Tänk om...


IX    Snabbt producerat, uttrycksfullt och korrekt. Massmediernas språk som bäst

Den yrkesgrupp som förmodligen når de flesta språkbrukare är journalistkåren. Särskilt de journalister som arbetar i ett etermedium (radio och TV) har en mycket stor krets som de talar till. Tidningarna når litet färre, men å andra sidan kan en skrivande journalists språk påverka mottagaren på ett mer bestående sätt. En ny texttyp som bl.a. journalister och informatörer producerar är material som läggs på webben. Också radio- och TV-redaktioner lägger ut material på webben och kommunicerar med sin publik via denna kanal. Tidningar från hela världen kan man läsa på nätet också som icke-prenumerant.

Ovanstående torde motsvara gängse mönster t.ex. i Sverige, men också i Finland. I Svenskfinland får vi tillägga att samtliga medier som verkar på svenska får konkurrens av motsvarande finska medier. Det är inte en kostnadsfråga om man väljer ett svensk- eller ett finskspråkigt TV- eller radioprogram. Licensen täcker bägge. När man väljer dagstidning kan det däremot handla om att välja mellan att ha en tidning eller två. I den tvåspråkiga familjen står valet oftast mellan en svensk- och en finskspråkig tidning. I andra familjer gäller det kanske att välja mellan en lokaltidning och en som rapporterar från ett större geografiskt område. Att ha två blir i många fall för dyrt.

Journalisterna representerar största delen av det offentliga språk som vi möter till vardags. Medierna förmedlar nyheter, reportage, aktualiteter, kulturprogram, dokumentärer, debatter, intervjuer m.m. som ger oss information bl.a. om världshändelser, nationell politik, kulturevenemang, ekonomiska nyheter, miljörapporter och insikter i lokal verksamhet av olika slag. Rapportering av fakta sker på ett relativt formellt och dessutom neutralt språk. Framför allt radio och TV, står också för en hel del pratprogram och underhållning som stilmässigt ligger närmare det informella och privata språket.

Att behandla mediernas vida stilrepertoar i ett och samma sammanhang är nog en omöjlighet. Få journalister är heller tusenkonstnärer eller förväntas vara det. En specialisering på olika typer av medier och på olika slags uppdrag sker i praktiken, även om grundutbildningen är densamma eller likartad för dem som har genomgått en sådan. Ett annat gemensamt drag är att journalister som producerar tal och text på svenska ofta har fått sin information på finska. Det finska innehållet skall sedan resultera i en svensk text som inte låter översatt och inte har vare sig sak- eller språkfel. Dessutom skall detta gå snabbt, ibland omedelbart. Möjligheterna att slå hårdknut på språket är många.

Läsarna och lyssnarna utgör också en brokig skara. Dels är vi intresserade av olika medier och innehåll i dem, dels varierar vi i fråga om utbildning, boningsort, ålder, kön och språk. Lokalradioredaktionens språkliga verklighet är dessutom en annan än rikskanalens. Skrivande journalister behöver inte tänka på att läsaren kanske är bidialektal, dvs. behärskar både en finlandssvensk dialekt och den standardsvenska som tidningen skrivs på. Samtliga finlandssvenska medier får också räkna med att ha läsare och lyssnare som inte behärskar svenska på modersmålsnivå, utan som uttryckligen använder deras rapportering för att stärka och utveckla sin svenska språkfärdighet. Det är m.a.o. inte lätt för en journalist i Svenskfinland att pricka in sin publik och att också i språkligt hänseende ge den valuta för licens- eller prenumerationsavgiften.

I detta kapitel skall vi först behandla mediernas betydelse och ansvar för lyssnarnas och läsarnas språk. Därefter skall vi gå in vad det vill säga att vara språkproffs och kunna hantera språket effektivt, korrekt och personligt också under tidsnöd. Många känner sig kallade att bli journalister, men är alla utvalda? Också den som har ett gott språkligt utgångsläge behöver stimulans och stöd för att bevara sin skärpa och orka vara kreativ.

