Tänk om...


VIII    Förlagens ansvar och ambitioner

Finlandssvenskarna är en skrivande språkgrupp, t.o.m. i så hög grad att man har spekulerat i om inte just minoritetspositionen har drivit fram denna lust att formulera tankar och känslor i skrift och att experimentera med form. Något kan det ligga i den spekulationen. En grupp vars främsta kulturdrag är just språket har säkert anledning och lust att ta språket i bruk på många olika sätt. Finlandssvenskarna har en egen litteraturhistoria som både är lång och mångfasetterad. Det har skrivits länge och mycket på svenska i Finland, och en hel del betydelsefulla författarskap kan nämnas. Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius, Edith Södergran, Tove Jansson m.fl. har nått läsare långt utanför språkgruppen och landet, även om de har sina rötter i det svenska i Finland.

Den årliga utgivningen av såväl skönlitteratur som facklitteratur på svenska är omfattande, åtminstone om man relaterar den till antalet finlandssvenskar. Våra större finlandssvenska förlag ger också ut läromedel producerade för den finlandssvenska skolan. Vetenskap på svenska ges ut både av kommersiella förlag och i olika vetenskapliga serier. I samtliga fall kan den språkliga kvaliteten variera, och detta är något vi skall diskutera i detta kapitel.

Vad vi vill understryka är att litteraturen inte bara ger sina läsare upplevelser, tankar och kunskap, utan att den också ger prov på olika slag av skriftmönster. Vi avser då närmast prosan. Genom skönlitteraturen lär vi oss hur en roman, en novell, en saga eller en essä kan se ut, vilket i sin tur ger oss en möjlighet att reagera med uppskattning eller misshag på en text som bryter mot alla mönster. Skönlitteraturen bjuder oss på ord, fraser och formuleringar som båda liknar och är annorlunda än dem vi möter och själva använder till vardags. Också facklitteraturen representerar olika genrer samtidigt som den ger oss fakta och ord att uttrycka fakta med. Samma uppgift har också läromedlen, men deras roll som utvecklare av tanke och språk är kanske ännu viktigare. Särskilt i skönlitteraturen, men också i facklitteraturen, möter vi en annan människas språk och det kommer att influera vårt eget. Oavsett om författaren avser det eller inte är han eller hon alltid sina läsares språkmodell.

 

Finlandssvenska som stilmedel

Det är speciellt svårt för språkvårdare att formulera regelrätta krav på språket i ett skönlitterärt verk. Vi har exempel från början av 1900-talet på författare vars texter tvättats så kraftigt att man nästan kan tala om en desinficering. Något sådant kommer givetvis inte på fråga. Att på svenska återge en finländsk verklighet - svensk-, finsk- eller tvåspråkig - i skönlitterär form kräver ett språk med lokalfärg. Vi vill ändå börja med att fälla några kommentarer om språket i skönlitterära verk.

Hur en finlandssvensk författare balanserar mellan att vara begriplig för en vidare läsekrets (med läsare i flera regioner i Finland och i Sverige) och att ge texten en lokal förankring finns det olika exempel på. Lokalfärg ger utan vidare dialekt, finlandismer, slang och/eller finska. Det är emellertid inte sådana medvetet valda finlandssvenska markörer som vi här vill fästa uppmärksamhet vid. Vi vill i stället kort nämna dels de finlandssvenska särdrag som knappast är avsiktligt valda för att ge texten en finlandssvensk touch, dels de högst triviala och vanliga språkfel som varje skrivande människa åstadkommer.

Det är knappast för att understryka att texten är finlandssvensk som författare skriver sådant som "endel" i stället för "en del", "det samma" i stället för "detsamma", "flere" för "flera" eller "såhär" för "så här" m.m. Vi är medvetna om att exempel som dessa verkar vara trivialiteter. Men småttigheter som dessa är exempel på avvikelser från den svenska skriftspråksnorm som varje vuxen skolgången person egentligen borde behärska automatiskt. De befinner sig på språkets yta, precis som vanliga stavfel. Ytterst sällan väljer väl en författare att uttrycka sin särart genom att stava fel?

