Tänk om...


IV    Modersmål och studier

När läroplikten är uppfylld och grundskolan avklarad går eleverna i en skolklass vidare på olika sätt och åt olika håll. I detta kapitel kommer vi att behandla modersmålet i utbildningen efter skolan med betoning på den akademiska sektorn. Vi tar bl.a. upp konkurrensen från finskan och engelskan i studielivet, men berör också de krav på språklig medvetenhet och kunskap som kan ställas på alla dem som arbetar som lärare inom den finlandssvenska utbildningssektorn.

På svenskt håll erbjuder andra stadiets utbildning förhållandevis fler studieplatser i gymnasier än i yrkesskolor. Vad detta kan innebära för den svenskspråkiga befolkningen i framtiden är det inte vår sak att spekulera i, men vi konstaterar att gymnasiebenägenheten är hög på svenskt håll. Detta tycks innebära att tröskeln till en del gymnasier är rätt låg, och att det bland gymnasisterna finns sådana som också kunde (eller rentav borde) ha sökt sig andra utbildningsvägar. Gymnasisterna är fler än förr och deras förutsättningar att avlägga studentexamen varierar mer än tidigare. Detta gäller också färdigheten i modersmålet/skolspråket.

Det visar sig att resultaten i studentprovet i modersmålet har försämrats under de senaste åren. Ett skäl är givetvis att skaran som skriver är större än förr, men samtidigt är det tydligt att de riktigt goda skribenterna har blivit färre. Antalet studentuppsatser som bedöms med det högsta betyget (laudatur, dvs. berömligt) har sjunkit. Det är dessutom värt att notera att antalet obligatoriska kurser i modersmålet i gymnasiet har skurits ned, och att modersmålsundervisningen i grundskolan också har minskats litet. Detta har inte skett utan påföljd tycks det.

Situationen är likartad i den finlandssvenska skolan och i den finska, men den är sämre i den förstnämnda. Detta är alltså inte ett särfinlandssvenskt problem, utan har mer att göra med skolan och samhället allmänt taget. Också i t.ex. Sverige och Danmark har man kunnat konstatera att elevers och studerandes modersmålsfärdighet inte alltid är sådan den borde vara. Ett antal elever lämnar skolan utan att riktigt kunna läsa och skriva.

En alltför stor andel av de elever som börjar andra stadiets utbildning i Svenskfinland har alltså svaga färdigheter i sitt modersmål. Denna svaghet märks fortfarande i det tredje stadiets utbildning, dvs. i studier vid yrkeshögskolor och på universitetsnivå. Ändå är förmågan att lära sig nytt genom att läsa och skriva det som i stort sett all utbildning i dag går ut på. I mer eller mindre alla yrken måste man kunna hantera och producera skriftlig information, och det är bl.a. detta som yrkesutbildningen och den akademiska utbildningen strävar att lära ut.

Situationen har uppfattats som såpass alarmerande att man inom den akademiska sektorn har skridit till åtgärder för att försöka ge studerande extra stöd i modersmålet. Den obligatoriska undervisningen i modersmålet har utökats vid Svenska handelshögskolan, och vid Åbo Akademi erbjuder man längre hunna skribenter språkgranskning av skriftliga arbeten. I Helsingforsregionen samarbetar regionens två- och svenskspråkiga universitet och högskolor för att kunna erbjuda undervisning i vetenskapligt skrivande på svenska, och man planerar att satsa på hjälp med språkgranskning och språkstöd enligt samma modell som i Åbo. Allt detta kräver såväl personella som finansiella resurser, men uppfattas som nödvändigt såväl av de studerande själva som av lärarna och handledarna. Enligt en liten pilotundersökning ser det ut som om det bl.a. vore läsvanorna i barndomen som skiljer en studerande i behov av språkstöd från en med ett starkare modersmål. Studerande som har fått höra högläsning i hemmet, och som har läst böcker själva under skoltiden, behärskar sitt modersmål bättre i skrift. Det finns säkert många fler förklaringar, men hemmets insats eller brist på insats sätter djupa spår.

Det vore önskvärt att samtliga lärare, och inte endast modersmålsläraren och/eller språkgranskaren, ställde språkliga krav på de studerande. Man kunde åtminstone fordra att studerande använder ett textkontrollprogram som rättar såväl stavfel som en del formalia. Varje studerande vid ett svensk- eller tvåspråkigt universitet (eller vid en yrkeshögskola eller yrkesskola) borde ha tillgång till språkteknologiskt stöd och lära sig att rent rutinmässigt putsa sin text med datorns hjälp. (I dag finns ett sådant program - Svefix - särskilt framtaget för finlandssvenska behov och finansierat med fondmedel.)