 

Radio och TV - ett samhällsuppdrag på svenska

Mediernas information om och bevakning av det som sker på olika plan i samhället och internationellt är en förutsättning för att vi som medborgare skall kunna ta ställning och agera om vi så önskar. Radions och televisionens statliga kanaler har ett s.k. public service-uppdrag som går ut på att ge oss information av det här slaget. Rundradions uppdrag är också att verka som folkbildare och kulturförmedlare samt att beakta olika mottagargrupper. Verksamheten finansieras med offentliga medel och licensavgifter. Radion och televisionen förverkligar alltså för sin del det som i grundlagen sägs om att tillgodose de finsk- och svenskspråkiga befolkningsgruppernas kulturella och samhälleliga behov enligt lika grunder. (Vi går inte här in på de kultur- och språkpolitiska frågor som är förknippade med denna verksamhet.) Någon reklamfinansierad radio- eller TV-kanal med program på svenska finns inte.

För en språklig minoritet är mediesektorn praktiskt taget lika viktig som skol- och utbildningssektorn. Andra sektorer har ett betydligt mindre inflytande på språket än dessa två. Mediesektorn ger dessutom gruppen synlighet utåt och stärker känslan av gemenskap. Radio och TV får vi som nämnts för en och samma licensavgift oavsett vilka kanaler och vilka språk vi väljer. Det går mycket lätt att zappa mellan kanalerna på TV och att byta radiokanal om programmet inte tilltalar en. För de finlandssvenska etermedierna handlar det om att ha en viss kvantitet, men främst om att stå för kvalitet. Ett program som det går tretton på dussinet av kan man skvallyssna till eller slötitta på utan att bli berörd.

Radio på svenska har vi gott om, TV på svenska finns det mindre av. Att kunna bibehålla kvaliteten på de program som sänds också när sändningstiden ökar är avgörande. Ju tvåspråkigare lyssnare/tittare, desto hårdare blir konkurrensen med finska och utländska program. Här vill vi särskilt framhålla att svenskspråkiga program för barn är av särskilt stor vikt.

Ett rikt utbud av berättelser, sagor och sånger behövs för alla barn, men speciellt för dem som växer upp i tvåspråkiga miljöer, oavsett om det handlar om det egna hemmet eller om en tvåspråkig hemort. Alla familjer köper inte böcker, lånar av varandra eller på bibliotek, läser högt eller berättar egna sagor, men alla kan ha glädje av regelbundet återkommande sagostunder i radio. I motsats till TV, som man oftast "parkerar" barnet framför, kan radion vara med där familjen rör sig. I motsats till TV (video och film) stimulerar en berättelse på radio barnet (och de vuxna) som lyssnar att "se" händelserna framför sig. Uppmärksamheten ligger totalt på språket, och det man hör bearbetar man med sin fantasi och tillsammans med andra. Om våra radiokanaler vill kunna konkurrera om unga och vuxna lyssnare senare i livet gäller det nog att se till att de yngsta vänjer sig vid att konsumera också finlandssvenska radioprogram. Här är förstås föräldrarna i nyckelställning. Det är de som inledningsvis avgör om ett program är värt att lyssna på eller inte. Barnprogram som vuxna aktivt väljer, och kanske själva vill följa med, får också en trogen barnpublik.

Vi vill dessutom slå ett slag för betydelsen av tillgång till Sveriges TV för tittare i alla åldrar. Ur rent språklig synpunkt är Sveriges TV (SVT) inte att betrakta som en konkurrent till Finlands svenska television (FST). Att SVT inte kan ersätta FST av andra skäl är givet. FST rapporterar om människor och händelser i det egna landet och i Svenskfinland. Den informationen behöver vi på samma sätt som vi behöver känslan av en finlandssvensk samhörighet inom ramen för den nationella gemenskapen. Genom SVT får vi höra svenska talas av personer som oftast har språket som modersmål och av journalister som inte alltid är tvungna att snabböversätta nyhetsmaterial från ett annat språk. Vi får också lyssna till hur språket varierar t.ex. geografiskt från Haparanda till Ystad. Att också svenskan i Finland är en del av den variationen blir då lättare att begripa. Övergången från analoga till digitala sändningar får inte förhindra eller ens försvåra tittandet på grannlandets televisionsprogram. Det vore att göra det svenska språket i Finland, och givetvis det finska språket i Sverige, en björntjänst. Att invånare i alla nordiska länder fortfarande inte kan följa med varandras televisionsprogram är för övrigt obegripligt.

