Tänk om...


VII    Svenskan i företagsvärlden

Språklagen styr inte språkanvändningen i företagsvärlden och några formella krav på språklig service existerar därför inte. Eftersom det inte finns spelregler (dvs. språklagsbestämmelser) för vad ett företag skall erbjuda och en kund skall kunna efterlysa, kommer vi först att försöka teckna en bild av den brokiga verklighet där säljare och köpare agerar. Hur ser marknaden ut och hur styr den språkanvändningen? Därefter tar vi upp företagens svenska texter och den betydelse dessa har för språkbrukarna. Här kommer vi in på vem det är som producerar dessa texter, dvs. på översättarna och språkgranskarna. Vi skall också fundera över företagsvärlden ur de anställdas synvinkel och säga något om kommunikationen i företag verksamma i flera länder. (Eftersom vi diskuterar förlagen i kapitel VIII utesluter vi dem här.)

Inledningsvis vill vi understryka att vi nu rör oss på ett område där det ännu saknas tillräckligt omfattande studier. Utgående från de begränsade studier och iakttagelser som finns försöker vi ändå föra ett resonemang kring användningen av svenska som ett modersmål för kunder och anställda och särskilt om kvaliteten på detta språk.

 

Här råder marknaden

Låt oss börja med att konstatera att ytterst få företag i dag opererar på endast ett eller två språk. Mer eller mindre alla företag har numera internationella kontakter eller arbetar på den globala marknaden i någon utsträckning. Handelns språk har alltid varit många åtminstone i medelstora och stora företag. Under de senaste decennierna har detta blivit ännu mer påfallande genom tillkomsten av samföretag och genom de nya bolag som har uppstått som en följd av fusioner mellan företag verksamma i olika länder. Flerspråkigheten har då blivit en realitet också internt på arbetsplatsen och inte endast externt i kontakten med samarbetspartner och kunder i andra länder. Att en finlandssvensk anställd i ett nyligen fusionerat nordiskt företag väljer att låta sin mobiltelefonsvarare tala endast engelska är därför kanske inte förvånande. Förvånande vore det däremot om han förutsatte att hans finska, finlandssvenska och nordiska kolleger och vänner skulle tala in sina meddelanden till honom på engelska.

Exemplet med telefonsvararen visar att vi i dag i företagsvärlden har att räkna med att en del anställda skall kunna hantera flera språk (åtminstone finska, svenska, engelska, men också gärna något fjärde språk) på en mycket hög nivå. Detta gäller dock inte alla. Förutom att språkkraven har samband med arbetsuppgiften växer de också ju högre upp i hierarkin den anställda befinner sig. Vid rekryteringen av nytt folk, och när avancemangsmöjligheter diskuteras, är språkrepertoaren något som vägs in i bedömningen.

En vanlig kund som köper något över disk, som kontaktar företaget per telefon eller som surfar in på dess webbplats för att göra en beställning kommer i kontakt med anställda som inte befinner sig så högt i hierarkin. Den språkliga betjäning som kunden då kan få varierar mycket. Variationen beror inte endast på den representant för företaget som kunden råkar på, utan också på den språkliga policy som företaget har. Har företaget valt att fungera endast på finska så kommer också den mest språkkunniga av anställda att använda detta språk åtminstone i första hand. Är företaget däremot medvetet tvåspråkigt på finska och svenska (eller kanske på flera språk), då är personalen inställd på att betjäna på fler språk och på att lotsa kunden rätt om den egna språkfärdigheten inte räcker till. Variationen ökar ytterligare om vi beaktar regionala skillnader. Då tillkommer t.ex. på en del håll den lokala dialekten som en språkform som kan väljas både med arbetskamrater och med kunder.

Företagsvärlden är inte något entydigt begrepp. Att vi skall räkna med företag av olika storlek är givet. Mellan den lokala enmansfirman och en koncern som opererar i flera länder ryms en hel del variation. I det lilla företaget sköter få personer många olika uppgifter, medan personalen i ett större företag arbetar med sådant som de har särskild utbildning och fallenhet för. Möjligheten att utnyttja de anställdas språkfärdighet ökar ju större personalen är. Självklart kan vi inte beakta alla tänkbara företagsformer och affärsidéer här. I vårt resonemang utgår vi närmast från vardagliga sammanhang som de flesta av oss har erfarenhet av som kunder.

En del företag producerar varor, andra tjänster. En del företag har andra företag som kunder och förhandlar med experter i branschen. Andra säljer direkt till slutkonsumenterna, dvs. oss vanliga kunder. Att sälja kapitalvaror, som kostar mycket och innebär en investering för kunden, är också något annat än att sälja t.ex. dagligvaror, som inte kräver särskilt mycket kunskap och eftertanke av köparen. En vara på en butikshylla säljer sig nästan själv om den är rätt exponerad. En tjänst behöver beskrivas i skrift (i en annons, en broschyr eller på nätet) och/eller i tal (i butiken, på resebyrån, i telefon, på en mässa etc.). Behovet av interaktion med kunden i tal och/eller skrift varierar m.a.o. betydligt.