De svagheter i modersmålsfärdigheten som en del studerande uppvisar gäller inte endast fel och brister av det slag som skrivregler, ordböcker och textkontrollprogram kan rätta till. Svagheten syns också som en oförmåga att över huvud taget skriva en text som bildar en helhet. Här kan vi återkoppla till det vi har påpekat i ett tidigare avsnitt. Redan i skolan måste samtliga lärare ställa krav på språket i elevernas texter. Provsvar, grupparbeten, skriftliga presentationer m.m. är övningar i modersmålet även om de skrivs i andra ämnen. Skillnaden mellan en uppsats i modersmålet och ett arbete i t.ex. historia eller geografi behöver inte vara så stor. Som studerande kommer en skolelev ändå att ställas inför kravet att prestera en sammanhängande, logiskt strukturerad text av en typ som har vissa likheter med en sakuppsats i skolan. Samma krav på textproduktion gäller också i arbetslivet. Rapporter, PM m.m. är skrivna texter som behöver vara korrekta för att vara effektiva.

 

Våra blivande lärare

För att själv kunna producera text måste man ha mött goda exempel på texter. Dem ser man förhoppningsvis under sin studietid. Här möter vi första gången det problem som ett massivt införandet av engelsk kurslitteratur, engelskspråkiga föreläsningar och övningsarbeten på engelska innebär för vissa yrken. Den som blir ämneslärare (i ett högstadium, ett gymnasium eller en yrkesskola) måste behärska sitt ämne på sitt och skolans språk, även om han eller hon inte har studerat det uteslutande eller alls på sitt modersmål. Den som antas till klass- och ämneslärarutbildning måste själv ha ett gott språk för att kunna verka som en god språkmodell. Detsamma gäller dem som utbildas till barnträdgårds- och förskollärare. (I föregående kapitel har vi understrukit personalens roll som språkmodell i dagvård, förskola och skola.) Goda betyg och lämplig personlighet kan inte kompensera för ett svagt språk. Inte bara lärarutbildningens innehåll, utan också antagningen till den är därför av betydelse.

Alla som arbetar i den finlandssvenska grundskolan har inte behörighet som lärare. Behörig personal saknas också på många håll i barndagvården och förskolan. Inte heller de som arbetar som ämneslärare i gymnasier, yrkesskolor och yrkeshögskolor har alltid genomgått lärarutbildning, varför de saknar formell träning i att undervisa på sitt och elevernas språk. Detta innebär att dessa lärares förmåga att verka som språkmodeller aldrig har bedömts på något sätt, och att de inte genom lärarutbildning har inhämtat kunskap om hur de skall handskas med sina elevers varierande skolspråksfärdighet. Det är alltså av många skäl som bristen på behörig personal är mer än bekymmersam.

Även när det gäller lärare och dagvårdspersonal som har utbildning och är ute i yrkeslivet finns det skäl att tänka över på vilket sätt de t.ex. i sin fortbildning kunde få en möjlighet att stärka sitt eget språk, att diskutera språkfrågor, få lära mer om språkriktighet, tvåspråkighet, dialekter m.m. Under utbildningstiden borde samtliga studerande, och inte bara de som specialiserar sig på modersmålet, ges både teoretisk kunskap och färdighetsträning i språket. Detta borde gälla samtliga lärarkategorier: barnträdgårdslärare, förskollärare, lågstadielärare och ämneslärare. Färdighetsträningen är viktig för att den stärker och utvecklar det egna språket, men den teoretiska kunskapen behövs för att läraren skall kunna analysera elevernas språk och sätta in rätt åtgärder.

Forskning i och erfarenhet av språkbad har vi gott om i vårt eget land; kunskap om undervisning i svenska som andra språk finns i Sverige. Det finns att lära på bägge hållen. Studerandes egen utveckling i modersmålet borde följas upp så att samtliga når det gemensamma målet även om det sker på olika vägar. Startpunkten kan ju vara mycket olika. En del studerande har dialekten som modersmål, andra har stark finska. Den som saknar egen erfarenhet av tvåspråkighet och tvåspråkiga miljöer behöver sådan kunskap för att förstå sina elever. Den som inte är uppvuxen i en miljö med en levande dialekt behöver vidga sin kunskap om modersmålets variation. Träning i och kunskap om modersmålet måste vara en tung bit i den utbildning som ges varje blivande lärare i Svenskfinland.

Oavsett skolstadium och ämne behöver varje lärare som arbetar inom den finlandssvenska utbildningssektorn (inklusive barndagvården) veta en hel del om sitt och elevernas språk. Han eller hon är i alla sammanhang en viktig språkmodell, för en del barn den viktigaste. Lärarna i yrkeskolan, yrkeshögskolan och på universitetet är också modeller. Genom deras undervisning och kursböckernas språk utvecklas de studerandes språk, och det är därför viktigt att den nya fackterminologin också lärs in på modersmålet. Till lärargärningen inom den akademiska sektorn återkommer vi nedan. Det språkliga ansvar som väntar dem som blir lärare inom den finlandssvenska utbildningssektorn är stort oavsett om de möter barn eller vuxna elever.

 

En skola för män, men också för kvinnor

En särskild del av den finlandssvenska utbildningssektorn utgör Nylands brigad i Dragsvik. Även om brigadens uppgift primärt är att lära rekryterna att försvara landet kommer utbildarna och den svenskspråkiga miljön sekundärt att meddela också annan kunskap. Denna kunskap är inte alltid utsagd, men kunde kanske vara det. De ungdomar som väljer vapenfri tjänst i stället för värnplikt får också en några veckor lång utbildning på svenska, men tillbringar största delen av sin tid som civiltjänstgörare i miljöer som kan vara finsk-, svensk- eller tvåspråkiga. Särskilt under militärtjänstgöringstiden torde det vara möjligt att lyfta fram språket. Man kan resonera t.ex. i följande banor.

