Tänk om...


X    Med modersmålet på fritiden

Språkvården brukar inte se det som sin uppgift att gå in på det språk som används av språkbrukarna på deras fritid. Det är i stället de sammanhang där språkbrukarna lär sig språket (främst i skola och utbildning) och där de använder det som professionella skribenter eller talare (som journalister i medierna, som tjänstemän i den offentliga sektorn eller som ansvariga för näringslivets texter) som utgör språkvårdens arbetsfält. Det är då språkbrukarna behöver den service som språkvårdarna kan ge. I andra fall upplevs inte behovet av råd som särskilt stort. I detta kapitel kommer vi ändå att ta upp modersmålets roll i sammanhang som språkvården traditionellt inte brukar anlägga synpunkter på. Syftet med detta handlingsprogram är ju att lyfta fram och diskutera de möjligheter att använda vårt modersmål som vi har, men som vi inte alltid utnyttjar.

Kapitlet blir brokigt till sitt innehåll. Vi kommer att röra oss mellan teater och sport, mellan föreningsliv och ungdomskultur. Med undantag för när vi diskuterar teaterns språk går vårt budskap i grunden hela tiden ut på att finlandssvenskar i finlandssvenska sammanhang skall använda svenska och inte vara bakvänt artiga genom att ta till finska om någon finskspråkig person är närvarande. I teatersammanhang är det andra frågor om språk och om språkets variation som vi finner det angeläget att anlägga synpunkter på.

 

Skådespelarens röst, men författarens språk

Hur teater skall spelas på svenska i Finland har diskuterats och t.o.m. debatterats ett flertal gånger under ett drygt sekel. Teaterspråksdebattens historia skall ändå inte skrivas här. Vi konstaterar bara att skådespelarnas språkbehandling har väckt och väcker ett berättigat intresse även om skådespelarna inte når och påverkar så många som t.ex. lärarna och journalisterna. Vi konstaterar vidare att det främst är språkbehandlingen på professionella teaterscener, särskilt större sådana, som har varit och är föremål för intresse och diskussion. Här arbetar utbildade skådespelare och professionella regissörer som det ställs andra krav på än de som ställs på icke-professionella teatergrupper, sommarteatrar, revygäng etc. Vårt resonemang, och våra rekommendationer, gäller alltså i första hand det professionella teaterarbetet.

Det som gör en diskussion om skådespelarnas språkbehandling både intressant och svår är att den handlar om skådespelaren som frambärare och uttolkare av en annan persons i ord klädda tankar. Denna andra person, författaren, är inte alltid samtida och representerar inte heller nödvändigtvis skådespelarens egen språk- och kulturkrets. Ändå skall hans eller hennes verk återges av finlandssvenska skådespelare, och av den som regisserar pjäsen, på ett sätt som är äkta och trovärdigt samtidigt som det är konstnärligt hållbart och intresseväckande.

När pjästexter flyttas i tid och rum av regissör och skådespelare kan språket följa med. Man anpassar det då medvetet till en annan tidsperiod och en annan plats. Språkets geografiska och sociala variation kan också komma till pass när pjäsens rollbesättning så kräver. Det är t.ex. inte särskilt realistiskt att låta alla tala "högsvenska" om rollgestalterna tänks ha en varierande social bakgrund. Det är ändå allt skäl att beakta att det egentligen inte behövs särskilt många genomgående dialektala eller sociala markörer för att publiken skall uppfatta vad rollgestaltens språk signalerar. Mycket genuin dialekt, eller slang, kan bli svårbegriplig för en del av publiken, även om den låter hemtam för en annan.

Dialekten har förstås sin givna och stora plats också på en professionell scen när författaren har använt den som ett särskilt stilmedel. Den hör också på ett naturligt sätt hemma när amatörteatergrupper och revygäng uppträder, oavsett om de uppträdande har skrivit sina texter själva eller spelar en professionell författares pjäs. Här handlar det ju om att teater- eller revyverksamheten är starkt lokalt förankrad. Det är folk som bor i trakten som uppträder i första hand för varandra; då är det lokala språket och den egna språkvanan något naturligt.

