ställvis belagt för 'sänka mellan berg, klyfta' o.d. (FO). Oklart är hur det egentligen förhåller sig till äldre sv. skura, skåra och till fi. kuru för 'smal sänka, vik o.d.'. Det åländska kurra förefaller utvecklat ur kura på samma vis som viknamnet Pärran till päre. Enstaka namn har antagligen finskt ursprung, som Martikuru i Korpo, Köttkuru i Nagu. (SKG:133)

KURV(A) (kɷrv- el.d.) i några vägkröksnamn som Nybykurven Ka, Branta kurven Sn, Borganbergskurven Iå samt t.ex. Brobackakurvan Sj, Kolarskurvan Ki. Till sb. kurv(a) 'vägkrok' (FO). (LEX)

Kus(-) (ku:s(-)) som beb.namn Kus Si Bo, Kusas Ka Ky Si, Kusans Iå. Till personbet. Kuse el.d. (LEX)

KUS(A) (ku:s-) i ett tiotal odl.namn i vNL, som Kusen Ka, Kusan Po Iå, Långkusan Po, Lillbergkusan Sn, samt t.ex. Kusberget Br, Kusbro Ka, Kusviken Po. Till en form av sb. kjusa 'liten dal' (SAOB). I andra fall som Kuskosk by Pä, Kuslot skär Ko Kv, till lånade ortn. inneh. fi. kuusi 'gran'. (LEX)

Kusk- (kussk-) i ett gårdsn. Kuskis Sv samt Kuskback(en) Nä (vid gästgiveriet). Till sb. kusk 'körkarl' (FO). (LEX)

Kuss- (kɷss-) i Kussan odl. Or Vö, med Kussbacken, -dalen Or, -kärr Vö. (LEX)

Kut- (ku:t-) i Kuten grund Db samt Kutholmen Sv, Kutkläppen Ko. Åtm. grundnamnen till sb. kut 'sälunge' (FO). (LEX)

Kutskinns- i Kutskinnsmossen, -ören (ku(s)jis-) Ma. Till sb. kutskinn 'skinn av sälkut' (FO) (enl. Karsten SB I:282). (LEX)

Kutt- (kutt- el.d.) i Kuttan vik Kö Hi, samt Kuttgrund Ho, Kuttsundet Kö. Till dial. kutta 'kvinnans könsorgan' (FO). (LEX)

Kutter- (kɷtær- el.d.) i Kutterberget Ka, Kutterbäcken Li, Kutterkojan stuga Ky, Kutterudden Na Kr, Kutterviken Pa Ki. Till vb kuttra om orrar el.d., eller sb. kutter 'segeljakt'. (LEX)

Kutu- (kɷtɷ- el.d.) i Kutun som namn på odl. ÖB, vik Ma, grund Bj, och Finnkutun odl. La, Vargkutun odl. Re, samt t.ex. Kutuberget Ky, Kutubådan Be, Kutubäcken Pu, Kutuhället Si, Kutumalmen Te, Kutuviken Es. Till fi. kutu, kalakutu 'fisklek; lekplats för fisk' möjl. som lånord. (LEX)

-kutu Av finskt ursprung är ett tjugotal namn på kort -kutu i Nyland och Österbotten, t.ex. Kutuna i Bromarv, Kalkutun i Borgå och Pernå, Kutun i Replot, Solv, Malax. De flesta av namnen betecknar nu vikar, strandängar, ibland grund. I Österbotten finns också namn som Kutubådan, Kutubäcken osv. På något sätt återgår namnen på finskt kutu, kalakutu för 'fisklek; lekplats för fisk'. Böjningsformerna antyder att namnen skulle ha bildats till ordet såsom lånord i svensk dialekt, men något sådant finns inte belagt. I annat fall återgår namnen på lånade finska ortnamn. (SKG:143)

Kutul- i Kutulbådan (kɷtɷl-) Bj. Till ett fi. lånord kutuli 'siklöja'. (LEX)

Kvalp- (kvalp-) i Kvalpbäck odl. He, Kvalpholm Iå, Kvalpkärret odl. Hi, Kvalpträsket odl. Sb. Oförklarade. (LEX)

Kvar- se Tvar-. (LEX)

Kvark- i Kvarken (ä. kværtjen) havspass ÖB, jfr Lill- och Storkvärk vattensaml. Bj och Kvärkhålet äng Vö Or. Till ä. kvärk 'strupe' (Karsten SB I:241-). (LEX)

KVARN (kva:rn, ä. kvæ:rn i ÅB öNL ÖB) i t.ex. Kvarnen allm. Persbölekvarnen Po, Västankvarn by Iå och Jättekvarnen stenar St samt över 2000 namn som de allm. Kvarnbacken, Kvarnberget, Kvarnbäcken, Kvarnforsen NL ÖB, Kvarngärdan, Kvarnkärr(et), Kvarnträsket ÅL NL ÖB, Kvarnviken och Kvarnåkern och de märkligare Kvarngrund(et) sFL, Kvarnholmen (ÅB ÖB). Till sb. kvarn, kvärn (FO), syftande på vattenkvarnar, väderkvarnar el.d. (LEX)

Kvarnas som beb.namn (kvæ:rnas) Ho Bj Or Mu samt i Kvarnasberget, -kyttan Pu. Till folkbet. bildade till föreg. (LEX)

Kvarnhus i tiotals namn som Kvarnhusbacken Bo Pu Tj, Kvarnhusgärd(an) Vf St ÖB, Kvarnhusviken Iå. Till sb. kvarnhus 'byggnad för kvarn' (FO). (LEX)

Kvarte- i Kvarteskär (kvarte-) Fö. (LEX)

Kvartes- i Kvartesgärdan (kvartis-) odl. Li. (LEX)

Kvartersmans- i Kvartersmanskärret (kvartærs-) St. Till sb. kvartersman 'arbetsledare' (FO). (LEX)

Kvassborg- i Kvassborgviken, -ängen (kvassbor(g)-) Ky. Av ä. bynamn *Hvaspar (Hausen, Nyl.ortn.). (LEX)

Kvast- (kvasst-) i Kvasten notvarp Pä och Kvastberget Tk, Kvastholm Ko, Kvastkärr Sa, Kvastudden Pa, Kvastörsbådan Bj. Till sb. kvast, med växl. syftning. (LEX)

Kvatter- i Kvatterviken (kvatær-) Pä. (LEX)

Kven(es)- i Kvengärdan (kvenn-) Li, Kvenisgärdan (kve(:)nis-) Pä. (LEX)