De ungdomar som skall rycka in i militären, och som har svenska som modersmål (ibland vid sidan av finska), borde i första hand välja ett svenskspråkigt utbildningsalternativ. Detta alternativ borde alltså vara så attraktivt att det kan konkurrera med den blivande rekrytens övriga preferenser som kan vara nog så välgrundade. Man kan t.ex. önska välja ett finskspråkigt förband för att stärka sin färdighet i finska. På motsvarande sätt väljer många finskspråkiga ungdomar Dragsvik för att lära sig svenska.

Att militärtjänstgöringen kan fungera som ett finskt respektive svenskt språkbad känner vi alltså till. Vi vet emellertid också att Nylands brigad inte längre är en fullt så svensk miljö som den var tidigare, då utbildarna i regel hade svenska som modersmål eller behärskade språket på motsvarande nivå. Mer än hälften av dagens utbildare har finska som modersmål, och de kan därför inte fungera som språkmodeller för rekryter med svenska som modersmål. De är inte heller de bästa språkmodellerna för dem som har sökt sig till Dragsvik för att lära sig eller stärka sin svenska. Svagheter i utbildarnas egen svenska språkfärdighet är man medveten om i brigaden. Hur man skall kunna motverka en i längden negativ utveckling och stärka den svenska miljön är något som det finns anledning att begrunda. Punktinsatser kan göras, och görs, men den språkstödjande verksamheten borde vara kontinuerlig eftersom kommande kontingenter knappast har ett starkare svenskt språk än dagens.

Att brigaden är ett av de s.k. svenska rummen i Svenskfinland står klart. Man skall inte behöva övergå till finska när man tilltalar vakten vid porten eller någon annan som man möter på brigadens område. Man skall däremot förvänta sig att få höra många olika varianter av svenska, eftersom brigaden är den plats där svenskspråkiga unga män (och ett antal unga kvinnor) från hela Svenskfinland tillbringar en period av sitt liv tillsammans med finskspråkiga kamrater och en del sverigefinnar som av språkliga skäl väljer Dragsvik. Det är alltså en osedvanlig språklig mångfald som brigaden representerar. Mångfald språkligt, men enahanda regler och villkor i övrigt, borde kunna närma ungdomar (och personal) från olika delar av landet till varandra. Här måste man ju träna upp sin förmåga och inte minst sin vilja att förstå den som kommer från en annan del av Svenskfinland än man själv. Att koncentrera den militära träningen för alla svenskspråkiga rekryter till ett och samma ställe har alltså ett särskilt värde.

Möten med människor som talar svenska på ett annat sätt än man själv, som har en annan språklig och social bakgrund, som kommer från orter man aldrig har besökt, men som man under ett antal månader delar stuga med, är den fostran som brigaden i praktiken ger vid sidan av den militära utbildningen. Frågan är om denna dolda fostran kunde lyftas fram och tydliggöras. Vore det t.ex. möjligt att i något sammanhang peka på modersmålets betydelse och lägga grunden till något slag av språklig medvetenhet hos de rekryter som får sin utbildning vid Nylands brigad? Det finns också skäl beakta att många av dem blir föräldrar senare i livet och då har de ett språkligt ansvar att bära. De har säkert också själva språkliga erfarenheter att dela med sig av och samtala kring just då de står på gränsen till sitt vuxenliv. Tiden i militären kan också användas som en förberedelse för livet i det civila, t.o.m. i det privata.

 

Hur svensk är en finlandssvensk akademisk miljö egentligen?

Uppgifter om grundskoleelevers och gymnasisters språkliga bakgrund på olika orter i Svenskfinland har vi gott om. Sådana har samlats in och analyserats redan under en längre tid. I ett flertal undersökningar har man undersökt sambandet mellan språk och skolframgång, eller mellan språk och identitet, bland skolungdomar. Mindre, om än alls, studerad är den språkliga variationen bland studerande i andra sammanhang, t.ex. i den finlandssvenska yrkesutbildningen samt vid svensk- och tvåspråkiga universitet. Även här förekommer språkligt brokiga undervisningsgrupper. Det är emellertid vårt intryck att man ännu inte på allvar har börjat diskutera kontakten och konkurrensen mellan de tre språk (svenska, finska och engelska) som man särskilt i en akademisk miljö dagligen möter. Vi resonerar först kring finskan vid svenskspråkiga och svenskan vid tvåspråkiga universitet, och går därefter vidare till engelskans roll i den akademiska grundutbildningen.

Finskspråkiga studerandes intresse för studier på svenska, samt deras framgång i språkprov och intagningsprov, förefaller stabilt. Under sex år i mitten av 1990-talet varierade andelen finskspråkiga studerande vid Åbo Akademi (ÅA) och Svenska handelshögskolan (Hanken) obetydligt, vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet (SSKH) något mer. Vid ÅA studerade under denna period i snitt 17 procent, vid Hanken 13 procent och vid SSKH 12 procent finskspråkiga.