Ursprungligen var det regissörens och skådespelarnas behov av att låta annat än "teatersvenska" (i Helsingfors kallad "skillnadska" efter den plats där Svenska teatern är belägen) klinga på den professionella scenen som väckte publikens och recensenternas protester. Man ville inte acceptera ett mindre salongsfähigt teaterspråk även om trovärdigheten därigenom kunde bli lidande.

I dag är det inte längre någon som hävdar att teaterns språk är eller borde vara en stilart i sig. Däremot har man olika uppfattning om vad som låter naturligt och trovärdigt på scenen och vad som känns så för skådespelaren. Kritiken går ut på att man ibland önskar använda ett alltför vardagligt och alltför lokalt präglat språk i sammanhang där det inte är motiverat. När repliker skrivs om så att de skall passa skådespelarens eget språkbruk händer det att man dels gör våld på författarens språk och intentioner, dels att man brister i den trovärdighet man egentligen försöker uppnå. Går man in och ändrar ord och uttryck för att en skådespelare skall känna igen sig i sina repliker kan det i värsta fall innebära att man låter ett fattigare språk förenkla och förflacka ett rikare. Det är inte skådespelarens personliga språk med rötter här och nu, utan författarens tidlösa stämma som publiken vill uppleva.

Skådespelaren behöver ha ett bredare språkligt register än många andra som uppträder i offentligheten. I en teaters repertoar ingår i regel pjäser av olika slag. Skådespelaren behöver också ha ett rikt förråd av ord och uttryck för att kunna förstå och gestalta text. Det som först känns ovant, som inte stämmer överens med det personliga språkbruket, kan övas in utan att resultatet blir en modernare tappning av teatersvenska (skillnadska). Vad man strävar efter är ett naturligt och stilistiskt neutralt språk att ha som bas. När behov sedan föreligger kan man utnyttja språkdrag som placerar rollgestalten i en viss tid och ett visst geografiskt och/eller socialt rum. Att välja rätt språklig nivå är detsamma som att pricka rätt i stilregistret.

De uttalslättnader som en skådespelare (och journalist) har i sitt privata språk kan göra hans eller hennes språk mindre distinkt och därmed mindre hör- och njutbart för publiken. De kan också förändra språkrytmen och ge fel stilistiska signaler, vilket i sin tur drabbar författarens språk och budskap. Teaterns språk är inte heller alltid prosa, utan också poesi. Språket i bunden form och repliker på blankvers är en utmaning för dagens unga skådespelare, men en utmaning de måste klara av om de skall vara trovärdiga som professionella yrkesutövare.

När man i regissörs- och skådespelarkretsar argumenterar mot kravet på att en skådespelare skall behärska och också använda det vi här kallar ett stilistiskt neutralt basspråk hävdar man att det inte känns naturligt. Till detta kan man replikera att skådespelarens egen språkvana väl kan passa in i en miljö, men kanske inte i en annan. Det som förefaller omarkerat, dvs. inte lokalt färgat, i Helsingfors är det inte i Vasa och tvärtom. Vidare kan man säga att i botten på en sådan känsla kanske ligger rädslan för att "danska" ("dänska" eller "herrska") som man säger på finlandssvensk dialekt när man avser att någon blandar in riksspråk i sin dialekt, m.a.o. försöker tala "fint". Man vill förklarligt nog inte låta uppstyltad eller konstlad; man vill inte ta avstånd från sin publik och det språk man tror att den känner igen som sitt eget. Man frågar sig tydligen inte om man kanske då i stället underskattar sin publik, dess språkliga kompetens och känsla för språkets valörer. Med en litet tillspetsad formulering kan man fråga sig om publiken faktiskt förväntar sig att få all slags dramatik serverad i samma språkdräkt. Skillnadskan var inte ett allroundspråk, skådespelarnas eget språk är det inte heller.

Regissörer kan ställa språkliga krav och recensenter kan inrymma kommentarer om språkbehandlingen i sina recensioner. Utvecklingen av det språkliga registret, och förmågan att vid behov koppla bort det strikt personliga språket, måste finnas med och betonas i skådespelarutbildningen. Men vad gör man som utbildare om man märker att en hel årskurs av svenskspråkiga teaterhögskolestuderande genomgående använder finska som sitt interna gruppspråk? Hur fostrar man språkligt kvalificerade skådespelare för de finlandssvenska scenerna om de studerandes svenska modersmål inte är solitt? Vad bygger man då på? Detta är något vi anser att man behöver fundera allvarligt på både som utbildare och som studerande.