Kves- (kvæis-) i odl.namn Kvesbacka He, Kveskyan Pa. Till dial. kvesa 'giktvärk' (FO) el.d. (LEX)

Kvetlass (kve:t- el. kvett-) odl. He. (LEX)

Kvi- (kvi:-) i Kviberget Lt, Kvifallharun En, Kvigrund Sb, Kvijälpan skär Hgö, Kvikläppan Ko, Kvikurun Na. Till en biform av tve-, tvi-, syftande på tudelad form (Hellq. SEO). Jfr Tvi-. (LEX)

Kvick- i Kvickkällmossen Kr, Kvicksund Bj. Till adj. kvick, tydl. syftande på strömmande vatten. (LEX)

Kvid- (kvi:(d)-) i Kvi(d)holmarna och Kvidskäret Ho. (LEX)

Kvidjenål (kvidinå:l) torp Sn, 1765 Qvidjenål, med Kvidjenålsfladan, -kärret, -malmen. (LEX)

Kvig- (kvi:g-) i Kvighagen Ka Pe, Kvigharun Ko, Kvigholm Fö, Kvigmossen Sv, Kvigskär(et) Ho Sv. Till sb. kviga 'ungnöt av honkön' (FO). (LEX)

Kvill- i Kvillan odl. Te, med Kvillmalmen, -udden, -varpet. (LEX)

Kville- i Kvilleby (=Tvilleby) gård Kar. Till ett personn. (LEX)

Kvinders- i Kvindershaga (kvinndærs-) odl. Ki. (LEX)

Kvintus- i Kvintusåkern (kvintɷs-) Mu. Till mansn. Kvintus. (LEX)

Kvinus i Kvinus (kvi(:)nɷs) äng Es, med Kvinusbäcken, -kärret, -åkern. Av fi. urspr.? (LEX)

Kvirv- se VÄRVA. (LEX)

Kvis(-) som beb.namn Db Ky Bo samt i Kvisbacka gård Es, odl. Iå, Kviskärr, -mossen Db. Kvisviken Ky. Till mansn. Hvit resp. ngt av beb.namnen. (LEX)

Kvist- i Kvistmossen Po, Kvistvarpet Vf, Kviståkern Ko. Till sb. kvist, med oklar syftning. (LEX)

Kvistron- i Kvistronskäret (kvi:stron-) Hi. Till växtordet kvistron el. tvistron 'svarta vinbär' (FO). (LEX)

Kvälles- (kvæl(l)es-) i Kvällesängen Ka. (LEX)

Kvälver- (kvællvær-) i Kvälvermossen Nä Öv, Kvälveräng Ho (=Kvärvel-). Kanske syftande på krökt form (Zilliacus SNF 55:216). (LEX)

Kvärk- i Kvarken (ä. kværtjen) havspass ÖB, Lill- och Storkvärk vattensaml. Bj och Kvärkhålet äng Vö Or. Till ä. kvärk 'strupe'. (LEX)

Kvärlan (kvæ:rlan) holme Es. (LEX)

KVÄRN se KVARN. (LEX)

Kvärs- i odl.namn Kvärsflatorna Su, Kvärsgärdan och Kvärsvedja Fi, Kvärsåker Su samt Kvärsklobbarna Ko. Trol. till adv. tvärs. Jfr Tvär(s)-. (LEX)

KVÄRVA se VÄRVA. (LEX)

Kvärves- i Kvärvesholm (kværrves-) Iö. (LEX)

-kya ca 960 namn. Namnen på -kya är mycket karaktäristiska för området Ingå-Sibbo i Nyland (880 Nyland, Västerkyan, vestärtjy:an, åker i Pålsböle, Ingå, Trankyan, tra:nky:an, åker i Mellungsby, Helsinge, Bisakyan, bisaky:ån, åker i Paipis, Sibbo).Väster och öster om detta område i Nyland saknas namntypen nästan helt. Också i Kimito och Pargas i Åboland är namntypen vanlig (60 Åboland, Kyan, tjy:an, åker på Lillpensar, Korpo, Bykyan, by:ky:ån, åker i Mustfinn, Pargas). För övrigt uppträder namn på -kya här och där i västra Åboland, på Åland (6 Åland, Kyan, tji:an, åker i Västanträsk, Finström) och i Österbotten (18 Österbotten, Kyorna, tjyjår, odling i Näsby, Närpes, Kyan, tjy:jo, åker i Larsmo). (ÅÄH 139)

KYA (vanl. tjy:on el. ky:on) i omkr. 800 namn på små odlingar el.d., de flesta i mNL, t.ex. Kyan allm., Harkyan Bö, Bastukyan Na Pa, Stubbkyan Iå, Bredkyan Ky, Saltkyan Si, Kalvkyan Tj. Dessutom i ett tjugotal namn som Kybacken Fi Pa Iå, Kybäck He, Kygärdan Ka, Kysved Es, Kyvik Bö Hi. Till dial. kya 'liten inhägnad, åkertäppa, däld' (FO). (LEX)

Kyck- (tjyck-) i Kyckan holme Be, Kycken udde Kv samt Kyckberget, -bådarna, -grund(et) Be. Till dial. kyck(a) 'konformig spelpjäs; sädesskyl', jfr vb kycka 'sticka upp' (FO). (LEX)

Kyckel- (tjykæl- el.d.) i Kyckelberg- En, Kyckelplåtarna odl. Df, Kyckelviken Re. Oförklarade. (LEX)

Kyckling(s)- i Kycklingsholm Iö, och Kycklingören Bö (tjöckl-). Till sb. kyckling. (LEX)

Kycklon- i Kycklonkärret (kicklon-) Bo. (LEX)

Kyl- (tjy:l-) i Kylan mosse Pe, Kyldelen odl. Te, Kylkärr Sn. Kanske till sb. kyla 'köld'. (LEX)

Kyld(e)r- i Kyldern skog Li, Kyldran grund Re (tjylld-) samt Kylder(s)bådan Bj, Kyllerkulla gård Lt. De österbottn. namnen till fågelordet kyllra 'rödbena' (FO). (LEX)

Kyrk- (tjyrk-, tjörk- el.d.) i ett 50-tal namn som Rysskyrkan sten Ec Ho Li, Djupvikskyrkan grotta Jo, Rödnäs kyrkan klyfta Ko, Skarvkyrkan skär En, Trutkyrkan grund Mm, samt inemot 500 namn på Kyrk-, de flesta i NL, t.ex. de allm. Kyrkbacken, Kyrkbergen, Kyrkbyn, Kyrkfjärden, Kyrkgärdan, Kyrkkärr(et), Kyrknäs(et), Kyrksundet, Kyrkträsket, Kyrkvägen, Kyrkåkern. Till sb. kyrka, syftande på likhet eller ngn relation till en kyrka. (LEX)