 

Tidningen skall sälja

I motsats till de statliga etermediernas värld är tidningsvärlden kommersiell. Det betyder att varje tidningshus måste bära sig ekonomiskt. (Svårigheterna härvidlag och det ekonomiska stöd som de finlandssvenska tidningarna är i behov av går vi inte in på här.) Samtidigt är det klart att också de tryckta medierna tillgodoser svenskspråkiga läsares kulturella och samhälleliga behov, men de måste betala separat för denna service. Helt gratis är ju inte tidningsläsande på webben heller.

Som bekant finns det inte någon finlandssvensk kvällstidning, och den veckopress vi läser är oftare finsk eller sverigesvensk än finlandssvensk. För fullständighetens skull nämner vi ändå att vi har ett antal regelbundet utkommande tidningar och tidskrifter för olika prenumerantgrupper samt en del medlemstidningar på svenska eller med svenska inslag som ges ut av olika företag (butikskedjor närmast). Den finlandssvenska tidnings- och tidskriftsfloran är i själva verket riklig, men här koncentrerar vi oss på de större medierna och redaktionerna där de professionella journalisterna till största delen arbetar. Det är oftast på dem - och på deras kolleger i radio och TV - som vi ställer språkliga krav, och det är de som behöver stöd i sitt arbete. Oavsett om de är fastanställda eller frilansar är deras språk en del av det som gör produkten mer eller mindre värd att betala för och sätta ned tid på.

Som skattebetalande lyssnare/tittare och som prenumererande läsare betalar vi för ett innehåll som ger nyheter, information och underhållning samt en hel del annat. Så länge detta innehåll serveras på ett språk som inte väcker uppmärksamhet, genom att vara t.ex. för svårt eller för fullt av fel, kommer vi antagligen inte att tänka på att journalisterna också förser oss med ord och uttryck för företeelser som är nya i samhället eller åtminstone för oss själva. Det är i mycket hög grad genom medierna som vi nås av förändringar i ordförrådet även om vi sällan tänker på det.

 

Medierna sätter ord på verkligheten

Även om mediernas budskap levereras och försvinner i snabbt tempo blir den språkliga effekten ändå kvar genom att nya ord, termer och uttryckssätt upprepas, nöts in och tas i aktivt bruk av oss lyssnare och läsare. Också reklamspråket plockar upp ovanligare - roligare och trendigare - uttryckssätt och sprider dem till oss som börjar använda dem till vardags. Ibland handlar det om att vi får möta en svensk benämning på något som vi kanske endast känner till den finska eller t.ex. engelska termen för. Journalisten har då lagt ned möda på att hitta det motsvarande svenska uttrycket. Också ovanligare svenska ord och fackuttryck kan en skicklig journalist använda på ett sådant sätt att vi både lär oss innebörden av dem och förmår använda orden själva.

För att riktigt kunna ta till sig ny kunskap behöver man få den presenterad för sig på sitt modersmål eller på ett språk man behärskar på samma höga nivå. Medierna fungerar alltså i bästa fall som ett slags "läromedel" som ger oss ny kunskap och berikar vårt språk. I projektet "Tidningen till klassen" har man utnyttjat just detta.

Genom tidningen lär vi oss hur nya ord stavas och hur de böjs. Det är i tidningen som skrivnormen åskådliggörs. Språkets formella sida (stavning, avstavning, interpunktion, förkortningar, datumangivelser etc.) är ju gemensam för alla som skriver text avsedd att tryckas. Här förväntar vi oss inte personliga varianter eller någon särskild finlandssvensk lokalfärg. Det är därför viktigt både att journalisterna förstår vilken effekt deras språkbruk har och att de får hjälp av yrkesfolk vars huvuduppgift det är att vårda och utveckla språket samt bistå andra språkbrukare. (Vi återkommer till samarbetet mellan journalister och språkvårdare senare.)