Små finlandssvenska egenheter av ovanstående art har knappast någon stilistisk betydelse för verket som sådant, däremot visar de genast att den som har skrivit texten inte använder den skrivnorm som är gemensam för hela det svenska språkområdet. En del finlandssvenska läsare (men inte alla) tror att det är så här det skall se ut. En sverigesvensk läsare blir förundrad och tror att det handlar om skrivfel av den typ som förekommer i en (sämre) skoluppsats.

Vad vi vill framhålla är att det också i ett skönlitterärt verk finns språkliga onöjaktigheter som med fördel kunde putsas bort för att läsaren skall få möta en god skriftspråksmodell, samtidigt som han eller hon får ut så mycket annat och mer av texten. En del grums som felaktiga syftningar, bristande kongruens och snubblande syntax dyker upp i text av olika slag, utan att orsaken behöver vara att skribenten inte behärskar sitt modersmål. Avvikelser i ordföljden hör också till sådant som t.ex. en sverigesvensk läsare lägger märke till och som knappast har någon litterär funktion i texten.

Vi har förstått att våra författare är i olika hög grad mottagliga för språkliga påpekanden. Vi har såväl mimosor som tar illa upp som tuffare sorter som tål kommentarer. Det är förmodligen ändå bättre att råka ut för språkliga påpekanden hemma än att bli t.o.m. hårdhänt behandlad av ett förlag i Sverige. Även om det kan verka störande med ett textkontrollprograms röda och gröna markeringar som dyker upp på bildskärmen medan man skriver, så borde det inte vara lika irriterande att gå igenom sin text med hjälp av ett sådant verktyg när manuskriptet förefaller klart. Det är också förlagsredaktörens uppgift att peka ut möjliga misstag och diskutabla punkter i en text för författaren att ta ställning till. Förlagsredaktören bör kunna läsa och kommentera en text på många olika plan, också på det rent språkliga. Alla texter mår ju bra av att läsas av andra och diskuteras ur olika synvinklar.

 

Att servera fakta begripligt

Det är viktigt både för svenskan i Finland och för finlandssvenskarna själva att ha tillgång till skönlitteratur som skapas här oavsett om de ämnen som behandlas är förankrade i vårt samhälle eller inte. Språkligt måste de skönlitterära författarna givetvis ha utrymme att röra sig; detta innebär bl.a. att det som klingar finlandssvenskt definitivt också kan behövas i sitt sammanhang.

Vi är däremot beredda att ställa tydliga och hårda språkliga krav på dem som skriver och ger ut facklitteratur på svenska i Finland. Givetvis är vi särdeles måna om det språk som möter barn- och ungdomar vare sig de läser skönlitteratur eller skolböcker. Ansvaret för att barn och ungdomar möter ett korrekt skriftspråksmönster samtidigt som de får upplevelser och kunskap vilar mycket tungt på såväl författare som förlag.

Enkelt uttryckt kan problemet med facklitteraturen vara att den som behärskar ett visst ämnesområde inte nödvändigtvis alltid kan skriva en bra text vare sig på svenska eller på något annat språk. Det man inte kan, kan man ändå träna upp och lära sig, men man behöver handledning och kommentarer av förlagets redaktör. Man behöver ställas inför rejäla språkkrav, och man behöver lära sig att beakta mottagaren när man skriver. Försvar som "med litet god vilja förstår läsaren nog" duger inte. Det är författaren som gör jobbet, inte läsaren. Detta är något som den skönlitteräre författaren och den professionelle skribenten ofta har klart för sig, men som också mer tillfälliga författare behöver få påpekat för sig. Förlagsredaktörens erfarenhet kommer här till pass.

Facklitteraturen är naturligtvis inte någon klart avgränsad genre. Hit hör den rena vetenskapen där experter skriver för experter, men också böcker skrivna av experter för icke-fackkunniga läsare som ändå har vissa förhandskunskaper. Populärvetenskapliga verk, som ställer färre krav på läsarens förhandskunskaper, och direkt folkbildande eller informerande litteratur hör också till denna genre. Gemensamt för dem alla är behovet att använda fackspråk på något sätt och i någon utsträckning.