 

Alla företag har en språklig profil

I bottnen på all affärsverksamhet ligger något som är gemensamt - alla som har något att sälja har en kund att beakta. Det finns dessutom ett talesätt som säger att man kan köpa på vilket språk som helst, men bara sälja på kundens. Företagens medvetenhet om och intresse av en kundkrets som behöver eller uppskattar service på svenska finns det mycket litet systematisk kunskap om. Som vägledning räcker t.ex. inte förekomsten av reklam i finlandssvenska medier eller tvåspråkiga annonser i gatubilden. Företagens val av marknadsföringsspråk säger oss ingenting om personalens beredskap att använda svenska i en konkret situation. En undersökning över tid av språkkunskaperna hos anställda vid finländska företag skulle förmodligen ändå visa att personalens språkkunskaper har stigit eller kanske snarare har breddats överlag. I dag har man intrycket att förmågan och modet att använda åtminstone engelska har vuxit. Det är troligt att denna utveckling åtminstone delvis har skett på svenskans bekostnad.

Varje företag har en språklig profil oavsett om den är medvetet framtagen eller resultatet av praxis. Kunderna har en mer eller mindre sann bild av vad de kan förvänta sig. Synliga uttryck för ett företags språkliga profil är t.ex. tvåspråkig (eller flerspråkig) skyltning, "språkflaggor" för personalen, direktreklam och stamkundsinformation på två språk, svenskspråkiga annonser och svensk information på webben. Sådana signaler kan en finlandssvensk kund inte undgå att notera även om de inte alltid ger någon hundraprocentig garanti för service på svenska vid varje tillfälle.

Utgångspunkten för vårt resonemang i detta och övriga kapitel är att svenskan i Finland för att må bra behöver användas i ett flertal varierande sammanhang också utanför hem och skola. Den offentliga sektorn representerar en del sådana sammanhang, den privata sektorn, dit företagsvärlden räknas, representerar andra. I en del fall stämmer efterfrågan på språkservice med utbudet, i andra inte. Inom den privata sektorn får vi den service som företaget finner lönsam att erbjuda. Som kunder borde vi stimulera detta utbud genom att öka efterfrågan och genom att visa uppskattning av den service som redan existerar. Särskilt borde vi hurra för de satsningar ett företag gör för att kvaliteten på det svenska språk vi möter skall vara god.

Vi har redan ovan nämnt olika slag av marknadsföringsmaterial som i varierande utsträckning produceras på svenska. Till marknadsföring i snäv bemärkelse hör reklam som syns i gatubilden, reklamfilm på bio och TV, annonser i tidningar och tidskrifter, reklamblad som sticks in brevlådan och direktreklam som skickas med posten. Reklam kan också nå oss via telefonen och den uppkopplade datorn, men då är den sällan svenskspråkig. Företagens webbplatser innehåller både fakta om företaget och reklam för dess varor och tjänster. Även företagens årsredovisningar har som delsyfte att sälja.

 

Kan reklam översättas?

Reklamens budskap når oss nästan oavsett vår egen aktivitet. Det är den förstås avsedd att göra. Mycket av det vi läser och hör mer eller mindre halvautomatiskt är reklam av något slag. Största delen är på finska, men en del är också på svenska. Reklam på svenska i Finland är oftare översatt än producerad direkt på svenska. Mindre firmor producerar ibland själva sitt eget marknadsföringsmaterial, andra vänder sig till utomstående textproducenter eller reklambyråer. Företagets marknadsföringsansvariga skapar alltså inte nödvändigtvis reklam själva, utan lägger ut uppdrag på andra. Reklambyråerna anlitar utomstående översättare om de inte själva har anställda som kan ta hand om att "säga detsamma på svenska". Tidningarnas annonsavdelningar översätter eller stiliserar ibland det insända materialet innan det går i tryck. Det är m.a.o. rätt många kockar inblandade i soppkoket speciellt när det gäller att åstadkomma den svenska versionen.

En del av de inblandade är professionella marknadsförare, men kan inte bedöma den översättning de får eftersom de inte behärskar språket. Översättarnas skicklighet och kompetens varierar och alla översätter inte till sitt modersmål. Inte ens en skicklig och erfaren översättare kan åstadkomma ett toppresultat om originaltexten levereras i sista minuten. En del uppdragsgivare vill ha så ordagranna översättningar att resultatet inte blir idiomatiskt, ännu mindre slagkraftigt. Bäst lyckas översättaren med sitt arbete om han eller hon får vara med om processen från början och får tillgång till samma information som den person som skapade originalet. Då slipper översättaren översätta, utan får fungera som copy writer. Eftersom texten t.ex. i en annons hänger intimt samman med annonsens grafiska utformning inklusive bilder kan den egentligen inte formuleras utan vetskap om hur den är tänkt att sitta i helheten.

På en del reklambyråer arbetar reklamstilister som har svenska som modersmål, men som i sitt yrke endast förutsätts fungera på finska. Orsaken är att marknadsföringskampanjer ofta ideas fram i grupp inom reklambyrån och/eller i samarbete med uppdragsgivaren. Ett spontant framkastande av ännu inte genomtänkta idéer är fruktbart och nödvändigt, och det sker på ett språk, majoritetens och uppdragsgivarens. Om man ändå vet att materialet kommer att översättas till svenska, varför inte beakta det från början? Använd den språkresurs som kanske finns bland de anställda eller ta med översättaren i ett tidigt skede.