Journalisterna är naturligtvist inte bara ordbrukare och sammanhangsförklarare. De är i hög grad också språkmodeller på ett allmännare plan. Journalisterna (precis som författarna) hör till de språkbrukare som uppmärksammas och som därför kan vara stilbildande för mindre erfarna journalister, men också för andra som skall hantera språket t.ex. i offentliga sammanhang. I idealfallet har ju en journalist ett rikare språk och en starkare språkkänsla än många av hans eller hennes läsare och lyssnare har. Kanske hon eller han också är mer språkligt medveten och road av språkhantering än andra på grund av sitt yrke. Motivet bakom yrkesvalet behöver inte vara ett personligt uttrycksbehov, men utan en god uttrycksförmåga står sig en journalist slätt.

 

En journalist måste vara språkproffs

Vad är ett gott språk? Vad är medfött och vad kan man träna? Hur viktigt är språket i journalistutbildningen? Hur viktigt är det för rekryteringen av journalister? Frågor av detta slag och några till förtjänar att vädras innan vi går över till att säga något om verkligheten på redaktionsgolvet. Den tror vi inte det går att ändra på, men den måste ändå tas med i beräkningen när man ställer krav och planerar stöd.

Ett gott språk är både korrekt och uttrycksfullt. En språksäker journalist talar (eller skriver) löpande och ledigt, träffar rätt tonläge och håller genomgående samma stilnivå i en och samma artikel. Ett sådant språk förmedlar inte bara sitt budskap, utan ger också lyssnarna (eller läsarna) en modell för hur språket i ett visst sammanhang skall låta (eller se ut). För att detta goda språk dessutom verkligen skall berika sina lyssnare (läsare) bör det vara något mer avancerat än mottagarnas eget språk. Här gäller det att balansera mellan att vara mottagaranpassad och att ta ut svängarna genom att t.ex. leka litet med språket eller använda ovanligare ord, uttryck och konstruktioner. Till det goda språket hör också förmågan att skapa en text som är klar och överskådlig, där argumenteringen är logisk och resonemanget är lätt att följa. Utspridda tankar om än i språkligt korrekt form ger inget sammanhang och fungerar därför inte.

Språket är journalistens yrkesredskap. Det är det instrument som han eller hon skall kunna spela på som ett proffs. Det borde därför vara självklart att en hel del av journalistutbildningen skall handla om språket ur olika synvinklar. Så är också till stor del fallet i den svenska journalistutbildningen i Finland. Vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet ingår obligatoriska kurser i massmediespråk i journalistutbildningen. Vid Österbottens högskola är utbildningen upplagd på ett annat sätt; språket ges inte där riktigt samma centrala position. Som en jämförelse kan nämnas att undervisning i svenska inte är obligatorisk vid journalistutbildningar i Sverige, men att den parlamentariska kommittén för svenska språket nu har föreslagit att varje utbildningsenhet skall åläggas att ställa upp mål för de svenskkunskaper som en studerande skall uppnå under studietiden. Vi föreslår att de som ansvarar för journalistutbildningen på svenska i Finland gör på samma sätt. I dag är en stark basfärdighet i modersmålet ingen självklarhet hos dem som söker sig till detta yrke.

Vid rekryteringen av studerande kan språk- och skrivtest användas. Så sker sedan länge vid Svenska social- och kommunalhögskolan. På detta sätt har man kontroll över den startnivå som de studerande befinner sig på när de inleder sina studier. Under en utbildningstid på ca tre år hinner man inte både rätta till fundamentala brister och lära ut ett yrkesmässigt sätt att handskas med språket. Detta arbete måste fortgå på redaktionerna.

