Tänk om...


I    Språket - det finlandssvenska kapitalet

Ett komplett samhällsbärande språk

Ett komplett samhällsbärande språk kan användas inom alla delar av ett samhälle. Det används som förvaltningsspråk, inom rättsväsendet, i det politiska systemet, inom hela undervisningsväsendet, i medierna, som arbetsspråk, i religiösa sammanhang, i kulturlivet, inom olika medborgarorganisationer och folkrörelser samt i föreningslivet. Det möter alltså språkbrukaren inom skilda samhällssektorer och är inte endast ett språk för hans eller hennes privata kommunikation med familj, släkt och vänner. Ett sådant språk är svenskan i Finland. Det är förmodligen inte orimligt att påstå att det är just för att svenskan är ett komplett samhällsbärande språk som det innehar positionen som ett av landets nationalspråk. Att detta är av fundamental betydelse för var och en som vill leva och verka på svenska i Finland säger sig självt.

Även om vi finlandssvenskar själva i vår vardag upplever att svenskan i Finland är ett "litet" språk är detta de facto långt ifrån sanningen. Med mer än 9 miljoner talare hör svenskan till de "stora" språken. 98 % av världens språk har färre talare än så. Det här är en språkgemenskap som de som talar och skriver svenska i vårt land också ingår i. Svenskfinland är alltså en del av det svenska språkområdet inom vilket språket varierar bl.a. geografiskt. Norrlänningar och skåningar t.ex. låter inte som svenskar i Mälardalen, så gör inte heller finlandssvenskar. Att det sedan 1809 går en politisk gräns mellan Sverige och Finland hindrar inte att språket är detsamma, även om de två olika samhällen där det fungerar lämnar sina spår. Engelska, tyska och franska är andra exempel på språk vilkas språkområden inte sammanfaller med enskilda samhällen, men som ändå fungerar som kompletta och samhällsbärande språk i många sådana. Däremot är den kultur som skapas t.ex. på svenska i Finland, på engelska i Australien, på franska i Canada och på tyska i Schweiz präglad av lokala förhållanden och traditioner som avviker från förhållanden och traditioner i andra länder där samma språk används.

Finland och Sverige är länder i Norden, och bägge länderna hör till EU. Den som behärskar svenska har tillgång till hela det svenska språkområdet med skön- och facklitteratur, massmedier, studier och arbetsmöjligheter. Hela Norden, med ca 20 miljoner talare av olika nordiska språk, är inom räckhåll. Färdighet i svenska som modersmål (eller på modersmålsnivå) i Finland ger alltså viss bonus utöver den nytta och glädje man kan ha av språket i det egna landet.

Det behövs givetvis fullt kompetenta språkbrukare för att upprätthålla ett modersmål med en sådan bredd i samhället, i Norden och i Europa. Sådana språkbrukare behöver vi också för egen del i vår egen krets. Det behövs modersmålskompetens för att kunna nyskapa och föra vidare landets svenska kulturarv. Svenskan i Finland är ju både förutsättningen för och bäraren av den finlandssvenska kulturen. Språket är det material vi bygger vår specifika kultur av. Vårt språk är därför vårt starkaste kapital. Det är också det enda vi verkligen alla ärdelägare av oavsett var i Svenskfinland vi finns och hur vi lever våra liv. Tanken bakom handlingsprogrammet är att försöka se till att vi inte förslösar kapitalet.

 

Varför ett handlingsprogram?

Hur många som kan och vill använda svenska i Finland vet vi inte. Det är knappast heller en kunskap som är tillräcklig eller ens nödvändig för oss om vi vill lägga upp en sannolikhetskalkyl för hur det svenska språkets framtid kommer att te sig på medellång eller lång sikt. Om det är ett stort antal som använder språket, men gör det i ett fåtal och företrädesvis enkla sammanhang, är situationen förmodligen mer bekymmersam än om det är ett mindre antal som använder språket ofta och i ett flertal olika och t.o.m. krävande sammanhang. Att kvantitet inte kan slå ut kvalitet hör nämligen till de lärdomar som arbetet med ett handlingsprogram för svenska språket i Finland har gett oss medlemmar i Svenska språknämnden. Innan jag går vidare och presenterar övriga lärdomar och formulerar våra förslag till åtgärder skall jag säga något om vad språknämnden syftar till med sitt handlingsprogram och om vad programmet avser att täcka.