Översättning är alltid krävande. Att översätta reklam är egentligen en omöjlighet. Det handlar i stället om att skapa en ny originaltext med samma budskap som passar i samma ram som originaltexten på ett annat språk. Det är få som klarar detta eller som får arbeta under omständigheter som gör det möjligt. Detta kan vara en förklaring till varför reklam på svenska i Finland sällan "lyfter" på samma sätt som finsk reklam eller reklam producerad i Sverige. Det finns enskilda undantag och de väcker i allmänhet stor och positiv uppmärksamhet.

Det är därför mycket förvånande att det finns svenska företag som har etablerat sig i Finland som inte anser att de här kan använda samma reklam på svenska som i Sverige. Man anser nämligen att det finns för stora kulturskillnader mellan svenska och finlandssvenska konsumenter. Den reklam som skall användas i Finland översätts därför två gånger: från "rikssvenska" till finska och från finska till "finlandssvenska". Man byter också ut ord och uttryckssätt som man tror konsumenterna skall uppfatta som alltför rikssvenska. Varför företagen tror att finlandssvenskar - särskilt i Österbotten och på Åland - känner sig främmande för sådan reklam som produceras i Sverige, och eventuellt förhåller sig negativa till den, vet vi inte. Tilläggas kan att dessa företag sällan använder svenska på sin webbplats, ej heller aktivt hänvisar till moderbolagens webbplatser i Sverige. Vi tar upp detta eftersom det är ett exempel på svensk okunskap om finländska, särskilt finlandssvenska, förhållanden. Denna okunskap upplevs inte sällan av en svenskspråkig kund som en direkt oartighet. En finskspråkig kund kan också förvåna sig över att ett svenskt företag döljer sitt ursprung och profilerar sig som "finskt".

Reklamsvenskan, och svenskan i marknadsföringsmaterial överlag, hör till de texter som influerar oss språkligt i vår vardag. Den som t.ex. skriver texten till en tidningsannons, eller översätter den, kommer nog inte att tänka på att han eller hon påverkar någons språk, vilket däremot den journalist vet som har skrivit texten i spalten bredvid. (Till journalisten som språkmodell återkommer vi i kapitel IX.) Spåren av översättning kan synas så att resultatet blir en text som inte är vare sig effektiv eller korrekt. Och om den är korrekt är den kanske ändå inte idiomatisk. En ordagrann översättning motsvarar inte alltid ett naturligt uttryckssätt.

För att kunna skriva och/eller översätta marknadsföringstexter på svenska behöver man inte bara ha ett säkert språköra; man behöver också ha en känsla för marknadsretorik. Ett sätt att utveckla den kompetens som denna speciella genre kräver är att låta sig influeras av originaltexter producerade i Sverige. Då kan man komma ifrån den "hevonen on häst"-mentalitet som utmärker de översatta texterna i Finland. Med detta uttryck avser vi kravet på att en översättning skall vara en ord-för-ord-kopia av originalet i stället för att vara en återgivning av innehållet på ett sätt som uppfattas som genuint för den som har språket som modersmål.

 

Ett starkt budskap döljs av ett svagt språk

En text som är illa skriven drar läsarens uppmärksamhet till språkformen i stället för till budskapet. Detta gäller alla texter oavsett om det är fråga om original eller översättning. Har man något att sälja skall man därför vara extra mån om att språkformen lyfter fram innehållet och inte ställer sig i vägen för det. Det borde därför vara viktigt för de företag som producerar texter på svenska att se till att kvaliteten på språket är den bästa möjliga.

Det borde också vara viktigt för företaget att ha kontroll över den språkliga nivån på texter som produceras av en samarbetspartner. Man borde ställa språkkrav på företag som man samarbetar med och som har direktkontakt med ens egna kunder. En kund som har valt ett visst företag för att garanterat få service på modersmålet förväntar sig samma höga språkliga kvalitet på alla tjänster oavsett om de levereras av företaget självt eller av en samarbetspartner.

En ny kanal för information och reklam är som nämnts företagets webbplats. Utformningen av webbplatsen görs sällan inom företaget, utan man köper tjänsten av en specialist. Uppdateringen av informationen kan skötas av företagets informationsavdelning eller överföras på en firma i branschen. Att skriva text för webben är på många sätt ett nytt hantverk. Den text man åstadkommer skall samverka med andra texter och annan information på ett helt nytt sätt. Den skall möjligen också samverka med material som har lagts på webben på andra språk. I dag börjar den som skriver texter för webben inte längre från noll. En uppsjö av manualer finns.

Finska, engelska och svenska är de språk som oftast förekommer och just i den ordningen. Ett ambitiöst företag som vill ge rejält med information på åtminstone tre språk behöver många språk- och skrivkunniga personer vid sidan av den personal som sköter den grafiska och tekniska sidan.

Vi har gjort några stickprov och bl.a. tittat efter i hur hög grad företag som annonserar på svenska i tidningspressen också har svenska som ett av webbplatsens språk. Resultatet blev nedslående. En systematisk undersökning skulle säkert visa om olika branscher fungerar olika. Bankbranschen var emellertid genomgående och föredömligt mångspråkig, företag med "finlandssvenska rötter" likaså. Vi vet det inte, men man skulle kunna tänka sig att en presumtiv finlandssvensk kund gärna surfar på svenska även om han eller hon har en hög färdighet i finska. Språkvalet i cyberrymden involverar ju inte en annan människa som man möter ansikte-mot-ansikte, och då borde det vara mer sannolikt att man letar efter information på modersmålet. Vi medger gärna att detta är spekulationer. Den närmaste framtiden får utvisa hur efterfrågan och utbud på virtuell språkservice kommer att matcha varandra. Kvaliteten på det språk kunden möter på webben är ändå inte mindre viktig än den han eller hon möter på stan, i sin tidning eller får hemsänd som reklam.