I likhet med den vetenskapliga texten karaktäriseras den goda facktexten av att den är klar och exakt i uttryckssättet, vilket bl.a. innebär ett omsorgsfullt sätt att använda termer och expertuttryck. Ofta är den också skriven i en neutral stil, vilket innebär att författaren t.o.m. uttrycker sig rätt formellt. (Vi undantar här böcker som uttryckligen är skrivna för att väcka debatt; i dem hörs författarens stämma ofta tydligt, och hans eller hennes personlighet genomsyrar texten.)

Det är genom att läsa en fackbok, eller slå upp i ett uppslagsverk, som man lär sig nya begrepp och termer samtidigt som man lär sig om sammanhang, orsak och verkan. Här duger det inte med självgjorda termer, översättningar från finskan och engelskan, utan det gäller att ta reda på om det finns ett uttryck som används i svenskan. Fackboksförfattarens dilemma kan vara att han eller hon har läst det mesta på sitt eget område på andra språk än på modersmålet. Han eller hon måste ändå känna till var man hittar de svenska termerna. Förlagsredaktören behöver ha samma kunskap som en översättare/språkgranskare och kunna leta sig fram t.ex. till de termlistor som finns på nätet.

I jämförelse med den skönlitteräre författaren kan fackboksförfattaren ta sig mycket få och små friheter. Både till språk och till innehåll måste en fackbok vara korrekt. Vidare skall den vara begriplig för sin målgrupp. Det borde vara i förlagets intresse att se till att dessa elementära krav uppfylls. På förlagsredaktören faller alltså att kommentera och korrigera klara stilbrott och språkfel. En text som stilistiskt blandar högt och lågt väcker inte läsarens förtroende, utan snarare hans eller hennes löje. En text som är snårig, förutom att den innehåller språkgrodor, orkar man inte läsa, alternativt får man inte ut något av den för att den är obegriplig. Med hjälp av ett textkontrollprogram kan författaren själv komma en bit på vägen i fråga om de ytliga felen, men utan förlagets hjälp når han eller hon nog sällan hela vägen fram.

 

Kvalitetssäkrad språkbehandling

Ser man t.ex. på ett år av finlandssvensk litterär produktion - skönlitteratur och facklitteratur av olika slag - övertygas man inte om att förlagen alltid ställer tillräckliga språkkrav eller att de går in och stöder sina författare. Detta gäller såväl större som mindre förlag, och förklaras bl.a. av att förlagsanställda troligen har mycket olika förutsättningar att bedöma och kommentera språk. Det kan också bero på en bristande språklig medvetenhet hos enskilda redaktörer och/eller förlag. Sannolikt har ändå inte den sjunkande språkliga kvaliteten på de manus som lämnas in, och det ökande behovet av efterarbete från förlagens sida, undgått förlagsvärlden. Resultatet blir tyvärr ändå att böcker som är skrivna av verkligt kunniga personer om intressanta och viktiga ämnen blir onjutbara och därmed också osäljbara. Förlagen börjar vara medvetna om att de inte har råd med sådant i längden, att arbetet med ett inlämnat manus kräver mer och annat än det gjorde förr.

Vilket blir det första förlag som "kvalitetssäkrar" sina böcker genom att ställa språkkrav och erbjuda författarna hjälp med att uppfylla dem? Kunde några fondfinansierade punktinsatser göras för att höja förlagspersonalens medvetenhet och kompetens? Borde finansiärer av större projekt, som skall resultera i en eller flera böcker, kräva att manus granskas innan de går med på att ge understöd? När det gäller skönlitteratur är det självklart att innehåll och språk utgör den helhet som bedöms. Borde inte recensenter gå in för att konsekvent kommentera språkdräkten också i fråga om facklitteratur? Språket i en fackbok kan vara utslagsgivande när det gäller hur väl den går att sälja.

Skulle man kunna tänka sig att skapa ett pris avsett för en författare eller ett förlag som har utmärkt sig för sitt sällsynt goda språk, respektive för ett särskilt gott arbete för att höja den språkliga kvaliteten? Om ett sådant pris skulle inte bara skönlitterära verk, utan också fackböcker och varför inte läromedel kunna konkurrera. Det ena av de två finlandssvenska pris vi har som fokuserar på språkbehandlingen är Hugo Bergroth-sällskapets och Svenska kulturfondens språkpris. Detta pris kan tillfalla goda språkmodeller oavsett var de verkar. Rundradions årliga språkpris är det andra, och det tillfaller endast journalister. Bland de många pris som t.ex. Svenska litteratursällskapet i Finland årligen delar ut till författare av skönlitterära verk och fackböcker finns inget som uttryckligen ges som belöning för ett gott språk. Det har hittills helt enkelt inte behövts något sådant. Ett språkpris avsett för en författare och/eller ett förlag skulle kraftfullt signalera att litteraturen som bärare av vårt gemensamma språk har en särskild ställning i den finlandssvenska kulturen också i framtiden, precis som den har haft det under tidigare sekel. Syftet med priset skulle också vara att stödja förlagen i det arbete som där görs på vägen från inlämnat manus till utgiven bok.