Vi menar att alla sökande till journalistutbildning på svenska skall genomgå språktest som också mäter den sökandes skrivförmåga, och att kravnivån skall hållas tillräckligt hög. Vidare utgår vi från att undervisning i modersmålet skall vara obligatorisk för alla som genomgår journalistutbildning. Eftersom skrivförmågan ofta avslöjar svagheter som ett flytande och ledigt tal kan dölja finns det skäl att ta in sådan undervisning i tillräcklig omfattning. Vi understryker också att blivande journalister behöver lära sig stilistik, språkriktighet och formalia (t.ex. skrivregler). De behöver också ha kunskap om det stöd som språkteknologin kan ge dem. När de senare kommer ut i yrkeslivet måste en hel del baskunskap sitta i ryggmärgen så att språket fungerar automatiskt också i en pressad situation. Vi har ändå uppfattat att många yngre journalister har både den systematiska kunskap om språket och den språkliga medvetenhet som vi vill efterlysa i all journalistutbildning. Många av deras äldre kolleger upplever därför att standarden har stigit och att utbildningen tycks vara på rätt väg.

Långt ifrån alla i dag yrkesverksamma journalister har en formell utbildning i bakgrunden. En del kan ha avlagt enskilda kurser eller ha gått kortare medieprogram, andra har en helt annan utbildningsbakgrund och har lärt sig yrket på platsen av erfarna journalister.

Det är också all anledning att minnas att journalisterna på en tidnings- eller TV-redaktion har mycket olika bevakningsområden. En kulturjournalists uppgift skiljer sig säkert från en sportreporters. För att vara duktiga på sina respektive områden måste de ha olika kunskaper, erfarenheter och intressen. Kulturjournalistens kontakt med skriften, både den egna och andras, är i princip garanterad. Man kan också föreställa sig att hon eller han skriver/talar för läsare/lyssnare som också läser en hel del. Om det är så att sportreportern skriver/talar för läsare/lyssnare som i övrigt läser mycket litet blir hans eller hennes språk t.o.m. ännu viktigare som modell än kulturjournalistens.

Att journalisterna inte utgör någon homogen grupp är inte en nackdel. Mediernas uppgift är att ge en rättvisande bild av samhället, så människor av olika slag, och i olika åldrar, behövs på en redaktion. Gedigen kunskap på ett relevant område och sinne för hur kunskapen skall förmedlas via ett visst medium är en bra grund att bygga vidare på. Vad som borde kunna erbjudas är kompletterande utbildning för den som vill in på journalistbanan och fortbildning för den som redan är inne i yrket. I bägge fallen borde hanteringen av språket i tal och skrift ges rejält med utrymme, så att det man säger/skriver blir korrekt och uttrycksfullt. Detsamma gäller kunskap om språklig variation, stilfrågor, språkvård och språkriktighet, språkteknologins möjligheter m.m. Erfarna journalister, språkvårdare som har arbetat med olika medier, journalistutbildare och potentiella kursdeltagare kunde tillsammans lägga upp ett kursprogram med ett innehåll som upplevs som relevant för den som är gammal i gemet. Har man arbetat länge i yrket och utvecklat en viss personlig stil är det inte sagt att man längre är så mottaglig för nya synpunkter, ännu mindre för kritik. Ändå är sådan viktig både för en själv och för de yngre förmågor som man skall arbeta tillsammans med.

 

Språklig stimulans och träning behövs i yrket

Intresset bland finlandssvenska journalister (och journaliststuderande) att arbeta en tid på en redaktion i Sverige borde uppmuntras. Ett "språkbad" i en helsvensk miljö har en positiv effekt på den badandes språk. En sådan erfarenhet kan stärka det "flyt" i talet som vi ibland tycker oss sakna hos våra finlandssvenska radioreportrar i jämförelse med de sverigesvenska. Journaliststuderande har som andra högskolestuderande en möjlighet att studera i ett annat land en termin eller två. Det vore önskvärt att många tog chansen att studera vid någon journalistutbildningslinje i Sverige. Läsning av svensk skönlitteratur, facklitteratur och inte minst sverigesvenska tidningar är också bra sätt att hålla det egna språket i trim, särskilt om man arbetar i en miljö där finska i praktiken är arbetsspråket utanför redaktionen. För den talande journalisten är tillgång till SVT ett måste.