-kyrka Av namnen på -kyrka är sammanlagt ett sextiotal likhetsnamn i alla delar av språkområdet. Namnen betecknar vanligen stenar eller delar av berg, i några få fall fördjupningar eller grottor. De har i allmänhet bestämd form, som i Rysskyrkan i Eckerö, Stenkyrkan i Munsala, Stenröskyrkan i Pernå och Storkyrkan i Kimito. En tredjedel av bestämningslederna i namnen är lägesangivande. Några av namnen på -kyrka åsyftar grottor. Sådana är t.ex. Djupvikkyrkan, alternativt Djupviksgrottan, i Geta, Tomtkyrkan i Mörskom, och Trollkyrkan i Jomala. (TER:68)

Kyrkbåt- i Kyrkbåthamnen vik Ho. Till sb. kyrkbåt 'båt för kyrkfärd' (FO). (LEX)

Kyrkherr- i Kyrkherren sten Ki Te, Kyrkherrens grynnan Na. Till dial. kyrkherre 'kyrkoherde' (FO). (LEX)

Kyrkjorden odl. Nä. Till sb. kyrkjord 'jord hörande till kyrkan' (SAOB). (LEX)

Kyrkkammen berg Ho. Till dial. kyrkkam 'nock på kyrktak' (FO). (LEX)

Kyrkmåls- i Kyrkmålsskog Jo. Till ä. kyrkmål 'mått för tionde' (SAOB). (LEX)

Kyrk(o)gård- i Kyrk(o)gården (ofta tjörr-) som namn på begr.platser, backar el.d. samt t.ex. Kyrkgårdsberget Su Pa Te, Kyrkgårdsskäret Kv, Kyrkgårdsudden Ho En, Kyrk(o)gårdsö(n) Kö Ky. Till sb. kyrkogård, syftande på begravningsplats. (LEX)

Kyrktimmer- i Kyrktimmeråsen Lf. Till sb. kyrktimmer 'timmer till kyrka'. (LEX)

Kyrkväggen berg Ho. Till sb. kyrkvägg. (LEX)

Kyrkvakt- i Kyrkvaktars gård Ge, Kyrkvaktargärdan Sa. Till sb. kyrkvaktare 'kyrkvaktmästare' (FO). (LEX)

Kyrkvärd- i beb.namn Kyrkvärdas ÖB, -värdis Pö Sv samt Kyrkvärdaslindan Pe. Till sb. kyrkvärd (SAOB). (LEX)

KYTTA (i NL tjytton, kytton, sÖB tjötton, nÖB tjytɷn) i över 400 namn på odl. el.d., flertalet i nÖB, ett fåtal i NL, inga i ÅL ÅB, t.ex. Matteskyttan He, Vikkyttan Lf, Gammelkyttan Or, Hemkyttan Nb Je Pu, Tommoskyttan Tj. Dessutom i ett hundratal namn som Kyttgärdan Df, Kyttåkern Na Pa och t.ex. Kytthagen Si Nä Pö, Kyttmossen Ky Sb Nv, eller Kyttoberget Mu Pu, Kyttoholmen Nb Pu, Kyttoskogen Mu. Till dial. kytta 'odling beredd genom bränning i torvmark' (FO), av fi. kytö. (LEX)

-kytta Kytta är framförallt ett nordösterbottniskt namnelement, men det ingår också i ägonamn i övriga Österbotten samt Nyland (420 Österbotten, Viktors kyttan, viktos tzyto, åker i Överlappfors, Esse, 18 Nyland, Kytta, kyttån, åker i Hanaböle, Helsinge). App. kytta 'område som bereds eller beretts för odling genom avbrännande av ytskikt av mossa eller torv, sved på torvmark, kyttland' är tämligen väl belagt i Österbotten och Nyland (FOms). En nyländsk variant av app. kytta är kyttja (FOms). Ortnamn som Kyttjan uppträder i Karis (tjyttjan, tjytjån), samt i Sjundeå, Helsinge, Sibbo (kyttjån). Kyttan förekommer enledat där namnbeläggen inte är så många, dvs. i södra Österbotten och Nyland. I norra Österbotten är namnen oftast tvåledade, och förleden är i flera fall ett lägesangivande ortnamn eller ett tillhörighetsangivande personnamn, t.ex. Rensmosskyttan och Eskils kyttan, åkrar i Överlappfors, Esse. Särskiljande adjektiviska förleder ingår i Gammelkyttan, Nykyttan, Storkyttan och Lillkyttan, som förekommer i stort antal i Munsala, Nykarleby, Pedersöre, Purmo och Esse. Hemkyttan förekommer också i många fall, särskilt i Esse. (ÅÄH 223)

Kyttj(e)- i odl.namn Kyttjan (tjyttjon) Ka Sj Si och (kyttjon) He samt Kyttjebacka He, Kyttjeladan Ka. Till en biform av sb. kytta (FO). (LEX)

KYTTLAND (tjytt- vNL ÖB, kytt- möNL el. tjöttlande sÖB) i omkr. 350 namn på odl. el.d., de flesta i nÖB, i formen Kyttlandet allm. eller t.ex. Gamla kyttlandet Kr Nv Kb, Stackoga kyttlandet Vö, samt bl.a. Kyttlandsbacken ÖB, Kyttlandsgärdan Ma Or Nv, Kyttlandskyan Db Sj, Kyttlandsåkern Ka Si. Till dial. kyttland 'odling beredd genom bränning i torvmark' (FO), av fi. kytö, kytömaa. (LEX)

-kyttland Kyttland betyder, liksom kytta, 'område som beretts för odling genom avbrännande av mossa eller torv, sved på torvmark'. I Terjärv, Nedervetil och Karleby i norra Österbotten har kyttland också en allmän betydelse av 'nyodling på mossmark, kärrodling' (FOms). Kyttland har en vidare utbredning i ortnamn än kytta. För de nordligaste österbottniska socknarna Karleby, Nedervetil, Kronoby och Terjärv är det ett särskilt typiskt namnelement (310 Österbotten, Kyttlandet, tjöttlande, åker i Övermark, Hopkyttlanden, ho:ptzytlandä, åker i Hästbacka, Terjärv).

