Tänk om...


VI    Aktiv svenska i offentlig sektor

Användningen av landets två nationalspråk inom den offentliga sektorn regleras av språklagen. Lagen är neutral i förhållande till dem bägge. Den innehåller alltså inga skyddsbestämmelser för någotdera språket, utan bestämmer när en myndighet är skyldig att ge service och information på finska eller svenska. Om man beaktar vad som har gjorts inom den offentliga sektorn kan man som ett allmänt omdöme säga att sektorn har tagit sitt ansvar. Det finns ett genomtänkt system som skall resultera i god service också på svenska. Det finns stödfunktioner och grupper av experter som sysslar med den offentliga svenskan. Något om hur systemet fungerar och vad det kräver att upprätthålla det skall vi ta upp här. Självfallet skall vi också kommentera områden där man kunde göra mer. Vi går ändå inte in på hur språklagen har varit eller är utformad i dag.

Vår utgångspunkt är densamma som den varit i tidigare avsnitt och kommer att vara i senare: Svenskan i Finland skall i likhet med andra samhällsbärande språk användas i domäner utanför hem och skola. Om vi inte använder vårt språk i kommunikation med myndigheterna kommer vi inte att ha ett ordförråd som täcker stora områden av våra liv som invånare i en kommun och medborgare i landet. Vi behöver kunna tala om skatter, pensioner, arbetslöshet, sjukledighet, skuldsanering, föräldraledighet, byggnadsrätt m.m. på vårt eget språk. Avsikten med språklagens bestämmelser är att detta skall var möjligt. Sedan är det upp till var och en av oss att använda oss av de möjligheter som bjuds.

 

Lagens krav på språkkunskap

För att språklagens bestämmelser skall kunna efterlevas krävs insatser av många människor. Det har hittills gällt att fastställa vilka krav på språkkunskaper som skall ställas på innehavare av olika statliga och kommunala tjänster, att ordna språkprov och utfärda betyg samt, inte minst, om att skaffa sig den relevanta språkkunskap som krävs för att få ett arbete inom den offentliga sektorn. Detta gäller finländare oavsett modersmål. Kravet på modersmålfärdighet i ett av de nationella språken och en bestämd, men varierande, färdighetsnivå i det andra ställs på alla som söker en tjänst vid en statlig eller kommunal tvåspråkig myndighet. I studierna för en akademisk examen (magister- och kandidatexamen) ingår obligatoriska kurser i de två nationella språken, och studierna avslutas med ett s.k. mogenhetsprov i modersmålet. Den som har fått sin skolutbildning på svenska respektive finska, och som har skrivit sitt mogenhetsprov på samma språk, har därigenom klarat av det som populärt brukar kallas "stora språkprovet" i språket i fråga. Avklarade obligatoriska kurser i det andra inhemska språket motsvarar "lilla språkprovet". Den som inte avlägger en akademisk examen har bevisat sin färdighet i de inhemska språken genom att gå upp i ett prov anordnat av språkexamensnämnden i svenska eller finska, eller genom att vända sig till en särskilt utsedd examinator. När den nya språklagen, med tillhörande förordningar år 2004 har trätt i kraft förändras vissa detaljer i systemet i någon mån, men fortfarande gäller det för en del personer att bevisa och för andra att bedöma färdigheten i de inhemska språken.

Det är lätt att inse att det är många examinatorer och språkprovsavläggare som varje år berörs av språklagens krav på intyg över en viss färdighetsnivå i landets två språk. Samtidigt är det många svenskspråkiga finländare som i sin kontakt med myndigheterna väljer att inte utnyttja möjligheten - och rätten - att använda sitt modersmål. I längden måste det kännas frustrerande för statens och de tvåspråkiga kommunernas tjänstemän att upprätthålla ett system som inte utnyttjas i full utsträckning. Det händer att finskspråkiga tjänstemän direkt klagar över att finlandssvenskarna inte låter dem använda den svenska de bevisligen kan. Den finlandssvensk som är tvåspråkig nog att välja finska i snart sagt varje sammanhang försvårar dessutom på sikt den mer enspråkiges chans att få använda sitt modersmål när han eller hon verkligen behöver det.

