Henrik Grönqvist:

Rätt och riktigt

Rättegångar är tydligen något som intresserar folk. Det är därför ingenting att förvåna sig över att rättegångsreferaten hör till massmediernas, framför allt tidningarnas standardrepertoar. Men rättegångsreferaten är en rätt krävande journalistisk specialitet, inte bara sakligt och pressetiskt utan också språkligt: rätt ska vara rätt för annars blir det fel.

Artikeln har ingått i Språkbruk 1994:1. Henrik Grönqvist har sammanställt artikeln om språket i rättegångsrefereraten och rättegångsterminologin speciellt med tanke på massmedierna. Författaren är justitieråd och har varit vice ordförande i Svenska språknämnden i Finland. Artikel är uppdaterad 1995.

Innehåll

Domstolar

Rättegångar utspelas som känt vid domstolar. Och domstolar finns det av många olika slag. Man kan tala om allmänna domstolar, förvaltningsdomstolar och specialdomstolar. De allmänna domstolarna i Finland (och i Sverige) heter tingsrätt, hovrätt och högsta domstolen. Förvaltningsdomstolar är t.ex. länsrätterna och högsta förvaltningsdomstolen (som i Sverige heter regeringsrätten). Och av specialdomstolarna kan vi nämna arbetsdomstolen, försäkringsdomstolen och marknadsdomstolen.

I det följande ska vi koncentrera oss på de allmänna domstolarna, alltså tingsrätterna, hovrätterna och högsta domstolen som inte ska förväxlas med högsta förvaltningsdomstolen (HFD), vilket stundom sker. HFD behandlar t.ex. skattebesvär, kommunala frågor o.dyl., som inte ankommer på de allmänna domstolarna.

I stället för det enkla ordet domstol(en) kan man alltid använda ordet rätt(en), men underligt nog bara i singularis. Det går alltså på ett ut om man säger domstolens ledamöter eller rättens ledamöter, men ”rätternas ledamöter” låter inte så bra. Däremot heter det nog t.ex. tingsrätternas ledamöter.

Tillbaka till början av artikeln

Ärenden

De ärenden som behandlas av de allmänna domstolarna kan grovt indelas i civila mål (eller civilmål) och brottmål (inte ”brottsmål”). Civilmålen kallas även tvistemål. På finska talar man om riitajuttu och rikosjuttu.

Tillbaka till början av artikeln

Civilmål

Civilmålen kan vara av många olika slag, men oftast är det fråga om en tvist mellan två enskilda parter. Det kan gälla arvs- eller testamentstvister, vårdnaden av barnen efter en skilsmässa, klander av ett bolagsstämmobeslut, indrivning av obetalda skulder osv.

Parterna i ett civilmål kallas kärande (kantaja) och svarande (vastaaja), och precis som alla andra personbeteckningar på -ande (t.ex. ordförande och studerande) så får de ingen ändelse i obestämd form pluralis (en svarande, flera svarande, de svarande).

Rättegången i ett tvistemål börjar med att käranden hos domstolen tar ut en stämning (haaste) på svaranden; han låter stämma in svaranden till domstolen. Man kan också säga att käranden väcker talan (inte ”reser” talan, fastän det på finska heter nostaa kanne). I ledigare stil kan man säga att käranden drar saken (eller frågan) inför domstol, att han går till domstol med saken, att han inleder rättegång (eller process) mot svaranden eller helt enkelt att han börjar processa om saken.

I finskt tidningsspråk har man på senare tid börjat använda uttryck som ryhtyä oikeustoimiin eller uhata oikeustoimilla, vilket är rätt förvillande. Förmodligen går detta tillbaka på det i och för sig helt riktiga svenska uttrycket vidta (eller skrida till) rättsliga åtgärder mot någon, men det finska ordet oikeustoimi betyder egentligen det samma som 'avtal'.

Kärandens talan, dvs. det som han skriftligen och muntligen anför inför domstolen, kallas hans käromål (kanne) och det kulminerar i hans yrkande (vaade, vaatimus). Svaranden för sin del avger sitt svaromål (vastine, vastaus) eller går i svaromål. Enklare uttryckt kan man säga att han svarar på (eller bemöter) kärandens yrkande.