 

Föreningsliv på svenska

Problematiken med det inte alltid så starka modersmålet och vanan att använda mer finska än svenska också i svenskspråkiga sammanhang har vi redan berört i tidigare kapitel. Vi har nämnt den bl.a. i samband med tidigare kapitel om skola (III) och utbildning (IV), och vi återkommer nu till samma sak i ytterligare ett sammanhang - föreningsliv på svenska.

Inom samhällsvetenskaperna brukar man, med rätta, inskärpa betydelsen av att finlandssvenskarna har en egen social organisation. Det handlar då både om de stora och tunga organisationerna som verkar regionalt eller över hela Svenskfinland och om det nätverk av små och stora föreningar som sammanför människor som intresserar sig för samma sak och som vill ägna sig åt sitt intresse på svenska. Också vi som representerar språkvetenskapen instämmer. Den sociala organisation som finlandssvenskarna själva upprätthåller garanterar att det finns s.k. svenska rum, där det svenska språket har eller borde ha en självklar plats. Det visar sig emellertid att så inte alltid är fallet. Varför?

Under arbetets gång har vi vid ett flertal tillfällen fått exempel på att möten i föreningar, bolagsstämmor m.m. vars verksamhetsspråk är svenska ändå hålls på finska. Exemplen härstammar alla från södra Finland. I samtliga fall har detta inte skett på en finskspråkig deltagares begäran, utan språkväxlingen har genomförts på initiativ av en finlandssvensk med motiveringen att alla närvarande skall kunna följa med mötets gång. Också i sådana fall då en finskspråkig mötesdeltagare har understrukit att han eller hon väl kan förstå och t.o.m. tala svenska har man valt att genomföra mötet på finska.

Exemplen är så många att vi inte tvekar att tala om ett (syd)finlandssvenskt språkvalsmönster. Vi känner igen tendensen att skatta den egna färdigheten i finska högre än andras färdighet i svenska. Vi noterar återigen att en del finlandssvenskar inte inser värdet av att det finns sammanhang som per definition är finlandssvenska, dvs. där svenska är det språk som situationen kräver åtminstone av dem som har svenska som modersmål. Vi undrar på nytt vad finskspråkiga deltagare i sådana möten och andra sammankomster tänker när de inte ges en chans att använda sin svenska. Om man som finskspråkig har valt att gå med i en finlandssvensk förening, sjunga i en svensk kör, gå på en kurs vid något svenskspråkigt arbetarinstitut (kommunal vuxenutbildning), delta i ett föräldramöte i den finlandssvenska skolan m.m. då har man uttryckligen och frivilligt valt att gå över språkgränsen. Att då inte förutsättas begripa eller använda det andra språket måste uppfattas som en utestängning, kanske t.o.m. som en utfrysning?

 

Rent spel - på ren svenska

Låt oss ta handbollsföreningar som ett konkret exempel på hur det kan gå till i en svensk förening, även om vi är medvetna om att samma brist på språklig medvetenhet också finns på annat håll. Merparten av dem som spelar handboll är finlandssvenskar, merparten av handbollsföreningarna är svenska. Sporten är koncentrerad till södra Finland, dvs. till regioner som är tvåspråkiga, ofta med finska som majoritetsspråk. Det finns föreningar som fungerar på svenska, men särskilt i huvudstadsregionen arbetar många de facto på finska. Handbollsförbundet leds av svenskspråkiga personer. Man borde alltså ha utmärkta möjligheter att betjäna dem som spelar handboll på svenska, men man skriver matchprotokoll på finska och översätter sverigesvenskt material. I och med detta kapslar man in sig. De många nordbor som spelar handboll utanför landets gränser kan inte ta till sig den information som ligger på nätet.