 

Vad läser man i skolan?

I jämförelse med skönlitteratur och fackböcker når skolornas läromedel en läsekrets vars storlek man med en viss säkerhet kan förutskicka. Det språk som skolboken är skriven på påverkar betydligt fler än språket i andra böcker. Särskilt barn, men också unga, håller på att erövra språket i tal och skrift, och skolböckerna skall hjälpa dem med detta. Skolboken är inget mindre än en språklig förebild och en norm för korrekt och välfungerande sakprosa. Den skall också stödja läraren i hans eller hennes arbete med att lära ut fakta med de rätta orden. Även om skolbokens läsekrets kan sägas vara möjlig att ringa in är det ändå skäl att framhålla att eleverna per årskurs i den finlandssvenska skolan är få. I jämförelse med den finska skolboksmarknaden är den finlandssvenska liten, vilket betyder helt andra ekonomiska överväganden för de finlandssvenska förlagen än för de finska. Detta är något som det finns skäl att beakta när man diskuterar just denna verksamhetssektor.

Språket i våra läromedel har under de senaste åren uppmärksammats på litet olika sätt. Dels har vi den språkgranskning av läromedel som pågår vid Forskningscentralen för de inhemska språken och som bekostas med fondmedel. Dels är den finlandssvenska läromedelsproduktionen och översättningen av läromedel med jämna mellanrum föremål för diskussion i olika sammanhang, ibland även i pressen. Någon konsensus mellan förlagen, språkvårdarna och lärarna tycks inte råda. Kanske är den omöjlig att uppnå? Förlagens ekonomiska intressen, svårigheten att hitta erfarna lärare, dvs. kunniga författare, som trots tidsbrist och dålig ersättning ställer upp, oenighet om huruvida sverigesvenska läromedel kan användas i den finlandssvenska skolan m.m. brukar vara ingredienser i denna diskussion. Förståelse för läromedlens betydelse för elevernas språkliga fostran ger ändå alla uttryck för.

Målet för den som granskar läromedel är att eleverna både skall förstå sakinnehållet och få en god språklig förebild. Vad är det då som en språkgranskare kan finna nödvändigt att påpeka i en lärobokstext oavsett om den är skriven på eller översatt till svenska? Kommentarerna kan bl.a. gälla texten som helhet, enskilda konstruktioner, val av ord och uttryck, finlandismer, stilval, idiomatik och översättningsproblem. Det kan då sägas vara fråga om både att rätta direkta fel och att hjälpa skribenten att uttrycka sig klarare och åstadkomma en för läsaren begripligare och njutbarare text. En annan typ av kommentarer gäller avvikelser från skrivnormen, dvs. okunskap om regler för förkortningar, sifferuttryck, skiljetecken m.m. Denna typ av misstag kunde i hög grad undvikas om författaren själv granskade sin text med hjälp av ett textkontrollprogram.

Det behövs flera personer för att åstadkomma en text. I idealfallet bildar förlagsredaktören, författaren/författarna, sakgranskaren och språkgranskaren ett team som följer tillkomsten av ett läromedel tillsammans. Språkgranskarens arbete sker lätt förgäves om sakgranskningen sker efteråt med ändringar i manus som följd. Även om sakgranskaren har sista ordet när det gäller innehållet är språkgranskaren ansvarig för den språkliga utformningen. Bägge granskningarna borde ske i samarbete för att ett resultat som alla inklusive författaren är nöjd med skall kunna åstadkommas. Kommunikationen mellan granskarna bör vara direkt och inte gå via förlagsredaktören. Det är också lättare för en språkgranskare att gripa in, och för en författare att stilisera och rätta, om inte tryckpressarna väntar medan språkgranskaren sitter med en manusversion som förlaget föreställer sig som nära nog slutgiltigt.