Tillbaka till början av artikeln

Brottmål

Ett brottmål börjar oftast med att någon gör en polisanmälan, dvs. anmäler till polisen att ett brott har begåtts. Officiellt heter detta anmälan om brott, på finska ilmoitus rikoksesta, vilket är förklaringen till att man i finskt tidningsspråk har börjat använda odet ”rikosilmoitus” i den här betydellsen. På svenska är det gängse uttrycket alltjämt polisanmälan, både i Sverige och i Finland. ”Brottsanmälan”, som man så ofta ser i våra tidningar, är ett helt onödigt översättningslån. I Finalnd används det ordet inte överhuvudtaget i juridisk text, och i den mån det förekommer i Sverige har det en annan innebörd än ”polisanmälan”.

Observera för övrigt att straffregistret heter just så på svenska (i Sverige: kriminalregistret) och inte ”brottsregistret”, fastän det på finska heter rikosrekisteri.

Tillbaka till början av artikeln

Förundersökning

När polisanmälan har gjorts inleder polisen en förundersökning (esitutkinta), i dagligt tal ofta kallad polisutredning eller polisförhör. I anslutning till förundersökningen kan flera olika slag av tvångsmedel (pakkokeinoja) användas, huvudsakligen mot den misstänkte (officiellt: den för brott misstänkte/rikoksesta epäilty) eller hans tillhörigheter. Det kan vara fråga om gripande (kiinniottaminen), anhållande (pidättäminen) eller häktning (vangitseminen). Den som råkat ut för de här åtgärderna kallas helt enkelt den gripne, den anhållne eller den häktade. En häktad person kan också benämnas rannsakningsfånge (tutkintavanki), till skillnad från straffånge (rangaistusvanki) som är en redan dömd person som avtjänar sitt straff.

Anhållande och häktning kan i vissa fall ersättas av reseförbud (matkustamiskielto). Den misstänkte kan också utlämnas (inte ”utelämnas”; på finska luovuttaa) till eller från Finland på grund av ett brott.

Mot den misstänktes person kan företas kroppsvisitation (henkilöntarkastus) och kroppsbesiktning (henkilönkatsastus). Genom kroppsvisitationen undersöker man vad den misstänkte bär på sig; den utförs av polisen. Kroppsbesiktning innebär en undersökning av den misstänktes kropp och utförs i regel av hälsovårdspersonal, t.ex. när en läkare tar blodprov på en rattfyllerist.

Mot den misstänktes egendom kan man använda skingringsförbud (hukkaamiskielto), kvarstad (vakuustakavarikko; belägga något med kvarstad), beslag (takavarikko; ta i beslag) och husrannsakan (kotietsintä). Husrannsakan kan också göras då man söker en person som ska gripas, anhållas eller häktas.

Polisen har numera också rätt att i vissa fall använda en del sådana tekniska utredningsmetoder, som inte tidigare har varit tillåtna. Det kan vara fråga om teleavlyssning (telekuuntelu), teleövervakning (televalvonta) eller teknisk observation (tekninen tarkkailu). Den tekniska observationen kan bestå i teknisk avlyssning (i vardagligt tal buggning, på finska tekninen kuuntelu), optisk observation (tekninen katselu) eller teknisk spårning (tekninen seuranta). Som synes motsvarar de svenska och finska uttrycken varandra praktiskt taget ordagrant - men med ett viktigt undantag: ”tekninen katselu” heter inte ”optisk tittande” på svenska, utan ”optisk övervakning”.

Tillbaka till början av artikeln

Åtal

När förundersökningen är klar går ärendet till åklagare (syyttäjä), dvs. oftast till en stadsfiskal (kaupunginviskaali) eller en länsman (nimismies) för åtalsprövning (syyteharkinta). Om ärendet ska behandlas av hovrätten som första instans går handlingarna till länsåklagaren (lääninsyyttäjä).

Åklagaren är i regel skyldig att väcka åtal (nostaa syyte) om det föreligger sannolika skäl för att ett brott har begåtts och åtalsrätten inte är preskribe rad (vanhentunut, som inte här får översättas med ”föråldrad”). Åklagaren kan i en del fall också avstå från att åtala, dvs. besluta om åtalseftergift (syyttämättä jättäminen). I Sverige heter detta åtalsunderlåtelse, fastän det ingalunda är fråga om någon försumlighet från åklagarens sida.

I stället för väcka åtal kan man använda ledigare formuleringar som att åklagaren åtalar någon eller yrkar på straff för någon på grund av ett brott. Däremot ska man inte använda orden ”anklaga” eller ”åklaga”. Av de orden används i juridiska sammanhang egentligen bara participformerna stå anklagad (eller möjligen: åklagad) för ett brott, men i synnerhet åklagad verkar mycket ålderdomligt.