Man kan inte vänta sig att barn och ungdomar som idrottar skall skänka detta med språk en tanke. Det är de för unga för. Det kan man däremot vänta sig av deras tränare och av dem som leder föreningarna. Hur kommer det sig att t.ex. sportföreningar som ursprungligen har fungerat på svenska förfinskas? Klart är att det inte beror på önskemål från finska sportutövares (eller deras föräldrars) sida. Det är finlandssvenskarna själva som går över till finska om någon spelare (eller några av spelarna) har finska som modersmål.

Kan man bryta en sådan trend? Den betjänar ju ingen. Både de finlandssvenska och de finska barnen och ungdomarna går miste om en chans att använda svenska, att stärka modersmålet respektive lära sig språket i ett naturligt prestigelöst sammanhang. Det förefaller som om motståndet vore segt och främst kom från finlandssvenskt håll. Man vill inte betona sin förenings finlandssvenska rötter och dess språkliga betydelse. En möjlighet är därför att diskutera med de finskspråkiga föräldrarna, som ofta inser värdet av att deras barn får stifta bekantskap med svenska utanför skolan. I stället för att inleda en språkdiskussion med andra (och ointresserade) finlandssvenskar kan man se till att man själv handlar rätt, dvs. talar svenska i föreningssammanhang, men uppmanar den finskspråkiga medlemmen att välja det språk han eller hon vill tala. Andra finlandssvenskar kanske följer efter när någon visar att kommunikation på två språk eller enbart på svenska fungerar. Sannolikheten för att en finskspråkig person skall reagera negativt förefaller klart mindre än för att en finlandssvensk skall göra det.

Genom att som finansiär eller sponsor ställa upp språkkrav som måste fyllas innan en förening kan få finansiellt stöd kommer man säkert också en bit på väg. Ge resurser under förutsättning att verksamheten går på svenska. Detta hindrar inte finskspråkiga personer med samma intressen att delta och kommunicera på svenska eller finska. Tvärtom skapar det svenska språket ett mervärde som alla deltagare har glädje av. Det är onödigt att som finlandssvensk underskatta svenskans värde både för egen och för andras del.

Att hitta tränare som kan och vill fungera på svenska är inte lätt. Gymnastiklärarutbildningen sker vid Jyväskylä universitet, vilket leder till att den sportterminologi som de finlandssvenska lärarna behärskar är finsk. Det kräver en extra ansträngning att lära sig terminologin på svenska och att vänja sig vid att också aktivt använda den. Det är ändå viktigt att så sker. Finlandssvenska sportutövare skall inte behöva vara språkligt handikappade när de deltar i tävlingar och spelar matcher i Sverige eller andra nordiska länder. Kunde någon finlandssvensk organisation se det som sin uppgift att träna tränarna i svenska?

Att idrotten är en folkrörelse som berör långt fler än dem som tränar aktivt och tävlar är givet. Den involverar också flera generationer både bland utövarna och bland dem som tittar på. Det är därför fråga om en sektor som är viktig ur språklig synpunkt, men den är också viktig för känslan av gemenskap inom språkgruppen. Stafettkarnevalen, som nu har pågått i 40 år, sammanför skolelever, deras lärare och föräldrar från hela Svenskfinland. För att kunna bli sin grundidé trogen är Stafettkarnevalen en enspråkigt svensk idrottstillställning. Här är det ingen som kommer på tanken att göra på annat sätt. Detta självklara sätt att förhålla sig till språket och att inse dess betydelse skulle vi önska att idrottsledare, tränare och ansvariga i olika idrottsföreningar också hade i sin egen lokala verksamhet.

Stafettkarnevalen är tveklöst ett identitetsstärkande evenemang. Där upplever elever från finlandssvenska skolor i tvåspråkiga och finskdominerade miljöer att finlandssvenskarna kan vara många. Under en dag är de i majoritet och svenska är allas språk. De elever som kommer från helt eller huvudsakligen svenskspråkiga trakter upplever å sin sida en finskdominerad miljö, Helsingfors, utanför stadions väggar. Även om vi inte underskattar betydelsen av identitets- och gemenskapsskapande evenemang, vill vi påpeka att valet av språk ändå kan bero på andra omständigheter. Det visar exemplen med den finska verksamheten i finlandssvenska sammanhang ovan.

