Tänk om...


XI    Tänk om alla gjorde som du?

I de tidigare kapitlen har vi många gånger nämnt rollen som språkmodell som en del av oss spelar i yrkessammanhang. Vi har särskilt nämnt lärare på alla nivåer och journalister vid sidan av t.ex. idrotts- och ungdomsledare. Vi har varit inne på skådespelarens förmåga att levandegöra språkets variation, och på översättarens och språkgranskarens ansvar för det språk vi hör och ser i samhället. Språket i läromedel, kurslitteratur och facklitteratur visar oss hur språket ter sig i skrift. Det gör också reklamen. Skönlitteraturen och medierna kan visa upp ett språk som är rikt, varierat och personligt. I bästa fall är det språk vi ser och hör gott. Anledningen till att vi har tagit oss för att skriva ett förslag till handlingsprogram för svenskan i Finland är att vi som medlemmar i Svenska språknämnden, och många med oss, ändå upplever att det goda språket håller på att bli mer undantag än regel. Det är lättare att stämma i bäcken än i ån, alltså är det bäst att reagera nu medan tid är.

I grunden för vars och ens språk ligger det språk vi har mött från första början, dvs. det språk vi har hört föräldrar och andra vuxna använda. Rollen som språkmodell är alltså inte begränsad till vissa professioner, utan den spelar vi alla i förhållande till varandra. Oftast omedvetet snappar vi upp nya ord och uttryck, tar intryck av andras formuleringar och börjar använda dem själva. Vi lär nytt och förändrar, omärkligt för oss själva, vårt sätt att använda språket. Ju mer vi möter språket, desto större är det språkliga material vi har tillgång till och kan göra något personligt av. Om vi inte använder vårt språk står det emellertid inte stilla för det, utan det förändras ändå. Det blir styvt, det rostar och det tappar bitar här och var. Det blir helt enkelt mindre funktionsdugligt. Det gäller alltså att hålla språket i trim för att det skall kunna fungera i alla de sammanhang där det behövs.

Många av oss lever i en miljö - hemma, på arbetsplatsen, i närmiljön - där vi använder svenska vid sidan av finska eller där vi nästan enbart använder finska. Hur skall vi då hålla vårt språk i trim, och hur skall vi då kunna vara goda språkmodeller t.ex. för våra barn? Först måste vi bestämma oss för om vi alls tycker det är viktigt att bevara vår färdighet i svenska och föra den vidare. I grunden handlar det om att ta ställning till vårt lands tvåspråkighet. Är den värd att bevara i vardagen eller skall vi nöja oss med språklagens bokstav? Gratis är den inte. Den upprätthålls endast genom många människors medvetna insatser oavsett deras modersmål. Vi som har svenska som modersmål - eller som ett av våra modersmål - har ändå ett större ansvar och ett större intresse för saken än andra.

Tycker vi att svenskan skall ha en plats i vårt land också i framtiden måste vi handla själva. Vi kan inte lämna över ansvaret på andra. Det är inte dagis och skola som skall lära våra barn svenska från grunden, utan det är vi själva. Det är viktigt att kämpa för rätten till svensk service när språklagen ger oss rätt till sådan. Även i andra sammanhang kan vi använda svenska och i många fall få ett svar på samma språk. I den här rapporten har vi ändå velat fokusera på sammanhang där det är självklart att det är svenska som gäller. Det kan låta konstigt, men det beror dels på att vi vill tala för språkets kvalitet, dels på att vi har märkt att de s.k. svenska rummen inte är så svenska längre. Det svenska språket skjuts åt sidan och väljs bort när rummen gästas av andra språk, främst av finskan, men också av engelskan. Detta sker då vi själva oombedda och som oftast i onödan byter språk.

Vår utgångspunkt är att användningen av svenska redan i sig är något som stärker språket och upprätthåller kvaliteten. Användningen kommer först. Den håller språket i skick och bidrar till att det växer och utvecklas. Därefter kommer den språkliga medvetenheten som motiverar oss till att bli bättre, till att kunna säga och skriva allt vi vill uttrycka på ett språk som är god svenska. Användningen av språket innebär att vi möter andra som talar och skriver det, att vi lär av varandra.

De förslag som vi lämnar i enskilda kapitel går i hög grad ut på att det är viktigt att leta fram de sammanhang där språket används, och att det är dumt att tro att ett språk man inte använder överlever i längden. Ibland har vi också nämnt att det är viktigt för finlandssvenskar att språkbada i en helsvensk miljö. De helsvenska miljöerna är inte så många i Svenskfinland, men Sverige finns och svenskan i Sverige kan vi ha kontakt med t.o.m. utan att röra oss hemifrån.

 

Om nyttan av att gå över ån efter vatten

Svenskan i Sverige är en källa som vi överraskande nog ofta glömmer eller undervärderar. Svenskan i Finland är ju inte någon isolerad företeelse, utan en del av ett större språkområde som vi delar med andra som har svenska som modersmål. Våra förbindelser med Sverige är i dag många och snabba. Kontakter knyts både av professionella och av privata skäl, och kommunikationen löper via många kanaler både reellt och virtuellt. Kontakten med Sverige är tradition i Österbotten och på Åland. Den börjar bli hemtam också i södra Finland. Vi reser, lyssnar, läser och skriver i bägge riktningarna, men vi importerar mer språkgods än vi lyckas exportera.