Handlingsprogrammet syftar till att stärka och bevara svenskan i Finland som ett modersmål. Det handlar alltså inte om färdigheten i svenska som ett i skolan eller i något annat sammanhang efter barndomen inlärt språk. Det handlar inte heller om svenskans juridiska eller politiska ställning. Däremot handlar det nog om svenskan som en del av en individs tvåspråkighet, dvs. som ett av två modersmål eller som ett språk på en modersmålsliknande nivå. Det vi i språknämnden - tillsammans med många andra - har tyckt oss märka är nämligen att modersmålsfärdigheten i svenska i dag varierar på ett sätt som den inte har gjort förr. Varför och när brister uppstår och hur de kunde åtgärdas är vad programmet skall behandla. Vi resonerar alltså uteslutande kring språket som en färdighet, inte som en del av individens identitet som han eller hon hyser eller inte hyser känslor för.

 

Vad är det man kan när man kan ett språk?

För att man skall kunna uppleva att modersmålsfärdigheten ibland är bristfällig måste man ha en uppfattning om vilken den egentliga färdighetsnivån borde vara. Vad är det man kan när man verkligen kan ett språk? Den frågan är egentligen omöjlig att besvara på ett uttömmande sätt, men ett resonemang behöver ändå föras.

Det första man kommer att tänka på är förmodligen att den kompetente språkbrukaren behärskar sitt språks grammatiska struktur och har ett förråd av ord och fraser som täcker hans eller hennes behov. Automatiskt och utan att tveka producerar språkbrukaren korrekta yttranden som förmedlar hans eller hennes budskap på ett välfungerande och uttömmande sätt. Ett välfungerande yttrande innebär att språkbrukaren förmår anpassa sig till mottagaren så att denne uppfattar budskapet. Att det görs uttömmande betyder bl.a. att språkbrukarens ordförråd räcker till för ändamålet. Behärskningen av språkets struktur och tillgången till ett ord- och frasförråd räcker ändå inte till för att beskriva en färdighet på modersmålsnivå. Man kan kunna allt detta och ändå låta oäkta som modersmålstalare. Den som "talar som en bok" låter helt enkelt inte genuin eller idiomatisk. Modersmålstalaren vet instinktivt "hur man brukar säga så att det låter äkta". I hans eller hennes språkförråd ingår talesätten, idiomen, de frekventa fraserna som hör till språket. Han eller hon behöver inte tveka och framför allt inte låna eller översätta från ett annat språk eller i värsta fall tiga helt.

På sitt modersmål kan man i regel också fungera i ett flertal olika sammanhang. Man kan umgås privat med vänner, man kan berätta sagor och leka med barn, man kan tala om sitt arbete med kolleger och okända, man kan informera, man kan skämta och underhålla, man kan vara arg och elak, man kan förklara någon sin kärlek, man kan trösta och man kan beklaga någons sorg etc. När man i skolan möter språket i skrift lägger man till ytterligare en dimension. Man börjar med de enkla och tillrättalagda texterna och avancerar så småningom till längre och språkligt mer komplicerade texter. När man väl har knäckt skriftkoden har man erövrat mer än skriftspråket; man har också nyckeln till läsning på andra språk och framför allt har man tillgång till den rika informationskälla som skriften är oavsett om texten finns på papper, på webben eller någon annanstans. Texterna ger kunskap och upplevelser, och de ord som behövs för att uttrycka dem. Texterna ger också skriftspråksmodellen. Att en individ skall kunna läsa och skriva på sitt eget språk anser vi som självfallet. Alla behöver inte kunna åstadkomma avancerade texter, men alla kan skriva och träna upp sin förmåga när behov föreligger.