På samma sida som åklagaren finns i ett brottmål ofta en eller flera målsägande (asianomistaja). Asianomistaja ska helst inte översättas med ”sakägare”, ett ord som har en annan och vidsträcktare innebörd: ”en som har del i, dvs. är part i ett ärende”, ofta ett förvaltningsärende.

En del brott är s.k. målsägandebrott (asianomistajarikos), vilket innebär att åklagaren får väcka åtal för brottet endast på begäran av målsäganden. De flesta brotten hör dock under allmänt åtal (virallinen syyte).

Åklagarens motpart kallas hos oss oftast den åtalade (syytetty), men ibland också den tilltalade, vilket är den vanligaste formen i Sverige. Fullt korrekt är också det helt neutrala svaranden (vastaaja). Man kan också säga att någon står under åtal eller — ännu ledigare — är (eller: står) åtalad för ett brott. Även är anklagad kan möjligen tänkas. Däremot ska man helst inte benämna svaranden i ett brottmål ”den anklagade” och allra minst ”den åklagade”.

Undantagsvis kan också en s.k. juridisk person, t.ex. ett aktiebolag, befinna sig på svarandesidan i ett brottmål. En sådan part kan endast kallas svarande (vastaaja).

Att åtala (syyttää) betyder att yrka på straff för en enskild person för ett brott som han har begått. I stället för åtal (syyte) kan man tala om straffyrkande (rangaistusvaatimus), och om yrkandet riktas mot en juridisk person är detta det ända rätta uttrycket - då kan man inte tala om åtal. Inte heller kan man tala om åtal då en enskild person i ett brottmål t.ex. kräver ersättning för den skada som han har lidit, utan ett sådant yrkande heter privaträttsligt anspråk (ykityisoikeudellinen vaatimus). I ledigare stil kan man dock tala om ”skadeståndsyrkande”, ”ersättningsyrkande” eller ”yrkande på ersättning”.

Tillbaka till början av artikeln

Rättegång

I alla slag av mål kan parterna anlita ett rättegångsbiträde (oikeudenkäyntiavustaja). Den som inte måste vara personligen närvarande i rätten kan sända ett rättegångsombud (oikeudenkäyntiasiamies). Bara sådana biträden och ombud som hör till advokatförbundet får kalla sig advokat (asianajaja). En part som vägrar infinna sig personligen trots kallelse kan råka ut för hämtning (nouto), dvs. polisen griper honom och för honom till rätten.

Både i civila mål och i brottmål kan ekonomiskt svaga parter beviljars fri rättegång (inte ”avgiftsfri”, fastän det på finska heter maksuton oikeudenkäynti).

Tillbaka till början av artikeln

Dom

Rättegången i underrätt avslutas med att tingsrätten avkunnar (julistaa) sin dom (tuomio), om inte målet av någon orsak avvisas (jätetään tutkimatta), för då blir det bara ett beslut (päätös). Avkunna betyder att domen läses upp för parterna i rättssalen.

I domen kan rätten bifalla (hyväksyä) eller förkasta (hylätä; i Sverige säger man ogilla) parternas yrkanden, helt eller delvis. I brottmål talar man om friande eller frikännande (vapauttava) dom, då åtalet förkastas, men om det bifalls så är domen fällande (langettava). I tvistemål kan rätten ibland avgöra målet genom en tredskodom (yksipuolinen tuomio), om svaranden uteblir (tredskas).

Tillbaka till början av artikeln

Straff

I en fällande dom i brottmål döms svaranden i regel till straff (rangaistus), men domstolen kan också besluta om påföljdseftergift (tuomitsematta jättäminen; på svenska ibland även kallad domseftergift). Straffet bestäms ofta med stöd av strafflagen (rikoslaki), som inte ska kallas ”brottslagen”, vilket ibland sker i våra tidningar.

De vanligaste straffarterna är böter (sakko) och fängelse (vankeus), men numera kan man också dömas till samhällstjänst (yhdyskuntapalevelu). Ett bötes- eller fängelsestraff kan vara villkorligt (ehdollinen) under en viss prövotid (koetusaika). I vissa fall kan ett villkorligt fängelsestraff ”spädas på” med ett ovillkorligt bötesstraff. På finska talar man då om ”oheissakko”, som inte är någon officiell term. På svenska talar man vanligen om böter som tilläggsstraff.

Om man inte betalar sina böter kan man råka ut för förvandlingsstraff (muuntorangaistus), dvs. böterna förvandlas till ett kort fängelsestraff.