Propriet Kyttlandet förekommer vanligtvis enledat i Åboland (3 Åboland, Kyttlandet, tjytla:nde, odling i Norrlångvik, Kimito), Nyland (42 Nyland, Kyttlandet, kyttlande, åker i Borgby, Sibbo), södra och mellersta Österbotten, men tvåledat i norra Österbotten. Där är namnen på -kyttland ofta bildade med ett lägesangivande ortnamn i förleden, t.ex. Hömosskyttlandet, åker i Kyrkbyn, Terjärv. Liksom i namnen på -kytta är också adjektiviska förleder i de här fallen vanliga, t.ex. som i Gammel- och Nykttlandet, Stor- och Lillkyttlandet, namn som alla förekommer i Kronoby, Terjärv, Nedervetil och Karleby. För Hemkyttlandet finns ett 10-tal belägg enbart för Terjärv.

Namn på Kytto- förekommer vid sidan av namn på Kytt-, t.ex. Kyttoskogen, Nykarleby, Purmo, Munsala, Kytto- och Kyttholmen, Purmo, samt Kyttohagen, Kyttolindorna, men Kyttmaren i Munsala. (ÅÄH 227)

Kytton- i Kyttonlanden (tjötton-) skär Ko. (LEX)

Kå- (kå:-) i Kåberget Sb, Kåkärret Nb. (LEX)

Kåd- (kå:d-) i Kådbacken Bo Pä Li, Kådberget Lt. Till sb. kåda. (LEX)

Kåk- (kå:k-) i Kåkbrant Ko, Kåkdiket Ma, Kåkgrund En Vö, Kåkkulla odl. He samt Kåkenhamn- (kå:tjin-) omr. Mu. Oförklarade. (LEX)

KÅKLAND (kå:k-) i ett 60-tal odl.namn i ÅB, t.ex. Kåklandet allm., Farfars kåklandet Iö, samt bl.a. Kåklandshagen Pa, Kåklandsvägen Vf. Till lånordet kåkland 'gräftland' (FO), av fi. kuokkamaa, som direkt har gett upphov till Kåkalandet (kå:cka-) Mö. (LEX)

-kåklandet ca 70 namn. Kåklandet är ett åboländskt ägonamn. Det har inte alltid blivit noggrannt upptecknat, utan hör till den typ av namn som noteras med "över hela socknen allmänt förekommande namn" (SLS 295 Pargas).

Namnen uppträder oftast enledade, Kåklandet, men några tvåledade fall som Lill- och Storkåklandet, Fram- och Bakkåklandet förekommer också.

App. kåkland är ett dialektord, som motsvaras av fi. kuokkamaa 'hackland'. Eventuellt är det en svensk ordbildning på -land, med inlånad förled. Redskapsordet kåka 'stor hacka, gräfta', av fi. kuokka 'hacka', förekommer över ett större område än det terrängbetecknande appellativet eller ortnamnen. Kåka är sporadiskt belagt på Åland, i Åboland, Nyland och norra Österbotten.

Om kåklanden har framhållits att de ofta var av mindre varaktigt slag. T.ex. på Kimitoön betecknades avlägsna ängsmarker som kåkland efter uppröjningssättet, eller haverland efter det enda sädesslag som kunde odlas på dem.

De ortnamn av typen Kåkalandet, "kåkat land", (ptcp.form) som ingår i fyra belägg från Mörskom i östra Nyland (se Kartano 1977:37) har säkert kommit in på grund av påverkan från ett annat område med riklig förekomst av appellativet kuokkamaa, dvs. ett område nära Mörskom som sträcker sig från Kymmenedalen norrut (Nimitoimisto). (ÅÄH 170)

Kål- (kå:l-) kan ingå i namn som Kålbergen Bö, Kålgrund(et) Ec Sa Hi, Kålholmen allm., Kålkil Ku Ho, Kåläng(en) allm., men jfr Kol-. Säkert ingår det i (de egentl. enledade) Kålgården Db Bo, Kolgärdan främst ÅL ÅB och Kållandet allm., särsk. NL, jte t.ex. Kållandsgärdan Te Pä Ma, Kållandsåkern Iå Si. Till växtordet kål el. sms. ord för 'kålgård'. (LEX)

Kålan- i Kålanvik- (kå:lan-) Öj. Till vb kåla 'vada' (FO). (LEX)

Kålfisen (kå:lfi:sin) udde Ha. (LEX)

Kålhårs- i Kålhårslandet (kå:lhors-) äng Kn, Kolhårsänget Lf. Till växtordet kålhår 'ett slags tåtel' (FO). (LEX)

Kåll- i Kållby (koll-) Pe. (LEX)

-kålland ca 60 namn. Kålland n. syftar på 'jordstycke, där kål odlas' (FOms) (35 Nyland, Kållandet, kå:landi, åker i Malm, Degerby, 14 Österbotten, Kållandet, kåla:ndi, 6 Åland, Kållandet, kå:lande, odling i Strömma, Saltvik, 4 Åboland, Kållandet, koå:llande, åker i Kasnäs, Hitis). Kålland var en beteckning som förr användes i karthandlingar för att utmärka platsen för de olika boningstomternas kålgårdar, eller inhägnade jordstycken där kål odlades (jfr SAOB K 3578, 3581). För det mesta är namnen enledade i formen Kållandet.Tillhörighetsangivande ortnamnsförled förekommer i enstaka fall, t.ex. Pejas Kållandet, åker i Knappa, Degerby.

Synonym till Kållandet är Kålgården, men förekommer bara tre gånger i Degerby och Borgå. App. kålgård, kålsäng eller kåltäppa finns inte belagda i dialektordsregistret (Foms). (ÅÄH 99)

Kålpun- i Kålpunskäret (kå:lpɷn- el. kå:lfɷn-) Hi. (LEX)

Kålrots- i Kålrotsgärdan Te, Kålrotskyan Es, Kålrotslandet Db. (LEX)

Kåls- (kå:ls-) i Kålsgärdan Ka Pä, Kålsholm Ku, Kålsäng(en, -arna) Ec Ha Ge Fi Jo Su Ko, Kålsör Vå. Oförklarade. (LEX)

Kån- i Kånören (kå:n-) Bö. (LEX)

Kånel- (konil-) i Kånelbacken Tj, Kånelskogen Kb. Till lånordet kånel av ä. fi. konelo 'hästkrake' (Lönnr. Ob.). (LEX)

Kångar- i Kångarudd Te. (LEX)

Kångel- i Kångelbacken, -berget Bo. Till ä. kångla 'gunga' (FO). (LEX)

Kåp- (kå:p-) i Kåpgrund Ec, Kåpskär Sa. (LEX)