Arbetsgivarna borde vid rekryteringen av nya journalister ställa språkliga krav genast från början eller låta språkbehandlingen vara en viktig del av den bedömning som görs när provanställningstiden är över. En stark språkkänsla skall alltså inte bara vara ett plus, utan ett uttalat krav. Arbetsgivarna borde också uppmuntra sina anställda till självvalda aktiviteter (kurser, studier, fortbildning etc.) som syftar till att stärka språket och/eller ger konkret tillämpbar kunskap. I ett yrke där man ständigt ger ut av sig själv och presterar under tidspress behöver man få ladda batterierna för att inte stagnera och fungera på rutin.

Ett sätt att stödja de anställda i deras arbete med språket är att ge utrymme för sådan språkvård som äger rum på redaktionen på arbetstid. Vi skall ge några exempel på sådan verksamhet innan vi summerar hur den språkvård ser ut som journalisterna i dag förefaller att önska sig och som erfarna språkvårdare uppfattar som resultatrik.

Sedan 1980-talet har Rundradion och sedan slutet av 1990-talet har Hufvudstadsbladet fått regelbunden språkvård. Också andra redaktioner har haft språkvårdsprojekt eller fått besök av språkvårdare vid olika tillfällen. Intresset för språkvård som är tätt knuten till den egna redaktionen och det egna arbetet har klart ökat, och verksamheten har börjat hitta sin form. Hufvudstadsbladet har en egen skrivguide, och Rundradions anställda får språkbrev skrivna särskilt för dem.

En språkvårdare (anställd vid Forskningscentralen för de inhemska språken, men finansierad av Konstsamfundet) finns på plats på Hufvudstadsbladet och deltar t.ex. i morgonmötena. Hon försöker i första hand ge proaktiv språkvård via den elektroniska anslagstavlan, där hon tar upp sådant som är rykande aktuellt. Mer generella fel kommenteras på annat sätt; tillfälliga språkmissar tas upp med enskilda journalister. Språkvårdaren läser också texter, ger personliga kommentarer och pekar på plus och minus. Som bekant är man ju mer intresserad av den egna texten och de egna felen än av språkriktighetsresonemang på ett generellt plan. Arbetet har nu pågått så länge så språkvården har börjat uppfattas som en naturlig del av redaktionens arbete. Ett ökat intresse och en ökad medvetenhet om språkets betydelse ger den motivation som allt lärande bygger på.

På Rundradion verkar en särskild svensk språknämnd, och radion har också sedan 1980-talet sin egen språkvårdare. Radions språkvårdare har ett ännu större och mer uppsplittrat verksamhetsfält än Hufvudstadsbladets.

I de olika kanalerna och medierna talas det svenska från halv sex på morgonen till mitt i natten. Rundradions anställda producerar språk i tal, i skrift och på webben. Någon möjlighet att höra på eller se allt finns naturligtvis inte. Det gäller att svara på frågor, notera fel som förefaller vara gemensamma och ge rekommendationer om sådant som är aktuellt. Också Rundradions journalister lever i en finsk verklighet och kan uppleva att "allt kan sägas bara på finska". Den som skall gå in i en studio och läsa ett några minuter kort, precist och välformulerat nyhetstelegram inom en kvart behöver ju ha nästan en tolks färdighet för att formulera sig. En reporter som intervjuar en finskspråkig person, som kanske är expert på ett visst område och använder fackspråk, har inte heller en lätt uppgift. Språkvården är emellertid inte den snabbverkande universalmedicin som många journalister skulle önska sig. Det är nog endast genom ett långsiktigt samarbete mellan journalister och språkvårdare som det goda resultatet uppnås. Men det är säkert inte till stor tröst för den som talar i direktsändning!

Språkvård på en tidningsredaktion kan bedrivas på olika sätt. En möjlighet är att man låter en eller flera kunniga personer läsa tidningen regelbundet och markera språkfel samt mindre lyckade formuleringar dag för dag. Detta kan sporra redaktionen att göra bättre i från sig och få ned antalet markeringar med rödpennan per nummer eller per sida. Punktinsatser av det här slaget kostar inte så mycket, men frågan är om de är tillräckligt effektiva eller pedagogiska. Professionell språkvård handlar om annat och mer än om "felfinneri". Den handlar bl.a. om att komma med allmänna råd och förslag, och om att tillsammans med skribenten göra en i grunden bra text bättre. Att stärka det redan starka är precis lika viktigt som att lappa det som är svagt.