Finlandssvenskarnas förhållande till sitt modersmål har troligen ett samband med deras förhållande till svenskan i grannlandet. I praktiken leder den ömsesidiga och livliga kontakten mellan språkområdets östra och västra del till en del språklig influens. Att nio miljoner svensktalande påverkar språket mer än vad 300 000 kan göra säger sig självt. Vi tar, ibland med en viss fördröjning, emot ord och uttryck och väl är det. Om vi inte gjorde det skulle svenskan i Finland bli en provinsiell avart av det svenska språket, som så småningom inte längre skulle vara gångbar utanför vårt lands gränser. Det skulle ingen tjäna på.

Det händer att finlandssvenskar förfasar sig över svenskan i Sverige, och det händer att svenskar i bästa välmening stämmer in och ber finlandssvenskarna bevara sitt vackra och ålderdomliga språk. Vilken svenska i Sverige och vilken i Finland tänker man då på?

Ber man om exempel på slarvig sverigesvenska får man exempel på vardagligt språk, rentav slang. Vardagsspråk och slang är emellertid exempel på ett lokalt språkbruk, och sådant sprider sig inte alltid, om det inte får hjälp av medierna och blir en del av riksvardagsspråket. Den talade, vardagliga, lokala svenskan varierar förstås innanför Sveriges gränser. Göteborgarna och stockholmarna förargar sig över varandras språkbruk, och bägge retar man sig på i Lund. Finlandssvenskarnas vardagsspråk har sina rötter i Svenskfinland; det lever och förändras här. De sverigesvenska uttrycken känns inte omedelbart hemtama här, men det händer att de vandrar in också i språket i södra Finland, inte bara i Österbotten och på Åland.

Det språk som används t.ex. i svenska medier eller av svenska politiker anser få finlandssvenskar vara slarvigt. Oftare brukar man tycka att svenskarna är så avundsvärt lediga och lekfulla i sin språkbehandling, medan de egna journalisterna och politikerna i stället snubblar över ord och trasslar till sina uttryck. Finlandssvenskar retar sig förstås ibland på enstaka ord och uttryck som plötsligt används av alla svenskar överallt. Som utomstående lägger man lättare märke till sådant, medan modevågor i det egna språkbruket undgår en. När vi påpekar att svenskan i Sverige är en källa att ösa ur, en språkmodell att dra nytta av, avser vi inte i första hand snacket runt fikabordet, utan snarare det språk som används i offentligheten, i medierna och i litteraturen. Det är här vi skall leta efter de idiomatiska uttryckssätten, när vi undrar över vad något vi kan säga på finska kan heta på svenska.

I svenska öron klingar finlandssvenskan väl, men ibland noterar man en del avvikelser. Främst är det förstås uttalet man fäster sig vid och gillar. Vilken finlandssvenska hör och ser svenskar i Sverige? Det är förmodligen främst ett antal i Sverige boende kända finlandssvenskar som får personifiera finlandssvenskan. "Levengoodska" (efter Mark Levengood) och "muminspråk" (efter Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson) är exempel på finlandssvenska som är nyanserad, modern och korrekt. Så låter inte svenskan i Finland i alla sammanhang och i alla miljöer. Ibland låter den i stället gammalmodig och alltför ofta låter den som "finska på svenska". Standarden på svenskan i Finland varierar nog mer än den gör i Sverige, och det har få svenskar kunskap om och erfarenhet av. Även här talas och skrivs det på "levengoodsk" nivå, men vi märker att det blir färre som kan det.

Vad vi hävdar är att det är dumt att inte medvetet utnyttja den språkliga källa som Sverige är. Vi vågar t.o.m. spekulera i att misstron mot svenskan i Sverige är ett uttryck för en ibland svag språklig självkänsla på finlandssvenskt håll. Man försöker kanske göra en dygd av det finlandssvenska genom att nedvärdera det sverigesvenska. Med en sundare, och mer realistisk, inställning värjer man sig inte för språkliga nyheter, utan plockar på sig dem man gillar. Är man en professionellt talande och skrivande person måste man helt enkelt följa med språket och språkutvecklingen i Sverige. Då vet man att om den egna ån ser ut att torka ut gör man klokast i att gå över den efter friskare vatten.

 

Ett steg i taget

I kapitel efter kapitel har de svagheter och svårigheter som just nu karaktäriserar svenskan i Finland behandlats. Språknämndens uppgift har ju i detta sammanhang varit dels att peka på brister, dels att komma med konstruktiva förslag till hur de kunde avhjälpas. I början av rapporten har vi samlat några tyngre förslag som oftast kräver särskild finansiering och/eller språkpolitisk vilja. I de punkter som avslutar varje kapitel tar vi däremot upp både tyngre och lättare förslag. Här finns t.ex. ett antal förslag som var och en som enskild person kan fundera på att genomföra i sitt eget liv, hemma och på arbetsplatsen. Det gäller att välja och börja någonstans med det egna modersmålet och de egna språkvanorna. Ett steg i taget duger.

Tänk om alla gjorde som du och beslöt sig för att införa åtminstone någon förändring i syfte att stärka svenskan i Finland, vilken sammantagen effekt skulle detta inte ge? Tänk dig också effekten av motsatsen - att alla struntar i att vårda och bevara modersmålet? Tycker du verkligen det är svårt att välja?

 

 


© Marika Tandefelt och Forskningscentralen för de inhemska språken 2005