En fällande dom i ett brottmål gäller ofta även andra frågor än enbart frågan om skuld och straff. Den dömde kan åläggas att betala skadestånd (vahingonkorvaus) till målsäganden. Och rätten kan också besluta om konfiskation t.ex. av brottsverktygen eller av den ekonomiska nytta som brottet har medfört; lagen talar här om förverkande (menettämisseuraamus).

Just när det gäller skadestånd och konfiskation kan också ett företag drabbas av de straffrättsliga påföljderna, om brottslingen har handlat på företagets vägnar eller till dess förmån. Och i vissa fall kan till och med företaget självt dömas till ettt kännbart bötesstraff på grund av ett brott, t.ex. ett miljöbrott, som har skett vid företaget. Ett sådant straff kallas samfundsbot (yhteisösakko) och bötesbeloppet kan gå upp till fem miljoner mark. I Sverige heter motsvarande påföljd företagsbot.

Tillbaka till början av artikeln

Överklagande

Om man är missnöjd med tingsrättens dom så kan man anföra besvär (valitus) över domen i hovrätten. Detta ord besvär är ett plurale tantum. Man kan alltså inte tala om ”ett besvär”, utan det heter t.ex. att NN i sina besvär yrkar det och det. Om man vill undvika det besvärliga ordet besvär kan man i stället säga t.ex. att NN (eller: målet) går vidare till hovrätten eller att NN har sökt ändring i domen eller att han har överklagat domen. Man kan t.o.m. säga att han har besvärat sig över domen. Däremot ska man inte säga att ”NN har besvärat sig till hovrätten”! Och han ska inte kallas ”besväranden”, fastän han ofta på finska kallas ”valittaja” (vilket inte heller det i och för sig är någon officiell term). Lagen talar om ändringssökanden (muutoksenhakija), vilket man ju kan förkorta till sökanden — eller också får man ty sig till någon omskrivning (den som har sökt ändring).

I sin dom kan hovrätten fastställa (vahvistaa), ändra (muuttaa) eller upphäva (kumota) tingsrättens dom. Hovrätten kan också återförvisa (palauttaa) ärendet till tingsrätten.

Från hovrätten kan man gå vidare till högsta domstolen, men bara om högsta domstolen beviljar besvärstillstånd (valituslupa; i Sverige heter det prövningstillstånd). Om ärendet tas upp till behandling kan högsta domstolen för sin del fastställa, ändra eller upphäva hovrättens dom. Den kan också återförvisa ärendet till hovrätten eller till tingsrätten. Dessutom ankommer det på högsta domstolen att återbryta (purkaa) domar som redan har vunnit laga kraft, om det t.ex. visar sig att domen är uppenbart oriktig.

Hovrättens och högsta domstolens domar läses inte upp för parterna i rättssalen (utom i sällsynta undantagsfall i hovrätten som första instans), utan de ges ut till parterna i skriftlig form. Man ska alltså inte säga att hovrätten eller högsta domstolen har ”avkunnat” sin dom i ärendet; det rätta verbet är helt enkelt ge.

Tillbaka till början av artikeln

Utmätning

Om man har blivit dömd att betala någonting, t.ex. böter eller skadestånd, men inte betalar frivilligt, så kan det bli fråga om utmätning (ulosmittaus), som ombesörjs av stadsfogden (kaupunginvouti) eller länsmannen (nimismies). Utmätt egendom förvandlas till penningar genom exekutiv auktion (pakkkohuutokauppa, som alltså inte heter ”tvångsauktion”).

Tillbaka till början av artikeln

Enklare förfarande

Allt det som har behandlats ovan har gällt egentliga rättegångar. Men det finns också en hel del snabbare och enklare rättsliga förfaranden som används i klara och oftast bagatellartade fall.

Böter kan man i klara fall ådömas genom strafforder (rangaistusmääräys), som utfärdas av åklagaren. För en del trafikförseelser kan polisen direkt på platsen ålägga den försumlige att betala ordningsbot (rikesakko). Och för en parkeringsförseelse kan man drabbas av en parkeringsbot (pysäköintivirhemaksu), som i Sverige numera heter felparkeringsavgift (före 1976 parkeringsbot).

Vite (uhkasakko) används oftast som ett påtryckningsmedel för att tvinga en person eller ett företag att fullgöra någon skyldighet eller att avstå från något ojust förfarande (t.ex. vilseledande reklam). Om man inte rättar sig efter påbudet döms man att betala vitesbeloppet. Ett vite som har ådömts en enskild person kan också förvandlas till fängelse, på samma sätt som obetalda böter.