Språkvårdsverksamhet behöver rulla på kontinuerligt eftersom nyrekrytering av journalister hela tiden sker. Behovet av språkvård blir därför aldrig uppfyllt på en redaktion. Som exemplen Hufvudstadsbladet och Rundradion har visat tar det tid att bygga upp en känsla av att språkvård och språkdiskussioner är en naturlig del av en redaktions arbete. När man har hunnit så långt upplever var och en det som sitt personliga ansvar att åtminstone vårda sitt eget språk.

Punktinsatser kan också vara av varierande kvalitet, och det kan vara svårt att staka upp riktlinjer för mediespråkvården om den inte har en viss stabilitet och kontinuitet. Medvetandet om detta har lett till att de finlandssvenska tidningar som hittills inte har fått någon regelbunden språkvård nu (sedan februari 2003) har gått samman kring projektet Språkörat som under ett års tid finansieras av tidningarnas ägarstiftelser och av Svenska kulturfonden. I projektet samarbetar tidningarna, Finska Notisbyrån och Forskningscentralen för de inhemska språken. I centrum för verksamheten finns en heltidstjänst för en språkvårdare vars uppgift det blir att resa runt och arbeta ute på redaktionerna. Råd, tips och kommentarer skall också tillhandahållas via webben. Projektet har också lett till ett nytt samarbete i språkvårdens tecken mellan de olika medierna. Man siktar på att kunna skapa en gemensam mediespråksgrupp enligt svenskt mönster. Att den verksamhet som bedrivs inom projektet Språkörat måste fortsätta efter sitt inledande år (2003) står redan klart. Lika självfallet är det att de finlandssvenska medierna behöver en mediespråksgrupp.

Det förefaller som om journalisterna i dag vore positivt inställda till språkvårdarnas insatser. Att de känner sig hjälpta, kanske också förstådda. Av de många synpunkter på språkvården som vi har fångat upp förefaller följande att återkomma flera gånger: Vi behöver aktiv snarare än reaktiv språkvård. Helst vill vi ha praktisk språkvård på platsen. Vi vill ha klara besked och snabbt; ge oss inte flera alternativ, även om det skulle finnas motiv för dem. Alla blommor skall inte blomma - den som arbetar på en redaktion skall hålla sig till det man kommit överens om. Det borde finnas sanktioner för den som slarvar. Ställ språkkrav på dem som anställs. Tidningen har inte råd med ett dåligt språk (konstaterar en chefredaktör). Till detta vill vi tillägga att varje redaktion borde ha en särskild språkansvarig person bland sina journalister.

 

Tid och teknik

Att skriva i en tidning och tala i radio/TV handlar ofta om en balansgång mellan tid och kvalitet. Det är mycket viktigt att vi som kinkiga läsare och lyssnare förstår detta. När man skall formulera sig snabbt, kanske direkt, uppstår med nödvändighet fel. En annan felkälla utöver tidsbristen är finskan. Det material som en journalist vid en svenskspråkig redaktion skall bygga sin notis på serveras oftast på finska. Spår av den finska källan hinner eller förmår den finlandssvenska journalisten inte alltid utplåna.

Det "felfria språket" finns nog inte, särskilt inte på en redaktion. Vad vi däremot har rätt att begära är att felen inte blir alltför många och att de helst inte upprepas utan rättas till snabbt. Förmodligen skulle vi som läsare/lyssnare komma längre om vi inte grinigt delade ut ris, utan soligt delade ut ros! Det finns många skrivande och talande journalister vilkas språkhantering - ibland språkjonglering - vi har anledning att beundra och som vi har stort nöje av. Låt oss säga det till dem.