Kåpa(r)- i Kåpaberget och Kopabrantarna Na (kopa-), Kåparflyet (kå:par-) Fi. Till vb kåpa 'gunga'. (LEX)

Kåper- i Kåperängen (kå:per-) Ky. (LEX)

Kår- (kå:r-) i Kårböle by Br He, Kårdal Sa Na Es, Kårfallet Sb, Kårharu Ko, Kårholmen Na, Kårkläppen Ko, Kårkulla by Ki, Kårskär och Kårören Kö. Åtm. de förstn. till mansn. Kare. (Granlund SNF 44:323). (LEX)

Kåra- i Kåraskär (kå:ra-) Hi. (LEX)

Kårdiskan (kå:(r)diskan) holme Fö, med Kårdiskfladan, -kläpparna. Oförklarat. (LEX)

Kårs(-) (kå:rs(-)) som gårdsn. Db samt i Kårsholm och Kårsskatan Ec, Kårsböle odl. Sj. Trol. till personn. (LEX)

Kårsta- (kå:(r)sta-) i Kårstahällan och Kårsta ström Sa. (LEX)

Kås(en)- (kå:s-) i Kåsholmen Sv, Kåsenholm Fö, Kåsören La. Till sb. kåsna 'båthamn'? Jfr Koxnan. (LEX)

Kåt(a)- (kå:t- ÅL, kot- ÖB, kota- NL ÖB) i Kåtet vik Bö, odl. Iå Ky, samt ett hundratal namn (de flesta i ÖB) som Kåtgärdan Bö, Kåtgrund Sv, Kåtnäs (kå:t-) by Nä, Kåtängen Pä, Kåtön Re Öj och t.ex. Kåtabacken ÖB, Kåtaholmen Sb Kh Vö Mu, Kåtamossen Pu Kr, Kåtaskäret Re Or Mu. Till dial. kåt(e) 'koja, bod', av fi. urspr. (LEX)

Kåt(a)- I Österbotten är det desto vanligare med namn på Kåt(a)-, som Kåtgrund i Solv och Kåtön i Replot och Öja samt bl.a. Kåtaholmen, Kåtaskatan och Kåtaskäret (med kort å) på många håll. Ett överraskande Kåtholm finns dessutom mitt för Vargata i Vårdö. Ordet kåt(e) finns belagt som finskt lånord för 'koja, bod' i österbottniska dialekter (FO). Vad för slags kojor det har varit fråga om är kanske oklart. (SKG:212-213)

Kåtung- (kotɷng-) i Kåtungberget, -bodarna Nä. Till folkbet. kåtung 'invånare i Kåtnäs i Nä' (FO). (LEX)

Kåvo (kå:vo) omr. Fö, med Kåvoholmen, -klintarna, -viken. Jfr Kova-. (LEX)

Käbb- (tjæbb-) i Käbbhamnen Hi, Käbbholm Bö. (LEX)

Käck- (tjæck-) i Käckholmen Kh, Käckklobben Bo. Jfr följ. (LEX)

Käckas(-) o.d. i beb.namn Käckas La, Käcke(n)s He Bo, Käcks Po, samt Käckesbacken He Bo. Till soldatn. Käck. (LEX)

Käckel- i Käckelbacka (tjæckæl-) Su och Käckeludden, -viken (tjækæl- el. kækæl-) Es. Trol. till vb käckla 'gräla, bråka' (FO). (LEX)

Käg(e)l- i Käglan (tjægglon) udde Iö samt Kägelhällor Ec och Kägelslätt Ha (tjæ:gæl-) och (utt. tjægæl-) Kägelbacken Kh Kb, Kägelberget Mu, Kägelgärdan Li, Kägelharu Ko. Till sb. kägla, med vilken syftning? (LEX)

Käin- i Käinby (tjæim-) He. Till ett personbin. av fi. urspr. (LEX)

Käl- i Kälö (tje:l-) ö Ko, 1540 Kedelöö. Till fsv. kætil 'kittel', troligen syftande på terrängen. (LEX)

Käla(-) (tjæla-) i Käla by Sj samt i K/Tjälahult torp, äng Sn och Tjälasbron (tjölas-) Si. Oförklarade. (LEX)

Käld- traditionellt i bl.a. bynamnen Käldinge (1571 Keldängh) och Käldö (kælld-) Na. Till sb. källa, jfr KÄLLA. (LEX)

Kälda(r)s (tj- el. ke(:)lda(r)s) som gårdsn. Bo Pä Li Mö Lt. Till folkbet. bildade till sb. källa. (LEX)

Kälders- i Käldersö (tjælldærs-) Ko. Kanske till ett fi. ortn., liksom Lempersö i närheten. (LEX)

Käling- se Käring. (LEX)

Kälk- (tjælk- el.d.) i Kälkbacken och Kälkby torp Sj, Kälkberg(et) Sa So, Kälkfallet skog Lf, Kälkgrund Kv, Kälkholm Bo, Kälkklobb Df, Kälkudden Na Po, Kälkö Iå. Åtm. många av namnen till sb. kälke, syftande på kälkåkning el.d. (LEX)

KÄLLA (vanl. tjælld- ÅL NL nÖB, tje:ld- öÅL ÅB öNL sÖB) i omkr. 1500 namn på ant. naturkällor (särsk. i ÅL öNL ÖB), t.ex. Källsvedjekällan Fi, Igelkällan Jo, Följeskällan Li, Skogskällan Sv, eller grävda brunnar (främst i öÅL ÅB mNL), t.ex. Bykällan Jo, Stubbkäll Ho, Källkärrs källan Pa, Hemåkerskällan Bo. Dessutom i ett tusental namn som de allm. Källbacken, Källgärdan, Källhagen, Källkärr(et), Källstycket, Källvik(en), Källäng(en), ibl. t.ex. Källsbråtan Po, Källsängen Fi Jo. Till sb. källa som i dial. har syftat på ant. naturkällor el. grävda brunnar (FO). (LEX)

-källa Beteckningen källa ingår i över 1 400 namn. Över 76% av namnen på -källa finns i Nyland. De betecknar oftast naturliga källor, men i Åboland finns ett åttiotal och i Nyland ett sextiotal namn som åsyftar brunnar. Bland dessa namn är Pumpkällan vanligt.

Namnen är bildade till det i dialekterna levande ordet källa i betydelsen ?källa? eller ?(grävd) brunn?. Bland namnen på -källa dominerar bestämd form med uttal som -tjeldon eller -tje:ldon. I Mörskom, Pyttis och Strömfors påträffas även diftongerade former -tjie:ldo.