Även om lagen garanterar ett utbud av service på svenska känns det säkert mindre meningsfullt att tillhandahålla sådan om efterfrågan är oregelbunden, rentav svag. Vi vill ändå tillägga att storleken på efterfrågan på svensk service varierar kraftigt och regionalt. Det viktiga är att inse att den erbjuds oss och att vi redan för vår egen skull skall använda oss av den. Begränsa inte självmant ditt språk.

Vi bidrar själva till att språklagens krav på service på kundens språk upplevs som meningsfullt att upprätthålla genom att konsekvent utnyttja servicen och genom att ge såväl positiv som negativ (men konstruktiv) respons. Om vi utgår från att vi i regel använder vårt modersmål, där språklagen ger oss möjlighet, så kan vi ibland göra undantag när det finns särskilda motiv för det. För tillfället beter sig många av oss som bor i en tvåspråkig miljö (särskilt i södra Finland) tvärtom.

 

På klar och tydlig svenska

Möjligheten att använda modersmålet tillhandahålls av myndigheten, men det slutgiltiga språkvalet gör kunden. Det handlar inte endast om att välja svenska vid ett personligt möte med en tjänsteman eller om att skriva e-brev, fylla i blanketter och författa pappersinlagor på svenska. Det handlar också om att be om den svenska blanketten såväl i pappersversion som elektroniskt, att be om den svenska informationsbroschyren och att använda de svenska sidorna på webben.

Något är på tok om ca två tredjedelar av finlandssvenskarna föredrar att använda finska när de kontaktar en myndighet. Det finns olika - också fullt begripliga - anledningar till att en tillräckligt tvåspråkig person väljer det ena eller det andra språket. Dem skall vi inte gå in på här. Vi vill i stället framhålla att svenskspråkiga finländares uppfattning om när det är lämpligt att välja svenska inte tycks motsvara finskspråkiga finländares syn på saken. Det händer också att man som finlandssvensk överskattar sin egen färdighet i finska och underskattar tjänstemannens färdighet i svenska.

När det gäller skriftlig information (broschyrer, blanketter etc.) kan man förstås också fråga sig om valet av finska i stället för svenska eventuellt kan bero på att det svenska materialet inte håller måttet. Så är det säkert ibland, men inte alltid. Det är tyvärr så att det är de avskräckande exemplen vi minns, medan allt det goda språkarbete som görs passerar oförmärkt.

Det säger sig självt att det är viktigt - och i enlighet med språklagen - att utbudet av texter, blanketter m.m. också finns på svenska. Det svenska materialet skall inte vara försenat, det skall vara språkligt korrekt och det skall gå lätt att hitta. Länken till de svenska webbsidorna som kunden skall klicka på får alltså inte, som vi brukar säga om tvåspråkiga skyltar och reklam, kräva "god syn" eller "starka glasögon" av finlandssvenskar.

Myndigheterna språk skall inte bara vara korrekt, utan det skall också vara begripligt för kunder med varierande förhandskunskaper och erfarenheter. Klarspråk eftersträvas i dag allmänt av myndigheterna i de nordiska länderna. Det ibland fyrkantiga tjänstemannaspråket måste stiliseras innan det når sina mottagare. Både tjänstemannens kunskap om sakfrågan och språkexpertens (informatörens, översättarens eller språkgranskarens) förmåga att beakta mottagaren och skriva klarspråk behövs för ett gott slutresultat.

Tjänstemännen t.ex. vid justitieministeriets granskningsbyrå ansvarar för svenska lagtexter. Deras kolleger vid statsrådets translatorsbyrå och vid riksdagens svenska byrå har som uppgift att se till att de svenska texter de översätter och granskar inte bara är korrekta till sitt innehåll, utan att de också uppfyller andra kvalitetskrav. Statsrådets svenska språknämnd är ett särskilt expertorgan vars uppgift det är att vårda svenskan i den offentliga sektorn. Den har gett ut en handbok (Svenskt lagspråk i Finland) för alla som skriver inom den offentliga sektorn; handboken ges ständigt ut i nya upplagor. Vid Forskningscentralen för de inhemska språken är en språkvårdare avdelad för att arbeta med myndigheternas språk. I dag då också EU-texter är en del av den offentliga prosan kan vi konstatera att de svenska texterna är gemensamma för Finland och Sverige. Det pågår alltså en hel del arbete som syftar till att förse den offentliga sektorn med fullgoda svenska texter. Den språkliga medvetenheten på hög nivå i samhället är m.a.o. god, medan det på lägre nivå inte alltid är lika väl beställt.