Vilken repertoar av språksituationer man behärskar beror förstås i hög grad på hur man lever, vad man sysslar med och i ännu högre grad på ens egen ålder. Barn och ungdomar har en annan repertoar än vuxna. Att få ett vuxet språk - ett allsidigt modersmål - innebär i vår del av världen att man skaffar sig praktisk erfarenhet av olika sammanhang där språket används såväl i tal som i skrift. Det innebär också att man får en inbyggd känsla för stilvariation. Man lär sig att välja sina språkliga uttrycksmedel så att man inte blandar högt och lågt.

Fortfarande är denna beskrivning av modersmålsfärdigheten för mager. På ett språk som inte är ens modersmål, men som man behärskar väl, kan man också ha en rätt vid repertoar av sammanhang som man klarar av t.o.m. på ett sätt som uppfattas som idiomatiskt och genuint. Modersmålstalaren har därutöver i regel en omedveten kunskap om och känsla för sitt språks variation. Ordförrådet består t.ex. inte endast av de ord och fraser som språkbrukaren själv aktivt använder. Modersmålstalaren kan läsa och förstå äldre litteratur, han eller hon kan kommunicera med talare som talar en annan variant av språket (en dialekt, en regional variant etc.).

Modersmålstalarens aktiva språkbruk motsvarar egentligen bara toppen på ett isberg av mångsidiga men omedvetna kunskaper i och om språket. Den som talar ett "icke-modersmål" har inte samma förråd att ösa ur. Ju lägre den aktiva färdighetsnivån i ett språk är, desto mindre av passiv kunskap "till överlopps" har man. Modersmålet är individens rikaste språk; det som tjänar honom eller henne bäst i flest sammanhang. Här är det dessutom bäst att inflika att modersmålen kan vara två. Det är upp till var och en att själv pröva om hans eller hennes två språk når upp till samma nivå eller till närliggande nivåer.

Vad vi vill understryka är att varje människa har kapacitet att utveckla minst ett modersmål till dess fulla potential. Vad vi oroar oss för är att så inte alltid sker ens i sammanhang där svenskan är eller är avsedd att bli individens modersmål. Detta har konsekvenser främst för individen själv, eftersom modersmålet är basen för lärande och kunskapsinhämtning. Det har också på sikt konsekvenser för andra människor som har samma modersmål och för vårt lands aktiva och fungerande tvåspråkighet.

 

Språkliga tillkortakommanden

Är vår oro obefogad? Nej, vi tror inte det eftersom den delas av andra som i olika egenskaper arbetar med språket som redskap. Under de seminarier som språknämnden anordnade våren 2002, och i samband med enskilda samtal med representanter för olika språkligt viktiga sektorer samt i diskussioner i tidningarnas spalter, har man gett uttryck för en oro för att svenskan som modersmål inte längre genomgående är på den höga nivå där den hittills har varit. De människor vi har mött har liksom vi själva en yrkesmässig erfarenhet av modersmålet i tal och skrift, och de har kunnat ge exempel på språkliga brister: Elever i den finlandssvenska skolan vars svenska ordförråd är så begränsat att de har svårt att förstå lärobokens text eller att själva uttrycka sig. Studerande som föredrar att skriva på finska eller engelska för att de känner sig osäkra på modersmålet i skrift. Journalister som talar hackigt när de skall tala fritt, och andra som skriver ett språk som är "finska med svenska ord". Folk som byter språk eller tiger för att deras svenska modersmål inte räcker till för det ärende som skall behandlas.

Exemplen på språkliga tillkortakommanden som vi har fått ta del av, och som vi själva i våra yrken har mött, kunde göras ännu längre, men det må vara en syssla för gnällspikar. Vi inser att svenskan i Finland i dag befinner sig i ett läge där dess kvalitet som modersmål ibland kan ifrågasättas. Vi anser att man på finlandssvenskt håll bör ha den kunskap och den beslutskraft som krävs för att gå in och göra något åt saken. Som ett första initiativ, som vi hoppas skall leda vidare till konkreta åtgärder på olika håll, har vi utarbetat ett förslag till handlingsprogram.