 

Den långa eftermiddagen

Alla barn och ungdomar sysslar inte med idrott, en del vill gärna ägna sig åt musik, teater, dans eller bildkonst. Deras önskemål går inte alltid att uppfylla om de vill utöva sin hobby på svenska. Även om lokal- och lönemedel t.ex. för eftermiddagsverksamhet finns att tillgå, går det inte alltid att hitta svenskspråkiga (eller tillräckligt svenskkunniga) personer som kan ta hand om sådan verksamhet. Situationen är bekymmersam framför allt i huvudstadsregionen. Detta gäller bl.a. musiksektorn. De som utbildas till musiklekskollärare i regionen är dels få, dels får de sin utbildning på finska. De som har utbildats i Jakobstad har inte varit många, och de har stannat i sin egen region. Följden blir att en hobby av detta slag måste utövas på finska eller att barnet aldrig erbjuds någon organiserad verksamhet. Privatlektioner är något som många familjer inte anser sig ha råd att satsa på om det inte är helt uppenbart att barnet har fallenhet för en viss konstart.

Eleverna i de två lägsta klasserna erbjuds eftermiddagsvård i många kommuner, men därefter är de oftast hänvisade till att sysselsätta sig själva tills föräldrarna kommer hem. Detta gäller givetvis alla barn oavsett språk, men just denna tid borde förstås tas till vara på ett sätt som ger det svenska språket stöd. Särskilt barn i en finskdominerad miljö behöver "eftis" som ett svenskt rum. När kommunerna sparar måste andra instanser (församlingarna, privata organisationer, samverkande familjer m.m.) träda till.

Som en motvikt till den underhållning som MTV levererar behövs satsningar på sport, musik, teater, konst m.m. och ledare som kan ta ansvar för de barn det gäller. Också barn som inte har någon särskild hobby har glädje av att bara få umgås, spela spel, läsa böcker och serietidningar, få höra en saga eller en berättelse tillsammans med andra barn under ledning av en eller flera vuxna. Vad vi har i tankarna är inte "barnparkering" medan föräldrarna arbetar, utan en verksamhet som är medvetet språkutvecklande och språkstödjande, och som därför förutsätter att ledarna ges en viss inskolning för uppgiften. Särskilt barn som inte använder sin svenska speciellt mycket utanför skolan behöver fri men organiserad samvaro på svenska. Kan detta inte ordnas på eftermiddagen i skolans lokaliteter, med skolans, församlingens, någon lokal förenings eller föräldrarnas hjälp? Hur behovet ser ut och vilka möjligheterna är varierar givetvis mellan olika kommuner och mellan olika delar av en kommun. Vi är här inne på en sektor som inte entydigt är privat, utan där ett samarbete mellan den offentliga och den privata sektorn bör kunna ske.

 

Ungdomskulturen är finsk och engelsk, inte svensk

Den ålderskategori som vuxenvärlden av olika skäl har svårast att nå är ungdomar i tonåren. Det är också den ålderskategori som det ordnas minst för på fritiden om man undantar ungdomar som sportar. Det är kanske så att det egentligen inte behövs ordnade evenemang, utan snarare platser där ungdomarna kan vistas på egna villkor. Här är förutsättningarna mycket olika i olika miljöer.

Det som förmodligen minst upptar tonåringarnas tankar är språket, och detta är något som vi gör bäst i att acceptera. Den grundläggande språkfärdigheten borde hemmet redan ha gett ungdomarna och förmågan att handskas med skriftspråket skall i första hand skolan stå för. Så borde det vara, men vi vet att det är en önskedröm. Det som saknas och det som brister kan inte helt repareras i detta livsskede; det har vi konstaterat i ett antal tidigare kapitel. Vad som vore viktigt nu är att lägga grunden till goda språkliga attityder. Det kan vi dels göra genom vårt eget exempel (utan pekpinnar), dels genom att visa på att svenskan är ett lika allsidigt och livskraftigt språk som finskan och engelskan. För en finlandssvensk tonåring speciellt i södra Finland och på språköarna är detta inte en självklarhet.