 

Människorna bakom myndigheternas texter

Det är svårt att ange exakt hur många personer som översätter till svenska och/eller granskar svenska texter inom den offentliga sektorn. På ministerienivå är det uppskattningsvis 40 personer som regelbundet arbetar med svenska texter. Antalet frilansar är gissningsvis fler. En mycket grov uppskattning är att något mer än 100 personer arbetar med att översätta och/eller granska statliga myndighetstexter på svenska. Om siffran är oriktig är den snarare tagen i underkant än i överkant.

En del av de tjänstemän som arbetar med myndigheternas texter har översättar-, informatörs- eller journalistutbildning, men många har landat i yrket med andra studier (t.ex. i juridik eller samhällsvetenskap) och erfarenheter i bagaget. Allmänt taget kan man säga att de som arbetar med myndighetsprosan är för få. Tillgången på kvalificerade översättare och språkgranskare motsvarar inte efterfrågan. Det vore viktigt att rekrytera fler studerande med svenska som modersmål till översättarutbildningen och/eller till studier i nordiska språk/svenska. Det vore också ändamålsenligt att anordna kompletterande utbildning för dem som har fallenhet för yrket.

Informatörerna och översättarna/språkgranskarna är de tjänstemän som skall kunna hantera texter och språkfrågor på ett professionellt sätt. De kan på många sätt jämföras med mediernas journalister (se kapitel IX). De har t.ex. samma problem som dessa när det gäller att slåss mot klockan och att hitta de riktiga svenska motsvarigheterna till nya termer. Pressmeddelandet som skall översättas kan komma i sista minuten och innehålla ett uttryck som är nykonstruerat också på finska. Det tar tid och kräver skicklighet att åstadkomma ett sådant på god svenska, där de finska termerna fått en korrekt översättning. När arbetet väl är gjort är det inte uppmuntrande att behöva konstatera att de finlandssvenska journalisterna ofta har valt det finska materialet i stället för det som fanns till hands på svenska. I tidningen används sedan hemgjorda översättningar i stället för den korrekta terminologin.

Behovet av information på svenska kan förstås också glömmas bort trots god vilja och gott språkklimat på arbetsplatsen. Mycket av myndigheternas information finns i dag på webben. Då gäller det att samarbeta med data- och webbnissar som inte kan språket, men som av tekniska skäl bestämmer mycket av utformningen av informationen. Här gäller det att inte ge sig. Tekniken skall underordnas språket och inte tvärtom.

De som producerar text på en myndighet behöver allt det språkteknologiska stöd de kan få. Vidare behöver de fortbildning och språklig stimulans för att hålla sitt språk levande. Det är viktigt att de har en levande kontakt med motsvarande myndighet (verk, organisation etc.) i Sverige. För att kunna översätta information om hälsa, säkerhet, jord- och skogsbruk, polisiära frågor, utbildning, bankverksamhet, kyrkliga angelägenheter, fackföreningsverksamhet, konsumentskydd, pensioner m.m. måste man känna till på vilket sätt och med vilka termer man talar och skriver om sådana frågor på svenska. Ordböcker och termlistor räcker inte till bl.a. därför att de nyaste uttrycken ännu inte har hunnit in i dem. Däremot är Internet en obegränsad källa till information. Det går att leta fram texter skrivna i Sverige som till sitt sakliga innehåll motsvarar den text man själv arbetar med. Där finns de uttryck man använder i Sverige och som vi behöver här.

Vistelse på tjänstens vägnar i Sverige (och/eller i det övriga Norden) behövs, likaså utbytestjänstgöring. Möjlighet att regelbundet gå på kurser där man går in på klarspråk och på terminologi är nödvändigt. Medlemskap i ett välfungerande nätverk som omfattar alla med liknande uppgifter i den offentliga sektorn ökar möjligheten att söka gemensamma lösningar, lägga upp en gemensam termbank, skapa textmodeller etc. Ett exempel på ett sådant stödjande samarbete är översättarnas diskussionslista Hieroglyfen, där medlemmarna mycket snabbt kan nås av och sprida information. Tjänstemännen skall veta att det stöd som arbetsplatsen erbjuder dem inte handlar om punktinsatser, utan om ett system som berör alla den offentliga sektorns informatörer och översättare, och som de regelbundet har tillgång till under sin anställningstid.