Svenskan i Finland är inte bara finlandssvenskarnas modersmål (ibland vid sidan av finskan), utan det är också ett av landets två nationalspråk. I likhet med andra språk som fungerar som nationalspråk (som finskan i Finland och svenskan i Sverige) existerar vår svenska i dag i en omvärld som ser annorlunda ut än gårdagens. Ett nationalspråk är ju per definition ett komplett och samhällsbärande språk, men dess villkor är överlag andra i dag än de var förr. De krav som ställs på språkbrukarna och det utrymme som ges språket är helt enkelt förändrade.

Det är m.a.o. varken en unik finlandssvensk tanke eller en ren tillfällighet att språknämnden just nu har upplevt ett behov av att se över den finlandssvenska språksituationen. I Sverige har en parlamentarisk kommitté våren 2002 lagt fram ett betänkande om svenskans ställning som vi har tagit intryck av. Samtidigt har läsningen av det svenska betänkandet visat att en specifikt finlandssvensk synvinkel måste anläggas på dagens och morgondagens situationen. Våra utgångspunkter har alltid varit och kommer att förbli annorlunda. I själva verket är det så att omständigheter som kan förefalla något problematiska för ett språk som talas av en majoritet måste tas väldigt mycket på allvar av företrädare för ett språk som talas av en minoritet. Det är det vi skall försöka göra här.

 

Dagens krav på språkkunskap mer utbredda än förr

Två tendenser som förefaller gemensamma för många samhällen och språk kan nämnas redan nu. Till andra återkommer vi senare. Den ena gäller de ökande kraven på en god förmåga att använda språket i tal och skrift som möter individen senast då han eller hon tar klivet ut i arbetslivet. Den andra gäller kravet på att kunna åtminstone ett s.k. internationellt språk och ofta att kunna det mycket väl. På finlandssvenskarna ställs dessutom i allmänhet kravet på goda kunskaper i finska.

Den första tendensen hänger samman med förändringar i arbetslivet och med längre utbildningar som en allt större andel av en årskull förväntas genomgå. På mången arbetsplats förutsätts man kunna skaffa sig och producera skriftlig information direkt och utan hjälpkraft, presentera projekt och produkter i tal och skrift samt delta i möten och jobba i team. Man kommunicerar också med andra via en mångfald olika nya medier och då inte alltid på modersmålet Allt detta förutsätter en god kommunikativ förmåga. De språkkrav som man som anställd i dag ställs inför gäller inte endast skrivbordsyrken eller kundservice över disk. Också den som arbetar t.ex. inom industri och jordbruk handskas med text (och datateknik) på ett sätt som man inte gjorde för någon generation sedan.

Krav på förmågan att använda språket för att lära sig något och ta reda på fakta ställs redan på utbildningsstadiet. Det är egentligen i mycket få yrken och utbildningar som man inte i dag ställer krav också på en god skriftlig färdighet. På vilket språk - svenska eller finska - som dessa krav ställs på en finlandssvensk varierar givetvis. En dubbel och hög kompetens kan bli nödvändig. Modersmålet skall då kunna utgöra det säkra fundament som annan kunskap, också kunskap i andra språk, skall bygga på. Den baskunskap som modersmålet ger är till stor del överförbar och därför nyttig i andra språkliga sammanhang.

Den andra tendensen kan man anlägga minst två synpunkter på. Kravet på kunskap i minst ett s.k. internationellt språk är i dag ofrånkomligt, men i ett land som vårt med två nationella språk innebär det att en hel del tid i skola och utbildning läggs på språkinlärning. Även om man på en del håll har uttryckt intresse för att lätta på språkkraven i skolan är det mycket osannolikt att man skulle göra samma eftergift t.ex. i den postgymnasiala utbildningen. För mången finlandssvensk innebär studietidens och arbetslivets internationalisering krav på en hög färdighet i minst tre språk: de två inhemska och ett eller flera s.k. internationella. Kontakten med andra språk sker inte endast i ett inlärningssammanhang. Dagens ungdomar och unga vuxna är mobila både virtuellt och reellt. De plockar därför upp såväl språkkunskap som kulturkännedom på ort och ställe och via Internet. Det här öppnar många möjligheter och vitaliserar säkert den nationella (inklusive den finlandssvenska) kulturen. Med starka rötter i det egna landet, den egna språkgruppen och i modersmålet blir man emellertid berikad och inte endast översköljd, kanske dränkt, av de nya intrycken.