I ljuset av dessa siffror kan man säga att de tre miljöerna hittills har bevarat sin svenska karaktär, och att de borde kunna fungera som ett slags språkbad för sina finskspråkiga studerande. Precis som inom skolsektorn handlar det ändå om att se till att svenskan klart får dominera, så att den svenska språkfärdigheten utvecklas hos finskspråkiga studerande och inte försvagas hos svensk- eller mer eller mindre tvåspråkiga studerande. Bland de sistnämnda finns redan ett antal vars svenska modersmål inte är starkt när de inleder sina studier. Att också studerande med svenska som modersmål och skolspråk behöver språkstärkande insatser tär ytterligare på universitetens resurser. Här får man försöka kompensera för det språkarbete som skolan inte har hunnit slutföra.

För ÅA, Hanken och SSKH handlar det fortsättningsvis om att ställa realistiska, men höga, krav på färdighet i svenska av dem som vill studera på detta språk även om det inte är deras skolspråk eller modersmål. Avsikten är ju att alla som utexamineras skall kunna använda svenska i tal och skrift i yrkessammanhang, och att de skall vara kapabla att skriva sin avhandling på detta språk. Om kraven i språkprovet sänks, och om universiteten ökar andelen finskspråkiga studerande, kan språkmiljöns i grunden svenska karaktär förändras snabbt. Redan nu är variationen inom ÅA stor.

Av de sju fakulteterna vid ÅA har fyra en större andel finskspråkiga studerande än de tre övriga. Fakulteternas krav på ingångsfärdighet i svenska varierar också. Vid teologiska fakulteten och vid kemisk-tekniska fakulteten är nära en tredjedel av de studerande finskspråkiga; vid humanistiska fakulteten och vid ekonomisk-samhällsvetenskapliga fakulteten är de kring en femtedel. Pedagogiska fakultetens finskspråkiga studerande utgör fyra procent av de studerande, och samhällsvetenskapliga fakultetens sju procent.

Det finns givetvis många olika t.o.m. lättfunna förklaringar till denna variation. Poängen här är att varje fakultet (och varje universitet) har sin särskilda språkmiljö att värna om, och att det inte går att skriva ut ett för alla fungerande recept i syfte att garantera att en studerande (oavsett modersmål) skall kunna uppleva att han eller hon studerar i en svenskspråkig miljö. En fakultet där svenskan dominerar bland såväl studerande som lärare är som språkmiljö mycket olik den där många studerande och t.o.m. lärare har finska som sitt modersmål, men förutsätts arbeta på svenska (och engelska).

Vid Helsingfors universitet är situationen den omvända. De svenskspråkiga studerandena är i minoritet i de flesta sammanhang, dock inte i alla. Institutioner med svenska som internt språk, ämnen som undervisas helt på svenska och linjer för svenskspråkiga studerande finns, men språkmiljön kan uppfattas som enspråkigt finsk av den som inte känner universitetet. Förvaltningsspråket är ju finska. Ansvar för den svenskspråkiga undervisningen har i första hand den svenska prorektorn, de svenska institutionerna och de lärare (professorer, docenter, lektorer och assistenter) som skall undervisa och handleda på svenska eftersom de innehar en s.k. svensk tjänst. I andra hand axlas ansvaret av de lärare som har svenska som modersmål, men som har en tjänst där de förutsätts undervisa och handleda på finska. I hur hög grad man är medveten om detta ansvar, och har beredskap att hantera uppgiften att agera språkmodell, varierar givetvis från person till person kanske mer än mellan de olika disciplinerna.

Svenskspråkiga studerande vid Helsingfors universitet som väljer ett aktivt studentliv har många svenska sammanhang att välja mellan på sin fritid. Förutom de svenska studentnationerna finns klubbar, ämnesföreningar m.m. som fungerar uteslutande på svenska. Svenskspråkiga studerande i Helsingforsregionen har också gemensamma aktiviteter som mans- och damkörer samt traditionella fester och jippon som knyter dem samman oavsett var de studerar och på vilket språk studierna sker. Svenskspråkiga studerande t.ex. vid Vasa universitet har inte tillgång till ett lika traditionsrikt och mångsidigt studentliv som studerande i Helsingfors och Åbo, men även i Vasa lägger man märke till en gemenskap på svenska mellan stadens finlandssvenska studerande.

Vid ett tvåspråkigt universitet beror de svenskspråkiga studerandenas situation på om de studerar vid en svenskspråkig enhet inom universitetet eller om de är en i mängden vid en finskspråkig enhet eller på en kurs som föreläses på finska. Även om de studerande har rätt att använda sitt modersmål i tentamina och övningar är det vanligt att de väljer att besvara frågor och skriva uppsatser på finska, dvs. på det språk de har inhämtat kunskapen på eller som de av andra skäl tycker sig behärska bättre. Orsaken kan också vara att tentamensfrågorna är avfattade på dålig, t.o.m. obegriplig, svenska, eller att man vet att läraren som skall korrigera ens tentamen eller uppsats inte kan svenska tillräckligt. På detta sätt utvecklas ett professionellt svenskt språk inte alls eller illa, samtidigt som det svenska modersmålet löper risk att stagnera eller avvecklas eftersom miljön såväl innanför som utanför universitetets väggar är finskdominerad. Det är inte heller nödvändigtvis så att den studerandes svenska språkfärdighet har varit stark när studierna har inletts. Om så är fallet sker knappast någon utveckling av svenska som ett yrkesspråk. Innanför universitetets väggar är alternativet till finska inte heller svenska, utan engelska.