Vi vill föreslå att man inom den offentliga sektorn på olika arbetsplatser för en målinriktad diskussion om språkens roll både internt och externt. Språklagen formulerar visserligen de krav som myndigheterna skall uppfylla, men det är människor som skall se till att så sker i verkligheten. Ett minimikrav borde vara att alla större myndigheter har minst en informatör som arbetar på svenska. Så är det inte nu med resultatet att de svenska texternas kvalitet kan variera, och att de ibland inte längre är aktuella när de äntligen föreligger. Lagens krav gäller kontakterna utåt. Det som sker på arbetsplatsen människor emellan är en intern affär, men inte mindre viktigt.

De som är anställda för att ge information och översätta arbetar inte i ett vakuum. Deras arbete påverkas av andra. Översättarna/språkgranskarna och informatörerna är inte de enda som skall bära ansvar för den språkliga kvaliteten (oavsett språk). Språket är ju inte något man lägger till efteråt; det föds medan man talar och skriver. De professionella informatörernas och översättarnas arbete skulle underlättas om varje myndighet hade utarbetade normer för hur tjänstemännen skall skriva, och alldeles särskilt för hur samarbetet med en översättare skall gå till.

Arbetskamraterna står för texter eller material som skall bearbetas och/eller översättas. Bland dem finns säkert många vars språkliga kapacitet kunde utvecklas och tas till vara. En hel del myndighetstexter behandlas inte alls av de anställda översättarna/språkgranskarna, utan produceras direkt av tjänstemännen. En finlandssvensk tjänsteman får ofta agera språkexpert i fråga om kollegernas texter eller åläggs att skriva direkt på svenska eller något annat språk som han eller hon behärskar väl. För att kunna göra detta, t.ex. som jurist, är det viktigt att man har fått sin utbildning (åtminstone delvis) på modersmålet. Kanske är mången arbetsplats betydligt mer språkligt brokig än de anställda och deras chefer tror? Med hjälp av uppsatta mål, och en uttänkt strategi för hur dessa skall nås, kunde hela personalens språkkapital tas till vara.

 

Svenska som arbetsspråk

Den offentliga sektorn är också en arbetsplats. Precis som på andra arbetsplatser handlar det om att välja språk enligt person, kombination av personer, samtalsämne, samtalets syfte m.m. Myndigheten i sig har inget "modersmål", dvs. de anställda väljer själva vilket/vilka språk de använder kolleger emellan. På en arbetsplats där flertalet har finska som modersmål kommer också många svenskspråkiga anställda i praktiken att ha finska som arbetsspråk.

För många finlandssvenskar sker en uppdelning av språken så att finska blir det professionella språket och svenska det privata (eller ett av de privata språken). Detta är helt naturligt, men det är samtidigt synd om modersmålet inte får plats som yrkesspråk. Ur arbetsgivarens synvinkel, såväl som ur den enskildes, borde det vara till fördel om bägge språken kunde utnyttjas också professionellt. Svenskspråkiga anställda kan även vara en resurs för sina finskspråkiga kolleger. Okomplicerade och informella kaffepauser kan användas för samtal på svenska med dem som kan minst. Arbetsrelaterade diskussioner kan föras på svenska med finskspråkiga kolleger som kan mer. Möjligheterna är många och kan skräddarsys efter vars och ens behov.

Till vår förvåning har vi under arbetets gång fått höra att finlandssvenskar ofta är ovilliga att tala svenska med sina finskspråkiga kolleger. (Detta gäller givetvis också arbetsplatser inom den privata sektorn; vi återkommer därför till saken.) Man slår t.ex. om till finska när en finskspråkig kollega kommer in i ett samtal mellan svenskspråkiga. Detta sker också då den finskspråkiga kollegan klart visar att han eller hon gärna talar svenska.