Automatisk översättning är ännu en illusion. Det är endast hårt standardiserade texter, eller delar av texter, som datorn förmår åstadkomma en översättning av. I övrigt behövs människan. Ovan har vi varit inne på översättning av reklamtext och annat marknadsföringsmaterial som når kunden s.a.s. ofrivilligt. Vi har också nämnt texterna på företagets webbplats. Den flora av texter som ett företag producerar - och som t.ex. nuvarande och potentiella kunder eller aktieägare, konkurrenter, myndigheter och offentligheten har intresse av - är brokigare än så.

Årsredovisningen består ofta dels av en allmänt informerande (och säljande) del, dels av en del där obligatoriska uppgifter om företagets ekonomiska ställning ges. Den senare delen kräver mycket gedigen kunskap i ekonomisk terminologi. Ett företags årsredovisning skall utformas så att den återspeglar företagets image. Särskilt större bolag satsar på grafisk design av klass. Språkdräkten måste då hålla samma standard på samtliga språk som årsredovisningen publiceras på annars ger redovisningen ett intryck av inkompetens. Finländska företags svenskspråkiga årsredovisningar har en vidare läsekrets än den finlandssvenska. De skall också läsas av aktieägare, intressenter och konkurrenter i Sverige. Det är därför inte i företagets intresse att dess svenska språk förefaller provinsiellt. Detta är något som större finländska företag har lärt sig beakta.

Bruksanvisningar och manualer skall helst inte översättas utan tillgång till sakkunskap och rätt terminologi. Svenska benämningar på produkter och tekniska detaljer kräver en kombination av språklig och teknisk expertis. Svar på svårlösta översättningsproblem hittar den professionella översättaren bl.a. genom att lägga ut frågan via e-posten till sitt nätverk av kolleger i Finland och Sverige. En annan möjlighet är att utnyttja sverigesvenska företags webbplatser och leta fram rätt benämning där. Svar på reklamationer, kravbrev, säljbrev, avtal, kontrakt m.m. hör också till de texter som ett företag som väljer att ge service på kundens modersmål skall kunna åstadkomma antingen med hjälp av egna krafter eller genom att anlita en översättare/språkgranskare. Goda mallar finns som hjälper en bit på vägen.

 

Grisen i säcken?

För att kunna erbjuda sina tjänster som översättare/språkgranskare behöver man inte ha någon formell utbildning. De som arbetar med företagsvärldens texter har en lika varierande bakgrund som de som är verksamma med texter inom den offentliga sektorn. Den som har en ekonomutbildning har under studietiden fått träning i att producera texttyper som är vanliga i affärsvärlden.

Man kan avlägga ett prov för att bli auktoriserad translator. Detta är ändå inget krav som en uppdragsgivare ställer om priset är tillräckligt lågt och/eller de rekommendationer han eller hon har fått är tillräckligt goda. Provet har i första hand en juridisk betydelse och det behövs ibland inom den offentliga sektorn. Det utsäger ingenting om översättarens förmåga att handskas med texter som representerar någon annan genre än traditionell sakprosa.

Journalistutbildning och/eller journalistisk erfarenhet innebär vana att arbeta med texter, språkstudier likaså. Översättar- och tolkutbildning har den som från början har gått in för att arbeta i branschen. Många har bara hamnat i översättarbranschen eller arbetar med frilansuppdrag vid sidan av annat arbete. Erfarenheten kan vara lång och de utförda arbetena många, men kvaliteten på de arbeten vi ser är ändå mycket varierande.

Som vi ser det är problemet att uppdragsgivaren inte alltid kan bedöma kvaliteten på de texter - original eller översättning - som han eller hon betalar för. Om uppdragsgivaren har finska som modersmål, och behärskar svenska illa, är en bedömning omöjlig att göra. Extra besvärligt blir samarbetet ändå med en uppdragsgivare som kan litet svenska, men inte tillräckligt och som ändå har bestämda synpunkter. Även för en uppdragsgivare med svenska som modersmål är det svårt att bedöma kvaliteten på en text. Man kan säkert bedöma att fakta är korrekt återgivna och upptäcka grövre fel. För att bedöma om en text är stilistiskt välformulerad på ett sätt som tjänar syftet och tas väl emot av mottagaren behöver man träning och kunskap.

En grundregel som vi vill framhålla är att översättaren alltid skall översätta till sitt modersmål. Även om man kan ett annat språk väl innebär det sällan att man kan åstadkomma en verkligt idiomatisk text. T.o.m. enklare texter - "skyltsvenska" - kan vara fel översatta trots att alla orden i sig är de rätta. De som utbildar sig till översättare, eller som har kommit in i branschen på något annat sätt, har oftare finska än svenska som modersmål. Vi behöver definitivt utöka antalet professionellt verksamma översättare som har svenska som modersmål. Fler studerande borde rekryteras och mer fortbildning och kompletterande utbildning ges.