Den andra synpunkten som kan anläggas gäller särskilt engelskans allt starkare ställning internationellt. Även om det är självklart att engelskan är ett effektivt kommunikationsmedel i de flesta internationella sammanhang är det ändå värt att understryka att det finns en risk för att engelskan tränger undan de nationella språken också i vårt eget land på ett sätt som ger upphov till oönskade konsekvenser. Detta är ett bekymmer vi delar inte bara med våra finska och nordiska kolleger, utan också med företrädare för många andra språk. Den gemensamma fråga som ställs lyder: Hur skall vi balansera mellan å ena sidan den nödvändiga kunskapen i och användningen av engelska och å andra sidan bevarandet och utvecklingen av vårt eget (våra egna) nationella språk? Denna fråga borde vara särskilt intressant för finländare med svenska som (ett) modersmål. Innanför Finlands gränser kan engelskans allt starkare ställning leda till att i första hand svenskan och inte finskan väljs bort. Det är inte enbart ett skämt när vi talar om Finland som ett tvåspråkigt land på finska och engelska. En sådan tvåspråkighet får också konsekvenser för användningen av skandinaviska språk i det nordiska samarbetet.

 

Ett handlingsprogram för vem?

Ett språk är inte en religion och ett handlingsprogram är inte en katekes. De finländare som har svenska som modersmål, eller som behärskar svenska på en modersmålsliknande nivå vid sidan av finska, utgör ingen enhetlig grupp. Gruppen är lika litet enhetlig som den grupp finländare som har finska som modersmål med eller utan färdighet i svenska vid sidan av. Variationen är t.ex. social och geografisk. Svenskspråkiga finländare finns i alla sociala kategorier och arbetar inom en mängd olika sektorer längs hela kustremsan, ute i skärgården, på Åland, men också på de s.k. språköarna och på helt finskspråkiga orter. Den geografiska variationen betyder också att hemorterna varierar som språkmiljöer från enspråkigt svenska till enspråkigt finska. Det finns också en variation som gäller politisk hemvist, religiös förankring, samhälleliga värderingar, kulturella intressen samt givetvis också inställningen till språket och dess betydelse för såväl individen som gruppen. Mångfald är det som kännetecknar de svenskspråkiga finländarna som grupp. En berikande mångfald som också innebär spänningar finns det väl skäl att tillfoga.

Finländare med svenska som modersmål varierar i sitt förhållande till sin språkgrupp. Att tala om "svenskspråkiga finländare" som ovan är ett neutralt sätt att uttrycka sig. Vi kommer ändå att använda benämningen "finlandssvenskar" om "oss". Vi vet att vi kanske då stöter ifrån oss sådana läsare som inte vill identifiera sig med det finlandssvenska även om de upplever språket som viktigt. Vi vet också att de som kallar sig finlandssvenskar har mycket olika uppfattningar om vad "finlandssvenskhet" egentligen är eller om det alls är nödvändigt att spekulera i saken. Erfarenheten visar dessutom att alla som identifierar sig som finlandssvenskar inte nödvändigtvis behöver använda svenska särskilt ofta eller ens behärska språket särskilt väl. Samtidigt finns det också personer som använder sitt svenska modersmål både ofta och väl, men som inte känner någon större samhörighet med finlandssvenskarna som grupp. Det är troligt att det vanligaste är att modersmålet och hemkänslan i språkgruppen går hand i hand, men också andra sätt att uppleva språket och gruppen existerar förmodligen som en följd av var man bor och verkar.