Bytet till finska beror inte alltid på att den finskspråkiga samtalspartnerns svenska är skral. Vi har fått in exempel på finskspråkiga som t.o.m. har studerat på svenska, och vilkas färdighetsnivå alltså är mycket hög, men som inte lyckas övertala sina finlandssvenska kolleger att tala svenska med dem. Detta är ett beteende som vi inte förstår. Förutom att det är oartigt att utesluta någon från ett språkligt sammanhang där han eller hon gärna vill vara med, så är det dumt med tanke på utvecklingen av det svenska modersmålet som ett yrkesspråk. Om man aldrig talar om jobbet på svenska saknar man snart ord för det. Finlandssvenskar som lever och arbetar i en finskdominerad miljö har oräkneliga möjligheter att stärka sin finska språkfärdighet både på jobbet och på fritiden. Deras finskspråkiga kolleger har mycket få sätt att stärka sin svenska på. Exempel på motsatsen - att bytet till finska sker på uppmaning eller som en följd av omgivningens tryck - finns det säkert i praktiken fler av. Vår avsikt är här närmast att påminna om att språk skall väljas i samförstånd med den man talar med och inte utgående från en förhandsuppfattning som kan vara felaktig om än välmenande.

 

Språklig konsekvensbedömning

Det vi har kallat den offentliga sektorn, med sina olika statliga och kommunala myndigheter och verk, är givetvis inte något oföränderligt och klart avgränsat block av verksamheter som finansieras med skattemedel. I dag har vi t.ex. statliga affärsverk samt statliga och kommunala bolag. De styrs som företag även om de inte är privatägda. I motsats till ursprungligen privatägda företag, som inte omfattas av språklagen, gäller lagens bestämmelser om språklig service även dem, men med tillägget att uppgiften inte skall vara oskäligt betungande för bolaget. När de statliga affärsverken tillkom gjorde man nämligen den bedömningen att förändringen skulle komma att ha en språklig konsekvens som inte var önskvärd. Språklagens betydelse minskar när betydelsen av den statliga sektorn gör det, och den privata sektorn får i stället allt större tyngd.

Vi går inte djupare in på effekterna av det vi brukar kalla strukturförändringar i samhället, utan konstaterar endast att sådana kan medföra språkliga konsekvenser för medborgarna. Det vore därför önskvärt att varje förändring inom den offentliga sektorn regelmässigt och på förhand blev föremål för en språklig konsekvensbedömning. Detta gäller också förändringar som förefaller små och beslut som känns lokala. Även en liten förändring kan innebära en stor påföljd för de involverade språken.

En vettig språklig konsekvensbedömning kan inte göras om man inte har slagit fast vad man behöver uppnå och bevara. Det finns därför många skäl till att en offentlig myndighet, ett statligt affärsverk, ett kommunalt bolag, och alldeles särskilt en kommun, skulle behöva ta fram en genomtänkt språkstrategi för sin verksamhet. De är alla skyldiga att tillhandahålla språklig service, och denna service skall kunna upprätthållas också när betingelserna förändras.

Redan demografiska förändringar har betydelse t.ex. på det kommunala planet. Äldre personer som blir kvar i en utflyttningsbygd behöver vård, medan barn och unga på en snabbt växande ort behöver dagvård, skola och fritidssysselsättningar. Detta är något som en tvåspråkig kommun skall tillhandahålla på invånarnas språk oavsett kassaläge. På orter där den svenskspråkiga befolkningen bor utspridd kan även små omflyttningar och förskjutningar märkas t.ex. som ett ökat eller minskat antal barn som behöver dagvård, förskola och skola på svenska.

Nya länsgränser, kommunsammanslagningar, regionala samarbetsformer, verksamhetsformer som omhändertas av samkommuner m.m. leder också till nya språkliga konstellationer som förändrar möjligheterna att ge invånarna/kunderna en fungerande språklig service. Även landets EU-medlemskap har konsekvenser för språkanvändningen på olika nivåer i samhället. De språkbestämmelser som gäller för den offentliga sektorn må vara klara, men de skall kunna förverkligas i varje konkret situation. En kartläggning av de faktiska behoven måste ligga bakom förslag till och krav på lösningar.