 

The English Straight-Jacket?

I dag är inget universitet i Finland en enspråkig miljö. De är snarare tvåspråkiga (på finska och engelska) eller trespråkiga (på svenska, engelska och finska). Det finns många positiva slutsatser man kan dra av att engelskan har blivit en naturlig del av den finländska akademiska miljön. Det är en fördel att finländska universitetslärare och studerande kan arbeta och studera för längre eller kortare perioder i utlandet, att engelskan är ett språk som är gångbart långt utanför de engelskspråkiga länderna och att det är ett starkt språk för virtuella diskussioner på nätet. Genom att finländska studerande redan under studietiden har uppövat en vana att läsa, skriva och samtala på ett vitt gångbart språk är de också rustade för sitt framtida yrkesliv, där kunskap i engelska är ett självklart krav och kunskap i andra språk en extra merit. Studier och arbete i olika språkmiljöer ger individen en erfarenhet av andra kulturer som är ovärderlig inte bara i yrkeslivet, utan också på det personliga planet. Nyckeln till detta är för de flesta engelskan; det är tyvärr betydligt färre som också har djupare kunskap i andra språk. Dels har flertalet läst engelska som långt främmande språk i skolan, dels krävs sällan mer än kunskap i engelska vid sidan av de inhemska språken för magisterexamen. De språk man har läst några år i skolan utvecklas därför sällan vidare, utan stannar på en låg färdighetsnivå.

Engelskan som den akademiska världens lingua franca (gemensamma hjälpspråk) gör det t.ex. möjligare än förr att använda utländska opponenter, externa utvärderare, sakkunniga och andra granskare för den verksamhet som sker inom ett finländskt universitet. Detta skänker öppenhet och kan innebära en kvalitetsgaranti. Man kan, vill och vågar jämföra sitt eget universitets verksamhet med andras utanför det egna landets gränser. En självfallen fördel är även att forskningsresultat kommer till forskarsamfundets kännedom utan fördröjning. En annan att undervisning och handledning inom specialområden där experterna är få i bästa fall kan genomföras utan större språkliga hinder både reellt och virtuellt. Samtidigt kan det vara svårt att inse vitsen med att en doktorsavhandling som är skriven på engelska också ventileras på engelska i sådana fall då både avhandlingens författare och opponenten har svenska som modersmål.

Som latinet fungerade på sin tid, fungerar engelskan i dag kunde man tycka, men riktigt så enkelt är det inte. Svenskan, finskan och alla andra kompletta samhällsbärande språk är utvecklade för att täcka också den vetenskapliga domänen, dvs. för att fungera som yrkesspråk i avancerade sammanhang. Ger man upp användningen av det egna språket inom en domän (ett språkligt användningsområde) då avvecklas det i stället för att utvecklas. Då går förmågan att uttrycka samma sak på det egna språket stegvis förlorad.

Tanken att ett gemensamt språk räcker till är bestickande praktisk, men den är inskränkt. Ett språk räcker säkert till för den interna kommunikationen inom ett enskilt fackområde, men längre än så kan det vara svårt att komma. Kommunikation över fackliga gränser, och inte minst med samhället utanför expertvärlden, krävs i dagens värld på ett sätt som man inte kunde föreställa sig när latinet var kyrkans, skolans och vetenskapens och därför fåtalets språk. I dag måste vi oavsett disciplin kunna röra oss på fler språk om vi vill verka både i våra egna samhällen och i det internationella akademiska samfundet. För tillfället ser vi ändå en överbetoning av just engelskan som hotar att göra mer skada än nytta.

I dag är engelskans inmarsch i studiesammanhang och i vetenskap inte längre någon nyhet, lika litet som den är en nyhet i näringslivet eller populärkulturen. Den varierar visserligen mellan olika vetenskapsområden, men den gäller alla i någon utsträckning, och dess effekt på forskarnas bruk av det egna modersmålet är tydlig. Denna trend har kunnat iakttas och dokumenteras i hela Norden.

Det finns egentligen inte längre någon orsak att understryka engelskans betydelse för den akademiska världens, och samhällets, s.k. internationalisering. Den har vi redan accepterat. Kunskapen i landets egna språk, och i andra främmande språk än engelska, finns det i stället nu skäl att satsa på. Det börjar redan finnas kunskap och erfarenhet att bygga på för att utveckla strukturer där både det internationella och det nationella inslaget får sina givna utrymmen. Strukturerna kan variera eftersom de olika universiteten, och de mindre enheterna inom dem, är olika som språkmiljöer, men de skall alla vara genomtänkta och motiverade samt accepterade av dem det gäller, dvs. av studerande, lärare och forskare.