Alla som har ett modersmål kan inte automatiskt översätta till det. Att översätta - och språkgranska - kräver ett säkert språköra, ett stort och nyanserat ordförråd, terminologisk kunskap och en insikt i hur språket är uppbyggt. Vidare kräver det kunskap om, och tillgång till, en hel del facklitteratur (en- och tvåspråkiga ordböcker, synonymordböcker, fackordböcker, termlistor, skrivregler m.m.), språkteknologiska och andra hjälpmedel oavsett om de finns som böcker, på cd eller ligger på nätet. Den text man skall översätta eller granska representerar ofta ett specialområde som man måste vara tillräckligt insatt i för att känna till t.ex. terminologin. Är man inte tillräckligt insatt måste man ha fantasi nog att leta efter texter på nätet som gäller samma område och som har skrivits i Sverige. Man måste också kunna använda textkonkordanser tillgängliga på nätet. Huvudsaken är att de benämningar och termer man använder inte är egna tillfälliga skapelser.

Översättaren/språkgranskaren borde vara IT-kunnig och ha en möjlighet att ha kontakt med författaren/uppdragsgivaren, och eventuellt med tryckeriet, över nätet. Den som beställer en översättning, eller ber om att få en text språkgranskad, borde ta reda på om den tilltänkta översättaren har de professionella insikter och den utrustning som i dag behövs.

En professionell översättare/språkgranskare kostar, och många väljer därför att gå den skenbart billigare vägen genom att använda någon icke-professionell eller småkunnig person. Kvaliteten på den text som översättaren åstadkommer, eller på den som har godkänts av språkgranskaren, kommer uppdragsgivaren emellertid att få stå för. Endast de översättare/språkgranskare som förlagen använder känner kunden till namnet på. I företagsvärlden i övrigt är de som översätter eller granskar texter anonyma. Det är därför inte oviktigt för ett företag hur den svenska (engelska, tyska etc.) texten ser ut. Ett billigt jobb kan bli dyrt ur företagets synvinkel.

Stora bolag med stor översättningsverksamhet på flera språk har ofta egna översättare som också kan utföra språkgranskningar. Mindre företag har sekreterare och/eller informatörer som gör översättningar vid sidan av sina övriga uppgifter. Andra har informations- och marknadsföringsavdelningar där någon med svenska som modersmål har särskilt ansvar för företagets svenskspråkiga material. Små företag anlitar översättningsbyråer. Det gör också större företag när den egna kapaciteten inte räcker till, eller när man upplever att det är mer praktiskt att köpa en sådan tjänst.

Om ett uppdrag ges åt en frilans känner man kanske till översättaren sedan tidigare och vet att man inte köper grisen i säcken. Frilansen har då ofta en kontaktperson att diskutera med, vilket underlättar hans eller hennes arbete. Har man ingen känd frilans eller översättningsbyrå att vända sig till finns det ändå många översättare och byråer att välja mellan. Uppskattningsvis finns det ett hundratal översättningsbyråer i landet, av dem finns ungefär 50 enbart i Helsingfors. De fackligt organiserade översättarna från finska till svenska kan uppskattas till ca 100, men långt fler personer tar översättningsuppdrag ibland eller regelbundet utan att vara medlemmar i branschorganisationen. Om arbetsinsatsen uppskattas i antal årsverken och inte i antal personer kan det totalt handla om ca 200 sådana. (Siffrorna bygger på några professionella översättares försiktiga uppskattning av sin egen bransch. De är tagna i underkant.) Det är alltså många personer och många texter det handlar om också inom näringslivet och den privata sektorn allmänt taget. Att kvaliteten varierar är självklart. Lika självklart är det att utbildning och fortbildning av översättare behövs.

 

Den ofrivilliga språkkonsulten

Det är vanligt att anställda som har svenska som modersmål får ta hand om en hel del av företagets svenska texter inom ramen för sitt ordinarie arbete. "Du som är finlandssvensk kan väl göra något åt det här" - kan det låta. Detta kan fungera väl, eftersom den anställde har kunskap om företaget och ibland också om den fråga som det gäller att uttala sig om på svenska. Helt säkert är det ändå inte. Den som visar intresse för att utvecklas som företagets svenska röst borde dels få tillgång till de hjälpmedel som en översättare/språkgranskare (se ovan) behöver, dels få en möjlighet att lära sig vad uppgiften verkligen innebär. Företaget har mer att vinna på att satsa på fortbildning för en anställd som kan bli en bra språkexpert, än att låta honom eller henne utvecklas enligt försök-och-misstag-metoden.

Vi vill rekommendera att fastanställda informatörer och översättare i ett företag ges möjlighet till kontinuerlig fortbildning. Även andra som har ett särskilt ansvar för hur företaget presenterar sig på svenska behöver insikter i vad en god text är och vilka krav man skall ställa på en god översättning eller språkgranskning. Utbildning av det här slaget ges på finska bl.a. av uppdragstjänsten vid Forskningscentralen för de inhemska språken. Här finns en klar nisch för motsvarande utbildning och träning på svenska.

En finlandssvensk som arbetar i den finländska företagsvärlden representerar alltså svenskan i Finland (och finlandssvenskarna) vare sig han eller hon vill det eller inte. Rollen som ofrivillig språkkonsult är något man får vara beredd på. Bl.a. av detta skäl är det viktigt att de som utbildas för denna sektor får tillräcklig undervisning i modersmålet med inriktning på affärsspråk och ekonomiskt språkbruk överlag.