 

En språkstrategi för varje kommun

I dag samarbetar en kommun mer än förr också med företag inom den privata sektorn. Man köper tjänster och man lägger ut verksamheter som tidigare omhändertagits av kommunen själv. I en del fall handlar det om service som kommunens egna invånare har rätt till, i andra fall handlar det om utåtriktad verksamhet som syftar till att ge information om kommunen och locka till sig investerare, nya invånare eller turister. Hemtjänst för äldre personer, dagvård för småbarn, skolskjuts och eftermiddagsvård för skolbarn, fritidssysselsättningar för barn och ungdom kan andra än kommunen utföra, men vem garanterar att en gammal människa eller ett barn verkligen blir bemött på sitt eget språk, och vilken kvalitet har språket? När en tjänst köps in av den privata sektorn måste en språkförbindelse ingås, men vilken kvalitet den språkliga tjänsten skall hålla är svårare att försäkra sig om.

Det marknadsföringsmaterial som t.ex. en tvåspråkig kommun låter producera finns i regel på bägge språken, men vilken språklig kvalitet håller den svenska versionen? På kommunens webbplats finns som sig bör information på bägge språken, men hur är det med de privata företag som man kan klicka sig fram till via de länkar som ges? En tvåspråkig kommun som starkt framhåller sina finlandssvenska rötter och möjligheten att få service på svenska förefaller kanske mindre trovärdig om den lokala stugbyn, golfbanan, båtuthyraren, energibolaget och andra företagare endast gör reklam för sig på finska. En liten utflykt till ett antal olika kommuner som presenterar sig själva i cyberrymden visar ändå att många har tagit vara på de möjligheter till bred information på kundernas olika språk som detta nya medium ger.

En kommun som har en genomtänkt språkstrategi vet när det gäller att kräva en skriftlig förbindelse på språklig service av en samarbetspart oavsett om den representerar den offentliga sektorn eller är privat. (Detta förutsätter också den nya språklagen.) Lägger man ut ett uppdrag som tidigare skötts av kommunens egen personal så skall kommuninvånarna kunna få samma språkservice som tidigare. Ett brott mot en sådan förbindelse borde kunna leda till någon sanktion från beställarens sida. Man borde också kunna mäta på vilken nivå kommunens språkliga service i praktiken befinner sig. Var den borde befinna sig fastställer språklagen. Som vi tidigare har nämnt (i samband med skolan och modersmålet i kapitel III) kan en kommunal språkstrategi också ge stadga åt de beslut som fattas av enskilda rektorer, skol- och daghemsföreståndare.

Givetvis skall en kommunal språkstrategi beröra samtliga språk som invånarna använder: de två nationalspråken vid sidan av invandrares modersmål. Också behovet av kunskap i och service på främmande språk för internationella kontakter och för turistnäringen kan behandlas och fastställas i ett strategidokument. Mål och metoder skall naturligtvis ses över med jämna mellanrum. Lika självfallet är det att kommunen utvärderar hur väl olika förvaltningsenheter har nått de uppställda målen. Det man säger sig vilja uppnå i fråga om kommunens språkliga service och ansvar skall drivas som vilken annan politisk fråga som helst. Om det skall vara någon nytta med en språkstrategi skräddarsydd för de egna lokala behoven så måste det ju synas i vardagen, inte endast citeras i festtalen.

Tanken med en språkstrategi - för en kommun, en myndighet eller någon annan förvaltningsenhet - är att det kan vara bra att tänka efter före. Att enbart reagera på berättigade språkkrav i efterhand är mindre rationellt än att vara steget före. En statlig myndighet som vill ha ett gott rykte, och en tvåspråkig kommun som vill ha nöjda skattebetalande invånare och locka till sig fler, tjänar helt enkelt på att ha en tydlig hållning i fråga om när, var och hur invånarnas olika modersmål skall beaktas.

 

Hur heter det?

