Tänk om...


II    Familjens språk - ett samspel mellan föräldrar och barn

Innan vi går in på sådana sektorer som kan sägas erbjuda individen egna språkliga valmöjligheter, om än i varierande utsträckning, finns det skäl att begrunda själva utgångspunkten. Det skall alltså handla om de val som andra i familjen och uppväxtmiljön gör för individen. Här koncentrerar vi oss endast på språket även om detta s.a.s. är inbäddat i ett barns hela psykosociala, kognitiva och fysiska utvecklingsprocess.

Man brukar något förenklat säga att ett barn har uppnått basfärdighetsnivån i sitt språk vid ca 4 års ålder. Detta innebär att barnet då behärskar språkets grundstruktur och har ett ordförråd som räcker till för hans eller hennes behov. Därefter utvecklas språket i takt med att barnets erfarenhet av världen växer. För den som växer upp med två språk kan denna process ta litet längre tid. Barnet gör inte exakt samma jobb två gånger, men det tar tid att lära sig att skilja mellan vad som hör till det ena språket och vad som hör till det andra samt att utvecklas i bägge.

Man kan alltså räkna med att ett barn som får tillräcklig språklig stimulans skall kunna utveckla sitt (eller sina) modersmål före skolåldern. Det som inte har skett i barnets språkutveckling i hemmet och i dagvården är svårt att kompensera för i skolan, där många barn med olika språkliga utgångspunkter skall börja läsa och skriva. Att barnet uppnår en tillräcklig mognad i sitt blivande skolspråk redan före skolstarten är alltså av mycket stor betydelse för barnets följande utvecklingsstadier, inte enbart i språkligt avseende. Det som inte sker i hemmet, sker kanske för sent.

Att utveckla ett språk som modersmål är nästan - men bara nästan! - som att lära sig simma eller cykla. Även om man inte har simmat eller cyklat på länge, så är det en färdighet som sitter i och som man tar i bruk om man ramlar i vattnet eller får anledning att ta sig en cykeltur. Sim- och cykelkonsten rostar aldrig helt. Med språkfärdighet är det ändå litet annorlunda. Ett modersmål som man inte använder rostar förstås långsammare än färdigheten i ett språk som man kanske enbart har läst i skolan, men det rostar lika fullt.

En annan - och kanske bättre - bild är att jämföra modersmålsutvecklingen med vad det vill säga att lära sig spela ett instrument. Det är inte många toner man först förmår framkalla och skapa en liten melodi av, men förmågan växer genom att man spelar. Det finns ingen genväg. Man måste spela själv och ständigt gå vidare så att man övar in svårare och svårare stycken. Den egna insatsen och lärarens (omgivningens) intresse och inspirerande utmaningar är det som behövs för att man skall lära sig behärska sitt instrument. Förmågan utvecklas endast genom att den tas i bruk. Den som inte har spelat på länge vet att de senast inövade styckena plötsligt känns för svåra. Ungefär så är det med språket också.

 

Barnets språkbygge

Föräldrarna är barnets första språkmodeller. Redan långt innan de får en synlig eller så småningom hörbar respons av sitt barn bjuder de själva på sitt språk. Barnet tillägnar sig språket genom att imitera samt genom försök och misstag. Interaktion är nyckelordet. Det språkliga materialet för sina egna språkexperiment hämtar barnet ur sin omgivning. Det säger sig självt att språkutvecklingen gynnas av att detta material är så rikt som möjligt. För en tvåspråkig familj, som skaffat sig information om barns språkutveckling på två språk, står detta klart. Det finns emellertid skäl att inskärpa betydelsen av föräldrarna som språkliga modeller och som källor till språket också i en enspråkig familj. Alla samtal, berättelser, sånger, lekar m.m. bidrar till barnets språkutveckling, förutom att de givetvis också stärker och utvecklar relationen mellan förälder och barn och mellan familjemedlemmarna över huvud taget. Prat ovanför barnets huvud har mindre effekt.