Särskilt när vi lyssnar på radio, och kanske ondgör oss över det vi hör, är det också skäl för oss att minnas att det som strömmar ur apparaten inte alltid är s.k. redigerad radio som görs av journalister. Det kan också hända att vi lyssnar på s.k. flödesradio vars innehåll produceras av outbildade krafter endast i syfte att underhålla oss. Vad vi kan begära är att radion ställer språkkrav också på frilanspratare, att de får uppbygglig kritik efter sina insatser och att de får ta del av den fortbildning och språkvård som erbjuds de fastanställda. Förmodligen skulle man komma mycket långt redan genom att påpeka att ingen som gör program för radio (eller TV) kan använda sitt privata språk oreflekterat i alla sammanhang. Detta innebär t.ex. att den som väljer att tala sin dialekt i radio gör så medvetet, för att det är förenligt med programmets karaktär och kanalens art, inte för att han eller hon vill vara inställsamt folklig. I radiopratarrollen ingår helt enkelt att man beaktar mediet och dess publik samt använder språket på ett medvetet och professionellt sätt. Språket kan variera, t.ex. mellan radio Vega och radio Extrem, men det är professionellt eftersom man vet att man fungerar som språkmodell så snart studions röda lampa tänds.

Den skrivande journalistens arbetssituation är i dag en annan än den var innan korrekturet avskaffades. I dag bär varje skribent ett större ansvar för produktionsprocessen. Texten kan i princip gå från journalisten till tryckpressen utan att bli läst av någon annan. Rubriker och bildtexter kontrolleras i regel av nattchefen, men resten tar journalisten och det eventuella stavningsprogrammet i datorn hand om. Den mänskliga korrekturläsarens förmåga att hitta stavfel ersätts nu av datorn. Det elektroniska korrekturet är ett alternativ i dag. Korrekturläsarens förmåga att göra andra språkliga korrigeringar och förståndiga bedömningar samt att hitta t.o.m. sakfel är särskilt svårersättlig.

Den tekniska utvecklingen har varit både genomgripande och snabb. Samtidigt är det viktigt att minnas att tekniken finns som stöd för det egentliga hantverket som är själva skrivandet. För att underlätta journalistens skrivarbete behövs olika slag av språkteknologiska verktyg. Textkontrollprogram som kan utföra språkgranskning åtminstone på en viss nivå finns redan på marknaden och allt mer raffinerade sådana är under utveckling. Ett program (Svefix) som kontrollerar svensk stavning, grammatik och skrivregler, samt kommenterar förekomsten av finlandismer, finns, men det fungerar tillsvidare endast i ett operativsystem. För att kunna bli verkligt användbart för journalister och informatörer, som arbetar med ett flertal program och system, måste det raskt utvecklas vidare.

Det är till stor lättnad för många professionella finlandssvenska skribenter, inte bara för journalister, att det egna manuset kan köras genom "språktvätten" innan det lämnas till trycket. Ett textkontrollprogram, där man själv får ta ställning till de ändringsförslag programmet ger, har också en pedagogisk funktion. När programmet har stannat upp tillräckligt många gånger för samma typ av fel lär man sig att undvika det i fortsättningen. Tröskeln för en enskild skribent att skaffa ett sådant program är psykologisk, inte ekonomisk, eftersom det program som nu finns på marknaden säljs till ett kraftigt nedbantat pris.

En satsning på teknik garanterar ändå inte innehållslig och språklig kvalitet på djupet om inte redaktionerna upplever sådan som viktig. För de finlandssvenska medierna är kvalitet närmast en överlevnadsfråga. Många språkkunniga finlandssvenska läsare och tittare upplever att de blir informerade och underhållna lika bra, eller bättre, via andra kanaler på andra språk. De behöver därför ytterligare något skäl för att aktivt välja ett finlandssvenskt medium. Att mediet har en finlandssvensk infallsvinkel räcker inte till som incitament om lyssnarens/tittarens känsla av samhörighet med övriga svensktalande finländare inte är djupt rotad. Då återstår att vara bättre och annorlunda än konkurrenterna. I den konkurrensen är språket ett viktigt redskap.

Ett gott språk tar tag i lyssnaren/läsaren och får honom eller henne att dröja kvar och ta emot journalistens budskap. Språklig kvalitet är något som kan uppnås endast då varje journalist personligen eftersträvar ett språk som går över ribban. En redaktions rykte som upprätthållare av ett gott språk beror alltså på mångas insatser.

 

Några sammanfattande punkter

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005