Webbredigerarens kommentar
Denna första elektroniska version av Svenska ortnamn i Finland (HTML, ISBN 952-5446-06-9) är till innehållet en oförändrad kopia av den tryckta bokens fjärde upplaga (som gavs ut år 1984). En del har hunnit ske på ortnamnsfronten sedan dess – ett faktum som medför att materialet i denna elektroniska ortnamnslista delvis är föråldrat. Titta därför också i Sirkka Paikkala och Mikael Reuters artikel ”Vad heter Jakobstad på engelska?” eller sök i artikelns finsk-svenska eller svensk-finska ortnamnslista. ):
Förord | Finsk-svensk lista | A–G | H–L | M–R | S–Ö |Förord
Den föreliggande förteckningen över svenska ortnamn i Finland är fjärde upplagan av en publikation som tidigare har utgetts av Svenska folkpartiets centralstyrelse åren 1926, 1939 och 1963. Ännu en föregångare har namnlistan haft i den förteckning som 1897 publicerades av Svenska litteratursällskapet i Finland.
Upplagan från 1963 är numera slutsåld och har dessutom på många punkter hunnit bli inaktuell, beroende på kommunreformer och ny namngivning inom tätorter. Uppgiften att utge en ny upplaga av förteckningen har övertagits av Forskningscentralen för de inhemska språken, som sedan 1976 svarar för den officiella namnvården i landet. Den nya upplagan har redigerats vid Forskningscentralens byrå för svenska språket.
Fjärde upplagan är i princip en rättad och kompletterad version av föregångaren från 1963. Den bygger främst på tilläggsuppgifter som har införskaffats från olika statliga och kommunala myndigheter. Principerna för redigeringen är i huvudsak oförändrade och kan för det mesta redovisas med citat ur tredje upplagans förord.
Förteckningen är såsom tidigare avsedd att omfatta levande svenska namn på orter av allmänt intresse. I motsats till föregångaren begränsas den till att omfatta enbart namn inom Finlands nuvarande gränser. Många namn i det 1944 avträdda området, såsom Viborg, Ladoga, Björkö, Hogland, är fortfarande levande namn i svenskan och har sin plats i förteckningar över svenska namn på orter i utlandet.
Som svenska namn räknas alla namn som i svenskt språkbruk används i antingen ursprungligt svensk eller försvenskad form, t.ex. Alglo, Bamböle, Korsholm, Träskända och Emsalö, Köklax, Maxmo, Åvensor, eller som svenska motsvarigheter till finska namn, t.ex. Elimä = Elimäki, Ilmola = Ilmajoki. Rent finska namn som Alaspää i Tenala, Kirjala i Pargas har utelämnats.
Särskilt bland de svenska namnen på orter inom det finska språkområdet förekommer av olika orsaker en viss namndöd. Bedömningen av vilka namn som fortfarande är levande har redaktörerna bl.a. kunnat grunda på resultaten av några enkäter från 1981 om brukligheten av svenska parallellnamn på städer och kommuner. Med halvfet stil trycks alla namn som rekommenderas för allmänt bruk, t.ex. Alavo. Så behandlas vanligen kommunnamn och andra namn med allmän hävd. De namn på enspråkiga städer och kommuner, som enligt ett nyligen avgett statsrådsbeslut (1052/1982) bör brukas i officiell text, har försetts med markeringen (offic. -82). Med vanlig, rak stil trycks namn som av materialet att döma är döda eller döende, t.ex. Ahvis. Dessa namn anses inte längre vara allmänt brukade, men de är historiskt riktiga, och det står givetvis var och en fritt att begagna dem.
Att bedöma vilka orter som är av allmänt intresse är givetvis i många fall en vansklig uppgift. Som sådana har räknats inte bara landsdelar, städer, kommuner, byar och delar av dem, utan också bosättningsområden, större egendomar och viktigare naturlokaliteter, särskilt sådana vid allmänna färdleder. Orter med järnvägsstation, postkontor, lots- och sjöbevakningsstation eller större fyr har genomgående medtagits. Bynamnen Kyrkoby och Prästgården har såsom tidigare utelämnats. Det sammanlagda antalet namn uppgår nu till omkring 4 250.
Vacklan i sättet att skriva ortnamn leder lätt till att namnskicket upplöses och att namn dör eller förvanskas. Namnförteckningens huvuduppgift är att upplysa om hur namnen bör skrivas för att motsvara gängse skrivsätt. De flesta ortnamn av riksintresse har numera en allmänt begagnad riksspråksform som direkt har kunnat anföras i förteckningen. Men i vissa fall förekommer ännu konkurrerande skrivformer som måste vägas mot varandra. Vid valet av de former som rekommenderas har redaktionen utgått från den i de nordiska länderna allmänt antagna huvudprincipen att ortnamn normalt skall stavas i enlighet med gällande stavningsregler. Undantag har bara gjorts för enstaka avvikande former som representerar en fast skrivtradition (Qvidja) eller har införts genom beslut av statlig eller kommunal myndighet (Solf). I förteckningen rekommenderas alltså hävdvunna skrivformer som Finström, Gesterby, S:t Michel, men inte gammalstavningar av typen Kalfdahl, Luuk, Westerkulla. Dialektala drag har accepterats i vissa främst lokalt brukade namn som inte har fått någon normaliserad form, t.ex. Opanholmen, Rutiån, Öjberget. I namn av finskt ursprung accepteras från svensk stavning avvikande skrivningar som Eugmo, Houtskär, Jöusan, Keitala, Oitans. Det tidigare brukliga bindestrecket i en del namnformer anses strida mot nutida skrivsätt, och namnen skrivs t.ex. Östra Yttermark eller Österhankmo. Namn av typen Svinö sund, med senare leden i obestämd form, har genomgående skrivits i två ord.
Namnförteckningen ger dessutom uppgifter om vad namnen betecknar och vilka deras eventuella finska motsvarigheter är. S.k. enstaka hemman anges här som byar. För orter inom det svenska språkområdet uppges kommun och landskap, för orter inom det finska språkområdet kommun och län. Särskilt med tanke på översättning från finska har också inofficiella finska motsvarigheter beaktats så fullständigt som möjligt. Uttalsuppgifter meddelas för namn vilkas uttal anses kunna vålla svarigheter. I enlighet med svenska språknämndens rekommendation från 1982 godtas det kortstaviga uttalet av namn som Mosabacka, Oravais. I uttalsuppgifterna begagnas skrivtecknen med det ljudvärde som de har i alfabetet, och tecknen å, o, u avser alltså ljuden i t.ex. mål, mått; ho, bott; ful, full. Vokallängd anges med kolon efter vokaltecknet, t.ex. Alskat (a:lska:t), konsonantlängd genom dubbelskrivning, t.ex. Benvik (benn-). Vid behov markeras betoningen med accenttecken på (eller apostrof efter, webbred. anm.) vokalen i den stavelse som skall uppbära huvudtrycket, t.ex. Barösund (-súnd).
Redaktörerna har självfallet inte heller denna gång personligen kunnat känna mer än vissa delar av det behandlade området, och förteckningen bygger i avgörande grad på uppgifter som har lämnats av tjänstemän och enskilda meddelare. Så långt som möjligt har personer med lokalkännedom rådfrågats vid redigeringen. Uppgifterna om namnens finska motsvarigheter har granskats och kompletterats vid forskningscentralens finska namnbyrå. Vi framför vårt tack till alla dem som har hjälpt oss att redigera förteckningen.
Helsingfors den 14 oktober 1983
Kurt Zilliacus och Ulla Ådahl-Sundgren
© Kurt Zilliacus och Ulla Ådahl-Sundgren