Företagets förväntningar på att en finlandssvensk anställd skall kunna ta åtminstone ett visst ansvar för det svenska språket tycker vi är rimliga. Om man vid rekryteringen av en person fäster vikt vid språkkunskaperna så är de en tillgång som arbetsgivaren behöver vid sidan av den nyanställdes utbildning och övriga erfarenhet. Förväntningarna skall ändå vara på en vettig nivå. Översättning och språkgranskning på en professionell nivå kan man inte kräva av en person bara för att han eller hon har ett visst modersmål och kan ett annat språk synnerligen väl. Som vi nämnt ovan vore det klokt att ge en intresserad och språkligt kompetent anställd möjligheter att förkovra sig som "språkkonsult".

Det vore därtill mer än klokt av den anställde själv att arbeta på att inte bara bevara, utan på att utveckla sitt modersmål. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att skriva eller översätta en text på svenska om man inte har de rätta orden. Man måste kunna sitt yrke och sitt företag också på svenska, vilket inte alla kan i dag. Den grundläggande fackterminologin har man kanske lärt sig under sina studier, men den förändras och utvecklas över tid. Terminologi kan man plocka upp bl.a. via facktidskrifter och informationsmaterial på svenska. I dag är det dessutom lätt att hitta material på svenska på nätet. Vana att tala om yrkesrelaterade ting kan man skaffa sig genom samtal med svenska (och nordiska) kolleger. Man kan också gå in för att tillsammans med finlandssvenska kolleger konsekvent använda svenska, i stället för att gå över där staketet är lägst och låna in finska uttryck. (Vi återkommer till användningen av engelska i företagsvärlden nedan.)

Det var bättre förr. Så lyder en alltför bekant klagovisa som varje generation upprepar när den vill kommentera den yngre generationens beteende, kunskapsnivå, flit, arbetsmoral m.m. Just nu är det många som fäller denna suck i fråga om den yngre generationens språkfärdighet och språkbehandling. De något äldre som arbetar i företagsvärlden anser att yngre kolleger inte längre kan ges ansvaret för att självständigt skriva svenska texter eller göra översättningar till svenska. De äldres erfarenhet är alltså densamma som t.ex. de akademiska lärarnas, som också de tycker att de ungdomar de skall utbilda inte har samma basfärdighet i modersmålet som förr. Vår egen erfarenhet säger att det ligger något i påståendet. Samtidigt vill vi framhålla att vi hör samma klagan i Sverige och i det finskspråkiga Finland. Äldre språkbrukare kan å sin sida förhålla sig konservativt till språket och aktivt sträva efter att bevara arkaismer, samtidigt som de intar en negativ attityd mot sverigesvenska ord och uttryck.

Som vi har påpekat tidigare har den sänkta färdighetsnivån i modersmålet allvarligare följder för en språklig minoritet (som finlandssvenskarna) än för en språklig majoritet (som finnarna i Finland och svenskarna i Sverige). Att nivån har sjunkit och sjunker kommer tydligt fram i skriftspråket; i tal löper språket i allmänhet.

I dagens arbetsliv ställs nästan var och en inför krav på förmåga att åstadkomma en färdig och presentabel text. Förr var det ofta sekreterare som i praktiken fungerade som språkgranskare och som visste hur en professionell och korrekt text skulle se ut. En sådan service kan få hålla sig med i dag, utan god textbehandling förutsätts de flesta klara av själva. Av många anställda t.ex. på dagens kontor krävs också en förmåga att hantera många olika skriftgenrer. Vi t.ex. e-postar, skickar textmeddelanden, författar hypertexter för webben, har kontakt med våra kunder via olika interaktiva datoriserade system, hanterar klagomål och bokningar över nätet samt säljer produkter och tjänster elektroniskt. I samtliga fall handlar det om att hantera skriftspråket både för att tolka text och producera sådan själv. De krav på skriftspråksfärdighet som ställs på den enskilda arbetstagaren är alltså allmänt taget högre i dag än de var i går.

Den som vill ha nytta av sitt svenska modersmål i företagsvärlden, och betjäna sina kunder också på detta språk, måste satsa på det. I en finskdominerad miljö, t.ex. på en arbetsplats, utvecklar många finlandssvenskar finskan som sitt första, och kanske bästa, arbetsspråk. Svenska blir lätt det språk man mest använder i privata sammanhang, dvs. med (en del av) vännerna, släkten och familjen. Finska på jobbet och till största delen också privat är inte heller ett ovanligt mönster.

Det säger sig självt att en individ som använder svenska i begränsade sammanhang och finska i ett flertal olika miljöer kommer att ha en färdighet i svenska som inte är heltäckande. Vardagssvenskan för familjens samtal och släktens sammankomster kommer säkert att löpa, men den svenska som behövs utanför denna snäva krets och dessa vardagliga sammanhang kommer att halta. Svenskan och finskan blir språk som kompletterar varandra, men i synnerhet svenskan blir ett språk som inte räcker till för individens alla behov. Även om han eller hon personligen upplever att svenska är modersmålet kommer färdigheten i finska i fråga om mångsidighet och användbarhet att överträffa färdigheten i svenska. Ungefär så här krasst kunde man beskriva effekten av att inte använda svenska även utanför hemmet och den närmaste bekantskapskretsen.