Även om engelskan har kommit för att stanna som vetenskapens språk i vår tid betyder det alltså inte att studerandes eget språk får sättas på undantag. Den blivande naturvetaren, läkaren, ekonomen, ingenjören m.fl. måste kunna tala om sin yrkesverksamhet på sitt eget språk, särskilt när han eller hon talar med andra som inte har samma utbildning. Det måste gå att kommunicera över de fackliga gränserna, och de måste gå att kommunicera med en kund, patient, klient som inte är insatt i yrkesjargongen. Yrkesspråket med de många engelska lånen, eller samtal uteslutande på engelska, har givetvis sin funktion i den egna kretsen. Det är när användningen av engelska utesluter andra språk som vi upplever att effekten blir negativ.

Dels kan effekten bli att engelskan blir ett utestängande språk avsett för och använt av den välutbildade eliten. Man får sin utbildning främst och mest på engelska, man arbetar med ett starkt inslag av engelska eller uteslutande på detta språk, man väljer en s.k. internationell skola för sina barn och skickar dem för studier oftast på engelska i ett annat land, man läser litteratur (tidningar, skönlitteratur, facklitteratur m.m.) på engelska och man ser på engelskspråkiga filmer och tv-kanaler. På detta sätt tränar man upp sin engelska i tal och skrift, så att den blir ett välfungerande språk i de sammanhang och de kretsar där man rör sig. Detta finns det inget ont att säga om under förutsättning att man också ger sitt/sina modersmål, och gärna också andra språk, utrymme. De diskussioner som förs i samhället måste kunna föras på ett inhemskt språk om de alls skall få någon betydelse utanför en trängre krets. Den kunskap som experterna på olika områden har kan inte nå ut och få någon betydelse för samhället om inte experterna kan formulera den på ett annat språk än på expertspråket, engelska. I sämsta fall kan engelskans dominans inom vetenskapen (särskilt medicinen, naturvetenskapen och ekonomin) och i näringslivet leda till en klyfta mellan dem som kan och dem som inte kan engelska på en såpass avancerad nivå. Då blir det redan fråga om att slå vakt om förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle som ju bygger på medborgarnas samverkan. Samhällets avsikt med att garantera kostnadsfri skolgång och högre utbildning för alla är att utbilda människor som kan verka både i hemlandet och utomlands. Detta förutsätter att de behärskar sin sak på fler språk av vilka engelska är ett.

Dels kan engelskans dominans leda till att andra språk (som svenskan och finskan m.fl.) inte utvecklas inom sådana områden där konkurrensen är för stark. Terminologiutvecklingen på det egna språket stoppar då upp. Man nöjer sig med de engelska termerna, eller man slår helt över till engelska, i stället för att tar reda på hur ett sakinnehåll kunde återges på det egna språket. Att översättningen av nya termer kan dröja ett tag innebär en svårighet. Språkbrukarna hinner vänja sig vid att använda den inlånade termen och bryr sig senare inte om att lära sig motsvarande uttryck på det egna språket. Detta kan vara ett problem. Ett annat problem är att språkbrukaren inte vet hur han eller hon skall leta fram information om fackterminologi på det egna språket och/eller anser att sådan inte alls behövs. Också här är lärarens roll viktig oavsett på vilken nivå han eller hon undervisar. Om läraren automatiskt använder svenska termer när undervisningsspråket är svenska, eller alltid anger också den svenska termen när undervisningsspråket är engelska, kommer de studerande att lära sig sin yrkesterminologi på två språk utan att det görs något större väsen av saken. Vi måste fortsättningsvis kunna utgå från att en akademiskt utbildad person behärskar sin yrkesterminologi på sitt modersmål.

Engelskan har kommit för att stanna. Den alltmer spridda färdigheten i engelska ger många möjligheter inte minst för studentutbyte och forskarsamarbete, och för dagens näringsliv är språket ett viktigt redskap. Det gäller ändå att inte överskatta människors förmåga och vilja att fungera på ett språk som inte är deras modersmål. Vi blir alla litet begränsade - dummare, långsammare, tråkigare - på ett språk vi inte behärskar som ett modersmål eller på modersmålsnivå. Vi behöver modersmålet också, och vi behöver det inte endast vid köksbordet, utan också i många andra och betydligt mer avancerade sammanhang.

 

Tre bollar i luften

Dagens utbildningssektor, särskilt den akademiska, är alltså i dag så språkligt och kulturellt brokig att bristen på en genomtänkt språkstrategi på sikt kommer att drabba svenskan också i en studiemiljö som per definition är svenskspråkig. Det traditionella inslaget av finskspråkiga studerande och lärare har utökats med såväl lärare/forskare som studerande vilkas arbetsspråk, men inte alltid modersmål, är engelska. Denna internationaliserings- eller globaliseringsprocess har varit önskad och nödvändig, men den kan inte pågå ostyrd och okontrollerad, utan att så småningom får oönskade följder. I ett tidigare skede av processen var det nödvändigt att ta fram incitament för att öppna upp den finländska högskolevärlden. I dag behövs detta inte längre, utan det finns snarare behov av att se till att det nationella inslaget - på svenska och på finska - bevaras.