Finsk-svensk ordlista över en del juridiska termer

FINSKA * SVENSKA

  • asianomistaja * målsägande (även målsägare)
  • epäilty * den misstänkte
  • henkilönkatsastus * kroppsbesiktning
  • henkilöntarkastus * kroppsvisitation
  • hukkaamiskielto * skingringsförbud
  • hylätä (syyte/kanne) * förkasta (åtalet/käromålet); i Sv.: ogilla
  • hyväksyä (syyte/kanne) * bifalla
  • julistaa (tuomio) * avkunna (dom)
  • jättää tutkimatta (juttu) * avvisa (ett mål)
  • kanne * käromål
  • kantaja * kärande
  • kiinniottaminen * gripande
  • kotietsintä * husrannsakan
  • kumota (tuomio) * upphäva (en dom)
  • käräjäoikeus * tingsrätt
  • käräjätuomari * tingsdomare
  • laamanni * lagman
  • lautamies * nämndeman (vid tingsrätt)
  • langettava (tuomio) * fällande (dom)
  • luovuttaa (rikoksentekijä) * utlämna (en förbrytare)
  • maksuton oikeudenkäynti * fri rättegång
  • menettämisseuraamus * konfiskation, förverkande
  • muuntorangaistus * förvandlingsstraff
  • muutoksenhakija * ändringssökande
  • nostaa (syyte/kanne) * väcka (åtal/talan); inte ”resa”
  • nouto * hämtning
  • ”oheissakko” * böter som tilläggsstraff
  • oikeudenkäyntiasiamies * rättegångsombud
  • oikeudenkäyntiavustaja * rättegångsbiträde
  • ”oikeustoimi” (ryhtyä oikeustoimiin) * vidta rättsliga åtgärder
  • pakkohuutokauppa * exekutiv auktion
  • pakkokeino * tvångsmedel
  • palauttaa (juttu) * återförvisa (ett mål)
  • pidättäminen * anhållande
  • purkaa (tuomio) * återbryta (dom); i Sv.: bevilja resning
  • pysäköintivirhemaksu * parkeringsbot; i Sv. felparkeringsavgift
  • rangaistusmääräys * strafforder; i Sv. strafföreläggande
  • rangaistusvaatimus * straffyrkande
  • riitajuttu * tvistemål, civilmål, civilt mål
  • rikesakko * ordningsbot
  • ”rikosilmoitus” * polisanmälan, anmälan om brott (inte ”brottsanmälan”)
  • rikosjuttu * brottmål (inte ”brottsmål”)
  • rikoslaki * strafflagen (inte ”brottslagen”)
  • rikosrekisteri * straffregistret (inte ”brottsregistret”)
  • syyte * åtal
  • syyteharkinta * åtalsprövning
  • syytetty * den åtalade, den tilltalade
  • syyttämättä jättäminen * åtalseftergift; i Sv. åtalsunderlåtelse
  • takavarikko * beslag
  • tekninen katselu * optisk övervakning
  • tekninen kuuntelu * teknisk avlyssning
  • tekninen seuranta * teknisk spårning
  • tekninen tarkkailu * teknisk observation
  • telekuuntelu * teleavlyssning
  • televalvonta * teleavlyssning
  • tuomitsematta jättäminen * påföljdseftergift (äv. domseftergift)
  • tutkintavanki * rannsakningsfånge
  • uhkasakko * vite
  • vaade/vaatimus * yrkande
  • vahingonkorvaus * skadestånd
  • vahvistaa (tuomio) * fastställa (en dom)
  • vakuustakavarikko * kvarstad
  • valitus * besvär (plur.)
  • valituslupa * besvärstillstånd
  • vangitseminen * häktning
  • vanhentunut (syyteoikeus) * preskriberad (åtalsrätt), (inte ”föråldrad”)
  • vapauttava (tuomio) * friande el. frikännande (dom)
  • vastaaja * svarande
  • vastine * svaromål
  • velallinen * gäldenär
  • velkoja * borgenär (= fordringsägare; inte = borgensman/takaaja)
  • virallinen syyte * allmänt åtal
  • yhdyskuntapalvelu * samhällstjänst
  • yhteisösakko * samfundsbot; i Sv. företagsbot
  • yksipuolinen tuomio * tredskodom
  • yksityisoikeudellinen vaatimus * privaträttsligt anspråk

Till början av artikeln