Tänk om...


V    Kunskap om modersmålet

Den som känner sitt språks historia vet när och hur det har utvecklats för att göra tjänst som ett fullgott redskap inom alla samhällssektorer och för olika kulturella verksamheter. Redan under 1600-talet, men särskilt under 1700-talet tog både enskilda språkbrukare och institutioner medvetna initiativ för att studera det svenska språket och utveckla det så att det skulle kunna användas inom allt fler områden. För finskans del skedde ett stort terminologiskt utvecklingsarbete under 1800-talet och in på 1900-talet. Svenskan i Finland har varit föremål för ett särskilt intresse bland språkforskare sedan andra hälften av 1800-talet, och speciellt kring sekelskiftet 1900 började man studera våra finländska särdrag.

Svenskan som ett komplett och samhällsbärande språk har alltså vuxit fram bl.a. som en följd av språkvetenskapliga insatser och av medveten språkplanering i det förgångna. För att bevaras som ett sådant behöver språket inte bara fortsatt flitig användning, utan också professionell vård. Språkplanering och språkvård måste bygga på gedigen kunskap om språket och på tillämpbar grundforskning. I Finland kan vi förlita oss på den språkvård som bedrivs i Sverige, men vi måste samtidigt kontinuerligt följa upp vad som sker i språket som en följd av att svenskan i Finland samexisterar med finskan. Utbytet av tankar och iakttagelser mellan språkvårdarna i våra två länder är därför flitigt. Därtill har ett etablerat samarbete mellan alla språknämnder i de nordiska länderna pågått under mer än 50 år.

Forskning i svenska språket är ett starkt och stabilt vetenskapsområde i Sverige; i Finland ser man oroväckande tecken på ett minskat intresse för studier och forskning i ämnet nordiska språk/svenska. Detta gör att vi inte utan vidare kan räkna med en tillräckligt stor återväxt av modersmålslärare på alla nivåer, av språkexperter för olika uppgifter och av forskare som tillför ny kunskap om svenska språket, inte minst om svenskan i Finland. I detta kapitel skall vi därför uppehålla oss vid nödvändigheten av specialistkunskap om språket och vid behovet av att rekrytera nya studerande som kan föra arbetet vidare.

När dagens språkbrukare inte vill eller förmår använda sitt modersmål vid sidan av engelska går tidigare generationers arbete till spillo. Man bidrar frivilligt och av oeftertänksamhet till modersmålets kräftgång. Språkets tillbakagång kan sprida sig från domän till domän, och avvecklingen behöver inte pågå länge innan den blir svår att reparera. För svenskan i Finland som upplever konkurrens från två språk - finskan och engelskan - är situationen extra utmanande. Om vi på allvar värdesätter vår två- och flerspråkighet och upplever språkkontakten som något vitaliserande, måste vi medvetet använda alla språk och inte bidra till en uppdelning mellan dem, där svenskan som mindretalets språk får det minsta utrymmet.

Utvecklingen av svenskan till det kompletta samhällsbärande språk som den är i dag innebar uppkomsten av ett standardspråk, dvs. av ett språk som är enhetligt i skrift och vars talade variant ligger nära skriftspråket. Det är i första hand standardspråket som beskrivs i grammatiken och vars stavning, böjning och uttal framgår av ordböckerna. Men språkforskningen har också gett oss en mängd annan kunskap om vårt språk som en vanlig språkbrukare inte brukar vara medveten om. Man känner till hur språket varierar geografiskt (dialekterna) och socialt (sociolekterna). Man vet hur det går till när människor samtalar i olika sammanhang (samtalsanalys och pragmatik), och man kan analysera och beskriva texter av olika slag (textanalys, fackspråk och stilistik). Vad som sker när språk möts på individ- och samhällsnivå känner man också till (sociolingvistik, språksociologi och tvåspråkighetsforskning). Till språkforskningen hör också kunskap om namn (ortnamn och personnamn) som i sin tur förutsätter kunskap i språkets äldre skikt (språkhistoria). Våra allmänna ordböcker och fackordböcker skulle inte heller komma till utan språkforskarens specialistkunskap (lexikografi och terminologi).