Att vara språkmodell innebär inte att medvetet "lära ut" språket. Det innebär i stället att ge barnet språkligt material att bygga sitt språk av. En aktiv förälder som sysslar och samtalar med sitt barn gör just detta automatiskt. Barn ställer tidigt frågor om vad olika saker kallas och om vad nya ord betyder. I en tvåspråkig miljö frågar barnet också om vad saker och ting heter på de olika språken. Genom att uttömmande och intresserat svara på frågor som barnet självt av nyfikenhet ställer fyller vi vuxna hela tiden på barnets samling av nya begrepp och ord som täcker dem. Krångligare än så är det inte. Människan är nämligen av naturen programmerad att tillägna sig språk. Vi behöver och skall framför allt inte korrigera, undervisa eller avbryta. Då tappar barnet lusten och vägrar kanske tala med oss. Barnet tillägnar sig språket lika naturligt som det lär sig gå om det får möjligheter och träning. Vi visar bara utan pekpinne i vårt dagliga liv hur det går till samt ger de ord och förklaringar vi blir ombedda om.

Vad barnet möter genom föräldrarna är det talade språket så som det låter och används lokalt. Vi har alla vår personliga modersmålsvariant av det gemensamma språket. Några av oss företräder en variant som ligger nära standardspråket, andra talar en variant med dialektala inslag och en del talar en finlandssvensk dialekt. Den ena varianten är inte mer eller mindre värd än den andra. Det handlar i samtliga fall om samma språk som modersmål. Vad vi ger vårt barn förutom vårt eget personliga språkbruk är våra attityder till språket och inte bara till det, utan också till andra språk och andra dialekter som finns i vår omgivning.

Genom sagoböcker och annan litteratur för barn kan vi ge barnet en bredare språkrepertoar än den vi själva företräder till vardags. I litteraturen möter vi ju en annan människas - författarens - språk. Vi möter standardspråket och vi möter skriftspråket. Genom högläsning för barnet vidgar vi inte bara barnets ordförråd, utan vi bereder också väg för den läs- och skrivundervisning som skolan kommer att bjuda på senare. Barnets första möte med språket i skrift bör alltså ske genom högläsning i hemmet. Det har en stor betydelse för barnets egna läsvanor och för behärskningen av skriftspråket senare i livet.

I många familjer slutar man upp med att läsa högt när barnet kan läsa självt. Föräldrarna kunde i stället ta på sig uppgiften att högläsa de litet svårare böckerna, som kanske kräver en del förklaringar och resonemang. Det förefaller också som om flickor skulle få höra mer högläsning än pojkar. Det här tycker vi är extra synd eftersom vi vet att pojkar kan vara litet trögare i språkutvecklingen (och i en del skeden latare som bokläsare) än flickor. Högläsning högt upp i åldrarna för både pojkar och flickor vill vi rekommendera, rentav påbjuda! Godnattsagan och andra högläsningsstunder har betydelse för barnets skolframgång senare.

 

Språkstimulans

Stressade nutidsmänniskor är ibland föräldrar med dåligt samvete. Kanske kan man lätta på samvetsbördan genom att hålla fast vid godnattsagor och högläsning, genom lekar och spel som innebär språkanvändning m.m. Att lyssna till barnprogram i radion kan vara en regelbundet återkommande aktivitet som involverar också de vuxna i familjen. Om familjen lyssnar tillsammans får barnet ut mycket mer av programmet genom att de vuxna kommenterar, svarar på frågor etc. Detsamma gäller givetvis för barnprogram på TV. Också i det fall att man tycker sig behöva "parkera" sitt barn framför TV:n, videon, radion eller datorn kan man se till att barnet sysslar med något som underhåller och lär på modersmålet. Finlandssvenska och sverigesvenska barn- och ungdomsprogram i radion och på TV kan barnet vänja sig vid att följa med medan de vuxna sysslar med sitt ett tag. Filmer, hörspel, sagor och datorspel på svenska finns att få tag på både i affärer och på bibliotek. Internet ger också många möjligheter särskilt senare när intresset för att skapa eget på webben vaknar. Inget medium är i sig olämpligt, farligt, passiviserande etc. Det intressanta i det här sammanhanget är på vilket språk högläsningen och mediekonsumtionen sker, och det viktiga är att utbudet av program och böcker på svenska är sådant att det tilltalar familjen. Vanan att läsa, lyssna och titta på svenska lägger de vuxna i hemmet, men också i dagvården.