Det finns alltså inget tveklöst samband mellan den upplevda grupptillhörigheten (identiteten) och färdigheten i ett språk. Det är därför vi hävdar att om vi finlandssvenskar vill stärka svenskan som ett modersmål i Finland måste vi gå direkt på språket och inte försöka ta en omväg via stärkandet av den finlandssvenska identiteten. Vi citerar Olle Josephson (Språkvård 2/2000): "Det finns många sätt att vårda svenska språket. Det allra bästa är att använda det." Genom användning byggs nämligen färdigheten upp och bevaras. Det är att förmoda att också samhörigheten med andra som talar samma språk stärks på detta sätt, men det måste individen själv få avgöra.

Det finns inte ett sätt att vara finlandssvensk på, och det finns inte ett i alla sammanhang korrekt sätt att handla visavi språket. Vi är alla individer med vår egen personlighet och historia. Vi vill därför inte bli påtvingade finlandssvenskheten som en kostym som tillverkas i en storlek som skall passa alla. Förmodligen har en del av oss erfarenhet av att t.ex. av finskspråkiga finländare eller sverigesvenskar bli bemötta som "den stereotype finlandssvensken". Senast då har vi behövt vakna till insikt om vårt eget sätt att vara finlandssvenskar, svenskspråkiga eller tvåspråkiga finländare eller hur vi nu vill beskriva oss själva. Lika litet som vi som individer vill bli "stämplade" externt vill vi bli definierade internt av andra finlandssvenskar. Den personliga identiteten är och skall få vara en annan än kollektivets. Tillåter vi inte detta förlorar vi som språkgrupp en hel del av de språkbrukare som är med och bär upp det svenska språket, och det finlandssvenska, i Finland.

 

Alla är någon annans språkmodell

I mötet med våra seminariedeltagare, med enskilda företrädare för olika yrken, samhällssektorer, regioner och åldrar, samt vid genomläsningen av en hel del äldre och nyare skriftligt material, har det blivit allt tydligare för språknämnden att handlingsprogrammets mottagare (och verkställare) har mycket olika behov, förutsättningar och möjligheter. Två saker har ändå alla gemensamt. Den ena är att alla är någon annans språkmodell. Den andra är att alla gör val som får språkliga konsekvenser.

Den självklara rollen som språkmodell har man som förälder, men också den som inte har egna barn möter yngre språkbrukare i olika sammanhang. Som privatperson kan man, förutom förälder, vara t.ex. moster, farbror, gudförälder eller vän i familjen. På sin fritid kan man leda en klubb, fungera som tränare, leda en kurs eller ansvara för någon annan form av fritidsverksamhet. Mor- och farföräldrar och andra äldre släktingar har också en viktig roll att spela. Bland professionellt verksamma personer kan vi lista många tänkbara språkmodeller som dessutom möter ett stort antal yngre, men också äldre språkbrukare: Lärare, dagvårdspersonal och journalister når förmodligen det största antalet, men också bibliotekarier, författare, teaterarbetare, informatörer, marknadsförare, reklamskribenter och andra textproducenter hör hit. En särskild kategori utgör de människor vars yrken går ut på att översätta till svenska och att språkgranska svensk text. Deras verktyg är inte endast det personliga språket (språkkänslan), utan de behöver också ha medveten kunskap om språket och om de hjälpmedel som står till buds. Översättare, språkgranskare och andra som har språkvetenskaplig utbildning skall ha substanskunskap att ta till.

De flesta av oss är språkmodeller i det privata. Dessutom är många av oss, utan att vi alltid tänker på saken, språkliga förebilder i vårt professionella liv. Vi lär andra, men också av andra. Tydligast sker detta i kommunikationen mellan en vuxen språkbrukare och en ung sådan. Den äldre personen har ett både säkrare och större språk som den yngre kan ta efter. Men också vuxna språkbrukare har något att ge varandra. Experten serverar oss kunskap och lär oss samtidigt nya begrepp och termer. Vi njuter av god litteratur bl.a. för att en bra författare uttrycker sig spänstigt och väl. Vi hör om nya saker, möter andra miljöer, rör oss i tid och rum inte endast via litteraturen, utan också via massmedierna. Allt detta gör att vår språkkänsla stärks och att vårt språk växer.