Bestämningslederna anger till största delen läge, såsom i Degerängskällan i Liljendal, Byängskällan i Tenala och Karis, där de innehåller ett ortnamn, eller i Bergkällan i Ekenäs, Davakällan i Lappträsk, Hulteskällan i Karis och Liljendal, där de syftar på källans läge i förhållande till en viktigare lokalitet i omgivningen. I de åländska namnen på -källa ingår oftare appellativiska bestämningsleder än ortnamn. De nyländska namnen innehåller ett sjuttiotal gånger ord för byggnader som i Bastukällan, Lagårdskällan, Rikällan, Smedjekällan, Utgårdskällan. Dessa namn är sällsyntare i Österbotten, där namnen oftare har bildats till gårds- och lägenhetsnamn.

Källor som har brunt eller rostigt vatten har ofta kallats för Järnkällan, Kopparkällan eller Svartkällan, Svärt(es)källan, medan en bättre vattenkvalitet återspeglas i namn som Guldkällan. Direkt på källans användning syftar namn som Brännerikällan, Brännvinskällan, Lönnbrännerikällan, Skäggas brännkällan, Kallkällan, Mjölkkällan eller Surbrunnkällan. Hit hör också källnamn som innehåller personnamn. (TER:209)

Källar- (tjællar- el.d.) i t.ex. Källaren notvarp Bo, samt ett hundratal namn som Källarbacken allm., Källarflaten Sa, Källarfjärden Ho, Källarhagen allm., Källaråkern allm. Till sb. källare 'källarbyggnad', ibl. överfört och syftande på fiskevatten el.d. (LEX)

Källas(-) (tjælld-, tje:ld- el.d.) som gårdsn. Källas Bo Pä Lt samt i t.ex. Källasbacken Sv, Källasmossen St, Källasåkern Ka Mö Lt. Till folkbet. (LEX)

Källsåget som namn på sankmark i Fi Sa. Till dial. källsåd, -såg 'källdrag' (FO). (LEX)

-källsåg Dialektordet källsåg ?källdrag, (sankt) ställe, där källvatten rinner fram? är känt endast i två ortnamn på fasta Åland: Källsåget i Finström och Saltvik. (TER:210)

Kält- (tjælt-) i Kälten strand Ko samt Kältbäcken vattensaml. Kö, Kältgropen, -hagen, -holmen Vf, Kältgrund Bj. Oförklarade. (LEX)

Kältar- i Kältarböle (tjæltar-) gård Kar. (LEX)

Kämp- (tjæmp-) i gårdsn. Kämpas Ki Iå Mö samt Kämpbacka by Db, Kämpholmen Pä, och t.ex. Kämpes grundet Bö. Till personn. Kämpe, kanske soldatnamn. (LEX)

Känning- i Känningen skär utanf. Hgö, = Morgonland, med Känningsbådarna. Till sjötermen (land-)känning 'land i sikte'. (LEX)

Kän(g)s- i Känsholm (tjæns-) Bö och Kängsholm (tjængs-) Or, Tjänsvik Ko. Oförklarade. (LEX)

Käpp- (tjæpp-) i Käppgrunden Hi och Käpphelvetet farledsavsnitt En samt Käppkärr Te och Käpphelvetet skog Sn Es. Till sb. käpp syftande på remmare resp. snårskog. (LEX)

Kär(i)- i Kärberg Ko och Kärskär Na (tjæ:r-), samt Käriskär Ko (tjäri-; av Käring-?). (LEX)

Käring(s)- (vanl. tjær(ri)ng-, i öNL ÖB tjæl(i)ng-) i ett tjugotal grundnamn Käringen ÅL NL La, Ramsö käringen Fö, Kytökäringarna Es, och bergnamn som Hjortronskärs käringen So, Råkäringen Na. Främst i ca 250 namn på Käring-, några på Kärings- i ÖB, t.ex. Käringberg(et) Ha Pa Te Po Es, Käringbådan Bj, Käringgrund(et) Sa Na Pa En, Käring(s)gärdan Su Ki NL Tj, Käringholmen Fö ÅB NL Kh, Käringklobben Jo Ho Iå, Käringmossen Ha Na Ky Es Kh, Käringskär(et) Sa Vå Ku Na och Käringudden, Käringvik(en), Käringören allm. Dessutom i enstaka namn som Käringfällan halt berg Sn, Käringpinan sund Hi En, Käringvilan sten Ec. Till sb. käring syftande på sjömärken (grund, uddar), mytiska väsen (berg) eller äldre kvinnor. (LEX)

Käring- En annan namntyp som åtminstone ibland har haft med farledskummel att skaffa bildar de inemot 100 skärgårdsnamnen på Käring- (ställvis tjælng-). Enbart Käringen förekommer som grundnamn i Föglö, Kökar, Hangö och Ekenäs. I Föglö finns också Ramsö käringen (på kartan) och i Esbo skärgård Kytökäringarna. Namnen betecknar grund just intill gamla farleder. Dessutom finns det en rad Käringgrund(et), Käringholmen, Käringkläppen, Käringskär och Käringudden längs kusterna, de flesta i Ålands skärgård. I vissa fall har namnen uttryckligen uppgetts syfta på "käringliknande" farledskummel byggda av stenar ovanpå varandra. I många andra fall är tolkningen lika sannolik som någon annan; orterna är viktiga orienteringspunkter vid en farled. (SKG:224)

Kärleks- i namn som Kärleksbacken Bo, Kärleksberget Na Sn Iå Bo Pä, Kärleksgrundet Vå, Kärleksklippan En Pe, Kärlekskällan Pä. Yngre romantiska modenamn. (LEX)

Kärk- i bl.a. Kärkgrund (kærk-) Pa, Kärknäs gård Kar Pä och Kärkbådan Bj (tjærk-). Trol. till fi. ortnamn inneh. sb. kärki 'spets'. (LEX)

Kärn- (tjæ:(r)n-) i Klobb kärnorna jättegrytor Ho, samt Kärnskatan Re, Kärnstenen La. Åtm. det förstn. till sb. kärna 'smörkärna' (FO). (LEX)