Vi har påpekat det förr och gör det på nytt: Modersmålet, precis som andra språk, lär man sig genom att använda det i ett flertal och varierande sammanhang. Färdigheten i modersmålet och i andra språk krymper och försvinner om språket inte kontinuerligt används. När det gäller förmågan att använda modersmålet i yrkessammanhang handlar det dessutom om att utveckla ett fackspråk, och det handlar i dag allt mer om att kunna skriva språket. Samtal vid köksbordet räcker då inte till som träning. Genom läsning kan språket hållas i form.

Läs allt som kan tänkas intressera, oavsett om det är arbetsrelaterat eller inte, men gör det också och mycket på svenska. Den som läser behöver inte ge akt på språket; det fastnar automatiskt vid sidan av den kunskap och den underhållning som läsningen ger. Den som också gärna läser på andra språk borde se till att varva med läsning på svenska.

Det är heller ingen dum idé att tala svenska med de finskspråkiga kolleger som önskar det. Här vill vi upprepa det som redan sades i samband med avsnittet om den offentliga sektorn. Finlandssvenskars rätt vanliga sätt att slå om till finska när en finskspråkig person kommer med i sällskapet är ett beteende som ofta väcker anstöt. Om en finskspråkig kollega eller vän uttryckligen visar att han eller hon gärna vill att samtalet fortsätter på svenska är det särskilt oartigt att byta språk. Vi måste komma ifrån detta sätt att vara "artig" mot finskspråkiga i vår omgivning, eftersom det är uppenbart att omgivningen uppfattar vårt beteende som mer eller mindre oartigt. Att samtala så att var och en talar sitt eget språk är något som man också kan vänja sig vid. Finlandssvenskar som arbetar i den finländska företagsvärlden kunde alltså vara språkmodeller och något av språklärare för sina finskspråkiga kolleger. Den träning som dessa kan få på arbetsplatsen hemma kommer sedan väl till pass i svenska och övriga nordiska sammanhang.

Allt tyder på att svenskans roll i den finländska företagsvärlden minskar. Detta gäller både i kontakter med andra företag och med kunder inom landet och i umgänget mellan arbetskamrater med olika modersmål på arbetsplatser i tvåspråkiga miljöer. Man upplever att svenskan främst behövs för nordiska kontakter, och lokalt i svenska eller svenskdominerat tvåspråkiga miljöer i Svenskfinland. Svenskan ersätts av finskan som företagets och arbetsplatsens språk, men också engelskan konkurrerar om utrymmet.

 

Allas språk, men ingens modersmål

Finskan får allt oftare i dag lov att samverka, och ibland också konkurrera, med engelskan som företagets språk i olika sammanhang. Vi vet ännu relativt litet om när, hur och av vem engelska används i företagsvärlden. Företagen förefaller sällan själva känna till på vilka sätt olika språk används vare sig internt eller externt av den egna personalen.

Finländska företag som har fusionerats med företag i andra länder har fått lov att precisera vilket eller vilka språk som skall vara företagets officiella. Vad den valda språkpolicyn har för betydelse för de anställda på olika nivåer i företaget har man tillsvidare litet kunskap om både inom företagen och i forskningen. Forskning som gäller några företag verksamma i Sverige och Finland pågår emellertid som bäst, och vi skall redogöra för några omständigheter som hittills har kommit fram. (Vi bygger på en pågående undersökning som leds av professor Helena Kangasharju vid Helsingfors handelshögskola.)

Koncernspråket i ett fusionerat företag blir oftast engelska. Engelska som koncernspråk blir över huvud taget vanligare även i andra företag. Så är det förstås inte bara i Finland; vi ser många liknande exempel också i vårt grannland, Sverige. Detta innebär att engelska är det språk som används i offentliga samtal, medan finska (eller svenska) ofta används i privata samtal på arbetsplatsen. Valet av engelska motiveras bl.a. med att alla oavsett modersmål anses ha en chans att kommunicera på samma nivå. Så är emellertid i praktiken inte riktigt fallet. Det är i stället de som kan engelska bäst som kommunicerar, medan de andra förhåller sig rätt passiva. Det visar sig också att de anställda ogärna frågar om det är något som de inte har förstått. Ett annat motiv för valet av engelska är att personalen är internationell till sin sammansättning. Då kan engelska vara den minsta gemensamma språkliga nämnaren. Valet av engelska som koncernspråk märks kanske främst i skrift. Företagets dokumentation sker på engelska, vilket förutsätter en hög språkfärdighet åtminstone av en del av personalen.

Inte alltför förenklat kan man säga att krav på hög färdighet och mångsidig användning av engelska främst ställs på ett företags högsta ledning och på personal i mellankategorin. Lägre ned i företagshierarkin dominerar finskan (ibland tillsammans med svenskan). Här behöver man i mindre utsträckning tala eller skriva koncernspråket. Häri ligger en viss fara. Kommunikationen mellan olika delar av organisationen måste löpa, och språkproblem påverkar effektiviteten och resultatet negativt. Språklig ojämlikhet försämrar också arbetsklimatet.