Tilläggas skall också att vi inte bara möter språket som strukturer och ord, utan att vi samtidigt också tar intryck av hur den vi lyssnar till eller läser handskas med språket. Går den som talar över där staketet är lägst, dvs. lånar in finska (eller engelska) ord och uttryck när de svenska inte infinner sig så lätt? Har den som skrivit (översatt eller granskat) texten bemödat sig, dvs. är det en äkta och idiomatisk svenska vi möter? Genom vårt eget beteende visar vi m.a.o. för andra var ribban kan läggas. I ett samtal speglar vi kanske varandra, och vi kan alltså samfällt hjälpas åt att uttrycka det som skall uttryckas på svenska. Att kommentera och korrigera andras språk är en mycket delikat uppgift. Enklast och bäst klarar man av den genom att bara vara den goda språkmodellen själv. Det är också en delikat uppgift att skriva ett handlingsprogram för språket så att läsaren inte ges dåligt samvete, utan tvärtom får ett ökat intresse för språket och en lust att odla det.

Klarast framstår nog betydelsen av goda språkmodeller om vi ställer oss följande fråga: Om du vill lära dig ett nytt språk eller bibehålla färdigheten i ett språk du t.ex. har lärt dig i skolan - till vem går du då? Till en som har språket som modersmål eller till någon som kan språket lika litet som du? Svaret torde vara självklart.

 

För, om och av finlandssvenskar

Genom beskrivningen ovan ringades redan en hel del av de personer in som vi hoppas skall läsa och ta intryck av handlingsprogrammet. Det intryck vi vill lämna handlar om vars och ens förmåga och vilja att göra språkliga konsekvensbedömningar. Det är mycket lätt att inse att t.ex. föräldrars val av hemspråk i en tvåspråkig familj sätter spår i barnets och familjens liv, och att det kan leda till nya beslut som påverkar språksituationen i klassen i en finlandssvensk skola. Det som ser ut som ett privat beslut påverkar många andra när det genomförs. Därför uppmärksammas och diskuteras det också, vilket är en god sak. När en privat läkarcentral, som t.ex. anlitas för företagshälsovård också av svenskspråkiga arbetsplatser, inte ser till att det finns blanketter om patientens hälsotillstånd på svenska har detta beslut också konsekvenser. Förmodligen förstår man inte alls att diskutera saken som en fråga om patientens (och i förekommande fall den anställdes) rätt till sitt språk, vilket inte är en bra sak. Förmågan att "tänka efter före" och inse att väldigt många beslut åtminstone i förlängningen har konsekvens för svenskan i Finland är något vi gärna önskar inskärpa betydelsen av hos många beslutsfattare inom flera sektorer.

Vi har disponerat programtexten så att vi tar upp ett antal centrala sektorer eller viktiga språkliga domäner. De flesta av dem har vi behandlat i seminarieform under våren 2002, men vi bygger inte enbart på de diskussioner som fördes då. Materialet är bredare än så. Förutom de samtal med företrädare för olika sektorer, regioner och åldrar som har nämnts tidigare har vi också inhämtat synpunkter via massmedierna.

I bottnen på vårt resonemang ligger vidare en rik flora av forskning, utredningar, rapporter, debattböcker etc. som har utkommit särskilt under de senaste två decennierna. Det ligger nämligen mer sanning än skämt i påståendet att det finns mycket forskning av finlandssvenskar om finlandssvenskar för finlandssvenskar. Vi har alltså ett dokumenterat vetenskapligt intresse för den egna språkgruppen att utnyttja. Det är med avsikt vi inte räknar upp namnen på de personer som har deltagit i diskussioner eller som vi har samtalat med. Vi ger inte heller någon fullständig lista över den litteratur vi har hämtat inspiration ur eller annars nyttjat. Vi tror nämligen att handlingsprogrammet tjänar på att inte påminna om en av de många rapporterna av finlandssvenskar om finlandssvenskar för finlandssvenskar även om det är precis vad det är!

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005