En granskning av innehåll och språk i läromedlen kommer alltid att behövas, frågan är om samarbetsformerna behöver ses över. Nya generationer av läroboksförfattare kommer till efter hand. De behöver läras upp och möta både krav och handledning. Nya generationer av språkgranskare växer också upp. De behöver uppmuntras att samarbeta med författaren/författarna och sakgranskaren så att innehållet inte rubbas när språket rättas.

När diskussionen om läromedlen i den finlandssvenska skolan går in på de översatta skolböckerna brukar det hetta till. Det är rätt självfallet att det översatta språket inte bara kan innehålla fler och annorlunda fel än en originaltext. Det är också så att en översättning kan brista i idiomatik och kännas stel. Den blir helt enkelt osvensk, vilket innebär att den inte är en bra språkmodell för elever i den finlandssvenska skolan. Endast en skicklig översättare som getts gott om tid kan åstadkomma en produkt som känns som ett original. Problemet är bara att inte alla originaltexter som skall översättas är bra i sig.

Speciellt i de högre årskurserna i skolan växer intresset för läromedel som är översatta från finska. Det är ju de finska skolböckerna som frågorna t.ex. i realprovet i studentexamen utgår från resonerar lärare, föräldrar och gymnasister. I de delar av Svenskfinland där finskkunskaperna är goda kan en elev välja att läsa en bok i ett ämne på originalspråket finska. Studentexamen styr m.a.o.

Idealet vore att läroböckerna genomgående skulle vara originaltexter, och att språket skulle vara gott och mönsterbildande. Ett sätt att låta elever och lärare möta ett idiomatiskt svenskt språk är att ta in läromedel från Sverige. Givetvis är inte heller sverigesvenska skolböcker garanterat korrekta innehållsligt och språkligt, men de är i regel författade av personer som har svenska som modersmål och som lever i en språkligt sett rik miljö. Detta är ju inte alltid fallet i Svenskfinland.

Särskilt språkvårdare brukar lyfta fram möjligheten att importera sverigesvenskt undervisningsmaterial. Detta kunde utges av ett finlandssvenskt förlag i omredigerad form. Lärare och förlag pekar på att det är svårt, ibland omöjligt, att anpassa sverigesvenska läromedel till den läroplan och den ämnesprogression som följs i en finlandssvensk skola. Användning av sverigesvenskt material som tillägg i olika sammanhang förekommer givetvis. Vi frågar oss om ointresset för att ta in sverigesvenska läromedel, eller utnyttja svensk författarkapacitet i ett finlandssvenskt team, genomgående är sakligt grundat eller om vi här har att göra med ett onödigt finlandssvenskt revirtänkande? Svaret på frågan har vi inte, men vi tror det vore värt att söka det.

Vi har här uppehållit oss vid de läromedel - de klassiska skolböckerna - som våra förlag ger ut. Det är självklart att de endast är en del av det undervisningsmaterial som används i våra skolor. Det är betydligt mer mångsidigt sammansatt än så. En del produceras av eleverna själva, annat sätter lärare ihop för specialkurser och små undervisningsgrupper som det inte finns en marknad för ur förlagens synvinkel. Vi har också i första hand tänkt på grundskolan och gymnasiet även om vi vet att läromedelsproduktionen för t.ex. specialundervisningen, yrkes(hög)skolorna och universiteten är lika viktig som förmedlare av kunskap på ett begripligt och korrekt språk. Vi har inte heller nämnt det material som produceras för den virtuella undervisningen.

Allt skriftligt material som produceras för undervisning måste hålla måttet rent språkligt. Oavsett för vilken årskurs materialet än är tänkt, och oavsett vilket ämne det handlar om blir resultatet en produkt avsedd att ge sina läsare, eleverna, såväl kunskap som ett språk att uttrycka den på. Vi upprepar att varje lärare oavsett undervisningsämne är modersmålslärare. Här kunde man gå ett steg vidare och säga att varje lärare som producerar undervisningsmaterial också är författare av facklitteratur och på en sådan skall det ställas också språkliga krav.

 

Några sammanfattande punkter

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005