Ungdomar i Österbotten växer upp med den täta och kontinuerliga kontakt med Sverige som de sverigesvenska medierna skänker. Att det finns populärkultur för alla åldrar på svenska vet de därför. Här gäller alltså både svenska och engelska. För ungdomar i södra Finland är populärkulturen finsk och ungdomskulturen engelsk. De behärskar också bägge språken i en sådan utsträckning att de har glädje av utbudet. De väljer sin underhållning utgående från innehåll och kvalitet, inte språk.

I den tvåspråkiga huvudstadsregionen, men också på annat håll, väljer ungdomar rätt ofta hellre ett finskt än ett svenskt underhållningsprogram eller annat evenemang för de räknar med att kvaliteten då är bättre. I hur stor utsträckning det verkligen är så är svårt att säga, men ungdomarna upplever att så är fallet. Deras val har också att göra med de olika språkens prestige: det finska ungdomsspråket har prestige och engelskan är cool. Svenska är skolans och i varierande utsträckning familjens och släktens språk. Det händer att man får negativa påpekanden för sin svenska av lärare och vuxna; finskan lägger sig ingen i och engelska kan "alla". Med ett sådant utgångsläge vill det mycket till för att göra svenskan till ett språk som uppfattas som allsidigt användbart också av en tonåring. I kapitel II om familjens språk påpekade vi att det vi som vuxna kan göra för våra barns svenska måste göras så länge de ännu lyssnar på oss och talar med oss, sedan är det för sent.

De satsningar som under de senaste åren har gjorts för att erbjuda underhållning, evenemang och information på svenska har alla betydelse när det gäller att skapa en positiv, eller i varje fall neutral, attityd till språket. Vi tänker här bl.a. på två så olika exempel som Radio Extrem och på Popkalaset, andra exempel i samma stil inte att förglömma.

Många ungdomar lyssnar ändå i första hand eller uteslutande på någon av de finska kommersiella kanalerna, men ett finlandssvenskt alternativ finns i varje fall. Popkalaset presenterar artister som har en finlandssvensk anknytning eller som är från Sverige. Det är viktigt att visa att det också finns en ungdomskultur som är svenskspråkig. En annan - och kanske ännu viktigare? - effekt av Popkalaset är deltagarnas känsla av att ingå i ett sammanhang där svenska är det naturliga valet för alla som är med. Det här är ett evenemang som är värt att stödja eftersom det sammanför ungdomar med rötter i det finlandssvenska. Det har därigenom alla möjligheter att påverka attityden till det egna språket på ett positivt sätt genom att bjuda på samvaro och underhållning på svenska.

Centralt är att de personer som arrangerar evenemanget, och de artister som står för programmet, representerar ungdomarnas egen värld. Språkliga "mannekänger" som man kan identifiera sig med har en mycket stor betydelse i en ålder då vuxenvärlden upplevs som (och delvis också är) försoffad och auktoritär, och då man har vuxit ur intresset för att göra saker tillsammans med yngre syskon och föräldrar.

Många är de organiserade sammanhang där barn, ungdomar och unga vuxna möts i syfte att ägna sig åt en gemensam hobby eller bara umgås, och där verksamheten går på svenska eller borde göra det. Scoutkårerna och musikskolorna aktiverar människor i olika ålder, församlingarnas klubbar likaså. Ungdomsrörelsen, lokala ungdomsföreningar, elevorganisationer som Finlands svenska skolungdomsförbund finns till för dem som är intresserade av föreningsverksamhet. Studentkårer, nationer, ämnesföreningar erbjuder olika möjligheter till seriösa och mindre seriösa sysselsättningar. Vår uppfattning är att dessa hittills ofta fungerar bra internt på svenska, men externt i vissa fall på finska eller på två språk.

Vilka som väljer att höra till en krets av ovanstående slag kan man spekulera i. Kanske är det just de som alltid har använt svenska mycket i olika sammanhang som också blir aktiva i en svensk organisation, medan andra med ett mer tvåspråkigt eller finskt liv söker sig till en annan vänkrets? Alla är inte heller intresserade av att verka inom en organisation eller förening, utan föredrar sitt eget nätverk av svensk- och/eller finskspråkiga vänner som byggs upp just under skol- och studietiden. Kunskap om var saker händer eller vilka möjligheter det finns att utöva en hobby på svenska i den egna miljön måste ändå vara lättåtkomlig. I dag är det mest lättåtkomliga det som ligger på nätet.