Ju mindre det naturliga inslaget av modersmålet är i barnets hem- och närmiljö, desto viktigare blir dagvårdens och förskolans roll. Samhället måste kunna erbjuda dagvård och förskola på barnets språk i tillräckligt små grupper så att extra språkstöd och språkstimulans kan sättas in där sådana åtgärder behövs. Viktigt är det också med bibliotek med böcker och sagostunder på barnets modersmål. Kassetter med inlästa berättelser behöver inte köpas eller lånas; berättelser och sånger som ingår i radions barnprogram kan också användas, spelas in och återanvändas flera gånger. Klubbar och fritidsverksamhet, släktingar, vänner och grannar med barn i samma ålder underlättar och erbjuder många tillfällen till sådan språkträning som vanligt vardagsumgänge innebär.

För en förälder i ett tvåspråkigt hem, som ensam skall stå för hela stimulansen på sitt eget språk, låter mycket av ovanstående förmodligen som självklarheter. Svenskspråkiga föräldrar t.ex. i Österbotten behöver man inte heller uppmana att knäppa på en sverigesvensk kanal eller söka sig fram till svenskt material på Internet. I andra delar av landet behövs en sådan här påminnelse i varje fall. Det går alltså att plocka in språklig stimulans på svenska på många sätt och på olika håll. Det behöver inte handla om köpta prylar eller det senaste på marknaden. Det mesta man gör med sitt barn handlar ju i grunden om språk så länge man inte umgås tigande. Det handlar om att ta sig litet tid och att göra det medvetet och kontinuerligt. Den insatsen får man igen många gånger om senare i livet.

Vi har inte här gått in på familjer med barn (eller vuxna) med särskilda funktionshinder som ger effekt på språkutvecklingen eller ställer extra krav på dagvård och skolgång m.m. Sådana finns givetvis också. Att då hävda rätten till terapi, specialundervisning, rekreation, avlastning för de anhöriga och annat sådant på barnets och familjens språk kräver minst sagt tuffhet. Här är det främst samhällets förståelse och medvetenhet som måste växa för att barnets och familjens berättigade krav skall kunna uppfyllas.

 

Familjer är olika

Alla barn har inte två föräldrar, alla barn växer inte heller upp på ett modersmål eller i miljöer där modersmålet är det dominerande språket. Många barn möter fler språkmodeller än föräldrarna från det att de är mycket små. Verkligheten är brokig. Kanske går det ändå att ta denna brokighet till vara?

Det säger sig självt att om ett barn växer upp i en miljö där modersmålet dominerar utanför hemmets dörr så är behovet av särskilt utfunderade extra insatser inte speciellt stort ens om barnet endast har en vuxen språkmodell hemma. Då behöver man helt enkelt inte leta upp sammanhang där modersmålet finns och fungerar. Men t.ex. en familj med två föräldrar som bägge har samma språk, men som bor i en miljö där ett annat språk dominerar, har däremot anledning att vara språkligt medveten. På samma sätt varierar också den tvåspråkiga familjens villkor beroende på språkförhållandena utanför hemmet. För alla slags familjer gäller det att se över de språkliga resurser som finns att tillgå. Med vem och när kan barnet tala sitt språk - eller sina språk - inom familjen och utanför den? Ju mindre synlighet och hörbarhet ett språk har i barnets liv, desto mer måste man tänka på att sätta in åtgärder just där.

De råd man brukar ge en familj där föräldrarna företräder olika språk utgår från tanken att de resurser som står till buds för de olika språken inte är lika stora. Man säger därför dels att var och en skall tala sitt eget modersmål med barnet, dels att man skall se till att det språk som har en svagare ställning i miljön får extra stöd.