I detta kapitel har olika språkvårdande nämnder och grupper nämnts. Senare (t.ex. i kapitel IX) kommer ytterligare exempel på organiserade språkvårdsinsatser att tas upp. Det pågår alltså en hel del språkvårdande och språkutvecklande arbete på svenska (samt på finska) på olika håll i vårt samhälle. I en del fall handlar det om frivilligt arbete (som det som Hugo Bergroth-sällskapet står för) och om inofficiella nätverk (som översättarnas diskussionslista Hieroglyfus). I andra fall handlar det om särskilda språkvårdsgrupper som är en integrerad del av arbetet inom en myndighet, på en redaktion etc. Vart skall då en enskild person vända sig för att få veta hur något heter?

I första hand vänder sig en enskild person till Svenska avdelningen vid Forskningscentralen för de inhemska språken. Under ett år besvarar avdelningens fem språkvårdare ca 3 000 frågor per telefon och närmare 1 000 frågor per brev, fax och e-post. Forskarna medverkar också vid kurser och seminarier som anordnas av utomstående. Deras insatser motsvarar då ungefär 50 undervisningstimmar årligen. Svenska avdelningens personal skriver också språkspalter och medverkar i språkprogram i olika medier. De är också medlemmar i många av de språkgrupper som finns på annat håll. I forskningscentralens tidskrift Språkbruk, som utkommer fyra gånger per år, besvaras språkbrukares frågor. Material ur tidskriften finns också tillgängligt på nätet (www.kotus.fi).

Man kan anta att det i första hand är professionella språkbrukare (översättare, språkgranskare, journalister, förlagsredaktörer, författare m.fl.) som vänder sig till Svenska avdelningen. En liten pilotundersökning visar t.ex. att personer som har svenska som modersmål, och som bor på en ort där svenskan har en relativt stark position, oftare slår upp i ordböcker och läser språkspalter än de vänder sig till avdelningens personal. Eventuellt beror det på att deras frågor är av sådan natur att de kan lösa dem utan diskussion med en språkvårdare, medan den vars svenska språk är osäkrare och miljö är mer finskdominerad har ett större behov av handledning. Enligt samma undersökning är avdelningens kunder personer i medelåldern, medan ungdomar och unga vuxna inte lika ofta tar kontakt. Detta kan tänkas bero på att behovet av svar på språkfrågor är kopplat till frågeställarnas yrkesverksamhet. Man frågar för att lösa ett professionellt problem, inte av pur och privat intresse.

När avdelningens databasprogram Språklådan blir klart att läggas ut på Internet kommer man att kunna hitta svar på språkfrågor via webben. I takt med att vanan att söka svar på frågor via Internet växer kommer språkbrukare förmodligen allt mer att se webben som ett alternativ till ordböcker, telefon och fax. Via Svenska avdelningens webbsida är det redan nu lätt att få fram specialordlistor och språkspalter och klicka sig vidare till utomstående källor som t.ex. till Svenska språknämnden i Sverige.

Språkgranskning av läromedel (externt finansierad) omhändertas av en av avdelningens språkforskare. En annan av forskarna är ansvarig för utgivningen av Stora finsk-svenska ordboken, och fyra forskare arbetar med Ordbok över Finlands svenska folkmål. Vid sidan av detta pågår också forskning i namn och en av forskarna är ansvarig för namnvården. Nya ortnamn inom svensk- och tvåspråkiga områden skall passa in i det rådande namnskicket, och gamla få en korrekt form på skyltar och kartor.

I anslutning till Forskningscentralen för de inhemska språken verkar fem språknämnder som består av en grupp förtroendevalda personer utnämnda av centralens direktion. Medlemmarna skall representera olika för språket viktiga sektorer i samhället. Finska, svenska, samiska, romani och teckenspråk har alla sina nämnder som sammanträder ett antal gånger per år för att diskutera aktuella språkfrågor. En gång per år hålls ett möte för samtliga språknämnder i Norden, då man tar upp något aktuellt tema och diskuterar linjedragningar. Den svenska språknämnden i Finland, som tillkom på initiativ av Svenska Finlands folkting år 1942, är Nordens äldsta. Den finska språknämnden, som har en liknande sammansättning, tillsattes år 1944. De uppgifter som dessa nämnder ursprungligen hade överfördes på Forskningscentralen när den tillkom 1976. Det dagliga språkvårdsarbetet utförs främst av centralens forskare, medan nämnden fungerar som bollplank, remissinstans, idékläckare och initiativtagare.

 

Några sammanfattande punkter

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005