KÄRR (tjærr el. kærr) i omkr. 6500 namn på kärr, skogar el. odl., de flesta i NL och ÖB. Obest. form på -kärr är vanlig i ÅL ÅB vNL, best. -kärret överväger i öNL ÖB. Namnen på kärr är vanligast i naturmiljö, t.ex. Skogskärret Ec, Igelkärr Ha Jo, Fräkenkärr Br, Svartkärret Tj. Odl.namnen förek. i odl.bygder, spec. i NL ÖB, t.ex. Stickelkärren Ge, Storkärr Bö, Ödeskärret Pu, Bråtakärret Ka, Villkärret Mu. En stor del av våra odl. har uppk. genom utdikning av mossar och kärr. Allm. högfrekventa namn på -kärr är bl.a. Al(i)kärret, Brännkärret, Hästkärret, Kvarnkärret, Långkärret, Miss- el. Mösskärret, Svartkärret och Vedakärret. Som förled ingår Kärr(s)- i ett tusental namn som de allm. Kärrbacken, Kärrberget, Kärrgärdan och Kärrhagen, Kärrkyan och Kärrlandet (NL) och Kärråkern, Kärrängen. Till sb. kärr 'sankmark, vattensjuk mark' (FO). (LEX)

-kärr Namnen på -kärr är omkring 7900. Regionalt varierar andelen ägonamn mellan 30 och 60 procent. På Åland betecknar ungefär 30 procent av 850 namn på -kärr åkrar o. dyl., t.ex. Finnkärret (finntjärre), åker i Finbo, Eckerö, Gallaränskärret (gallarengstjärre), odling i Jomalby, Jomala.

I Åboland betecknar över 30 procent av 900 namn på -kärr kulturmark, t.ex. Mosakärret (måsatjärre), åker i Träskö, Kimito, Storkärret (sto:rtjärre), åker i Gråböle, Finby.

I Nyland, där namnen på -kärr är nästan 4500, betecknar över 60 procent odling, t.ex. Köpkärr (tjö:ptjärr), odling i Skarpkulla, Pojo, Åkerkärret (å:kärtjärri), odling i Skogby, Strömfors.

I Österbotten betecknar ca 35 procent av 1700 namn på -kärr åker och äng, t.ex. Västerkärret (vestärtjärre), odling i Finby, Närpes, Storkärret (ståortjärri), åker i Västerö, Maxmo.

Namnen är primärt bildade till app. kärr, som i dialekterna allmänt syftar på 'blötmark med fuktighetskrävande vegetation' (FOms). I Nyland och Österbotten - där uppodlingen av kärrmarkerna varit störst - kan app. kärr också avse 'gräsbärande kärrmark som lämpar sig för nyodling' (FOms).

Namnen innehåller ofta förleder som visar att sankmarkerna fått namn i samband med att de tagits i bruk, d.v.s. använts för bete och slåtter, blivit uppodlade etc. Sådana namn är Gräskärret (höbärgning; ÅB,NL,ÖB ca 30 belägg), Haverkärret (havreodling; ÅB,NL,ÖB 15), Hökärret (höbärgning; ÖB,NL 20), Kokärret (kobete; allmänt, 30). Ett speciellt vanligt "nyodlingsnamn" är Nykärret (allmänt, 90); det betecknar över huvud taget inte naturkärr, utan enbart kulturmark. (ÅÄH 308)

-kärr Sammanlagt uppgår kärr-namnen till över 6 500. Vanligast är de i Nyland, där antalet är ca 3 600. Namnen på -kärr är i Österbotten omkring 1 300 till antalet, på Åland omkring 870 och i Åboland omkring 750. Bland namnen på -kärr finns några gamla bynamn, som Brokärr, Kastkärr, Mattkärr och Villkärr i Kimito samt Misskärr i Västanfjärd. I Nyland uppträder Antkärr i Pojo, Västankärr i Tenala och Kärras i Kyrkslätt. Därtill förekommer kärr ett åttiotal gånger i lägenhets- och torpnamn i Nyland, på andra håll är de sällsyntare. Många av dessa bebyggelsenamn återgår direkt på naturnamn, men en del av dem innehåller ordet kärr närmast som suffixartat element. Omkring 30% av kärr-namnen på Åland och i Åboland är namn på odlingar. I Österbotten är procentandelen något högre. Mest odlingsnamn finns i Nyland, där över 60% av kärr-namnen numera betecknar odlingar. Av de åländska och åboländska kärr-namnen har något under 40% obestämd form, av de nyländska namnen ca hälften. Namnen är primärt bildade till ordet kärr, som i dialekterna allmänt syftar på ?blötmark med fuktighetskrävande vegetation?. I Nyland och Östebotten kan ordet också avse ?gräsbärande kärrmark som lämpar sig för nyodling? (FOms). Den bestämda formen är vanligare än den obestämda, i östra Nyland och i Österbotten överväger den. ?Kärr? har benämnts speciellt enligt läge-, ägo- och utnyttjandeförhållanden samt djur- och växtvärld. Namn med lägesangivande bestämningsleder överväger i alla delar av området. Ofta ingår väderstrecksbenämningar i namnen, som i Norrkärret, Västankärret och Östankärret. Olika byggnader har också ofta legat till grund för namngivningen, som Bastukärret, Ladukärret, Kvarnkärret i Nyland. I kärr-namnen ingår ofta personnamn och personbeteckningar, oftast släktnamn. (TER:143)

Kärras(-) el.d. som beb.namn Kärras (tjærras o.d.) Fö Bö Ko Na NL, Kärrens Ge Sa, Kärris Kar Ki, Kärros Iö och Kärrars Hi, i bl.a. Kärrasbacken Bo Py, Kärrasmalmen Ky, Kärrisbäcken Lt, Kärrisåkern Pä Kb. Till sb. kärr, en härtill bildad personbet. el. ngt av beb.namnen. (LEX)

Kärro- se Tjär(u)-. (LEX)

Kärs- (tjærs-) i Kärsgadden Ko, Kärsholm Ge Fö, Kärstegarna Fö samt Kärsan vik och Kärsvärsen odl. Hi. Åtm. viknamnet event. till dial. kärsa 'fiskkasse' (FO). (LEX)

Kässli- i Kässlimossen (tjæhli-) Or. Till ett namn på -lid, eller av fi. urspr.? (LEX)

Käsu- i Käsuklint (tjæsu-) Ho. (LEX)

Käts- (kæts-) i ett tiotal namn i ÖB, som Kätsbäcken Kb, Kätsgrund Be, Kätsträsket Nä och Kh (1758 Kattsträsket), Kätsänget Sb. Till dial. kätsa = katisa 'fiskebyggnad av spjälor' (FO), av fi. urspr. (LEX)

Kätt- (tjætt- el.d.) i ett 30-tal namn som Kätten odl. Jo Sn Es He Pä, vik Iå Kv, grund Ky Es Re, Snökätten odl. Lu, Gålakätten odl. Pa, Högkätten skär Ky, Baggkätten hage Mu, samt t.ex. Kättbäcken Es, Kättviken Ky Es. Till sb. kätte 'avbalkning för djur' (FO), vanl. syftande på inträngt läge. (LEX)

-kätte Kätte ingår i namn på mindre odlingar, sporadiskt i de olika landskapen (13 Nyland, Kabbölskätten, kabbelstjettan, åker i Vikby, Tenala, Gödiskätten, jö:distjettan, åker i Pulkbacka, Sjundeå, 4 Åboland, Gålakätten, gålatjettan, åker i Kårlax, Pargas, 4 Österbotten, Axelas kätten, aksilas tsjätta, åker i Överpurmo, Purmo, 3 Åland, Snökätten, snö:tjettan, gärda i Lumparby, Lumparland.