Varje universitet (och yrkeshögskola) borde därför göra upp en språkstrategi som skulle fastställa rollfördelningen mellan de språk som är aktuella i undervisning, forskning och förvaltning. Både personalen och de studerande behöver veta vilka regler som gäller och varför. Ett sådant strategidokument blir med nödvändighet mångfasetterat. Det bör behandla lärarnas och handledarnas språk från grundutbildningen t.o.m. forskarutbildningen, språket i studerandes övningsarbeten, tentamina och pro gradu-avhandlingar, språket i doktorsavhandlingar och sammanfattningar av sådana, balansen mellan svenska och engelska i kursutbudet på olika nivåer, den språkliga kvaliteten på kompendier, kurslitteratur på modersmålet och på främmande språk, rekryteringen av lärare, forskare och studerande med annat språk än svenska som modersmål och bildningsspråk m.m.

I praktiken är det engelskan som konkurrerar med de inhemska språken i Finland likaväl som i andra länder. Betydelsen och nyttan av engelska som ett gemensamt arbetsredskap inte bara inom den akademiska sektorn, utan också i många andra sammanhang, är stor. Den är inte överskattad, men betydelsen och nyttan av modersmålet är i dag kraftigt underskattad. Det här är något vi gärna vill råda bot på. Just nu uppmärksammas de nationella språken över lag inom den akademiska sektorn i EU:s medlemsländer, och man betonar dessutom att europeiska ungdomar helst skall behärska två främmande språk vid sidan av sitt eget. En motreaktion mot engelskans dominans kan alltså noteras.

Vid våra svensk- och tvåspråkiga universitet är i dag en del av undervisningen, kurslitteraturen och de skriftliga övningarna på engelska, inte på svenska eller för den delen finska. Även pro gradu-avhandlingen skrivs i dag allt oftare på engelska. Ibland beror det på att den finska uppdragsgivaren inte förstår svenska, ibland anser den studerande själv att han eller hon skriver bättre på engelska än på svenska (eller finska). (I språkstudier är situationen givetvis en annan. Då använder såväl lärare som studerande det språk som studierna gäller.)

Ett skäl till att engelska används i undervisningen såväl av lärare som av studerande är att det kan vara det enda gemensamma språket i en grupp där många studerande kommer från andra länder. Ett annat skäl är att läraren inte själv behärskar de studerandes modersmål. Den ökade studentmobiliteten och rekryteringen av utländska lärare inverkar alltså på valet av språk för undervisning och handledning. Det händer att studerande inte får skriva på sitt eget språk, utan åläggs att skriva redan sin första proseminarieuppsats på engelska. Införandet av s.k. mastersprogram, som genomförs helt på engelska, bidrar också till denna utveckling. Engelskan har givetvis vunnit snabbast insteg i forskarutbildningen och forskningen. Vi koncentrerar oss emellertid nu mest på grundutbildningen, för vi menar att det gäller att balansera mellan engelska och de studerandes modersmål ännu på denna nivå.

Det finns tecken på att de studerande inte nödvändigtvis är så positivt inställda till den mängd undervisning, handledning, skriftliga arbeten och tentamensläsning som de förväntas klara av på engelska. Man påpekar att den kunskap man har inhämtat på engelska är ytligare än den hade varit om man hade fått åtminstone en del av undervisningen eller kurslitteraturen på modersmålet. Man vill få processa den nya kunskapen i skrift på sitt eget språk särskilt under de första studieåren. Studerandes egen aktivitet under föreläsningar, seminarier och grupparbeten tycks dessutom sjunka när språket är engelska och inte modersmålet. Många akademiska lärare delar denna uppfattning. De studerande har svårare att inhämta ny kunskap och att uttrycka sig när de förutsätts arbeta på engelska.

Vidare opponerar studerande sig mot att all kurslitteratur i många ämnen går på engelska, även om kursböckerna delvis är författade av personer med t.ex. svenska som modersmål. Här kan man givetvis invända att detta är en följd av att engelska har blivit vetenskapens språk, och att forskningen inom vissa områden går så snabbt framåt att kurslitteraturen blir föråldrad på några få år. Man anser sig inte inom alla discipliner ha en möjlighet att producera ny kurslitteratur på de studerandes modersmål. Detta höga tempo gäller dock inte alla områden, utan närmast naturvetenskaperna och medicinen. Studerandes önskemål om att kurslitteratur på modersmålet också skall användas är ändå beaktansvärt och möjligt att uppfylla inom många områden. Studerandes klagomål över kvaliteten på det svenska språk de möter i föreläsningsunderlag och kompendier är också värda att tas på allvar.

Det ökade inslaget av utländska studerande kommenteras också av finländska studerande. Flertalet av de studerande som kommer till Finland för att studera har givetvis inte engelska som modersmål, och deras skolspråksfärdighet i språket varierar kraftigt. Resultatet blir ibland att våra finländska studerande, som i regel har en god initialfärdighet i engelska, får ta språkligt ansvar för sina utländska studiekamrater. De studerande kritiserar dessutom ibland sina lärares bristfälliga engelska. Studietakten och undervisningens kvalitet påverkas på ett oönskat sätt.