Motiveringarna till den första rekommendationen är i korthet följande: Ett barn har rätt att få den bästa språkmodellen för sitt språk, och modersmålstalaren är per definition en sådan. Föräldern själv har också rätt att få tala sitt bästa språk med sitt barn. Från hans eller hennes synpunkt handlar det också om att få knyta an till barnet på sitt eget barndomsspråk, om att få återuppleva och återge sånger, rim och ramsor, sagor m.m. Också i en helt främmande språkmiljö tilltalar de flesta av oss små barn (katter och hundar!) på vårt eget modersmål. Det är nästan fråga om ett reflexmässigt språkval. Hur mycket viktigare är det då inte för oss att fritt få välja språk med vårt eget barn?

Den som själv har vuxit upp med två språk står inför ett inte helt lätt val, men ett sådant måste ändå ske. För att barnets tvåspråkighetsutveckling skall kunna förlöpa på bästa möjliga sätt gäller den vid det här laget sekelgamla regeln "en person - ett språk". Ett konsekvent fördelat bruk av familjens två språk på mor respektive far innebär nämligen att barnet får det lättare att skilja språken åt. En sådan differentiering av språken är nödvändig för att bägge skall kunna utvecklas så att barnet har nått basfärdighetsnivån i dem före förskolåldern. Genom att hålla fast vid sitt eget språk hjälper man faktiskt barnet att lära sig det andra språket också.

Ett språk som företräds endast av en förälder (med eller utan stöd av släktingar och vänner), men som annars saknas eller är nästan osynligt/ohörbart i hemmets närmiljö, behöver stödjas medvetet. Den rekommendation som ges är att man skall välja dagvård (oavsett form), förskola och skola på detta språk. Det här kan vara lättare sagt än gjort i en kommun som t.ex. inte är officiellt tvåspråkig. Inte heller en tvåspråkig kommun har eller riktar alltid sina resurser så att minoritetsspråket särskilt beaktas, även om dagvård och skola givetvis enligt lag erbjuds på barnets språk. Å andra sidan är det inte förbjudet att vara påhittig och använda egna resurser. Det som ovan sades om föräldrarnas betydelse som språkmodeller, om godnattsagor och högläsning, om svenskspråkiga barnprogram på radio och TV, om videofilmer och datorspel som också stöder språket gäller särskilt mycket i sådana sammanhang där språkmiljön utanför hemmet inte gynnar det ena av hemmets två språk.

Här har vi utgått från att föräldrar med två olika modersmål önskar att deras barn skall uppnå modersmåls- eller modersmålsliknande färdighet i bägge språken. Så är förstås inte alltid fallet. Om viljan saknas, om resurserna inte räcker till, om det kanske t.o.m. finns ett motstånd mot en sådan tanke, måste det vara legitimt att välja att gå en annan väg. Huvudsaken är ändå att föräldrarna förstår att de väljer, och att de gör det i tid. När det är dags att anmäla barnet till skolan är det för sent att vakna upp. Det är inte skolans uppgift att lära barnet pappas eller mammas språk. Samhället, som upprätthåller och bekostar skolsystemet, måste ha rätt att kräva att barnet lär sig sitt "fadersmål" respektive sitt "modersmål" i hemmet. Att fostra ett barn på ett språk eller två är ett medvetet val och en medveten satsning från dag ett i barnets liv.

Familjer är inte statiska lika litet som samhället är det. En familj med två föräldrar kan som en följd av skilsmässa eller dödsfall bli en familj med en. När barnets föräldrar gifter om sig uppstår nya familjer, där den språkliga konstellationen, och språkvanorna, kan vara annorlunda. När sådana förändringar sker gäller det att på nytt se över de resurser man har för att ge barnet en god språkstart allmänt taget. Om man dessutom har haft för avsikt att ge barnet två likvärdiga språk måste man i ett skilsmässofall (och ett nytt giftermål) kunna enas om att detta fortfarande är viktigt.

Familjen behöver inte lösas upp för att förutsättningarna för barnets språkliga fostran skall förändras. Det räcker med att en av föräldrarna arbetar på annan ort eller arbetar mycket långa dagar för att balansen t.ex. i en tvåspråkig familj skall förskjutas. Den som är "den frånvarande föräldern" har inte rätt att begära att den andra, som är mer närvarande i barnets liv, skall ta på sig ansvaret och bördan att fostra barnet på två språk ensam. Det är stor skillnad på de samtal som förs vid köksbordet beroende på om barnet har en eller flera vuxna att tala med och lyssna till. De gemensamma måltiderna ger också språklig näring.