Vidare finns det skäl att påminna om att den som arbetar på ett annat språk än sitt modersmål, eller på ett språk som han eller hon behärskar på ungefärligen samma nivå, ofta presterar sämre. Generationsskillnader kan det också vara all anledning att beakta. Utan att kunna sätta fingret exakt på var skiljelinjen går konstaterar vi ändå att den yngre generationen har bättre förutsättningar än den äldre att ta hela sin kapacitet i anspråk när arbetsspråket förutsätts vara engelska. Ökade krav på kunskap i engelska har konsekvenser för äldre arbetssökande. De har även betydelse för arbetstagarnas säkerhet på arbetsplatsen. T.ex. skyddsföreskrifter måste vara omedelbart begripliga. Konsumenterna bör också ha rätt till information på det egna språket, eller åtminstone på något inhemskt språk.

Vi menar att man måste fråga sig när det verkligen är meningsfullt att använda koncernspråket. Att småprat och kaffedrickningssamtal inte alls skall styras, utan att folk skall få använda det/de språk de vill är självklart. Det finns emellertid samtal som varken är offentliga (som vid ett sammanträde) eller privata (som i pausrummet). Vi tänker då på s.k. institutionella samtal som t.ex. utvecklingssamtalet när chef och medarbetare går igenom den senares arbetssituation och kommande uppgifter. Även då måste de samtalande få komma överens om vilket språk som skall användas. Detsamma gäller kontakter mellan arbetsgivaren och olika fackliga organisationer. Vidare måste det vara rimligt att få sin befattningsbeskrivning och/eller sitt arbetsavtal på ett inhemskt språk.

Engelska som genomgående eller partiellt arbetsspråk kan motiveras i företag som verkar internationellt eller som har tillkommit som en följd av en fusion mellan företag verksamma i olika länder. Företag som rekryterar personal från olika länder fungerar också på engelska. Detta gäller t.ex. IT-branschen. Bruket av engelska som koncernspråk är så pass nytt att det är svårt att förutskicka vilka konsekvenser det kommer att få för företagens verksamhet, för enskilda arbetstagares arbetsvillkor och för de nationella språken. Att svenskan trängs undan som en följd av de finländska företagens nya finsk-engelska tvåspråkighet är ändå tydligt. Få företag har längre svenska som arbetsspråk om de inte verkar på en svenskspråkig ort och i första hand är lokalt förankrade. Det är också uppenbart att vi delvis har att göra med en trend, dvs. att användningen av engelska t.ex. i marknadsföringssammanhang har att göra med den image företaget vill visa upp.

 

Pengar har inget modersmål, men det har kunderna och de anställda

Det är få företag som har en medveten språkstrategi. Detta är egentligen litet märkligt eftersom alla företag är medvetna om betydelsen av såväl intern som extern kommunikation. Man har bara hittills inte tänkt på att kommunikation kan ske på alternativa språk, utan har kanske haft en enspråkig bild av sitt företag och dess omvärld. Kommunikation på andra språk har länge gällt enbart externa kontakter i vissa kontexter. Företag som har fusionerats över språkgränser har ställts inför en situation som de har behövt lösa, men som de kanske inte har tänkt på innan. De har alltså nödgats tänka ut en strategi för hur och på vilka/vilket språk de skall kommunicera internt och externt. I hur hög grad strategin är resultatet av en praxis som har uppstått eller om den är medvetet formulerad varierar förmodligen. De erfarenheter som de första fusionerade företagen har gjort är viktiga för dem som följer efter.

De finländska företag som redan har ett medvetet förhållningssätt till frågan om språk verkar ofta på två språk (finska och svenska), har en inarbetad finlandssvensk kundkrets, eventuellt flera och/eller stora finlandssvenska ägare och en tradition att bygga vidare på. Hur detaljerat man från företagets sida skulle behöva gå in på språkanvändningen externt och internt vill vi inte uttala oss om. Förhållandena är för olika i olika branscher och på olika orter. Precis som i fråga om t.ex. kommunerna i den offentliga sektorn kan det ändå finnas skäl för ett företag att fundera över språkets och språkens betydelse för företaget självt, dess anställda och dess kundkrets. Det är bättre att veta var man står än att bli överraskad av reaktioner i omvärlden. Affärer handlar inte bara om pengar, utan också om värden och om trovärdighet.

Man brukar säga att personalen är ett företags viktigaste resurs. Det borde därför inte vara ointressant för ett företag att systematiskt ta reda på vilken språkkunskap personalen har, hur den används och på vilket sätt den kunde tjäna företaget. Om man behöver och värdesätter personalens språkkunskaper skall det synas i lönekuvertet. Finlandssvenskar som arbetar i företagsvärlden, och inom den privata sektorn över huvud taget, kunde gärna lära sig att värdesätta och förvalta den konkurrensfördel som modersmålskunskap i svenska innebär för dem personligen. Det går att vara synlig, utan att sticka ut.

Vi är övertygade om att det korrekta och effektiva språket (vilket det än må vara) alltid tjänar sitt syfte både för intern och extern kommunikation på ett företag. När det gäller uttryckligen svenskan är det viktigt att ett finländskt företag använder en svenska som uppfattas som likvärdig med svenskan i Sverige. Ett inkorrekt, klumpigt eller rentav ålderdomligt språk ger inte intrycket av ett företag som ligger rätt i tiden.

 

Några sammanfattande punkter

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005