 

Bredband åt folket

Nätet är en mötesplats t.ex. mellan finlandssvenskar på olika orter eller mellan finlandssvenskar och sverigesvenskar, för att inte tala om möten mellan många kulturer på många språk. Nätets betydelse för information och kommunikation också på svenska är något som det är allt skäl att ta vara på och utveckla. Aldrig tidigare har så många texter på svenska, i varierande ämnen och på olika ambitionsnivåer, funnits så lätt tillgängliga och haft så en så stor potentiell läsekrets som nu.

På nätet finns ett potentiellt svenskt rum som särskilt den yngre generationen redan håller på att utforma. I "grannrummen" pågår samtal och spel inte bara på engelska, utan också på andra språk även om engelskan dominerar. Att svenskan blir ett av de språk som man förväntar sig att finna och kunna använda också virtuellt är viktigt. Det handlar inte bara om att kommunicera och informera internt, utan också om att visa vilka vi är för den svenskkunniga omvärlden nationellt, nordiskt och internationellt.

Vi finlandssvenskar är inte så många och vi bor utspridda, men vi har ändå behov av och lust att samarbeta. Vi vill ha kontakt med våra språköar och vi vill behålla våra svenskspråkiga glesbygder befolkade. Distansarbete på hel- eller deltid för den enskilde, arbetsgrupper som samarbetar över nätet, studerande och skolelever som tar kurser eller utför projektarbeten i virtuella klassrum helt eller delvis - möjligheterna är många.

Vi har också lärt oss samtala per e-post, chatta, delta i diskussionsgrupper och konversera genom textmeddelanden av privata, allmänt sociala skäl. Det är visserligen inte alltid språkligt korrekta, kvalitativt högtstående texter som produceras i sådana sammanhang. Det är inte heller avsikten. Den som t.ex. chattar skriver ju inte för att bli läst av en stor publik, ej heller av eftervärlden. Ett sms-budskap utformas utgående från att endast ett begränsat antal tecken står till buds, och e-brevet skrivs varierande omsorgsfullt beroende på mottagare och ärende. På samma sätt som vi varierar vårt tal enligt situationens krav varierar vi också vårt språk när vi använder någon av dessa nya kommunikationskanaler. Det nya är kanske att variationen här är större än den är när vi producerar konventionella skriftliga budskap avsedda att skrivas ut på papper. Då tillåter vi oss inte hemgjorda förkortningar, okonventionell stavning, "smilisar" (eng. smileys) m.m. Ungdomarna är här de uppfinningsrika föregångarna, men det betyder inte att deras skriftspråk i andra sammanhang nödvändigtvis behöver ta intryck. Vi oroar oss inte för en sådan utveckling. I stället konstaterar vi att aldrig förr har så många människor i olika åldrar, med varierande utbildningsbakgrund och varierande språkfärdighet skrivit och läst så mycket som i dag. Det går lättvindigare till än förr eftersom kanalerna i dag är så många fler.

Användningen av språket i skrift har alltså ökat kolossalt p.g.a. av den nya tekniken. Att formulera sig i skrift är i regel en mer medveten språkhandling än att bara prata på. Man verbaliserar sina tankar aktivt, och man försöker uttrycka sig så att budskapet går fram via den kanal som man för tillfället använder. Vi inte bara formulerar oss själva; vi möter också kända och okända personers språk i skrift. Den som inte brukar läsa böcker eller tidningar, och inte skulle drömma om att skriva t.ex. brev eller dagbok, går lätt över den låga läs- och skrivtröskeln på nätet. Också den här vägen möter vi språkmodeller på vårt eget språk och på andra. Alla modeller vi ser är inte dåliga. Det finns mer för- än nackdelar med den nya tekniken. Genom att öka tillgängligheten till billig och snabb uppkoppling också utanför tätorterna kan vi dra nytta av det verktyg som Internet är.

 

Några sammanfattande punkter

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005