Någon systematisk kunskap om hur finländska studerande ser på inslaget av engelska i studierna har vi inte. Ovanstående nedtecknade kritiska påpekanden som gäller grundutbildningen skall därför mest tas som tecken på att införandet av engelska i den akademiska utbildningen inte har skett helt utan konsekvenser som upplevs som störande. Kritiken är värd att notera t.ex. i samband med arbetet på en språkstrategi för forskning och undervisning (se ovan).

Innan magister- eller kandidatexamen kan tas ut genomgår en studerande ett skrivprov (det s.k. mogenhetsprovet) som måste skrivas på modersmålet. Den som har gått i skola, fått sin utbildning och skrivit sitt mogenhetsprov på ett och samma språk har härigenom visat att han eller hon behärskar detta språk fullständigt som uttrycket lyder. Då behövs inte något annat språkintyg senare. I dag kan man börja undra om inte inslaget av engelska inom en del utbildningar är så stort att man kan fråga sig på vilket språk utbildningen egentligen har gått. Den som mest har mött engelska under hela studietiden, och som själv oftast har skrivit på detta språk, kan få problem med att uttrycka sin kunskap på det egna språket. Kombinerar man detta med vetskapen om att nivån på studerandes modersmål vid studiestarten delvis är låg är det all anledning att vara bekymrad.

De som studerar på svenska vid våra svensk- och tvåspråkiga universitet har alltså inte alltid lärare och handledare (eller studiekamrater) med svenska som modersmål. Bristen på behöriga svenskspråkiga lärare märks också i yrkesutbildningen. Även om de finskspråkiga lärare som anställs har förmåga att föreläsa på svenska är det långt ifrån säkert att alla är kapabla att handleda studerandes skriftliga arbeten. De behöver också lära sig den svenska fackterminologin. Att lärarnas språkliga kommentarer uteblir, eller inte är särskilt bra, kan man lätt förställa sig.

Rekryteringen av lärare från andra länder stärker engelskans ställning i både formella och informella sammanhang. För fast anställning kunde man tänka sig att ställa kravet att den utländska läraren inom rimlig tid (t.ex. tre år) skall lära sig svenska (för anställning vid ett svenskspråkigt universitet) eller någotdera språket (för anställning vid ett tvåspråkigt universitet). Färdigheten skall åtminstone vara på en sådan nivå att läraren kan delta i sin institutions interna arbete; undervisning på språket i fråga behöver det inte ställas krav på. Avsikten med ett språkkrav på denna nivå är att institutionen skall kunna hålla fast vid sitt gemensamma arbetsspråk såväl vid sammanträden som under kaffepauser.

Rekryteringen av utländska lärare som föreläser på engelska, engelskspråkiga kurser som finländska lärare håller för egna studerande och utbytesstuderande samt införandet av olika s.k. mastersprogram på engelska är betydelsefulla för att de ger såväl inhemska som utländska studerande en möjlighet att studera tillsammans och lära sig av och om varandra. Detta ger dem alla en erfarenhet och ett kulturellt kapital som de kommer att behöva senare i livet. Samtidigt behöver inte de nationella språken negligeras. Det handlar om att skapa och bevara språklig mångfald, inte om att ersätta ett språk med ett annat. För finlandssvenska studerande och deras lärare gäller det att kunna hålla minst tre bollar i luften: svenskan, finskan och engelskan.

Med tanke både på finskan och på svenskan vore det allt skäl att fatta beslut om att alla avhandlingar som skrivs på engelska (eller något annat icke-nationellt språk) måste förses med en tillräckligt omfattande sammanfattning på skribentens eget modersmål. Ett sådant förslag har väckts i nordiska sammanhang. Kravet borde dessutom gälla avhandlingar på alla nivåer: pro gradu-avhandlingen, licentiatavhandlingen och doktorsavhandlingen. Därtill kunde man önska sig resurser för handledning av den som skall skriva ett sådant sammandrag och för språkgranskning av texten. Detta skulle underlätta för handledaren i ämnet, som i praktiken inte har tid eller träning för en sådan uppgift.

Engelskans uppgradering i den akademiska världen märks också i bedömningen av lärarnas och forskarnas meriter och publikationer. Är publikationen skriven på engelska kan den tillmätas ett större meriteringsvärde än om den är skriven på svenska. Publikationer som skrivs på skribentens eget modersmål betraktas nog inte som dismeriterande, men ses ändå inom en del discipliner som lättviktigare. Det är snart dags att göra tvärtom, dvs. ge extra poäng åt den som kan skriva en god vetenskaplig artikel på svenska, särskilt som den svenska eller svenskkunniga publiken i Norden (och i världen) inte alls är liten. Vi har redan nått så långt att det förekommer att forskare med svenska och finska som modersmål ber om att få sina engelskspråkiga artiklar översatta till modersmålet. Själva har de för litet träning i att skriva vetenskaplig originaltext på det egna språket. Det är kanske inte så vi vill ha det i framtiden.

 

Några sammanfattande punkter

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005