 

Samhället runt familjerna förändras

Samhällen - små och stora - förändras också som språkmiljöer över tiden. Vi skall dröja vid detta ett litet tag. Särskilt i stadsmiljöer och i närområden till större städer växer dagens barn upp under andra språkliga villkor än vad tidigare generationer gjorde. Förändringen innebär i regel att miljön "förfinskas". Med detta uttryck avser vi att de svenskspråkiga invånarna på orten minskar åtminstone procentuellt om än inte alltid absolut. Det vi kan iaktta som språkstatistiska uppgifter innebär t.ex. att sannolikheten för att en svenskspråkig person skall kunna använda sitt svenska modersmål och bli förstådd i olika sammanhang utanför hemmet minskar. De svenskspråkiga blir då allt tvåspråkigare, vilket i sig är en god sak. Om utvecklingen ändå på längre sikt leder till att den svenska språkfärdigheten inte kan upprätthållas går denna tvåspråkighet förlorad, vilket i förlängningen innebär att landets tvåspråkighet urholkas. I detta stora mönster från nationell, över regional och till kommunal nivå finns också den enskilda familjen och individen inritade.

En familj behöver alltså inte själv byta ort, utan orten kan förändras som språkmiljö inom några generationer. (Huvudstadsregionen är det tydligaste exemplet i Svenskfinland på en sådan snabb och kraftig förändring, men det finns också andra.) Detta är något som blir särskilt tydligt när vi kommer in på skolan och hela undervisningssektorn i ett senare avsnitt. Saken förtjänar ändå att omnämnas redan nu eftersom vi som föräldrar (och som mor- och farföräldrar) inte alltid kommer att tänka på saken. Vi ser inte alltid den förändring som pågår inför våra egna ögon, och kanske förstår vi därför inte alltid våra barns och ungdomars val och språkliga attityder. Strängt taget är det dessutom så att den som t.ex. bor på en ort där allt kan ske på svenska har svårt att förstå den som lever i en språklig glesbygd. I tvåspråkiga trakter där finskan dessutom är majoritetsspråket, har man i stället svårt att inse hur någon som lever i Finland kan undgå att lära sig finska upp till en hög färdighetsnivå. Mångfalden i Svenskfinland är det ibland svårt att få syn på ur den egna privata synvinkeln.

Barn och ungdomar, särskilt men inte uteslutande i tvåspråkiga miljöer, möter sina två språk tidigare och i fler sammanhang än man gjorde förr. De som är äldre är kanske medvetna om att den som verkligen behärskar två språk får lov att satsa på bägge som en jonglör som ständigt håller fler bollar i luften. De som är unga är mer medvetna om att de två språken har olika "prestige", "image" och "tuffhetsgrad" (eller vad vi nu vill kalla det) och handlar därefter. De påverkas dessutom av engelskans ställning särskilt som ungdomskulturens språk. Det finns därför ytterligare ett skäl till att betona familjens betydelse för barnets utveckling särskilt av svenskan som modersmål. Grunden till språket (och språken) måste läggas medan hemmet (och dagvårdsplatsen) utgör barnets hela värld. I takt med att barnet växer och gör nya erfarenheter också utanför familjekretsen minskar vårt inflytande (men inte vårt ansvar) som föräldrar. Småbarnet blir skolbarn, kommer upp i puberteten och blir en ung vuxen.

Det vi har lagt i barnets ryggsäck av språkgods och språkliga värderingar finns med när det är dags för honom eller henne att bryta upp hemifrån. Därefter väljer ditt barn själv och fattar också så småningom egna språkliga avgöranden i sin familj. Senast då inser du hur långt in i framtiden effekten av ditt val eller din brist på val når. Välj med omsorg när du packar ditt barns språkliga ryggsäck.

 

Några sammanfattande punkter

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005