I arkiven, på språkinstitutionerna, på Forskningscentralen för de inhemska språken och hos enskilda forskare finns uppteckningar, inspelningar, textsamlingar m.m. som ger en bild av hur språket varierar i tid och rum. Det vi tillsvidare saknar är en större finlandssvensk elektronisk språkbank som skulle ge dagens språkforskare helt andra möjligheter än gårdagens att med datalingvistikens hjälp ta fram tendenser och utvecklingslinjer. Datalingvisten utgår ju från sin kunskap om språkets struktur och lexikon, men låter datorn göra körningar i enorma material (s.k. korpusar) som en tidigare generation språkforskare aldrig hade mäktat med. Det är på material av detta slag, och på den kunskap som kan utvinnas ut det, som också språkvården bygger när den formulerar rekommendationer, ger råd och svarar på frågor som språkbrukarna ställer. Språkvård handlar inte om personliga tyckanden, utan om kunskap om språkbruket i verkligheten i går, i dag och gärna också en bit in i morgondagen.

 

En bransch där man inte kan bli arbetslös

Specialistkunskapen om språket är eftersökt. Den behövs inom alla de sektorer som här behandlas i olika kapitel. Inte bara modersmålslärare, översättare, terminologer, språkgranskare och språkvårdare måste ha rejäla kunskaper om det språk de arbetar på. Även andra yrkesgrupper behöver kunna hantera sitt och andras språk på ett medvetet sätt. Informatörer, journalister, författare, kulturarbetare, förlagsredaktörer, reklamstilister och många tjänstemän som producerar texter behöver dels ha en viss baskunskap, dels kunna leta fram den kunskap de själva eller andra saknar. Kunskapen måste ändå kombineras med en stark språkkänsla för att vara verkligt användbar.

Efterfrågan på språkexperter av olika slag är klart större än utbudet, och differensen kommer att öka. När nivån på språket dalar, stiger behovet av olika stödfunktioner och stödpersoner. Problemet i dag på svenskt håll i Finland är att återväxten är för liten. Det är för få som söker sig till studier i svenska (eller nordiska språk som ämnet också heter) som modersmål, och de som inleder sina studier har inte alla den starka språkkänsla som vore önskvärd. Intresset för olika studieriktningar varierar periodvis. Just nu drar inte humaniora till sig en så stor mängd sökande som för några decennier sedan. Även om arbetsmarknaden är mer än gynnsam för den som kan handskas med språkfrågor söker man sig som studerande till områden som ger snabbare och högre inkomster kanske redan innan man har avlagt sin examen. Att studier i svenska ger arbete, och att detta arbete kan vara av det mest varierande och omväxlande slag, är ett budskap som universitetsinstitutionerna försöker få fram, men framgången har hittills inte varit så stor.

Bland dem som börjar studera svenska som huvudämne rekryteras efter magisterexamen de doktorander som skall gå vidare och täcka någon vit fläck på kunskapskartan. Sådana fläckar finns givetvis inte minst när det gäller den varietet av svenska språket som används i Finland. Det är mycket vi ännu inte vet, och mycket som den praktiskt verkande språkvården skulle behöva veta. Undervisning i språkvård, och forskning i för språkvården relevanta frågor, är just nu lågprioriterade områden. Vi saknar dessutom nyare kurslitteratur för studerande, och populärvetenskapliga verk för allmänheten, där svenskan i Finland beskrivs ur olika synvinklar. Det finns m.a.o. ingen brist på uppgifter att ta sig an om man vill utveckla sin egen och andras kunskap om modersmålet.

Studier i det egna språket behöver ju inte innebära huvudämnesstudier. Många av de yrken som nämndes ovan utbildar man sig för genom att studera andra ämnen, men biämnesstudier eller enstaka kurser i modersmålet kunde mycket väl ingå i examen och värderas på arbetsmarknaden. Det behövs också kompletterande kurser för personer som på sin arbetsplats översätter, språkgranskar och redigerar och som kanske i praktiken bär det största ansvaret för sin arbetsgivares svenska texter. Intresset för fortbildning av detta slag är stort, betydligt större än utbudet av sådana mer eller mindre skräddarsydda kurser.

Alla som studerar vid ett finländskt universitet måste avlägga en del obligatoriska kurser i muntlig och skriftlig kommunikation i modersmålet och det andra inhemska språket (och oftast i ett, ibland i två främmande språk). Undervisningen skall vara anpassad till studierna och det framtida yrket, och kursernas omfattning är ringa. Vid Helsingfors universitet t.ex. varierade antalet obligatoriska studieveckor i modersmålet år 1999 mellan 0,5 studieveckor (veterinärmedicinska fakulteten) och 4 (pedagogiska fakulteten). Vid Svenska social- och kommunalhögskolan (vid Helsingfors universitet) var kursens omfattning 3 studieveckor för blivande socialarbetare och 9 för blivande journalister. Vid Svenska handelshögskolan motsvarade modersmålskursen för blivande ekonomer 2,5 studieveckor. (En studievecka skall motsvara en arbetsvecka, dvs. 40 timmars arbete, för den studerande.)