Sb. kätte syftar i allmänhet på kalvkättar och andra inhägnader för djur (FOms). Ägonamnen är i ungefär hälften av fallen enledade Kätten, och här åsyftas troligen åkerns ringa storlek. I de tvåledade namnen utgörs förleden ofta av ett djurnamn, t.ex. Oxkätten, äng i Flyt, Sjundeå, Baggkätten, ängar i Vexala, Munsala, där man tidigare haft hagar att driva in fåren i (jfr Huldén 1952:90), Vargkätten, i Påvalsby, Kimito, för att fånga varg ? (ÅÄH 142)

Kätter- i Kätterängen (kettær-) Si. (LEX)

Kättils- i Kättilsmora (tjettils-) skog Iå. Till mansn. Kättil (Thors Finl. pers.:67-). (LEX)

Kättings- (tjættings- el.d.) i Kättingsgrynnan Ma, Kättingsudden. Till sb. kätting 'järnkedja'; trol. sjöfartsbetingade. (LEX)

Käx- (tjæcks- el.d.) i Käxet notvarp Sn samt bl.a. Käxgrund(et) Na Kv, Käxåkern Br, Käxören Mm. Skg.namnen till dial. käx 'båtshake' el.d. (FO). (LEX)

-köbba i Holm köbborna (tjöbbona) grund Na. (LEX)

Kökar (tjö:kar) sn ÅL, i Kökarsfjärden, Kökarsören m.fl. och bl.a. Kökarhamnen Ho, Kökarsbohamnen Fö. (LEX)

Kök(s)- (vanl. tjö:k-) i Abrams kök klev Sa, Köket odl. Ko, Fellmans köket odl. Mu, samt Köksberget He, Köksgärdan Kr. Till sb. kök syftande på läget el. ngn händelse. Andra namn med utt. köuk- trol. lånade namn bildade till fi. koukku 'krok'. (LEX)

Köku- i Kökuholmen (köku-) Mu. Till sb. kaka? (Huldén SNF 40-41:38). (LEX)

Köl- (tjö:l-, kö:l- el.d.) i Kölbacken Sj, Kölgrundet Bo, Kölholmen Pä, Kölstacken Fi. Till sb. köl 'båtköl' syftande på likhet. (LEX)

-köla i viknamn Kölan (kö:lon), Gubbens kölan och Torsholms kölan Bö. Jfr Kövlan. (LEX)

Köld- i Köldholmen (tjölld-) Pä. Antagl. till sb. källa, se KÄLLA. (LEX)

Köling- i Kölingby (tjölm-) Ko. (LEX)

Kölv- (tjölv-) i Kölvan skog Nä, med Kölvbäcken, -träsket, samt Kölvholm och Kölvvik Bö. Oförklarade. (LEX)

Köm- i Kömbäcken, -ängen (kömm-) Si. Av fi. urspr.? (LEX)

Könings (ä. kynis) hn Mö. Till ett släktn. Köning av lågty. urspr. (LEX)

Köp- 1 (tjö:p-) i Tolvårs köpet äng Vå, Flickköpet grund Hi och kanske Köpkärr Po, Köpskog hn Ka, Köpskär Le, Köpeslandet odl. Lt. Till sb. köp el. vb köpa, dial. köp(es)- (FO). (LEX)

Köp- 2 (köup- el.d.) i gårdsn. Köpas Ky Si Pä samt bynamn Köpsbacka Lovisa, Köpböle Sn (båda tjö:p-) och bl.a. Köpbrinken Bo, Köpholmen Pä Kr, Köprödslan Or. Till mansn. Kauppi el.d. av Jakob (Granlund SNF 44:47-48). (LEX)

Köpers (kö:pærs) torp Si, med Köpersbacken. Oförklarat. (LEX)

Köpings(-) (tjö(:)ping(a)s(-)) som gårdsn. Öv Ma Sv samt i Köpingsgrund, -gränden Ma. Till sb. köping 'saluplats' (Karsten SB II:292) el. en folkbet. bildad till ngt av gårdsnamnen. (LEX)

Köpman(s)- (tjö:pman(s)-) i Köpmans hn Jo Ka Po samt ett 30-tal namn som Köpmangrundet Åbo Hi Br, Köpman(s)holmen Df Nä La, Köpmanskär(et) Kö Ko Na Hi, Köpman(s)ängen Ko Hi Bo. Till sb. köpman, ofta syftande på hamnplats el.d. (LEX)

Köpp- i Köppholm (köpp- el. kepp-) Ho. Av fi. urspr. (LEX)

Kör(ar)- (tjö:r(ar)-) i Körbrink vägbacke Ko, Körsveden Kn, Köräng Ko samt Körargrundet Vå, Körarängen Ko. Vanl. till vb köra, syftande på körväg. (LEX)

KÖRRPA i Månsholms körran (-tjirron) vik Iö och Dalskörran (-tjörron) odl. Ho. Till dial. körra 'prång, trång plats' (FO). Dessutom har en del av Nb Markby kallats Körran. (LEX)

KÖRVÄG som vägnamn Körvägen Vå Ho Po En. Till sb. körväg 'väg för hästfordon' (FO). (LEX)

Kös- i Kösholm (kö:s-) Kö. Oförklarat. (LEX)

Köttbodan (kitbɷ:don) stuga Bo. Till dial. köttboda (FO). (LEX)

Kötars (tjö:tars) hn Vö, med Kötarsback. Jfr Karsten SB II:154. (LEX)

Köuk- se Kök(s)-. (LEX)

Köver- i Kövergärdan (kövær-) Ki. (LEX)

Kövlan (kövvlon) sänka Ho. Till dial. kövla 'fördjupning, grop' (FO). Jfr -köla. (LEX)