I dag kunde det vara bra att diskutera om de för alla obligatoriska kurserna i modersmålet har den omfattning och den inriktning som situationen kräver. Borde tyngdpunkten läggas mer på skriftlig kommunikation i modersmålet? Borde antalet studieveckor (i framtiden studiepoäng) höjas i modersmålet (och i det andra inhemska språket), kanske på bekostnad av mängden obligatoriska studieveckor i engelska? Samtidigt som studerande inleder sina studier med en svagare färdighet i modersmålet än förr har nämligen deras färdighet i engelska ökat. Den för alla obligatoriska undervisningen i engelska på universiteten torde därför i dag kunna inledas på en högre nivå, medan undervisningen i modersmålet måste starta på en lägre än förr. Engelskan får stöd av kurslitteraturen och i många fall dessutom av föreläsningar och övningsarbeten på engelska. Modersmålet har inte samma stöd under studiernas gång.

Det finns ett ökande krav på regelrätta kurser, på lärarkommentarer och på organiserat skrivstöd under studiernas gång. Många studerande anser själva att de har svårt för att skriva, inte minst vetenskapliga texter. Nivån på de första uppsatser studerande lämnar in är i dag en annan och lägre än den en gång var, men samtliga som siktar på en magisterexamen måste ändå kunna skriva ett slutarbete eller en pro gradu-avhandling. Lärarresurserna räcker inte till för att täcka det ökade behovet av individuellt språkstöd. Insatser av ordinarie modersmålslärare kan kompletteras genom att man utbildar personer som p.g.a. sina studier och/eller yrkesverksamhet kan anses lämpliga att verka som ett slags språkkonsulter. Både att utbilda sådana och att sedan utnyttja deras tjänster kostar, men något alternativ tycks inte finnas. (Vi hänvisar här t.ex. till språkstödsverksamheten vid Åbo Akademi som bl.a. syftar till att utbilda längre hunna studerande i svenska så att de kan språkgranska och kommentera andra studerandes arbeten.)

Vid våra svenskspråkiga universitet behöver både svensk- och finskspråkiga studerande språkstöd i svenska, men av olika skäl. Dessa gruppers behov kan egentligen inte mättas med nuvarande resurser, och tillgången på nya kompetenta krafter som kunde ge detta stöd är skral. Behovet är inte mindre vid de tvåspråkiga universiteten, och nivån på finskspråkiga studerandes finska modersmål väcker också oro. Det är inte nödvändigtvis så att nivåsänkningen är total vare sig på finskt eller svenskt håll, utan snarare så att modersmålsfärdigheten varierar kraftigare än förr. När de knappa lärar- och undervisningsresurserna fördelas jämt blir det för litet för var och en. Alternativt kunde språkstödsinsatserna koncentreras till dem som är svagast, medan de som kan klara sig själva får lov att göra det. Ingetdera alternativet förefaller vare sig rättvist eller ändamålsenligt med tanke på universitetens uppdrag och ansvar.

Språkforskningen i Sverige förser oss med en mängd kunskap om svenska språket som vi behöver. Vi använder oss också av de språkliga hjälpmedel (ordböcker, skrivregler m.m.) som utarbetas där. Samtidigt behöver vi själva forska i svenskan i Finland både för att bidra till beskrivningen av det svenska språkets variation och för att ta fram hjälpmedel för språkbrukare som talar och skriver på svenska i vårt eget land. Det är här tvåspråkiga ordböcker och tvåspråkig terminologi utarbetas, det är vi själva som samlar in och listar finlandssvenska ord och uttryck, det är våra dialekter som beskrivs i Ordbok över Finlands svenska folkmål, det är spår av svensk bosättning som bevaras i landets svenska namnskick och det är vi som studerar spår av den finsksvenska språkkontakten. Det är också vi själva som har ansvar för att nya modersmålslärare och språkexperter för olika uppdrag utbildas. Genom studier och forskning i svenska bidrar språkvetarna till att förvalta det finlandssvenska kulturarvet. Vi kunde bara vara litet fler som delar på den uppgiften.

 

Några sammanfattande punkter

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005